Finns det en rörelse i Sverige som faktiskt menar och visar allvar med att utgöra en slags opposition och ett alternativ till krafterna bakom den uppenbart destruktiva samhällsutveckling som skett i Sverige de senaste decennierna?
Man kan i alla fall få det intrycket när man blickar ut över de projekt som drivs och initiativ som tas i olika former. Trenden är positiv med olika sammanslutningar i form av föreningar, småpartier, medieprojekt, upprop, demonstrationer med mera.
Delar av denna folkrörelse har dock en lång väg kvar till att kunna utgöra ett verkligt alternativ till den rådande ordningen. När obskyra profiler, med ett cv och ett uppträdande som borde få alla med någon form av självaktning att springa all världens väg, tillåts agera som något slags nav, visar åtminstone denna del av ”alternativrörelsen” att den inte är redo att erbjuda ett alternativ av värde.
Kraven för samröre och medverkan i allehanda sammanhang verkar i vissa fall närmast obefintliga.
Genom att individer som å ena sidan visar upp ett okontrollerat våldskapital, inte drar sig för brutalt kvinnovåld och att inför vänner grovt misshandla sina egna anhängare, samtidigt och tämligen falskt, inger ett samlat och på ytan sympatiskt intryck får agera som en samlande kraft, visar anhängarna att man är beredda att kompromissa med det mesta. Att uttala att man menar sig vara emot den rådande ordningen, erbjuda en scen eller ”vara för yttrandefrihet” eller dylika helt självklara saker tycks för vissa vara alldeles tillräckligt för en samverkansgrund och att ställa sig bakom ”enighet för rörelsen”. Det säger något om måttstocken och integriteten hos deltagarna ifråga.
Nya Dagbladet har tidigare varnat för hur det psykopatiska inflytandet skadar hela vårt samhälle. Människors oförmåga att ta in att de som leder oss inte vill oss väl och inte talar sanning är ett djupgående problem och något av våra allra största gissel. Att få stå på scen och erbjudas en känsla av samhörighet och få en bekräftelse, oavsett hur lösa grunderna må vara, är charmerande nog endast för den som i slutändan inte bryr sig om att de nya ”ledare” som man legitimerar i själva verket är av samma skrot och korn som de som redan styr i vårt nuvarande samhälles korridorer.
Att dylika individer och sektliknande nätverk figurerar även i oppositionella sammanhang i Sverige är väldokumenterat. Dessa har gjort det till sitt modus operandi att försöka associera alla som tillnärmelsevis framvisar en självständig tanke med sig själva och dra in dem i allehanda sammanhang, från intervjuer till ”alternativmässor”. Det drar en tydlig skugga över var och en som mot bättre vetande upplåter sitt namn och sin medverkan och med detta skänker legitimitet till sådana aktörer.
När profiler och nätverk som för tankarna till Knutby-samhället ska ”ena rörelsen” vet man att något är mycket illa ställt hos vissa ”fritänkare”.
Har man tagit del av Nya Dagbladets artikelserie om det obskyra nätverk som infekterat flera olika oppositionellt inriktade initiativ kan man inte längre säga att man ”inget visste” och mena att ”målet helgar medlen” för att delta i vad som i grunden framvisar samma sjukdomssymtom som i nuläget präglar samhällets toppskikt.
Hade det inte varit för att tillvägagångssättens parasitiska och nedbrytande inverkan på denna växande ”alternativrörelse” i Sverige hade man gott kunnat skratta åt pajasartade inslag som springpojkar med påhittade tilltalsnamn, prisutdelningar för inbördes beundran, frimureriska ordnar med hemliga tecken och initiationer kring ”stormästare” och ”vaktmästare” som plötsligt ska vara ”journalister”. Åt det allvarligare hållet måste man samtidigt också se de hot och dylikt som riktats mot avhoppare och kritiker.
Det är inte en fråga om, utan när, en sådan här miljö kollapsar på nytt likt så många gånger tidigare runt dylika destruktiva personer. Frågan är vilka som velat vara en del av den under resans gång och hur långt det pajasartade beundrandet och milt sagt skruvade tillvägagångssätten kring idoliserade obskyra profiler ska fortsätta innan så sker.
Isac Boman
