I en tidigare artikel beskrevs de valmöjligheter, som nu främst är tänkbara avseende västmakternas politik gentemot Kina. Dessa gäller i första hand följande tre handlingsalternativ:
1. Västländerna fortsätter med dagens politik att på många sätt försöka få in Kina i nationernas gemenskap som ett helt normalt land. Man stödjer därvid Kina och dess utveckling på alla sätt.
2. Man säger sig se vissa faror i Kinas ökade styrka samt aktiviteter och vidtar begränsade motåtgärder.
3. Västmakterna anser att faran av ett välutvecklat marxistiskt Kina är så stort, att landet inte kan få utvecklas obehindrat med hjälp av resurser från Väst.
Man kan utvärdera dessa tre alternativ på olika sätt, och många olika skäl kan anföras för vart och ett av dem. Det är också möjligt att förutse reaktionerna i världen hos de olika intressen, som kan påverka policyvalet. Man kan bland annat vänta att kort- och ev. även medelfristiga ekonomiska skäl medför, att internationella och nationella industriintressen blir benägna att favorisera alt.1. Dessa intressen och aktörer kan inte förväntas offra några vinster på kort- och medellång sikt för potentiella framtida hot mot de fria marknadsekonomierna. De globalt och multinationellt verkande företagens reaktion på president Trumps handelspolitik i syfte att hjälpa medelklassen i USA visar hur lite nationell tillhörighet betyder för dessa företag. Företagsledningarnas kortsiktiga egenintressen är troligen för starka, och styrelsernas känsla av ansvar och förståelse för villkoren för sina företags långsiktiga överlevnad för svag, för att ett annat utfall ska kunna förväntas.
Vänstern i många länder – som i Sverige – kommer att på samma sätt som under (första) kalla kriget att i viss utsträckning vara vänligt inställd och känna viss ideologisk samhörighet med den asiatiska marxistiska diktaturen. Vänsterpartierna i Östeuropa kommer beroende på sina historiska erfarenheter av realsocialismen inte vara lika blåögda och lätt duperade. Många borgerliga partier i Europa med sin drömmar att åstadkomma ett federalt Europa med medlemsnationer utan någon väsentlig självbestämmanderätt kommer också att vilja hänga kvar vid alt. 1. Ett skäl är, att många politiker ser ett federalt EU som första steget till en världsregering, vilken självfallet kräver Kinas medverkan. Man fruktar dessutom också, att varje utveckling mot förhöjda motsättningar i världen kommer att ställa krav på ökade militärutgifter och leda till minskad handel, vilket på kort sikt kan orsaka vissa ekonomiska bekymmer för det egna landet.
Vad en del borgerliga partier troligen kan tänka sig är en övergång till alternativ 2 (se ovan) men samtidigt kopplade till försök att på alla sätt upprätthålla goda relationer med Kina. Det hot, som ett mäktigt Kina kan erbjuda i framtiden efter att ha utvecklats under några ytterligare decennier, är ingenting som genomsnittliga politiker av nuvarande västerländsk standard är förmögna att reflektera över. De är i stor utsträckning kortsiktigt orienterade, och det leder dem tyvärr till att se bort från långsiktiga faror för sina länder och bara se vissa negativa ekonomiska konsekvenser idag. Men alternativ 2 är – hur det än utformas - ändå inget trovärdigt alternativ, som avsevärt minskar hotet utan fördröjer det bara ett antal år (hur många beror på åtgärdspaketet).
Den fara Kina representerar är, att den marxistiska diktaturen på grund av sin befolkningsstorlek men – speciellt – sin kultur kombinerad med en delvis marknadsorienterad politik inkl en fri ekonomisk sektor i Kina, kan utvecklas till en sådan kraft i världen, att dess styrande ideologi plötsligt blir ett hot mot länder i andra världsdelar. Vi vet inget om i vilken utsträckning Kina kan komma att försöka påtvinga andra länder sitt styrelseskick. Vad vi vet är, att den kinesiska regeringen är (1) fullt besluten att upprätthålla eller stärka diktaturen i Kina, (2) på ett aggressivt sätt stärker sin ekonomiska ställning och (3) i snabb takt bygger ut sin militära kapacitet i alla avseenden.
Hur fredliga är Kinas intentioner? Ur ett historiskt perspektiv stöttade man Nordkorea med utrustning, soldater och militär ledning efter dess angrepp på Sydkorea 1950 och har hittills inte tillåtit ett fredsfördrag utan bara en vapenvila. Man stöttade Nordvietnams angrepp på och övertagande av Sydvietnam och angrep sedan Vietnam 1979. Man har tidigare haft sammanstötningar med Ryssland i några gränstrakter och bedriver nu en aggressiv politik mot Indien i vissa gränsområden; 1962 ledde detta till regelrätta strider. Man hotar att med våld erövra och eliminera en demokrati som Formosa. Man ignorerar idag ett flertal länders territoriella rättigheter i Sydkinesiska Sjön och hotar länderna, som inte accepterar detta, med våld. Man har använt Nordkorea, ett land man i realiteten kan styra, som ett mycket stort hot inkluderande kärnvapenanfall mot landets grannar respektive mot USA. Bara Trumps geniala politik att koppla sin handelspolitik gentemot Kina till kravet att Kina permanent eliminerar detta hot, har medfört, att Nordkorea plötsligt ändrat ”sin” politik.
Medan vissa av dessa handlingar kan tolkas som försök att säkra sina gränser, kan de också ses som en benägenhet att tillgripa våld, när man har intresse av detta och förutsättningarna tillåter sådana handlingar. Landets track-record ger ingen anledning till förtroende för Kinas utrikespolitik. Och inrikespolitiskt är det helt enkelt en avskyvärd diktatur med hård kontroll av befolkningen. Och det finns inga tecken på att kommunistpartiet har något som helst intresse av att demokratisera landet. Förslaget att även använda sociala medier för ett poängsättningssystem (Social Credit System) av medborgarna med stora konsekvenser för deras framtida liv och arbete är en ren mardröm avseende politisk och social övervakning. Det är rimligare att tro att i takt med kommande bl a ekonomiska framgångar kommer politiken att hårdna. Det finns all anledning att frukta den dominans över först Asien, som Belt-and-Road-Initiativet syftar till.
En förutseende politik
Medan ekonomisk tillväxt är till glädje för alla människor, kan man dock inte tillåta, att ett diktaturland med sådana människoresurser och disciplinerad kultur som Kina vinner ett stort inflytande i världen. Det betyder ett val av alt. 3. Detta innebär, att all information och alla projekt och kontakter, som kan stärka först och främst dess militära förmåga bör undvikas. Det innebär att inga produkter eller komponenter inkl elektroniska, som är eller kan vara av militär betydelse för Väst, kan bero på produktion i Kina eller leveranser därifrån. Köp av krigsmateriel eller militärt användbar teknologi från Väst ska självfallet inte tillåtas.
Det är också önskvärt, att USA samarbetar och stärker länder i Asien, som känner sig hotade av Kina. Det betyder också att i den internationella diplomatin undvika alla handlingar eller samarbeten, som kan stärka landet. Att eliminera landets medlemskap i World Trade Organization vore önskvärt, men torde inte vara möjligt. Skilda hinder på olika områden kan dock upprättas. Det innebär samtidigt, att man inte på något vis inklusive finansiering och bankförbindelser underlättar kommersiella kontakter, projekt eller planer, som stärker Kinas ekonomiska tillväxt och inflytande. Gällande industrier på den tekniska fronten bör allt samarbete skäras ned. T ex Boeings samarbete med landet bör omgående avslutas.
Inga handelsunderskott bör accepteras i förhållande till Kina, och den regeln medför bland annat, att Kina inte längre kan utvecklas t ex med hjälp av handelsöverskottet relativt USA, vilket vore ett stort bakslag för landet. Det betyder självfallet också, att Väst måste avstå från vissa ekonomiska fördelar, som kinesiska priser kan ge. Men snart torde länder som Indien mm istället kunna bli leverantörer. Inga utländska investeringar gällande mer avancerad teknologi bör ske i Kina från västländernas sida, och kinesiska företagsköp av sådana företag ska generellt inte godkännas. Det gäller speciellt teknologiskt avancerade företag. Förutsättningen för sådana beslut är troligen oftast, att de största västländerna kan enas om politiken. Alla stölder från Kinas sida av patent, intellektuell egendom osv motarbetas hårt. Antalet studenter från Kina begränsas och vissa tekniska studieområden undantas, och krav på fullständig ekonomisk ersättning för studierna krävs av studenterna.
Ett motargumentet kommer då att vara, att motåtgärderna just kommer att göra Kina aggressivt. Javisst, det är samma argument som Chamberlain och andra medlöpare använde för att inte ingripa mot Hitler 1938. Skillnaden är, att Kinas krav ännu inte är lika hårda som Hitlers. Men det finns ett bakomliggande mönster av hänsynslös maktanvändning och förakt – när det passar - gällande internationell lag. Västmakternas skäl är nu, att i dagens värld kan en gigantisk marxistisk förtryckande diktatur inte tillåtas växa och tekniskt utvecklas med hjälp av fria staters kunskap, ekonomier och resurser, särskilt som det inte finns några som helst tecken på att diktaturen förändras till det bättre. Kina har under efterkrigstiden begått skändligheter mot sin befolkning, som inte är bättre än Sovjetunionens motsvarande förbrytelser under 20- och 30-talen. Landet är oberäkneligt och farligt. Den partiella ekonomiska frihet, som tillämpas idag, är bara ett medel för att bli starkt och kan överges, när så är lämpligt och möjligt. Planekonomi är ju egentligen inget ekonomiskt system utan främst ett sätt att kontrollera en befolkning. Samtidigt leder en sådan till stagnation, vilket Politbyråns ständiga utskott vet. Men alternativet planekonomi finns alltid där.
Att samarbeta med Kina såsom ett vanligt land är för farligt, vilket gör att ovan beskriven politik tyvärr är önskvärd. Om demokrati införs, tas dessa restriktioner omedelbart bort, vilket då blir ett påtryckningsmedel även uppskattat av delar av den kinesiska befolkningen. Dagens europeiska politiker, som inte ens kunnat bemästra ett hot som massinvandringen till Europa, kommer troligen dock inte att kunna hantera frågan. Det blir som vanligt USAs ansvar att genomdriva den lösning, som bäst skyddar Väst.
Dan Ahlmark
