En marin svamp kan bryta ner plast som samlas i haven, visar forskning från bland annat Nederländerna och Danmark. Svampen behöver dock få solljus för att kunna bryta ner plastpartiklarna.
I Stilla havet är plastföroreningarna som störst och därför har forskare letat efter plastnedbrytande mikrober i dessa områden. Svampen Parengyodontium album finns tillsammans med andra marina mikrober i haven och kan växa i tunna lager på plastskräp.
Forskare från Royal Netherlands Institute for Sea Research (NIOZ) tillsammans med ytterligare kollegor från Utrecht University, Ocean Cleanup Foundation samt även forskningsinstitut i Paris, Köpenhamn och St Gallen i Schweiz samlade in plastskräp där svampen växer för att sedan isolera och istället odla den i laboratorium på specialplast, en plast som innehåller märkt kol. I studien, som publicerats i Science of the Total Environment, upptäckte man att svampen kan bryta ner partiklar av plasten polyeten (PE), vilket är den allra vanligaste av alla plaster som har hamnat i havet.
Solen är viktig
Svampen behöver dock solljus för att kunna ”äta” PE och därmed använda den som energikälla.
– Det innebär att svampen i havet bara kan bryta ned plast som inledningsvis har flutit nära ytan, säger Annika Vaksmaa från NIOZ till SciTech Daily och fortsätter:
– Det var redan känt att UV-ljus bryter ner plast mekaniskt, men våra resultat visar att det också underlättar den biologiska nedbrytningen av plast som utförs av marina svampar.
Eftersom en stor mängd plast sjunker till havsbotten kommer därmed svampen inte kunna bryta ner allt, men forskarna tror att det finns fler svampar, som idag är okända, som kan bryta ner plasten i djupare delar av haven.
Idag har man hittills hittat fyra arter av plastnedbrytande marina svampar, samt finns det ett större antal bakterier som man vet kan bryta ner plast. Även svampar på land som kan bryta ner plast har hittats, bland annat visade en studie vid Lunds universitet tidigare i år att man upptäckt svampar som ”dammsuger” sin omgivning på plastpartiklar.
– Det som gör den här forskningen vetenskapligt enastående är att vi kan kvantifiera nedbrytningsprocessen, säger Vaksmaa.
