Von der Leyen bekräftar ett plutokratiskt styrelseskick

Europeiska kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen tillträdde idag efter Jean-Claude Juncker. NyD:s Isac Boman skriver dock i en analysartikel att dock spelet bakom kulisserna föga sannolikt kommer att bli annorlunda under von der Leyens ledning.

publicerad 1 november 2019
- av Isac Boman
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den 1 november tillträder Ursula von der Leyen rollen som ordförande för EU-kommissionen och blir därmed första kvinna på posten. Hon är dock ingalunda så unik som konventionell media försökt framställa det.

EU-kommissionen ses generellt sett som den mäktigaste EU-institutionen och är den instans som lägger fram förslag till lagstiftning inom EU som ska gälla för alla EU-länder. Den ska se till ”det europeiska allmänintresset” framom nationella intressen, och lägger förutom lagförslag till EU-parlamentet även fram EU:s budget samt avger rekommendationer och utlåtanden till EU-länderna. Dess 28 höga tjänstemän väljs fram i samråd mellan ordföranden för EU-kommissionen och EU-ländernas regeringar, som utser varsin kommissionär med godkännande av EU-parlamentet. Närmare 1000 anställda arbetar under var och en av de 28 kommissionärerna för att ta fram förslag åt kommissionärerna, och det är i dessa processer som företag och lobbyorganisationer är kända för att försöka påverka lagstiftning som läggs fram.

Det är dock inte den enda metodik enligt vilken EU:s lagstiftning påverkas aktivt av storkapitalets lobby, och Ursula von der Leyen är ett talande exempel på det. Sedan sin resa till det kontroversiella Bilderbergmötet i Montreux i början av juni har von der Leyen numera något centralt gemensamt med sina senaste tre företrädare Jean-Claude Juncker, José Manuel Barroso och Romano Prodi i det att hon bevisligen diskuterat politiska frågor i sällskap med världens finansiella elit bakom lyckta dörrar för allmänheten. Trots den växande kritik som riktats mot det slutna mötet, utgör det fortfarande ett viktigt forum för tongivande finansprofiler likt Rockefeller och Wallenberg som under decennier tagit för vana att bjuda in ur deras synvinkel lovande och inflytelserika karriärister.

Den sovjetiska nomenklaturan dominerade östblocket med en våldsam järnhand. Det moderna västerlandets kapitalistiska motsvarighet har å sin sida visserligen fått till stånd en imponerande övervakningsapparat som i betydande avseenden överträffar den kommunistiska, men vid sidan av mer hårdföra former av imperialistisk politik i Mammons tjänst så som i Libyen och Irak, härskar den främst med en något mjukare och mer osynlig hand i form av sin penningmakt. De systematiska skulderna på nationalekonomisk och privatekonomisk nivå är inte en olyckshändelse, utan en naturlig konsekvens av det skuldbaserade bank- och penningsystemet som aldrig ifrågasätts av konventionella politiker eller mediekanaler. Det är ett system som låter den superrika hyperklassen behärska en befolkning satt i beroendeställning och en modern form av livegenskap, samtidigt som den regerande plutokratin bevakar sin ställning med ägarskap i dominanta storföretag, inflytelserika mediehus och genom samverkan med politiker som ställer sin heder till salu.

Bilderbergsfärens karriärspolitiker är symptomatiska för de djupgående plutokratiska strukturer som i reell mening utgör den primära maktfaktorn i den liberala formen av demokrati. Många misstar fortfarande detta för ett system som står i folkets tjänst, även om andelen kontinuerligt växer som konstaterar att verkligheten antyder något annat.

Von der Leyen växte upp i Bryssel, där hennes far Ernst Albrecht var en av de första höga tjänstemännen i det som senare skulle bli EU. Sedan 2005 har hon innehaft olika ministerposter i den tyska regeringen under förbundskanslern Angela Merkels kristdemokratiska ledning, senast som försvarsminister. Det är ur den synvinkeln måhända inte förvånande att hon förstår hur man navigerar i maktens egentliga korridorer, men bakom glorian av att EU-projektet nu får sin första kvinnliga direktör utgör von der Leyen i realiteten bara ytterligare ett kvitto på den europeiska samtidens faktiska styrelseskick.

Sannolikt kan EU:s nästa kommissionsordförande i bästa fall inkluderas i historiens krönikor under den breda kategori av andefattiga politiker som främst såg till sig själva i en tid när deras nationer behövde dem som mest. Efterhand som Europas befolkningar gradvis vaknar till ökad medvetenhet, måste politiker av det slag som von der Leyen representerar samtidigt hoppas på att de inte underskattar den slutgiltiga kreditnotan för att spela med i plutokratins påkostade strukturer. Alla vägar har sitt pris.

isac-boman

Åländske Isac Boman är redaktör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, banksektorn, politiken och föreningslivet.

Till utbildningen är han nationalekonom och är författare till boken Penningmakten som ursprungligen var hans magisteravhandling vid Åbo Akademi.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!