Svenska poliser vittnar om tystnadskultur

En av tre svenska polisanställda upplever att det råder en tystnadskultur på arbetsplatsen, där många vittnar om att de bestraffats för att de gett uttryck för impopulära åsikter.

– Man måste vakta sin plats för att kunna ta nästa steg i karriären, konstaterar Patrik Thunholm som skrivit en magisteruppsats om tystnadskulturen och samtalsklimatet inom den svenska polisen.

Thunholm är själv polis i grunden men har skrivit uppsatsen via en utbildning i företagsekonomi vid Högskolan Väst och resultatet är dystert.

– I tidigare undersökningar av både Polismyndigheten och facken så säger ungefär en tredjedel att det existerar en tystnadskultur. I min undersökning går det att konstatera samma sak: i runda slängar en tredjedel upplever begränsningar i att uttrycka sig på sin arbetsplats, säger han till Polistidningen.

Han har definierat tystnadskultur som ”ett samtalsklimat där man ibland avstår från att kommunicera med kollegor och chefer i arbetsrelaterade sammanhang”. För att ta reda på hur det egentligen förhåller sig har han anordnat en workshop, läst dokument, genomfört en enkät och intervjuat poliser på olika positioner.

Straffas på olika sätt

Ett antal poliser vittnar också om hur de bestraffats efter att de gett uttryck för åsikter som cheferna ogillat.

– När repressalierna kommer från chefer kan det handla om att medarbetare blir utan vidareutbildning, får avstannad löneutveckling, dåliga referenser eller begränsad möjlighet till övertid. Det kan göra att medarbetare håller sig tysta och inte vågar säga vad de egentligen tycker, berättar Thunholm.

Flera vittnar också om hur ”ja-sägare” belönas och enklare kan göra karriär inom polisen än de som ifrågasätter och är obekväma. Ett flertal vittnar om att ”informella ledare” ofta bestämmer vad som är acceptabelt att säga och inte och att den som ”säger fel saker” kan bli osynliggjord, förlöjligad, utfryst eller bli utsatt för ryktesspridning – samt pekas ut som negativ eller illojal.

– Många talar om att det finns vissa saker som ger status i gruppen. Att vara polis ger mer status än att vara civilanställd, att vara man ger mer status än att vara kvinna och att vara mer erfaren ger också högre status. En informell ledare har ofta den sortens statusmarkörer och kan fördela ordet och visa vem som ska lyssnas på.

“Krävs förändring uppifrån”

– Några pratar om att de inte vågar blotta sig mot chefskollegor, inte vågar ge uttryck för vad som helst, utan förväntas följa det som gäller i ledningsgruppen. Man måste vakta sin plats för att kunna ta nästa steg i karriären, fortsätter han.

Enligt Thunholm kan man prata om flera tystnadskulturer inom Polismyndigheten och det är viktigt att man börjar prata om problemet.

– Jag tror det är viktigt att ensa bilden av vad vi pratar om – är det samtalsklimatet, att folk håller varandra om ryggen eller att det innebär en risk att vända sig till media? Därefter behöver vi ringa in hur stor problemet är… Det måste börja uppifrån och sippra ner. Viljan måste finnas i den högsta ledningen. Jag har svårt att tro att initiativ underifrån kommer lösa det här.