Frida Stranne, doktor i freds- och utvecklingsforskning, är bedrövad över det svenska debattklimatet, där hon anser att enbart militaristiska och Nato-förespråkande profiler ges utrymme i den offentliga debatten och där nyanserade och fredssökande röster skrämts till tystnad.
”Våra politiker gör oss hellre beredda att skicka våra unga ut i framtida krig än lyssnar in kunskap som lär oss något om hur vi ska förhindra att kriget kommer”, kommenterar hon dystert.
Det är i Schibsted-tidningen Aftonbladet som Stranne pekar på att den svenska debatten om Nato kännetecknats av ”inskränkthet” och att man inte tillåtits diskutera kriget på ett nyanserat och sakligt sätt.
”Några få tongivande debattörer och experter fick avgöra hur vi skulle förstå det som hände. Vi fick lära oss att om vi bara slänger in mer vapen i maskineriet, och ännu lite mer, så kommer en seger snart vara här. Men också att Natos expansion inte haft något med kriget att göra, att det inte fanns något förhandlingsutrymme och att kampen står mellan frihet och tyranni överallt”.
Fredsforskaren noterar att de som gick emot det krigiska och svartvita narrativet anklagades för ”att gå Putins ärenden” och hur de som förespråkade en fredlig lösning och förhandlingar utsattes för personangrepp och invektiv.
”Historiska fakta har förkastats och hånats, trots att dessa varit centrala för Washingtons egna analyser sedan kalla krigets slut. Kriget i Ukraina har inte ansetts behöva kontextualiseras alls”.
”Klimatet som skapats har varit ett skolboksexempel på hur en fri och öppen debatt inte ska se ut. Medborgare och beslutsfattare har inte getts möjlighet att förstå olika handlingsalternativ i den nya osäkra miljö vi befinner oss i. Särskilt inte några som syftar till fred. En lång rad viktiga röster har tystnat eftersom de inte orkar eller vågar utsätta sig för de drev som uppstår om man inte följer strömmen”, fortsätter hon.
“Goda mot onda”
När Israel påbörjade sin bombkampanj mot Gaza blev debatten ännu mer snedvriden och destruktiv. De som ifrågasatte Israels ageranden utsattes för grova personanklagelser och smutskastades.
”Nåde den som försöker påpeka att vi behöver idka lite självkritik. Eller att vi behöver bli varse det propagandamaskineri som hindrar oss från att se vad vi själva orsakar för skada mot andra och vilka intressen som driver på en militarisering utan motsvarighet i historien och skymmer sikten för var slutet på urskillningslöst dödande går att finna”, noterar Stranne.
Hon beklagar också att många i västvärlden övertygats om att vissa människor är onda punkt slut och att västvärldens bomber ”är goda och att dessa bomber är för vårt gemensammas bästa”. Stranne pekar även på att Stoltenbergs erkännande om att Nato var involverade i krigets utbrott och det faktum att både Putin och Zelenskyj försök att få till en fred inte alls uppmärksammas i västvärldens medier – eftersom det inte passar in i ”den etablerade bilden av hur vi ska förstå det som händer”.
”Genom krigen i Ukraina och i Gaza skyltar vi i väst därtill ogenerat med våra dubbla måttstockar och är helt blinda för det raseri det föder i världen. Vi verkar tro att västvärlden, som utgör cirka 15 procent av världens befolkning, fortsatt kommer att kunna domdera och åberopa en regelbaserad världsordning när det passar våra egna syften och strunta i samma rättsprinciper när vi inte tycker att det gagnar oss”.
“Blind tro på militära lösningar”
Skulden ligger enligt fredsforskaren till stor del på de stora medieaktörerna som ignorerat sitt uppdrag att erbjuda sina läsare och lyssnare kontext, mångfald av experter och olika röster och perspektiv – istället är det bara de krigiska narrativen som getts utrymme.
”En blind tro på militära lösningar riskerar att skapa allvarliga bekymmer för Europas säkerhet och välfärd framåt. Krigens förmåga att frambringa stabilitet och demokrati vet vi empiriskt är obefintlig”, konstaterar hon, och påpekar hur miljontals liv offrats i USA:s många krig.
”Det vi i dagarna hört från Folk och Försvars rikskonferens manifesterar den ensidighet som kännetecknat vår debatt. När vi hade behövt en bredd av perspektiv, mer kontext och möjlighet att dra lärdomar från historien, serveras vi ensidiga och militära lösningar som vår enda väg framåt. Våra politiker gör oss hellre beredda att skicka våra unga ut i framtida krig än lyssnar in kunskap som lär oss något om hur vi ska förhindra att kriget kommer”, avslutar hon.
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
