MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 18 mars 2025

tisdag 18 mars 2025

NyD Debatt

”Tar mörkläggningen av Estonia aldrig slut?”

Estoniakatastrofen

Ansvariga makthavare får hålla fast vid en officiell berättelse som allt tydligare framstår som ren och skär lögn för att dölja den obehagliga sanningen om Estonia. Det skriver Åke Sundström, tidigare forskare vid IUI.

publicerad 11 februari 2023
Tv: Räddningsarbete på Utö i Skärgårdshavet efter Estonia förlisning. Th: Carl Bildt, statsminister vid tidpunkten för Estonias förlisning.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Efter snart tre decennier ägnar sig de två berörda makthavarna, Carl Bildt och Ingvar Carlsson, fortfarande åt att försöka dölja vad som förr eller senare kommer att klarläggas: Att tesen om felaktiga boglåsbultar varit en ren och skär lögn i avsikt att skuldbelägga det tyska varvet och fria dem själva. Ett faktum som hundratals initierade känner till, men som våra maktlojala medier tigit om. Så även nu när en privat dykare inspekterat vraket och beskrivit skador på skrovet som illa stämmer med den statliga haverikommissionens påståenden. Trots att en TV-kanal visat dykarens film fortsätter blånekandet – vilket enbart vore löjeväckande om det nu inte handlat om en av de värsta civila sjökatastroferna sedan Titanic, med 852 dödsoffer. Samtidigt som filmaren och sanningssägaren hotas med åtal.

Knut Carlqvist, nu bortgången men 1994 kulturredaktör på Finanstidningen, lät publicera en debattartikel jag skrivit, med udden riktad mot Sjöfartsverkets generaldirektör och mot den chefsåklagare som vägrat inleda en förundersökning om brott mot de internationella sjösäkerhetsreglerna, SOLAS. Det resulterade i att Finanstidningen blev påhoppad och utsatt för diverse hot. Men Carlqvist fick snarare blodad tand och bestämde sig för att själv gräva vidare. Resultatet blev en avslöjande bok med titeln ”Tysta Leken”, som syftande på alla tigande huvudvittnen.

Hans bok är en utförlig och aldrig motbevisad eller bemött med beskrivning av det faktiska haveriförloppet plus en ingående granskning av hur vittnesutsagor förtigits eller feltolkats. Carlqvist fick i tekniska frågor hjälp av en utlandsboende svensk fartygsexpert och stöd också av en professor från Göteborg som i SvD skrev en debattartikel i ämnet, fast i så försiktiga ordalag, att hans synpunkter inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. I ytterligare ett par böcker har kritik framförts, men inte heller bemötts, såvitt jag vet.

Under efterspelet blev ett par vittnesmål särskilt viktiga. Det gällde bland annat frågan om det inströmmande vattnet i trapporna från nedre däck kom uppifrån eller underifrån. Utredarna åberopade ett vittne som stödde det första alternativet, vilket syntes styrka tesen om ett bortfallet bogvisir. Men om vatten via en öppen bog varit orsaken skulle fartyget ha kantrat, fast upp och nervänt förblivit flytande väldigt länge. Då hade alla ombord som överlevt rullningen hunnit bli räddade. Utredarna ljög således, trots sina akademiska och byråkratiska meriter.

Efter snart tre decennier ägnar sig de två berörda makthavarna, Carl Bildt och Ingvar Carlsson, fortfarande åt att försöka dölja vad som förr eller senare kommer att klarläggas.

Den andra avgörande frågan har gällt betydelsen av de stulna ryska vapen som bevisligen kördes ombord på Estonia, minuten före avgång. Återigen i strid mot alla sjöfartsregler. Bildts vapendragare har medgivit att sådana transporter tidigare förekommit, men bestridit att så var fallet vid haveritillfället. Carlqvist är mer övertygande när han skriver att ryska FSB-agenter varit vapentjuvarna på spåret och smugit sig ombord för att senare, när passagerarna sov, gå till attack och beordra kaptenen att vända tillbaka mot Tallinn. Han vägrade och ska då ha blivit skjuten. I det läget utlöstes den bomb som agenterna applicerat mot skrovet under vattenlinjen, troligen mer som ett hot än i avsikt att behöva utlösa den. Sanningen i den delen blir svår att utröna eftersom alla vittnen är döda. Det är dock inte helt uteslutet att FSB-gruppen blev evakuerad av en rysk ubåt och att någon av dem på sin dödsbädd förmedlar de få pusselbitar som nu saknas.

För egen del har jag samtidigt hävdat att alla dessa tekniska fakta egentligen är sekundära i förhållande till två viktigare omständigheter av juridisk natur. Dels att Estonia inte hade rätt att trafikera öppet hav, som sträckan Tallinn-Stockholm, eftersom hon saknade den inre bogport som SOLAS-reglerna föreskriver, men som hon inte behövde i sin tidigare roll som Ålandsfärja. Trots detta utfärdade alltså Sjöfartsverket det förfalskade certifikat som möjliggjorde trafiken till och från Tallinn. Den andra avgörande faktorn i mörkläggningen är, som tidigare nämnts, att åklagarmyndigheten i Stockholm avskrev ärendet utan att ens starta en förundersökning. Ett agerande som uppenbarligen på förhand godkänts av hans överordnade, troligen även av Riksåklagaren.

I min värld är det sålunda solklart var ansvaret låg och fortfarande ligger; i Rosenbad på Carl Bildts och Ingvar Carlssons tid, med den senare enligt gängse praxis säkert informerad om vapentransporten för USA:s räkning. Detta bidrar också till att förklara varför den senare, som tillträdande statsminister, vägrade hörsamma de anhörigas vädjanden om att de omkomna skulle hämtas hem – som han dessutom hade lovat. Fast i det läget hade han troligen blivit informerad om vilka obehagliga hemligheter som i så fall skulle avslöjas, i form av en mördad fartygskapten och kanske också döda FSB-agenter. Men det var framför allt den maktlojale chefsåklagaren och hans blundande chefer som räddade Carl Bildt från att bli åtalad för grovt vållande till annans död i 852 fall. Den troende kan trösta sig med att en högre domstol dömer honom i sinom tid.

Man kan sannerligen förvånas över Carl Bildts etiska kompass när han i trettio år spelat oskyldig som om ingenting konstigt alls har hänt, skuldbelagt ett tyskt varv och vägrat be de anhöriga om förlåtelse, något som varje anständig person skulle göra. Ideologiskt är det i ännu högre grad Mats Odell och hans kristdemokratiska partistyrelse som har anledning fundera över det skändliga i deras vägran att stå upp för de omkomnas rätt att återbördas till sina anhöriga och till egna gravar i sina hembygder.

 

Åke Sundström

Åke Sundström är nationalekonom med bakgrund bland annat som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IUI), ämbetsman vid regeringskansliet och stadsfullmäktige i Stockholm för Stockholmspartiet. Sundström är medförfattare till tre IUI-böcker och ensam författare till två skrifter i energifrågan: Den ena om vattenkraft och den andra om kärnkraft. Tidigare även mångårig skribent på Frihetsportalen.

Kritiker stämplas som ”kättare”

Estoniakatastrofen

publicerad 20 november 2024
Estoniakatastrofen kostade 852 människor livet.

Det finns ett stort antal människor i Sverige och utomlands som av olika skäl ifrågasätter den officiella versionen av händelseförloppet kring M/S Estonias förlisning. Kritiker och oliktänkande som av framförallt massmedia brukar smutskastas och stämplas som konspirationsteoretiker.

Det har gått 30 år sedan M/S Estonia förliste på öppet hav i Östersjön. Den officiella version av händelseförloppet kring förlisningen som Haverikommissionen tagit fram har väckt skepsis, särskilt bland anhöriga och drabbade. De som kritiserar utredningen pekar bland annat på de sekretessbelagda utredningsåtgärder som utförts.

Samtidigt lägger ledande journalister resurser på att smutskasta de som ifrågasätter Haverikommissionens utredning. Kritiker stämplas ofta med det negativt betonade ”konspirationsteoretiker”, ett ord som idag närmast motsvarar hur kyrkan historiskt stämplade den som ifrågasätta de religiösa doktrinerna som ”kättare”.

I Folkets radios reportage Estonia och grindvakterna talar man om att det är dags att ta tillbaka ordet, och att det kanske till och med är nödvändigt för att journalistiken och den fria debatten ska ha någon form av framtid.

Peter försökte rädda Caritas kropp från Estonias vrak – stoppades olagligt av myndigheterna

Estoniakatastrofen

publicerad 28 september 2024
– av Sofie Persson
Peter Barasinski på väg ut för att bärga sin fru Caritas kropp från Estonia.

Den 15 december 1994 meddelade statsminister Ingvar Carlsson i Sveriges riksdag att passagerarfartyget M/S Estonia och de omkomna skulle förbli på havets botten. För Peter Barasinski innebär beskedet att han inte kan begrava sin fru, Carita. Han bestämmer sig då för att ta saken i egna händer och tar pengar ur sin egen privata kassa för att bekosta en expedition som ska rädda hennes kropp ur vraket – något som inte skulle komma att uppskattas av de svenska myndigheterna.

Den 28 september 1994 var M/S Estonia på väg från Tallinn till Stockholm när passagerarfartyget plötsligt förliste under dramatiska omständigheter. Ombord när katastrofen inträffade fanns 989 människor, och 852 av dessa omkom.

Paret Peter och Carita Barasinski arbetade båda på Estonia, där Peter var hovmästare och Carita utbildade servicepersonalen. De tyckte om att resa och innan de gifte sig reste de jorden runt tillsammans. Deras framtidsplan var att köpa en restaurang tillsammans och Carita höll på att skriva en deckare.

Caritas pappa Lasse Johnsen berättar att de hade pratat med varandra om vad de skulle göra om någon skulle omkomma ute på havet.

Då hade de lovat varandra att ta rätt på den andres kropp och plocka upp kroppen om inte andra gjorde det, och begrava den på ett anständigt sätt, berättar Lasse.

 

Peter och Carita reste jorden runt innan de gifte sig.

Den ödesdigra natten var bara Carita ombord, Peter var ledig just den dagen. När fartyget sjönk följde Carita och många andra med ner i djupet.

Den svenska regeringen gör efter tragedin ett tidigt utspel om att göra allt man kan för att bärga fartyget med de omkomna. Utredare från företaget Rockwater genomför sedan dykningar vid vraket, och lämnar den 12 december 1994 in en rapport till svenska myndigheter där man drar slutsatsen att man utan problem kan hämta upp många av de döda, och även att det därtill skulle vara fullt möjligt att bärga vraket i sin helhet. Samma dag ger dock det så kallade etiska rådet sin rekommendation till regeringen, och menar att det vore bäst att lämna vraket och de omkomna på havets botten.

Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson deklarerar sedan, den 15 december 1994, regeringens beslut: fartyget och kropparna ska för alltid ligga kvar i havet.

– Frågan om bärgning eller inte bärgning kan bedömas från flera utgångspunkter, där finnas alla de praktiska problemen och de etiska frågeställningarna. Men där finns också enskilda människors önskemål, anhöriga som var och en på sitt sätt, sörjer sina nära. Därför finns det nu ingen anledning att dröja med ett beslut. De anhöriga och alla andra har rätt till besked, även om det kommer att tas emot med förtvivlan av en del. Den svenska regeringens beslut är att passagerarfärjan M/S Estonia med de omkomna skall förbli i havet, säger Ingvar Carlsson inför många sorgsna anhöriga.

 

Peter sörjer sin fru vid gravplatsen, men hennes kropp är fortfarande kvar på Estonia.

 

Strax därefter meddelar statsministern att man dessutom vill täcka vraket i en betongsarkofag, enligt vad man uppger ska hedra de döda och att hindra plundrare från att skända en gravplats. I ett möte mellan de anhöriga och företrädare för regeringen angående beslutet att täcka M/S Estonia och de döda i betong möts myndighetspersonerna av högljudda protester.

– Det som är avgörande, tycker jag, är att redan från början försöka visa respekt för regeringens beslut, säger en företrädare för regeringen och möts av ironiska skratt från publiken.

– Du pratar om respekt, jag tycker det är respektlöst att gjuta in folk i betong, replikerar en anhörig.

Våren 1995 ingår Estland, Sverige och Finland ett avtal om gravfrid. Avtalet förbjuder all dykaktivitet omkring fartyget och det ska träda i kraft den 1 juli 1995.

När Peter får klart för sig att regeringen inte kommer att ta upp de omkomna föds det en tanke hos honom: Det här måste jag ordna själv. Han kan inte acceptera att hans fru skulle stanna i ett betongskal i havet och vill hålla sitt löfte till henne.

– När det stod klart att fartyget inte skulle bärgas gav sig Peter fan på att han skulle ta upp hennes kropp, intygar Lasse.

 

Caritas far Lasse Johnsen.

Peter börjar planera sin aktion i början av 1995. Tack vare försäkringspengar har han råd att finansiera operationen. Peter vill göra det hela fullt lagligt och därför måste det göras innan lagen om gravfrid träder i kraft.

Han lyckas få de rätta koordinaterna för att hitta fartyget, och med hjälp av en tysk båt åker han iväg till förlisningsplatsen, väl förberedd på hur operationen ska gå till. Peter hade talat med Caritas överlevande kompisar som berättat hur hennes slut såg ut och han visste exakt vart hon var någonstans.

Han hade ju själv jobbat ombord på fartyget och visste mycket väl hur det såg ut. Så det var inga som helst problem att försöka hitta henne, konstaterar Lasse.

Peters expedition kommer till platsen några dagar innan den 1 juli 1995, så enligt lag har han all rätt att vara där och hämta hem sin fru. Regeringen har dock blivit varse om hans expedition och skickar till svar ut isbrytarfartyget Ale som förklarar för Peter att det han gör är olagligt och ber honom hotfullt att lämna platsen.

 

Isbrytaren Ale försöker avbryta Peters expedition.

 

Peter lyssnar inte och fortsätter enligt planerna. Då kommer Ale närmare deras fartyg och börjar göra så kallade ”störningsvågor” för att hindra dem, något som är förbjudet enligt internationell lag. Till slut har Peter inget annat val än att ge upp.

Innan han lämnar platsen kastar han ut en blombukett i havet, förkrossad över att tvingas lämna sin fru på havets botten.

 

Peter Barasinski dog i cancer 2006 och ligger idag ensam i sin grav.

– Jag trodde att jag var medborgare i ett civiliserat land, men det är jag tydligen inte eftersom staten inte vill ta hand om sina medborgare. Jag tror att om Caritas kropp hade återbördats och fått begravas i den grav som vi har och där Peter nu ligger ensam, hade det betytt ett lugn för oss, säger Lasse.


Artikeln och bilderna är refererade från Henrik Evertssons nya dokumentär ”Estonia: Fyndet som förändrar allt” som kan ses på Dplay.

Ögonvittnen: Militär transport på Estonia under förlisningen

Estoniakatastrofen

Imorgon är det 30 år sedan 852 människor miste livet när M/S Estonia förliste. Uppgifter både från vittnen och grävande journalister antyder att myndigheternas märkliga hantering av Estoniakatastrofen är kopplad till känsliga transporter av militärmateriel som smugglades på fartyget.

publicerad 27 september 2024
– av Isac Boman
Sara Hedrenius överlevde Estonias förlisning.

Sara Hedrenius, som överlevde Estonias förlisning, är säker på att hon såg flera militära fordon eskorteras ombord på fartyget innan avresan. Hennes vittnesmål får understöd inte bara av andra överlevande utan också av den grävande nyzeeländske journalisten Steven Davis, som på basen av sina källor i den brittiska underrättelsetjänsten slår fast att fartyget av allt att döma smugglade känsligt militärt materiel från Ryssland.

Det är i Henrik Evertssons vida uppmärksammade dokumentär ”Estonia – fyndet som förändrar allt” som Hedrenius bekräftar att hon sett grönmålade militära fordon eskorteras ombord av motorcyklar – något som även försenade fartygets avgång. Minst ett av fordonen ska ha haft en stor låda på flaket med oidentifierat innehåll.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 6 oktober 2020.


– Då ser jag att det kommer en transport och det är två eller tre eller fyra motorcyklar som kör ganska snabbt och så eskorterar de militärfordon som åker på båten. Jag uppfattar det som att det är minst två (militärfordon) men det kanske ha varit fler, säger hon och berättar vidare att hon upplevde det som märkligt att dessa fordon förekom på ett civilt fartyg.

I en intervju för dokumentären påpekar Hedrenius att hon ser det som uppseendeväckande att svenska myndigheter först efter flera år erkänt att Estonia använts för militära transporter, och samtidigt konsekvent förnekat att någon militär utrustning fraktades på Estonia under den natt då fartyget förliste.

– Det finns fortfarande många obesvarade frågor om Estonia. Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag vet att det var det? Jag var vittne till den här händelsen, säger hon.

Vapentransporter på Estonia bekräftade sedan tidigare

För 16 år sedan kunde även Uppdrag Granskning avslöja att försvarsmakten använde Estonia för att frakta hemliga vapen och att Tullverket gått med på att inte inspektera de militära transporterna på Estonia. Vilken typ av vapenteknologi som transporterades och hur många försändelser det egentligen handlat om är dock oklart.

Den nyzeeländske grävande journalisten Stephen Davis hävdar i en intervju i dokumentären, på basen av sina kontakter i den brittiska underrättelsetjänsten MI6, att Storbritannien och Sverige agerat systematiskt tillsammans med den nystartade estniska underrättelsetjänsten för att föra ut militärt smuggelgods från det nyligen kollapsade Sovjetunionen – gods som var av yttersta intresse både för västmakterna och Ryssland.

Stephen Davis. Foto: faksimil/DPlay.

Under förlisningen ska topphemlig information och materiel som var avgörande för det ryska missilförsvaret ha funnits på Estonias bildäck.

– Natten Estonia sjönk smugglade fartyget avgörande information om Rysslands ballistiska robotprogram och utrustning som tillhörde det programmet. Smugglingen av militära hemligheter och utrustning hade pågått länge, säger Davis i dokumentären.

Journalisten avslöjar också att Ryssland via olika kanaler i mycket tydliga ordalag ombett dem upphöra med smugglingen på Estonia, och varnat för att man i annat fall skulle se sig ”tvungna att vidta åtgärder” för att stoppa den.

Bekräftas av andra överlevande

Vittnesmålen och uppgifterna om militärt smuggelgods på Estonia under förlisningen bekräftas även av ytterligare en överlevande medresenär som klev ombord Estonia och såg att hamnområdet var avspärrat för militära transportfordon, och som just före avgången rullade ombord på fartyget.

Hedrenius vill att en oberoende undersökning av Estoniaförlisningen genomförs och att nya dykningar tillåts. Idag är dessa förbjudna, med hänvisning till lagstiftningen om gravfrid.

– Vi behöver få klarhet. Jag har respekt för gravfriden, men man kan inte ta döda människor som gisslan för att inte undersöka hur de dog, säger hon i SVT.

Svenska myndigheter har efter förlisningen varit, och är fortfarande idag, motvilliga till att utföra systematiska undersökningar av fartyget. Regeringens linje efter katastrofen var istället att vraket skulle täckas av en sarkofag av betong, ett projekt som stoppades endast tack vare kraftiga protester från anhöriga.

Anhöriga och överlevande från Estoniakatastrofen begär mordutredning

Estoniakatastrofen

publicerad 23 september 2024
– av Sofie Persson
Livflotte från M/S Estonia.

Överlevare och anhöriga begär att man inleder förundersökning gällande mord för de som avled när Estonia förliste 1994. Bland annat vill man hämta hem kroppar för undersökning och utreda vem som bär ansvaret för att fartyget inte var sjövärdigt.

Efter att dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt visade ett stort hål i skrovet på fartyget som tidigare inte varit känt för allmänheten har rösterna höjts för att undersöka händelsen på nytt. Den hårt kritiserade haverikommissionen gjorde nya utredningar av förlisningen, men vidhöll att det inte skulle ha skett någon explosion eller kollision med annat fartyg som kan ha orsakat det stora hålet i skrovet.

Nu kräver 14 överlevare och ett 20-tal anhöriga att riksåklagaren inleder en förundersökning om mord gällande de 852 människor som dog när färjan förliste, rapporterar Ekot.

Vi vänder oss till högsta instans inom rättsväsendet för att möjligen få ett svar för att minska det här lidandet som vi har inför alla anhöriga och överlevande, säger Anders Eriksson, en av överlevarna.

Ingen rättslig prövning har skett av händelsen, men under 2020 tog även Åklagarmyndigheten emot en begäran om att återuppta den tidigare nedlagda förundersökningen av M/S Estonias förlisning eller inleda en ny, något man i februari i år meddelade att man valt att inte göra.

Det råder griftefrid kring fartyget och de anhöriga har inte fått tillåtelse att hämta hem sina avlidna för begravning, men nu vill man att polis och åklagare ska ta hand om några av de välbevarade kroppar som finns intill vraket.

Eftersom att det är kroppar som ligger även utanför vraket som är intakta, har vi ju fått till oss efter att haverikommissionen har varit ute och dykt, men de har ju inte uppgift att bärga några kroppar eller ta hand om omkomna på något vis så därför behövs en polisanmälan, säger Linnea Karlsson, som miste sin mor i katastrofen.

Vidare anser man att åklagare bör utreda vilka andra fartyg som befann sig i närheten när Estonia förliste, var rapporterade försvunna personer finns samt vem som bär ansvaret för att fartyget inte var sjövärdigt.

M/S Estonia förliste den 28 september 1994 där 989 människor befann sig ombord, varav 852 omkom. Händelsen räknas som en av världens värsta fartygskatastrofer sedan andra världskriget.

Share via
Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.

Send this to a friend