Det västerländska etablissemangets retorik blir allt grövre och mer krigiskt för varje månad som går. Propagandaarbetet för att få folkopinionens stöd till ett ödesdigert krig med Ryssland tycks bli alltmer intensivt.
För ungefär en månad sedan gick flera svenska makthavare ut och deklarerade att svenskarna nu måste ”mentalt förbereda sig” för krig mot Ryssland samtidigt som civilministern uppmanade till ”total motståndskraft”.
Liknande budskap har ungefär samtidigt förmedlats av europeiska politiker och högt uppsatta tjänstemän i andra europeiska länder.
En stark grundberedskap och en försvarsmakt som har kapaciteten att trygga landets gränser är naturligtvis ingenting konstigt, utan ett normalläge i varje normalfungerande nationalstat. På samma sätt är det förstås fullt naturligt för de flesta medborgare att försvara sig om man blir invaderad. Det hade kunnat gälla Sverige också, om det inte varit för att våra makthavare ägnat ett halv sekel åt att systematiskt rusta ner och försvaga det svenska försvaret.
Nu, står vårt hopp istället till Nato, och Nato enbart, hävdas det – en militärallians som styrs av ett USA som genom åren gjort sig betydligt mer ökända för den långa listan av statskupper och anfallskrig än av genomtänkt försvarsarbete.
Domedagsscenariot kryper närmare
När Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg nu deklarerar att medborgarna måste ”förbereda oss för en konfrontation som kan pågå i årtionden”, rusta upp, öka vapenproduktionen och intensifiera det militära stödet till Ukraina så är det tydligt att krig ses som den enda tänkbara vägen framåt.
Den ”ryska aggressionen” riskerar att sprida sig till Europa, och fler länder kan komma att invaderas om Ukraina faller, heter det. Därför, menar Stoltenberg, måste man bemöta hårt mot hårt och Nato-länderna öka militariseringen på ett sätt vi inte skådat sedan Kalla krigets dagar.
”Nato söker inte krig med Ryssland”, lovar Stoltenberg förvisso, men vilka ansatser man faktiskt gör för att få till konstruktiva samtal, dialog och en varaktig fred i Europa framgår inte. Det är högst oklart om några sådana uppriktiga försök görs överhuvudtaget, särskilt när Vladimir Putin själv berättar att han inte haft någon direkt kontakt ens med USA:s president sedan kriget bröt ut.
Det är fullt möjligt att vara starkt kritisk till Putins agerande, kriget i Ukraina, och uppriktigt beklaga det oerhörda mänskliga lidande det orsakat – samtidigt som man enkelt kan inse att ett europeiskt storkrig inte kommer att gynna någon. Bortsett då från det militärindustriella komplexet och andra motsvarande aktörer i den globala maktpolitikens mest obskyra korridorer.
Klart är att ett sådant krig obönhörligen att leda till miljontals döda européer, en humanitär katastrof i paritet med den som genomleds under Andra världskriget – och dessutom en situation som potentiellt riskerar att eskalera till den magnitud att någon av parterna beslutar att använda ett antal av de kärnvapen de har gott om och som har potentialen att faktiskt förgöra Europa som vi känner det.
Ett domedagsscenario förvisso, men likväl ett scenario som kryper allt närmare och som beklagligen blivit betydligt mer sannolikt idag än det var för fem, tio eller 20 år sedan.
Krigets väg
Föreställningen som präglar Väst är av allt att döma att Ryssland måste bombas till lydnad och att detta är lösningen på konflikten i regionen. Hand i hand med denna går uppfattningen om att Ryssland är en stat ”som man inte kan prata med”. Båda dessa grundteser är otroligt farliga och driver oss närmare en konfrontation där ingen har något att vinna, förutom de som faktiskt önskar att Europa, USA och Ryssland tillsammans brinner upp i ett ofattbart inferno.
I dagens västerländska debatt saknas nästan helt seriösa röster som istället lägger fram strategier för hur vi kan gå tillväga för att få slut på stridigheterna och stärka freden i Europa. Röster som ges utrymme att påminna om att dialog diplomati är vägen framåt mot en bättre värld och att det inte ligger i Europas intresse att ”strida till den sista europén” eller offra sina söner, bröder och fäder på storpolitikens altare, så som det ukrainska folket redan blivit offrat. Dessvärre tycks våra makthavare inte vara intresserade av att lyssna på dessa allt mer sällsynta röster. Vägen man valt är krigshetsens – och framförallt USA:s väg.
Vilka partier som vinner i respektive europeiskt lands parlament tycks oftast också vara av begränsad betydelse, eftersom de flesta hittills varit villiga att låta sin utrikespolitik dikteras av USA.
Makten måste åter underställas folkets och fredens intressen. Det är en lång väg dit, men den enda vägen som leder dit är att göra vad vi kan för att höras och stärka dem som har integritet nog att säga nej till vansinnet, på varje tänkbart sätt man kan. Att stärka och stötta verkligt oberoende medier är ett sådant.
Markus Andersson
