“Tar mörkläggningen av Estonia aldrig slut?”

Efter snart tre decennier ägnar sig de två berörda makthavarna, Carl Bildt och Ingvar Carlsson, fortfarande åt att försöka dölja vad som förr eller senare kommer att klarläggas: Att tesen om felaktiga boglåsbultar varit en ren och skär lögn i avsikt att skuldbelägga det tyska varvet och fria dem själva. Ett faktum som hundratals initierade känner till, men som våra maktlojala medier tigit om. Så även nu när en privat dykare inspekterat vraket och beskrivit skador på skrovet som illa stämmer med den statliga haverikommissionens påståenden. Trots att en TV-kanal visat dykarens film fortsätter blånekandet – vilket enbart vore löjeväckande om det nu inte handlat om en av de värsta civila sjökatastroferna sedan Titanic, med 852 dödsoffer. Samtidigt som filmaren och sanningssägaren hotas med åtal.

Knut Carlqvist, nu bortgången men 1994 kulturredaktör på Finanstidningen, lät publicera en debattartikel jag skrivit, med udden riktad mot Sjöfartsverkets generaldirektör och mot den chefsåklagare som vägrat inleda en förundersökning om brott mot de internationella sjösäkerhetsreglerna, SOLAS. Det resulterade i att Finanstidningen blev påhoppad och utsatt för diverse hot. Men Carlqvist fick snarare blodad tand och bestämde sig för att själv gräva vidare. Resultatet blev en avslöjande bok med titeln “Tysta Leken”, som syftande på alla tigande huvudvittnen.

Hans bok är en utförlig och aldrig motbevisad eller bemött med beskrivning av det faktiska haveriförloppet plus en ingående granskning av hur vittnesutsagor förtigits eller feltolkats. Carlqvist fick i tekniska frågor hjälp av en utlandsboende svensk fartygsexpert och stöd också av en professor från Göteborg som i SvD skrev en debattartikel i ämnet, fast i så försiktiga ordalag, att hans synpunkter inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. I ytterligare ett par böcker har kritik framförts, men inte heller bemötts, såvitt jag vet.

Under efterspelet blev ett par vittnesmål särskilt viktiga. Det gällde bland annat frågan om det inströmmande vattnet i trapporna från nedre däck kom uppifrån eller underifrån. Utredarna åberopade ett vittne som stödde det första alternativet, vilket syntes styrka tesen om ett bortfallet bogvisir. Men om vatten via en öppen bog varit orsaken skulle fartyget ha kantrat, fast upp och nervänt förblivit flytande väldigt länge. Då hade alla ombord som överlevt rullningen hunnit bli räddade. Utredarna ljög således, trots sina akademiska och byråkratiska meriter.

Efter snart tre decennier ägnar sig de två berörda makthavarna, Carl Bildt och Ingvar Carlsson, fortfarande åt att försöka dölja vad som förr eller senare kommer att klarläggas.

Den andra avgörande frågan har gällt betydelsen av de stulna ryska vapen som bevisligen kördes ombord på Estonia, minuten före avgång. Återigen i strid mot alla sjöfartsregler. Bildts vapendragare har medgivit att sådana transporter tidigare förekommit, men bestridit att så var fallet vid haveritillfället. Carlqvist är mer övertygande när han skriver att ryska FSB-agenter varit vapentjuvarna på spåret och smugit sig ombord för att senare, när passagerarna sov, gå till attack och beordra kaptenen att vända tillbaka mot Tallinn. Han vägrade och ska då ha blivit skjuten. I det läget utlöstes den bomb som agenterna applicerat mot skrovet under vattenlinjen, troligen mer som ett hot än i avsikt att behöva utlösa den. Sanningen i den delen blir svår att utröna eftersom alla vittnen är döda. Det är dock inte helt uteslutet att FSB-gruppen blev evakuerad av en rysk ubåt och att någon av dem på sin dödsbädd förmedlar de få pusselbitar som nu saknas.

För egen del har jag samtidigt hävdat att alla dessa tekniska fakta egentligen är sekundära i förhållande till två viktigare omständigheter av juridisk natur. Dels att Estonia inte hade rätt att trafikera öppet hav, som sträckan Tallinn-Stockholm, eftersom hon saknade den inre bogport som SOLAS-reglerna föreskriver, men som hon inte behövde i sin tidigare roll som Ålandsfärja. Trots detta utfärdade alltså Sjöfartsverket det förfalskade certifikat som möjliggjorde trafiken till och från Tallinn. Den andra avgörande faktorn i mörkläggningen är, som tidigare nämnts, att åklagarmyndigheten i Stockholm avskrev ärendet utan att ens starta en förundersökning. Ett agerande som uppenbarligen på förhand godkänts av hans överordnade, troligen även av Riksåklagaren.

I min värld är det sålunda solklart var ansvaret låg och fortfarande ligger; i Rosenbad på Carl Bildts och Ingvar Carlssons tid, med den senare enligt gängse praxis säkert informerad om vapentransporten för USA:s räkning. Detta bidrar också till att förklara varför den senare, som tillträdande statsminister, vägrade hörsamma de anhörigas vädjanden om att de omkomna skulle hämtas hem – som han dessutom hade lovat. Fast i det läget hade han troligen blivit informerad om vilka obehagliga hemligheter som i så fall skulle avslöjas, i form av en mördad fartygskapten och kanske också döda FSB-agenter. Men det var framför allt den maktlojale chefsåklagaren och hans blundande chefer som räddade Carl Bildt från att bli åtalad för grovt vållande till annans död i 852 fall. Den troende kan trösta sig med att en högre domstol dömer honom i sinom tid.

Man kan sannerligen förvånas över Carl Bildts etiska kompass när han i trettio år spelat oskyldig som om ingenting konstigt alls har hänt, skuldbelagt ett tyskt varv och vägrat be de anhöriga om förlåtelse, något som varje anständig person skulle göra. Ideologiskt är det i ännu högre grad Mats Odell och hans kristdemokratiska partistyrelse som har anledning fundera över det skändliga i deras vägran att stå upp för de omkomnas rätt att återbördas till sina anhöriga och till egna gravar i sina hembygder.

Åke Sundström