Fyra forskare vid skolmedicinens Mecka Karolinska Institutet och en kemiprofessor från Linköping har i söndagens DN publicerat en debattartikel under rubriken ”Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa” som är ytterst intressant. Slutsatsen bakom deras text blir att man efterlyser censur av den till skolmedicinen kritiska litteraturen från alternativrörelsen inom kost och hälsa. Kritiken av skolmedicinen börjar helt enkelt bli besvärande för detta etablissemang i deras elfenbenstorn.
Bakgrunden är den att kostråd och rekommendationer från det medicinska etablissemanget under snart ett halvsekel har utlöst en skenande pandemi av metabol sjuklighet över nästan hela världen som jag analyserat i boken Den Metabola Pandemin. Pandemin har redan drabbat över 2 miljarder människor och den orsakar 40 miljoner förtida dödsfall varje år.
Sjukligheten började skena efter att amerikanska myndigheter 1977 gick ut med kostrekommendationer till det amerikanska folket som var baserade på de råd som man fått av skolmedicinen. Varningar för mättade animaliska fetter i kosten var det bärande temat. Det senare en varning som en av artikelförfattarna Maria Ahlsén upprepade i en intervju i TV4 under söndagskvällen.
Alternativrörelsen har visat att skolmedicinens skrämselkampanj mot mättade fetter saknar vetenskaplig grund. Den är grundad på ett av historien allvarligaste forskningsfusk från en ledande skolmedicinare. Bland annat tog Ahlsén upp kokosfett som hon menade var ”farligare än smör” något som miljontals människor haft som basföda i årtusenden utan att bli sjuka. Eftersom en färsk kardiologisk studie med namnet PURE nyligen visat att smör var nyttigt, är sannolikt även kokosfett mycket nyttigt. Det senare bekräftas av att det varit basföda för människor i kanske över en miljon år och att naturfolk utan tillstymmelse till hjärtkärlsjuklighet haft det som basföda. I Indien är kokosnötter basföda för miljontals människor och där är förekomsten av kardiovaskulära sjukdomar betydligt lägre än hos oss.
Man fortsätter med att ”risken finns att läsaren väljer alternativa vägar baserade på råd från självutnämnda hälsoexperter i stället för att följa de generella rekommendationerna som finns.” Dessa generella rekommendationer från skolmedicinen är de som ligger bakom den skenande sjukligheten i metabola (ämnesomsättnings) sjukdomar, så jag har svårt att se hur det man kallar råd från självutnämnda hälsoexperter skulle kunna bli värre.
I en ekointervju under söndagskvällen invände Ahlsén till exempel mot en ofta framförd uppfattning i alternativlitteraturen att olämplig kost skulle kunna försura kroppen vilket skulle gynna cancerutveckling. Det senare är ett påstående som för övrigt är hämtat från Nobelpristagaren Otto Warburg. På det svarade hon att en frisk människa får inte en försurad kropp – godag yxskaft. Nej det var ju så att man tror sig bli sjuk och försurad av dålig mat.
Författarna menar även att alla olika kosttillskott som rekommenderas i olika böcker om kost är helt bortkastade eftersom man hävdar att maten i livsmedelsbutikerna inte är så näringsfattig att den behöver kompletteras med tillskott av vitaminer och mineraler. Där pratar man helt i nattmössan eftersom t.ex. grönsaker mellan 1940 och 1991 förlorat mineraler motsvarande 24 procent magnesium, 46 procent kalcium, 27 procent järn och 76 procent koppar. Morötter förlorade 75 procent magnesium, 48 procent kalcium, 46 procent järn, 75 procent koppar. Potatis förlorade 30 procent magnesium, 35 procent kalcium, 45 procent järn, 47 procent koppar. Tomater förlorade 90 procent kopparmineral. Frukt har förlorat 16 procent magnesium och kalcium, 27 procent zink, 24 procent järn, 20 procent koppar samtidigt som man odlat fram frukter som innehåller mycket mer socker än förr. Köttet från köttfabrikernas kraftfoderuppfödda köttdjur förlorade 54 procent av sina järnmineraler och 24 procent kopparmineral. Industrimaten innehåller allt mindre av vitaminer som C och B2. Allt detta enligt Storbritanniens jordbruksministeriums The Composition of Foods redan 1991, och det har inte blivit bättre efter det, snarare tvärt om. Att en sådan utveckling till slut leder till ett växande behov av kosttillskott kan ju ett barn räkna ut, men inte KI:s forskare.
Författarnas attack på den alternativa kostlitteraturen utmynnar i en önskan att det införs en ”oberoende” granskning av den vetenskapliga grunden bakom olika rekommendationer i olika hälsa och kostrelaterade böcker. Man vill helt enkelt att alla som skriver om kost och hälsa skall censureras. Kritiken av skolmedicinens stora misslyckande på kost/hälsoområdet har blivit så besvärande så att kritikerna måste tystas.
”Vissa böcker innehåller så många, och så allvarliga, felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt”, menar dessa författare som representerar den skolmedicin vars kostråd och syntetiska mediciner är orsak till miljontals förtida dödsfall. Den här debattartikeln från KI går i samma kusliga anda som skolmedicinens demonisering av all naturmedicin för att utan konkurrens kunna sälja sina kemiska preparat, vars biverkningar är den tredje vanligaste orsaken till förtida död.
Detta sagt så finns det givetvis både dåliga och bra kostråd i alternativlitteraturen på kostområdet, men jag tror vi hamnar ur askan i elden om skolmedicinen skall på något sätt granska det som skrivs. Eftersom t.ex. en stor del av det medicinska etablissemanget envetet hänger sig fast i hypoteser om mättat fett och kolesterol som vid upprepade tillfällen motbevisats av andra forskare. Jag har i en rad tidigare krönikor berört detta problem.
Skolmedicinen kan helt enkelt för lite om relationen mellan kost och hälsa eftersom man inte beforskar det. Min erfarenhet är att många av de ”självutnämnda” kostexperterna oftast kan långt mer i ämnet än skolmedicinens experter. När jag för många år sedan som huvudman i en av skolmedicinens bastioner – Hjärtlungfonden föreslog en insamlingskampanj för att få pengar till forskning om sambanden mellan kost och hälsa, då fick jag sparken som huvudman med motivet att sådan forskning skulle ”skada fondens anseende”!
Så det här utspelet handlar bara om att tysta den växande folkliga rörelse som likt mig själv ifrågasätter dagens skolmedicin på detta område.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene.
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene