To Live and Die in L.A.

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens vanligaste och mest använda genrer. Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Det har genom åren producerats åtskilliga och ett antal har med tiden blivit klassiker. William Friedkins To Live and Die in L.A är en sådan. På min egen lista kvalificerar den sig odiskutabelt in på topp tre. Filmen är ett mångfacetterat, spännande, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll. Som grädde på moset innehåller den dessutom biljakternas biljakt. Glöm Bullitt, The Italian Job och James Bond – denna biljakt slår allt du tidigare sett.

William Friedkin

Regissör Friedkin har ett nära band till genren efter att tidigare regisserat den legendariska och femfaldigt Oscar-belönade The French Connection (1971). En av dessa fem statyetter gick till Friedkin själv, för Bästa Regi. Som om framgången med TFC inte var nog, så regisserar karln två år senare den marginellt kända filmen The Exorcist. För vilken han nominerades för Oscar nummer två. Efter dessa två fullträffar följer några år med mindre lyckade produktioner.

I mitten av 80-talet slår dock William Friedkin tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av den före detta US Secret Service-agenten Gerald Petievich, som även skrev filmens manus (i samarbete med Friedkin). Detta chef‑d’oeuvre är en exceptionellt underhållande och våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser, inklusive stadens ljusskygga existenser.

Falskmyntare

To Live and Die in L.A. utspelas mot bakgrund av tillverkning och handel med falska sedlar; falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit; den intelligente men livsfarlige Rick Masters – med bravur porträtterad av Willem Dafoe. Masters skumraskaffärer är inte desto mindre under lupp av US Secret Service och agenten som leder undersökningen är filmens maniske protagonist; Secret Service-agenten Richard Chance. Chance spelas med briljans av William Petersen (Manhunter, 1986 & Young Guns II, 1988). Petersen är för den breda publiken dock mest känd för sin roll som Gilbert ’Gil’ Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation.

Chance är, likt Masters, våldsbenägen och smått psykotisk. Skillnaden må vara att Chance är på andra sidan lagen. Relationen dem emellan är nyckeln till filmen. Manuset är skrivet på så sätt att vi som åskådare bjuds en balansgång mellan vem som är god och ond. Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga Secret Service-kollega Jim Hart (Michael Greene). Utöver filmens huvudhandling så får vi även en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv. Chance är beredd att göra vad som helst – lagligt såväl som olagligt – i jakten på Masters.

Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich (John Pankow) samt sin älskarinna ävenledes tjallare Ruth (Darlanne Fluegel). Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert börjar glida över till den med diffusa sidan av yrket. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance.

Brännhet sol och glödhet action

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt till perfektion. Favoriten John Turturro, i en tidig roll, fick här ett smärre genombrott. Turturro spelar Rick Masters medhjälpare Carl Cody, och har en för filmen mindre men central roll. Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, Rick Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Rick Masters korrupte advokat Bob Grimes.

Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken varit mer… orange. Utöver Roman Polanskis magnifika och fängslande Chinatown, 1974, kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig som i To Live and Die in L.A. Dess soluppgång brännhet och skymningen förebådande… det är som att staden i sig är ett eget väsen. William Friedkin snickrar ihop varje scen och bildruta till fulländning. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen.

Utan musik… ingen film. Musiken till To Live and Die in L.A. är skriven och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. I mitt tycke ett udda och spännande val. Det var William Friedkin själv som ville ha med Wang Chung och han tog personligen kontakt med dessa brittiska herrar. Friedkin fick enligt uppgift feeling för Wang Chungs musik efter att ha lyssnat på bandets andra album ”Points On The Curve” och i synnerhet låten ”Wait” – en komposition som hörs i filmen samt finns med på dess soundtrack. Ljudbilden driver filmen framåt på det mest medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning. Det är 80-talsstuk i dess mest renodlade form och därmed magiskt.

Biljakternas biljakt

Filmens. Biljakt. Den bästa, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. Det är en lång sekvens som aldrig tycks ta slut. Det blir dock aldrig vare sig monotont eller upprepande. Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen… och en till… och en till… Den består  av flera av varandra kortare sekvenser, som under Friedkins regissörsparaply vävs ihop till en egen liten film i filmen. Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för biljaktens skull utan en absolut nödvändig ingrediens för handlingen. Vi känner verkligen med John Pankows rollfigur Vukovich, som mer eller mindre bryter ihop i baksätet av bilen. Givetvis är allt filmat in camera – våga vägra CGI – med verkliga människor av kött och blod. Det är minst 15 minuters bilkaos och häradståg på Los Angeles gator. Actionmagi

Har du inte redan sett filmen blir det skäms-kudde och bannor från undertecknad. Du vet inte vad du gått miste om. Ordern lyder då: Beställ omedelbart Arrows remarkabla och remastrade Blu-Ray utgåva. Undvik däremot de uppskalade och generiska utgåvorna som finns i handeln. De har bland annat förpestats med en felaktig färgpalett. Om du redan sett filmen och därmed är med i matchen så ser du om den snarast.

Kuriosa: William Friedkin var tydlig och bestämd med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att… skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. till filmen. Hysteriskt kul. För övrigt blev Friedkin stormförtjust i kompositionen – Here is wisdom.

Jan Sundstedt