Sedan urminnes tider har den sökande människan ställt frågorna: Var gör jag här? Vad är meningen med livet? Är tillvaron förnuftig?
Den vetenskapliga fysikaliska verklighetsuppfattningen förklarar att människan består av en kropp och en hjärncellsmassa som är själva medvetandet. Fysikaliskt inställda vetenskapsmän har uppfattningen att hjärnan är själva människan som tänker, känner och upplever verkligheten härifrån. I den fysikaliska verklighetsuppfattningen finns alla minnen och alla medvetenhetsprocesser i den fysiska hjärncellsmassan. Hur långt har hjärnforskningen kommit då? Har den bevisat att minnet och medvetandet finns i hjärnan? När man ställer alla dessa frågor verkar det i stället uppstå flera frågor än svar. När man studerar forskning om hjärnan inser man att denna forskning egentligen inte har lyckats bevisa något annat än sekundära effekter av medvetenhetsyttringar i hjärnans olika delar.
Tankeväckande teorier inom neurovetenskapen:
”Studier av avbildningar av hjärnan tyder på att prefrontala barken och hjässloben är speciellt viktiga för medvetandet och den globala arbetsytan. Men det är svårt att veta om dessa regioner framkallar själva medvetandet eller om de utför relaterade processer som uppmärksamhet, minne och verbalisering av medvetna upplevelser.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 86): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag.
”Även om det kanske inte finns någon ´fri vilja´ existerar i alla fall upplevelsen av att själv framkalla ett visst beteende och den kan registreras i hjärnan.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 88): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag.
Jag ställer mig då frågan: Vad är det som aktiverar dessa medvetenhetsyttringar i hjärnan? Vad är primärt och sekundärt? Vad är orsak och verkan? När man ställer dessa frågor, får man uppfattningen att den fysikaliska vetenskapens förhållningssätt skapar sin egen verklighetsbild, som ur ett historiskt perspektiv kan jämföras med kyrkans trosföreställning om verkligheten. Under medeltiden hade Påven och kyrkan en mycket stark ställning i Europa och hade monopol på sanningen, likt ett rättesnöre som människorna skulle förhålla sig till. Vetenskapen bör inte hänge sig åt trosföreställningar och fantasispekulationer utan utgå från egna observerade objektiva mätbara resultat och använda detta för att bevisa om medvetandet är lokaliserade i hjärncellsmassan eller inte.
Om man resonerar förnuftigt och inte låter känslan styra och bestämma över dessa viktiga frågeställningar, blir den logiska slutsatsen av den vetenskapliga forskningens resultat ganska entydig. Den är att denna forskning enbart lyckats konstatera sekundära effekter av medvetenhetsyttringar. Vetenskapen bör inte hemfalla åt känslans oresonliga förhållningssätt och tro att sekundära reaktioner är själva medvetandet, för då blir vetenskapen den nya religionen. Med en smula ödmjukhet inser hur lite vi vet om man enbart utgår från den objektiva och synliga delen av verkligheten. Kan det då finnas något utöver denna objektiva fysiska värld, som vi kan uppleva med våra fysiska sinnesorgan? Om vi utgår från denna frågeställning, så kommer vi till insikten att den fysikaliska vetenskapen har hamnat i en återvändsgränd. Detta innebär att vi då behöver leta vidare efter någon förnuftig förklaring och inte nöja oss med otillräckliga spekulationer och teorier. Vi borde i stället söka förstå verkligheten som den egentligen är och inte sådan vi tror att den är.
Om nu vetenskapen inom hjärnforskningen inte förmår erkänna att den i nuläget inte kan bevisa att medvetandet finns i hjärncellsmassan, så borde detta åtminstone ge utrymme åt andra perspektiv, teorier och frågeställningar.
Den troende människan, som snarare utgår från en religiös tro och har den som en grund för att orientera sig i tillvaron, besvarar dessa frågor enligt sin föreställning om verkligheten. Men har religionen egentligen kunnat ge en bättre bild än den vetenskapen ger med sitt sätt att förhålla sig till verkligheten? Vid närmare eftertanke inser vi nog att vi inte kan förlita oss på enbart tro. Däremot kan den ge tröst och en meningsfullhet i tillvaron i denna känslokalla hårda värld som vi lever i.
Varken religionen eller vetenskapen har lyckats besvara frågorna om medvetandets natur, meningen med livet, tillvarons förnuftighet och så vidare. Den vetgiriga och sökande människan kommer inte att nöja sig med de torftiga förklaringsmodeller som råder utan kommer givetvis söka vidare för att närma sig en mer hållbar verklighetsförklaring. Egentligen är detta inget nytt utan det har alltid funnits människor på olika nivåer i medvetenhetshänseende. Om vi nu utgår från detta faktum, så inser vi att dessa förebilder av män och kvinnor verkar ha haft en djupare förståelse av verkligheten. Dessa pionjärer har sedan vidareförmedlat kunskapen till sina medmänniskor, där några fåtal haft medvetenhetsreceptorer att uppfatta och förstå deras idéer och tankeformer.
I sökande efter svar på frågan om huruvida medvetandet finns i hjärnan uppstår allt fler frågeställningar. Det blir inte enbart en fråga om medvetandets lokalisering i hjärncellsmassan utan även fler frågor: Vad är egentligen medvetandet? Finns minnet i hjärnan? Vad är en människa? och så vidare. Till slut inser man hur lite man vet och då har man kommit till mognadsgraden, den så kallade sokratiska insikten: ”att jag vet att jag ingenting vet”.
Den sökande människan kommer inte att nedslås av detta faktum utan drivs vidare av en inre känsla och övertygelse om att det finns mycket mer att lära och förstå av livet. Detta skulle kunna liknas vid en långsam vandring längs en knivskarp väg, längs vilken man uppnår vissa delmål, etapper, milstolpar av erövringar av förståelse men inte nöjer sig med detta utan vet att det finns mycket kvar att förstå av tillvaron och kunskapen om verkligheten.
”Den som söker finner, ty han drivs av undermedveten visshet om att det sökta måste finnas.” (Författare Laurency 1987, kapitel 3.2, 16): Livskunskap Två. Förslagsstiftelsen Henry T. Laurency.
Tamás Bogár