Den här artikeln publicerades för 7 år sedan

https://nyadagbladet.se/ledare/nagot-stammer-inte-med-sondagens-valresultat/

Ledare

Något stämde inte med valresultatet 2018

Markus Andersson

Sverigedemokraterna som tippades bli Sveriges största parti fick närmare tio procentenheter mindre än vad flera mätningar visade. Samtidigt inkom omfattande rapporter om valfusk. Något stämde inte med det svenska valresultatet. Denna artikel är en återpublicerad eftervalsanalys om märkligheterna som omgav riksdagsvalet 2018.

publicerad 10 september 2018

– av Markus Andersson

Grafiken från valresultatet som presenterades när alla röster enligt Valmyndigheten skall ha varit räknade.

Efter att migrationsfrågan under flera års tid befästs som den tveklöst viktigaste politiska frågan i svensk politik har stödet för Sverigedemokraterna skjutit i höjden. Efter att debatten toppats med de senaste veckornas omfattande bilbränder runt om i landet började även de mest kända politiska analytikerna i Sverige såsom SVT:s Mats Knutson och TV4:s Marcus Oscarsson tala om Sverigedemokraterna som det parti som sannolikt skulle kunna bli största parti i Sverige efter riksdagsvalet.

Denna artikel publicerades dagen efter riksdagsvalet 2018. När artikeln blev viral släcktes nyadagbladet.se plötsligt ned av webbhotellet med förklaringen att webbhotellet stod under ett ”exceptionellt angrepp” och hänvisade till en skyddsåtgärd utan närmare förklaring. Den virala spridningen om misstänkt valfusk dödades effektivt av nedstängningen. Trots detta hade Nya Dagbladet över hundra tusen besökare på ett knappt dygn.

I opinionsundersökningar ifrån institut som Yougov och Sentio, som varit de mest träffsäkra vad gäller just Sverigedemokraternas resultat i tidigare val, har partiet blivit största parti i flera mätningar. I juni nådde partiet 28,5 i Yougov/Metros mätning.

I den senaste Sentio-mätningen med bara dagar kvar till valet nådde SD 24,0 procent och var därmed största parti. Men enligt Arve Östgaard, som driver mätinstitutet Sentio, talade rådatan för att SD skulle kunna få så mycket som 29 procent i valet.

De traditionella öppna opinionsundersökningarna har historiskt sett alltid underskattat partier som SD och valresultatet har när resultaten räknats slagit fel med flera procentenheter.

Även i de opinionsundersökningar som tenderar att underskatta partiet har siffrorna legat omkring 20 procent.

När rösträkningen avslutades igår natt presenterade SVT ett slutgiltigt resultat för Sverigedemokraterna som hamnade mellan 5-10 procentenheter under i stort sett samtliga mätningar. Partiet får enligt SVT endast 17,6 procent och når inte ens upp till platsen som näst största parti.

Enligt SVT:s egna stora vallokalundersökning som presenterades igår kväll när vallokalerna stängde fick partiet 19,2 procent. Vallokalundersökningarna tenderar att ge samma missvisande resultat just för Sverigedemokraterna då det fortfarande finns ett tabu kring att öppet visa sympatier för partiet. Ändå hamnar det slutgiltiga valresultatet istället långt under dessa siffror.

Under valdagens morgon började det strömma in tips om valfusk runt om i landet till redaktionen. Väljare som besökt vallokalerna fann att valsedlar saknades på flera platser i landet, särskilt för Sverigedemokraterna. Även partiet Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen utsattes för denna typ av valfusk om än i mindre omfattning.

I vissa vallokaler hade Sverigedemokraternas valsedlar inte ens packats upp. På andra håll hade valsedlarna uppenbart plockats bort. Att valsedlarna varit förtäckta av andra partiers valsedlar var enligt rapporter också vanligt förekommande.

Andra allvarliga inslag var att väljare i vallokaler uppmanats att inte försegla sina kuvert med valsedlar innan de skulle lämnas in. Bilder ifrån läsare visade att dessa instruktioner låg öppet bakom valskärmarna där man lägger sina valsedlar i kuverten.

Andra märkligheter rapporterades också in. Exempelvis har valförrättare ertappats med att kryssa för vallistorna med blyertspenna trots att detta skall göras med bläckpenna enligt reglerna.

Många har också i denna valomgång klagat på hur man öppet tvingas hämta valsedlar inför både valförrättare och andra valdeltagare vilket brutit mot principen om den valhemlighet vi har i Sverige och därmed fått utstå att andra ser vilket parti man ämnar att rösta på.

Det svenska valet övervakades för första gången av internationella valobservatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Michael Aastrup Jensen från den danska OSSE-delegationen, som tidigare bevakat val bland annat i Ryssland och en rad andra östeuropeiska länder, häpnades över det undermåliga svenska valsystemet.

– Under alla valobservationer jag varit på har jag aldrig sett ett val så odemokratiskt som det svenska. Det är långt ifrån europeisk standard, säger han till TT.

Även om omfattningen av solklara fall av valfusk såsom att valsedlar stulits och plockats bort eller aldrig ens plockats fram är svår att överblicka för redaktionen så ger den omfattande rapporteringen en fingervisning om problemets omfattning.

Den ovissa omfattningen av detta slag av valfusk till trots förklarar ändå inte den diskrepans på mellan fem till tio procentenheter som Sverigedemokraterna tappar jämfört med förväntningarna och opinionsundersökningarna på bara över en natt.

Tappet är så stort att det finns anledning att titta närmare på en annan typ av manipulation.

Under natten stängdes plötsligt Länsstyrelsernas webbplats ned. Länsstyrelserna ansvarar för valnattsrapporteringen och är alltså den myndighet dit valdistrikten rapporterar in sina röstresultat. Även den svenska valmyndighetens hemsida låg under gårdagsnatten nere.

Länsstyrelsernas webbplats stängdes av myndigheten ned av ”säkerhetsskäl”. Någon närmare förklaring gavs inte och trots denna allvarliga incident kommenteras inte att denna centrala myndighets webbplats fick stängas ned varken av Länsstyrelserna själva eller av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Inte heller på krisinformationssajten från svenska myndigheter krisinformation.se informerar man om Länsstyrelsernas nedstängning.

Utan att i detta skede göra för långtgående spekulationer finns det anledning att misstänka att en eller flera saker inte stått rätt till under det svenska valet. Utöver det fusk som valdeltagare kunnat uppleva när de gått och röstat runt om i landet skulle digital manipulation av valresultatet kunna vara det mest allvarliga som inträffat.

Det har pratats vitt och brett om risken för utländsk påverkan på det svenska valet med slagsida att gynna ”främlingsfientliga krafter” såsom just Sverigedemokraterna. Fokus har legat på hur detta skulle kunna missgynna de gamla etablerade partierna och misstankar har riktats mot ryska hackare. I det amerikanska valet har det talats om liknande påverkan där det amerikanska valsystemet skulle kunna ha hackats, i det fallet till Hillary Clintons nackdel.

Att digitala system kan manipuleras börjar bli mer allmänt känt.

Att det finns mäktiga krafter, inte bara inom landets gränser utan även utanför, som skulle se mycket bekymmersamt på om ett parti som Sverigedemokraterna skulle bli det största partiet i svensk politik, med den opinion och legitimitet det skulle föra med sig, är ganska solklart.

Datamanipulation kan vara av mycket sofistikerat slag. Det visar inte minst Googles och Twitters egna algoritmer som på ett finurligt sätt får användare att tro att de fritt kan dela material, medan det i praktiken nås av ett ytterst begränsat antal mottagare.

Att vi behöver ha en livlig debatt om de konstaterade valfusk som rapporterats in både från förtidsröstningen runt om i landet såväl som från själva valdagen är givet. Men att också någon form av mer sofistikerat cyberangrepp på det svenska valsystemet skett kan i detta läge inte uteslutas och bör utredas närmare.

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/ledare/det-ar-dags-for-usa-att-aka-hem/

Ledare

Det är dags för USA att åka hem

Isac Boman

Kanske finner USA och Europa varandra igen en vacker dag, men tiden är inne för oss att gå skilda vägar.

publicerad 19 april 2025

– av Isac Boman

Foto: iStock

1945 stod USA tillsammans med Sovjetunionen som tydlig segrare i det världskrig som slagit stora delar av Europa i ruiner. Genom den så kallade Marshallhjälpen skulle amerikanerna pumpa in miljarder av dollar till återuppbyggnaden av Västblockets Europa. Med pengarna kom samtidigt medföljande krav på att öppna marknaden i USA för Coca-Cola Company och en svärm av amerikanska företagsjättar.

Den nya konsumentkulturen skulle snabbt komma att uppfattas som en exotisk motpol till det brutala krigets umbäranden, där unga européer i synnerhet kom att förknippa USA med en ny frihetlig tidsanda och en ekonomisk utveckling i riktning mot allmänt överflöd. När det kalla kriget sedan inleddes cementerades den positiva synen ytterligare på USA som en faderlig beskyddare av den liberala friheten mot sovjetkommunistisk totalitarism.

Vid sidan av militärpakten Nato, och andra i praktiken USA-ledda institutioner, var det dock popkulturen som blev det mest framstående verktyget för att trollbinda européerna till det amerikanska blocket. Under 50- och 60-talet togs kulturimperialismen till en ny nivå, där Hollywood dominerade biograferna samtidigt som tv-serier som Dallas och Dynasty förmedlade bilden av en glamorös livsstil där människans individuella lycka, och ytterst hennes själva identitet, gradvis alltmer framstod som en konsumentprodukt. Det amerikanska associerades till en trendig och frihetlig framtid – medan det europeiska i allt högre utsträckning kopplades till en kasserad och stelbent forntid.

Under 1990-talet och internets genombrott förstärkte USA sitt grepp som det ekonomiska, kulturella och politiska navet, inte bara i Västblocket utan även globalt. Techjättar som Microsoft, Apple och senare Google, Facebook och Netflix skapade plattformar där amerikansk kultur blev det självklara standardspråket.

Eran av amerikanisering kan idag tydligt beskådas nästan överallt i världen, men särskilt intensiv har den varit i Europa. I synnerhet gäller detta Sverige, som brukar räknas till ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Det finns flera förklaringar till detta, bland annat det faktum att Sverige under lång tid har varit positionerat neutralt och inte haft någon stark koppling till något annat land som kunnat balansera den amerikanska influensen. Svenskarna har därtill varit särskilt snabba på att anamma internet och amerikanska digitala plattformar, föregånget av att svensk tv mycket tidigt började köpa in amerikanska tv-serier och annan kultur som lanserades för en bred publik.

Sociologen Åke Daun noterade även, som många andra före honom, det faktum att svenskarna mentalt alltid har varit särskilt utåtblickande, där den egna kulturen varit något som på sin höjd kan tolereras, absolut inte värderas. Idag är många yngre svenskar uppvuxna med Youtube och algoritmer som systematiskt lyfter fram amerikanskt innehåll, med följden att man i praktiken har en närmare relation till USA än till sitt eget lands kulturhistoria.

Vi har i allt väsentligt kommit att bli en amerikansk satellitstat, inte bara militärt – vilket genom Natomedlemskapet nyligen har formaliserats – utan framförallt kulturellt och politiskt. Amerikanska primärval och valvakor görs närmast till Eurovision-liknande spektakel, medan det som händer i Europa på något subtilt sätt uppfattas som allt för tråkigt och irrelevant för att bry sig om eller orka engagera sig i.

Den transatlantiska relationen har dock varit allt annat än tråkig, snarare intensiv och stormig, vilket kanske delvis berott på att USA i en andlig bemärkelse är och förblir Europas lillebror. Europa har mer än dubbelt så stor befolkning och utgörs av tusenåriga nationer med djupa kulturer som kontrasterar starkt mot det historiskt mycket unga nationsbygge som USA utgör. Europas sympatier med lillebror på andra sidan Atlanten är samtidigt inte utan grund, där den amerikanska kulturens frihetslängtan och can-do-attitude bland mycket annat tagit sig uttryck i en unik statskonstitution och en fullkomligt exceptionell entreprenörskultur.

Potentialen har alltid funnits i USA att fortsätta inspirera sina äldre släktingar i Europa och skapa en sund relation med den gamla världen, men likt en nyligen utflyttad ungdom, som drivs av sin naturliga arrogans, har det blott 250-åriga USA visat en stor omognad på den internationella arenan där man utövat en global influens som präglats av ytligt liberala värden, perfekt symboliserad av Marvels andligt lobotomerade ”superhjältar”.

Essensen i dess globalistiska kulturströmning har, vid sidan av sina anspråk på ett sista världsherravälde, i huvudsak varit att homogenisera världen till en själsligen urholkad plats, fylld av meningslösa skendemokratier som i praktiken legitimeras som ”demokratiska” endast i den grad de låter sig inlemmas som lydstater i det amerikanska globo-homo-imperiet. Exploaterad av totalitär oligarkisk kapitalism, och splittrad i en vulgär kombination av vänsterextrem regnbågsliberalism och högerextrem ultrasionism, genomlider Uncle Sam för närvarande en djup existentiell kris och en kraftig social polarisering som smittat av sig även på vasallerna i Europa.

Mycket tyder dock på att den amerikanska eran i Europa nu kan vara på väg mot sitt slut.

Djupa samhällsanalytiker, som den franske statsvetaren Emmanuel Todd som klarsynt förutsåg Sovjetunionens fall redan i mitten av 1970-talet, pekar på att det amerikanska Västblocket av allt att döma nu går ett liknande öde till mötes som det forna sovjetiska Östblocket efter Berlinmurens fall. I ett perspektiv av Europas långa historia är detta redan pågående skifte egentligen inte något dramatiskt. För svensk del var det exempelvis länge Tyskland man lät sig inspireras och influeras av. Fram till 1939 var tyska – inte engelska, det obligatoriska andraspråket för samtliga svenska gymnasieelever. Går man tillbaka till 1700-talet var Frankrike den starka influensen, vilket vid sidan av uttrycket att ”när Paris nyser går Europa mot förkylning” fortfarande också märks genom stora avtryck på låneord i många europeiska språk inklusive svenskan. Det amerikanska tillståndet utgör i sammanhanget en mycket kort era, men skadan det åsamkat vår kontinent har idag överträffat nyttan.

Inget tyder på att situationen kommer att bli enklare efterhand som USA:s förfall fortsätter och ett amerikanskt tillbakadragande från Europa blir ett definitivt faktum, men ju förr plåstret rivs av desto bättre. Det är dags för USA att åka hem.

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/ledare/diplomatins-dod-ar-livsfarlig-for-oss-alla/

Ledare

Diplomatins död är livsfarlig för oss alla

Det nya kalla kriget

Markus Andersson

I Folke Bernadottes och Hans Blix land ses hatet och krigshetsen nu som tecken på moralisk resning. Den orwellska förvridningen av det offentliga rummet i Sverige är tragisk och total.

publicerad 12 april 2025

– av Markus Andersson

Montage. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet, Amanda Gahm/ Försvarsmakten

Ulf Kristersson och svenska Natosoldater i Lettland.

Om man för bara ett tiotal år sedan frågade samhällsintresserade människor i andra länder vad de förknippade Sverige med, var chanserna relativt goda att svaret omfattade någon form av fred och diplomati – eller lyfte fram internationellt prominenta diplomater som Hans Blix, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld.

Sverige betraktades under lång tid som något av motsatsen till ett krigiskt land. Efter 200 år utan krig såg nog även många svenskar på sig själva som ett sällsynt fredligt folk – främmande för de brutala konflikter man endast såg på nyhetssändningar.

Det faktum att svenskarna i många generationer valt att hålla sig borta från omfattande militära maktkamper har också sina historiska förklaringar. Såren var länge djupa efter 1809 års krig, när den östra rikshalvan gick förlorad till Ryssland och tiotusentals inkallade svenskar och finländare stupade – de flesta av sjukdomar, svält och köld.

Fasorna under 1900-talets världskrig stärkte sedan ytterligare övertygelsen om att krigets fasor inte var någonting vi ville uppleva i Sverige igen – utan tvärtom aktivt göra vad vi kunde för att undvika.

Krig är fred, fred är krig

Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget.

I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in.

Kriget kommer när som helst – eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.

De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning.

Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.

Vansinnig retorik

Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa.

Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller ”Putinkramare”, utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri.

– Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström.

– Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon.

Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT

Dystopin blev verklighet

I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt.

Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim.

Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror.

Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein.

”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter:

” … och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.

Hjärnorna ska marineras – i hat

Låter det måhända bekant?

I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken.

Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal.

Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen

I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan.

Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.

Fler flyr propagandan

När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår.

Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan.

Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/ledare/eu-ar-europas-fiende/

Ledare

EU är Europas fiende

Markus Andersson

EU såldes in med löften om frihet, fred och samarbete mellan suveräna europeiska stater. Det vi fick var något helt annat.

publicerad 5 april 2025

– av Markus Andersson

Foto: Christophe Licoppe/EU/CC BY 4.0

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron.

EU bars en gång i tiden upp av en idé om att politiska beslut skulle fattas på lägsta möjliga nivå. Enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man menade skulle vara vägvisande för projektet, skulle frågor av kontinental betydelse behandlas på unionsnivå, medan nationella frågor fortsättningsvis skulle behandlas av medlemsländerna.

I praktiken har Bryssels klåfingrighet visat sig inte bara omfatta svenskt snus, danska lakritspipor, italiensk olivolja, polskt kol och ungerska paprikor. Senast är det braskaminer man går till attack mot, med nya planer på omfattande reglementen för vedeldade spisar – något som enligt EU-parlamentarikern Beatrice Timgren (SD) kommer att kosta svenska stugägare ”hundratusentals kronor”.

Dessa sakfrågor är i sammanhanget egentligen petitesser, men de är också symptom på en djup och mer allvarlig sjuka som mycket tydligt präglar EU-etablissemanget. Dess antidemokratiska utveckling fortsätter att speglas i floden av nya lagtexter och direkt totalitära direktiv som nu genomsyrar allt från jordbruk till migration och energifrågor. De medlemsländer som stått fast vid principen om unionens subsidiaritet och nationell självbestämmanderätt har EU-kommissionen kommit att betrakta som sina fiender.

Framför andra är det Ungern som stått på sig gentemot Bryssels likriktning och hot om sanktioner när man sagt nej till förstörelsen av jordbruket och ekonomin med klimatpolitiska och geopolitiska förevändningar samt dessutom blockerat unionens befolkningsutbytespolitik och regnbågspropaganda riktad till barn. När man därtill motsatt sig att upprätthålla den strida strömmen av vapenleveranser och miljardbidrag till Kiev, för att istället satsa på diplomati för att stoppa Ukrainakrigets blodbad, anklagas premiärminister Viktor Orbán nu i stort för att springa ”fiendens” ärenden och underminera unionen.

Utåt hyllar EU ”mångfald” som någonting positivt – men någon verklig mångfald vad gäller åsikter, värderingar och ideologi tolereras inte.

EU framställer sig gärna som en demokratisk institution – men verkligheten är i många avseenden en annan.

Slovakien och Polen är andra exempel som i närtid fått känna av motviljan från Bryssel när landets regeringar på motsvarande sätt gått på tvären mot kommissionens kompromisslösa linjer.

30 000 lobbyister

EU:s försvarare skulle säga att det är medlemsländerna som tillsätter kommissionens ledamöter och påverkar parlamentet genom val. Till det bör för det första tilläggas att EU-kommissionens uttalade uppdrag är att agera för unionens räkning, inte för medlemsländernas enskilda intressen. I parlamentet, som endast har begränsad makt och även står på ett tunt valdeltagande, har Sverige 21 av 720 platser. Även om samtliga parlamentariker från Norden skulle vara eniga i en specifik fråga har man ändå mindre att säga till om än exempelvis Spanien eller Polen.

Mest problematiskt är att makten i Bryssel byggts in i en labyrint av institutioner och byråkrater där den vanliga människans insyn och möjlighet att påverka är ytterst begränsad. Några som däremot kan och försöker påverka i maktens komplexa korridorer är de välbetalda 30 000 professionella lobbyister som ständigt finns på plats i Bryssel – representanter för multinationella företag, vapenindustrin, läkemedelsjättar och andra särintressen, som arbetar intensivt för forma lagar och regelverk och säkerställa att just de själva gynnas ekonomiskt.

Svenska skattebetalare, liksom andra länders medborgare, spelar framförallt rollen av att finansiera denna maktapparat – med röster från maktens korridorer som ständigt höjs för att medlemsavgifterna ytterligare ska ökas.

Storebrorsstaten

Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat. Stort fokus läggs nu på att övervaka, kartlägga och straffa åsiktsbrottslingar av olika slag och unionens byråkrater, genom Digital Services Act och andra direktiv, ges befogenhet att storskaligt censurera ”desinformation” – en luddig term som i praktiken används för att kväsa den fria opinionsbildningen. Chat Control är ett annat exempel där EU-kommissionen vill att all elektronisk kommunikationen avkrypteras, övervakas och granskas i realtid.

Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat.

Utåt är förevändningen att EU-byråkraterna vill skydda de vuxna från ”ryska hybridoperationer” och barnen från pedofila övergrepp på nätet – samtidigt som experter varnar för att lagstiftningen de facto leder till ytterligare fördjupad massövervakning, självcensur, spionage och ökad misstänksamhet medborgarna emellan.

Detta är blott ett ytligt axplock av allt som är djupt dysfunktionellt med ett EU som dessvärre framstår som en koloss som blivit omöjlig att reformera inifrån. Det räcker helt enkelt inte att parti X gör ett rekordval och tar Y platser i EU-parlamentet, även om sådana partier förstås kan utgöra friska och viktiga fläktar i en alltmer syrefattig politisk atmosfär i Bryssel.

EU är inte Europa

I sin egen propaganda gör EU förstås fortsatta anspråk på att representera Europa, men utgör i själva verket antitesen till allt som Europa traditionellt varit och, under ytan, fortfarande är. EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.

Medströmsmedier har avfärdat mer nationalkonservativt inriktade strömningar som ”euroskeptiska”, när det i själva verket är det socialliberalt präglade etablissemanget som är de verkliga euroskeptikerna. De drivande krafterna som styr unionen har gång efter annan visat att man inte är några vänner av Europas nationer och folk, utan tvärtom deklarerat att man inte ser något egenvärde i dessa, utan snarare ser det som positivt att upplösa denna i en smältdegel där det nationella självbestämmandet urholkas tillsammans med våra särarter, traditioner och kulturer till förmån för den liberala globalismens regnbågsflagga.

EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.

De flesta skriver nog under på att europeiskt samarbete och goda relationer mellan Europas nationer emellan är någonting positivt och önskvärt – men det är någonting helt annat än att ersätta Europas mångfald med en totalitär superstat under globalisters, som Ursula von der Leyen, Emmanuel Macron eller Friedrich Merz, ledning. Därtill har samma EU-makthavare konsekvent drivit på för att ta in tiotals miljoner utomeuropeiska migranter till Europa, ett projekt som ytterligare splittrat våra länder i många olika avseenden och sått tvivel kring huruvida Europas ursprungsbefolkningar ens har en meningsfull framtid på kontinenten.

Låt EU gå under

Korruptionen och maktfullkomligheten har byggts i väggarna på vad som i nuläget måste betraktas som en institutionellt korrupt, antidemokratisk och förtryckande organisation som går stick i stäv med verkliga europeiska intressen. Det enda sättet att återupprätta Europas frihet, nationella självbestämmande och mångfald är att hela EU-apparaten avvecklas, innan denna koloss hunnit förstöra allt som gör Europa unikt.

Att såväl V som SD har slopat sitt tidigare explicita EU-motstånd är förvisso djupt beklagligt, men stärker bara tesen ytterligare att det behövs nya krafter som driver på för ett svenskt EU-utträde. När detta sker står fortfarande skrivet i stjärnorna, men under tiden finns ingen anledningen att krångla till det. Ju snarare pluggen dras ur detta fullständigt misslyckade projekt, desto bättre. En vacker dag, när det är gjort, kan något annat och något bättre, något som faktiskt tjänar Europas folk, byggas i dess ställe.

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/ledare/elsa-widding-borde-starta-eget/

Ledare

Elsa Widding borde starta eget

Markus Andersson

Obundna Elsa Widding går från klarhet till klarhet med sitt riksdagsarbete och förtjänar allt stöd hon kan få.

publicerad 7 december 2024

– av Markus Andersson

Politiker som Elsa Widding växer inte på träd. I en tid då många inom det politiska och byråkratiska etablissemanget av olika skäl anpassar sig till rådande narrativ, sticker Widding ut med en sällsynt kombination av jordnära kompetens och rakryggad integritet.

Med en gedigen bakgrund inom svensk energisektor har Widding haft ledande befattningar i flera stora energibolag och tjänstgjorde som sakkunnig på Regeringskansliet mellan 2008 och 2010, med särskilt ansvar för Vattenfalls analyser. Det var i denna roll hon varnade för de enorma riskerna med Vattenfalls köp av det nederländska energibolaget Nuon – en affär som senare skulle gå till historien som en av de sämsta i svensk statsförvaltnings historia.

Hon visade sig ha rätt även i sin kritik av Vattenfalls försäljning av dess tyska brunkolstillgångar 2016 där Widding menade att affären, som genomfördes för en symbolisk summa på cirka 100 miljoner kronor, var kortsiktig och ekonomiskt ofördelaktig för Sverige. Hon argumenterade för att Vattenfall istället borde ha behållit tillgångarna för att själva kunna hantera en långsiktig och strukturerad avveckling. Efter försäljningen rapporterade köparen, det tjeckiska bolaget EPH, en betydande uppskrivning av tillgångarnas värde, där senare uppskattningar har indikerat att de kan vara värda upp till 170 gånger mer än försäljningssumman – motsvarande cirka 17 miljarder kronor.

”Folkets representant”

För två år sedan, 2022, tog Widding klivet in på den politiska scenen när hon valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna. Hon gjorde sig snabbt känd som en orädd kritiker av de upparbetade domedagsnarrativ som dominerat klimatfrågan i svensk politik och media. Genom sin populära YouTube-kanal Klimatkarusellen och sitt riksdagsarbete framhöll hon att Sveriges klimatpolitik på vetenskaplig grund i praktiken är symbolpolitik utan någon mätbar effekt på global temperatur.

Kritiken lät naturligtvis inte vänta på sig. I november 2022 samlade Bonniertidningen DN ett upprop från 212 klimatforskare som pekade ut Widding som ett ”hot mot vetenskapen”. Hennes mod och ärlighet gjorde henne därmed till en för kontroversiell figur för de allt mer ängsliga SD. Partiet valde att lämna henne åt vargarna under drevet som riktades mot henne, och i maj 2023 lämnade hon SD med hänvisning till bristen på stöd.

Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra.

Hon har sedan dess fortsatt sitt riksdagsarbete som så kallad politisk vilde, fri från partipolitiska förpliktelser. Beteckningen ”vilde” verkar förvisso inte bekymra Widding, även om hon själv föredrar att kalla sig en ”folkets representant”. I denna roll har hon också systematiskt tagit sig an flera av samtidens mest brännande frågor, från att utmana de officiella narrativen kring coronakrisen och covidvaccinernas skadeverkningar till att kritisera krigsivern i samband med Ukrainakonflikten.

Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra – något som varit efterlängtat hos mången frustrerad medborgare.

Sverige behöver fler som Widding

Sverigedemokraternas urholkade förhållningssätt gentemot det övriga etablissemanget gör dem i praktiken i allt högre utsträckning till en pseudo-oppositionell aktör inom svensk politik, och håller inte en nivå som i nuläget kan matcha Widdings grad av integritet.

Efter att ha hoppat av partiet meddelande Widding i januari 2024 ett medlemskap i det nystartade partiet Mänskliga rättigheter och demokrati (MoD). Den lilla utmanaren präglades till en början av uppenbart god vilja och uppfriskande PR-strategier, men har dessvärre också visat lika uppenbara brister som tydliggjort att man inte heller är en aktör som håller måttet. Widding valde att lämna partiet efter endast 11 dagar, ett beslut som också detta vittnar om gott omdöme.

Widding sköter sin nuvarande position som fri och obunden riksdagsledamot med den äran, men skulle vara förtjänt av en ny plattform som ger henne bästa möjliga förutsättningar att fortsätta sitt arbete i riksdagen för folkets räkning även efter att mandatperioden tar slut. Ett nytt partipolitiskt initiativ skulle kunna ge Widding ett mer organiserat forum för att samla likasinnade som återspeglar hennes nivå, och potentiellt kunna erbjuda en politisk opposition för det svenska folket värd att samlas kring.

Tendensen till att lovvärda initiativ korrumperas på grund av olika former av subversion är stark, och det gäller i särskilt hög grad när det kommer till nya politiska partier. Om en politisk rörelse faktiskt lyckas ta sig till makten, vilket är en exceptionellt svår uppgift i sig, har man i det skedet i regel hunnit förändras till oigenkännlighet och tappat det innehåll man från början bar på.

Elsa Widding är en sällsynt aktör som visat att hon skulle förtjäna vårt förtroende om hon väl skulle bestämma sig för att starta eget för att ta sig an den uppgiften.

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

måndag 21 april 2025

Markus Andersson

Isac Boman

Markus Andersson

Markus Andersson

Markus Andersson

Tipsa oss!

Följ NyD!

Morgondagens dagstidning!

Kontakta oss

Utgivare

N

Morgondagens Dagstidning

Nyheter

Övrigt

Mer

Nyhetsbrev

Ladda ner NyD:s mobilapp

Följ NyD på sociala medier!

© 2012-2025 Nya Dagbladet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!