Krönikor

Planeten Panopticon – Övervakningssamhällets psykologi

Bild inifrån det numera övergivna Panopticon-fängelset Presidio Modelo på Kuba
Publicerad 3 december 2016
Uppdaterad 16 augusti 2017

Under den gångna hösten har Oliver Stones filmatisering av Edward Snowdens liv rullat på biografer runtom i världen. Händelseförloppet kring Snowdens visselblåsning 2013 och påföljande flykt till Ryssland lämnar knappast någon oberörd. Något som Snowden efterlyste då och efterlyst sedan dess, är en levande diskussion om övervakningssamhällets effekter. En av dem som gjort minnesvärda inlägg i den debatten är en av de journalister på The Guardian som såg till att få ut Snowdens avslöjanden till allmänheten – Glenn Greenwald. Greenwald påpekade i ett framträdande på TED år 2014 bland annat att det moderna övervakningssamhället påminner om vad han kallar för ett gigantiskt Panopticon.

Panopticon (ung. ”Allseende”) var en ritning av ett fängelse som den brittiske filosofen Jeremy Bentham skapade i slutet av 1700-talet. I mitten av Benthams fängelse fanns ett vakttorn som i 360 grader kunde se in i en omgivande rund borg av fängelseceller. En avgörande detalj i Panopticons design var vakttornets speglar, som gjorde det omöjligt för fångarna att veta när vakterna tittade in i deras celler eller när de inte gjorde det. Det faktum att fångarna aldrig säkert visste när de var övervakade eller inte, skulle ge upphov till en psykologisk effekt som gjorde att de alltid kände sig tvungna att anta att de var övervakade och därmed att bete sig korrekt. Benthams idé om Panopticon har sedan tillkomsten inte bara kommit att användas i fängelsearkitektur världen över, utan har också givit upphov till ett eget begreppsområde – panopticism – myntat av den franske filosofen Michel Foucault för att beskriva även sociala fenomen.

Utgående från ett sådant panopticistiskt perspektiv, sågar Greenwald bland annat argumentet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Detta eftersom massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan, och gör människor mer konformistiska. Privatlivet har i sig själv ett egenvärde som ger individen en egen sfär där denne kan utveckla ett eget tänkande, eller förhindrar utveckling om den personliga integriteten systematiskt monteras ned. Vidare konstaterar Greenwald att innehav av känslig information om någon annan de facto är ett maktförhållande, och att övervakningsmaskineriet potentiellt kan användas mot vad systemets etablissemang uppfattar som utmanare till makten under täckmanteln att bekämpa extremism. Visst kan detta även användas mot terrorister med omoraliskt motiv, men det enda som krävs för omoraliskt bruk av riktad övervakning mot politiska dissidenter är att man lyckas definiera dem som terrorister eller åtminstone som farliga extremister. Bland de mer själviska och moraliskt efterblivna hållningarna är därför att acceptera övervakningssamhällets framväxt bara för att ens eget personliga vardagsliv inte utgör något hot mot den rådande statsmakten.

Massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan och gör människor mer konformistiska

Trots värdefulla bidrag till debatten såsom Snowdens och Greenwalds, lyser den större och fördjupade analysen av övervakningssamhällets konsekvenser fortfarande med sin frånvaro. En central aspekt av detta tema, som aldrig tagits upp i konventionell media, är det faktum att många redan i ett tidigt skede uttryckte en oro för det framväxande övervakningssamhället över hela västvärlden i kölvattnen av 11 september 2001. Trots att totalitär lagstiftning som PATRIOT Act infördes gradvis, och vidareutvecklades inför öppen ridå både i Amerika och Europa, avfärdades dessa röster under nästan 12 års tid konsekvent som paranoida konspirationsteoretiker. De som vid tidpunkten för Snowdens avslöjanden sedan länge hade insett Storebrorsamhällets omfattning, förblev därför minst sagt förbryllade när de större mediekanalerna nu plötsligt hakade på The Guardians scoop om Snowden. Varför fördes detta ut nu, när temat under så många år så strängt hade undertryckts? Hur kunde det till och med föras fram av samma massmedia som bevisat sig så lojala till västerlandets nytotalitära strukturer och tidigare hade mörkat övervakningssamhällets framväxt?

En av flera tänkbara faktorer är att man ansåg att Snowdens avslöjanden inte nödvändigtvis behövde vara något negativt för den etablerade totalitära strukturen, förutsatt att en ökad Panopticon-effekt på medborgarna skulle kompensera för den demokratiska trovärdighetsförlusten man med detta orsakades. I kontrast till den föregående situationen, då övervakningssamhället betecknades som en paranoid konspirationsteori, var det utgående från en sådan förnyad strategi nu istället dags för medborgarna att få förstå och påminnas om att de var övervakade av ett vakttorn i mitten av dess egen variant av Panopticon, och därigenom intimideras till fortsatt passivitet. Istället för att genom anklagelser om extremistisk konspirationsteori försöka stoppa tillbaka den ande som släpptes ur flaskan av Snowden och The Guardian, var det viktigaste utgående från denna nya strategi att istället göra vad man kunde för att styra den efterföljande debatten in i en resultatlös återvändsgränd och begränsa den vid att konstatera att Storebror ser dig. Oavsett om detta utfall var ett resultat av en medveten strävan eller inte, får man nog konstatera att de röster som med kraft bidrar med argument för en omvärdering av den moderna Storebrorsstaten fortfarande är lätträknade i konventionella kanaler. Detta trots att övervakningssamhället numera ses som ett faktum och inte som en vansinnig konspirationsteori.

Det positiva i berättelsen om Snowden är att den är en källa till inspiration som bär på ett underförstått moraliskt budskap till en uppväxande generation att hävda integritet gentemot det moderna samhällets maktfullkomliga strukturer. Frågan är om detta budskap i det stora hela inte sist och slutligen kan komma att överväga den psykologiska effekten av att människor numera konstaterat att de vistas i ett globalt Panopticon.

 

Isac Boman

isac-boman

Åländske Isac Boman är krönikör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, föreningslivet, banksektorn och politiken.

Till utbildningen är han nationalekonom och är aktuell som författare till Penningmakten som är utgiven av Arktos Media.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!