Krim – och den olagliga annekteringen 1954

publicerad 4 december 2016
Krimhalvön som historiskt sett tillhört Ryssland gavs olovligen bort 1954 till Ukraina av Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov

Vill du se mer gräv och granskningar på Nya Dagbladet?

8420 kr av 50 000 kr insamlade. Bidra till höstens viktiga grävkassa! Stöd arbetet genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Ryska trupper stationerade vid den ryska örlogsbasen Sevastopol ingrep när de såg att paramilitära Maidan-förband och regeringstrupper försökte införa samma terrorregim mot den ryska befolkningen på halvön Krim i mars 2014, som införts i stora delar av Ukraina. Till skillnad från den av Washington och Bryssel organiserade blodiga kuppen i Kiev skedde denna motkupp helt oblodigt och med Krim-bornas stöd. Genast började då skrikiga röster höras från USA och dess väpnare, att det var frågan om en “invasion” med en annektering av Krim som följd. Det var samma röster som varit knäpptysta vad gäller de Kievska prickskyttarnas massaker och samma tystnad kom att gälla när de av nynazister utförda massmorden i Odessa blev kända.

Halvön Krim hade tillhört Ryssland i cirka 200 år. Men strax efter det att Nikita Chrusjtjov kommit till makten år 1953, beslöt han vid en våt fest i Kiev året efter, att överlämna hela Krim som en gåva till Ukraina. Chrutsjovs beslut hade föregåtts av en överläggning i Högsta Sovjet. Men eftersom inget i det organet vågade gå emot Chrutsjov, så var det närmast frågan om en monolog, ett enmansbeslut.

De berörda, Krims ryskdominerade befolkning tillfrågades inte och därför var beslutet olagligt. Enligt Sovjetunionens författning av år 1936 och RSFSR´s författning av år 1937 krävdes att ett sådant beslut föregicks av en folkomröstning, men någon sådan ägde aldrig rum. I den situationen borde det närmast vara genant för Kiev att ta emot en gåva från en person, som inte hade rätt att ge bort den. Det som skedde år 1954 kom därför att bli “den olagliga annekteringen av Kri

Navigation för inläggslista

Inläggslista

Titel

m” – anslutningen till Ukraina.

I samband med Sovjetunionens upplösning år 1991 genomfördes en folkomröstning på Krim. Resultatet av den blev att nittiotre procent var för att skapa en separat Krimrepublik. Den 26 februari 1992 döpte Krims Högsta Sovjet om halvön till Republiken Krim, som senare samma år utropade självstyre. Det krävdes dock att självstyret skulle ratificeras, vilket aldrig kom till stånd i det kaos som rådde. Folkomröstningen visade dock tydligt att man redan för tjugofem år sedan helt ville ta avstånd från ett sönderfallande Ukraina. Historien har också klart utvisat att Krim alltid har velat fjärma sig från Ukraina.

Oavsett detta; Även vid tidpunkten för överlåtelsen 1954 hade Sevastopol erkänts som “ett objekt av betydelse för hela unionen” och borde därmed tekniskt sett ha övergått till Ryssland som successionsstat till Sovjetunionen, då Ukraina blev självständigt år 1991.

Det som skedde år 1954 kom därför att bli “den olagliga annekteringen av Krim” – anslutningen till Ukraina.

Mot bakgrund av att förfallet var påtagligt i det av oligarker styrda Ukraina, är det inte svårt att förstå att Krims befolkning gärna ville lämna det sjunkande Ukraina och ansluta sig till det ryska fastlandet där det ekonomiska och politiska systemet var betydligt stabilare. Till detta kommer att det ukrainska kaoset hade gynnat uppvaknandet av högerextrema rörelser i västra Ukraina. Dessa hade överlevt sedan Andra Världskriget och nu vuxit sig starkare. Så det är helt klart, att det behövdes ingen vapenmakt, ingen revolution för att få Krim att frivilligt vända sig till Ryssland.

sevastopol
Sevastopol på Krim som är och av allt att döma kommer att förbli ryskt. Foto: John Morn/CC BY 2.0

När Kosovo år 2008 proklamerade sin ensidiga självständighet från Serbien, i strid med folkrätten och FN,s stadgar, hördes jubelkören från västländerna över halva jordklotet. Huvudorsaken till självständighetskravet var oroligheter som Kosovo-albanerna i stor utsträckning själva anstiftat. Men när Krims befolkning räddar sig från det nazist-anstrukna och korrupta Ukraina, svamlar västländerna ett mantra om rysk aggression.

För Ryssland är Krim inte bara en semesterö – den är oerhört viktig ur strategisk synpunkt. Den ryska nationen har en oerhört stor landmassa som når fram till öppet hav endast på några ställen. Det är dock bara på Krim som det är möjligt att ha isfria hamnar. Skulle en främmande makt tillägna sig halvön, vore detta detsamma som att sätta kniven till Ivans strupe. Ukraina kommer uppenbarligen att i framtiden ansluta sig till NATO. Om då Krim hade förblivit kvar i Ukrainas dunkla källare så hade med all sannolikhet NATO tagit över Krim – något som man hela tiden åstundat. Det hade inneburit en oerhörd provokation mot Ryssland. Och eftersom Ryssland hela tiden har klargjort att man inte tänker vika sig för ett dödligt hot, liksom inget annat land heller skulle ha gjort, så hade en NATO-expansion innefattande Krim väsentligt ökat risken för ett europeiskt storkrig.

De som förespråkar att Krim överförs till Ukraina förstår tydligen inte konsekvenserna. Ett till stor del av fientliga trupper omringat Ryssland måste rimligen uppfatta detta som en uppmaning att slå tillbaka. Vi får vara väldigt tacksamma för att Ryssland stys av ansvarsfulla ledare. Men om man ändå väljer att beskriva Rysslands återtagande av Krim som en aggressiv handling, då bör man också fundera på vad som blivit följden om ett av NATO-dominerat och nazistorienterat Ukraina tagit över den mycket strategiska halvön.

Som medialt objekt har dock debatten med fokus på Krim fungerat mycket bra som avledare av den självklara men stramt tillbakahållna kritiken av USA och NATOs demolering av Mellanöstern.

 

Jan Westh, filosofie pensionär

Om skribenten

Jan Westh är pensionerad historielärare och krönikör

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!