Var är västvärldens rop på sanktioner mot Israels pågående krigsbrott?

Israels svar på Hamas blodiga attacker den 7 oktober blev eld och död. Drygt fyra veckor efter att hämndbombningarna inleddes har över 10 000 människor dödats, enligt palestinska hälsomyndigheter och människorättsorganisationer – de allra flesta civila, och tusentals av dem kvinnor och barn.

Rapporter strömmar in om hur sjukhus, skolor, församlingslokaler och flerfamiljshus läggs i ruiner. Samtidigt som Israels regering svurit att en gång för alla utplåna Hamas vill andra israeliska politiker gå längre än så och helt ödelägga Gaza – eller till och med atombomba området.

FN-personal och hjälparbetare på plats vittnar om hur civila dödats urskiljningslöst i bombattackerna och hur hela familjer utplånats. Israel har även blockerat stora delar av palestiniernas tillgång till livsmedel vatten, medicin, bränsle och el och drivit över 1,5 miljoner människor på flykt till de södra delarna av Gaza.

Israels officiella hållning är att man bara riktar in sig på militära mål, men att Hamas systematiskt använder civilbefolkningen som mänskliga sköldar – och att det därför är fler civila dödsfall att räkna med även framöver.

Självförsvar?

Bland västerländska politiker heter det, med några få undantag, att Israel har rätt att försvara sig mot Hamas. Vår egen utrikesminister kallar de tusentals israeliska hämndbombningarna för ”proportionerliga”.

På samma sätt låter det i andra EU-länder. I bland annat Frankrike och Tyskland har man valt att gå ännu längre och helt enkelt förbjuda pro-palestinska demonstrationer. Tyska politiker vill också utvisa invandrare som inte erkänner Israel som legitim stat.

Bland makthavarna i EU hörs ingenstans krav på att sätta in sanktioner mot Israel för hämndbombningarna, invasionen eller folkfördrivningen. Istället är det återkommande narrativet alltjämt att ”Israel har rätt att försvara sig” – oavsett vad kostnaden blir i lidande eller människoliv eller om ”självförsvaret” i praktiken innebär att hela Gaza ödeläggs.

Dessutom framställs det som att det hela handlar om ett krig som utlösts av Hamas attacker den 7 oktober. Den mediala kontexten utelämnar i stort sett att Israel systematiskt bedrivit en olaglig expansiv ockupationspolitik mot Palestina och en folkfördrivning av palestinier under årtionden, under vilken Israel brutit mot internationell rätt och kränkt mänskliga rättigheter utan att någonsin ha ställts inför internationell tribunal.

Dubbla måttstockar

Den västliga elitens tystnad är minst sagt talande och det är svårt att inte jämföra retoriken nu med hur det lät när Ryssland invaderade Ukraina. Då infördes mycket snabbt en rad sanktioner i uttalat syfte att ”Rysslands agerande ska få kännbara konsekvenser för landet och att Rysslands förmåga att fortsätta anfallskriget ska motverkas på ett effektivt sätt”.

Sanktioner riktades också mot ett stort antal individer, med motiveringen att dessa ”stöder, finansierar eller genomför åtgärder som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende”.

Över 1800 ryska politiker, tjänstemän, företagare, journalister och aktivister bedömdes ”undergräva eller hota Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende” och fick bland annat sina tillgångar frysta och konton blockerade.

I princip hela den ryska tillverkningsindustrin har bestraffats med sanktioner och en rad ryska produkter har i praktiken förbjudits på den europeiska och amerikanska marknaden – med motiveringen att ”maximera sanktionernas negativa inverkan på den ryska ekonomin”.

Dessutom har en stor mängd västerländska företag frivilligt, eller under press, avvecklat sin verksamhet och helt lämnat den ryska marknaden, samtidigt som EU tagit sig rätten att beslagta ryska privatpersoners bilar, kameror och kläder om dessa påträffas inom unionens gränser.

Tystnad och överseende

När det kommer till Ryssland har USA varit drivande för att förlänga och utöka sanktionerna med hänvisning till den ryska aggressionen – medan man i fallet Israel istället valt att skicka delar av sin krigsflotta för att se till att inget av de muslimska grannländerna vågar störa Israels invasion av Gaza. Få tycks vara intresserade av att belysa hyckleriet.

Den för alla vid det här laget uppenbara sanningen är att det bara är intressant för eliten att värna om ”mänskliga rättigheter”, ”humanitär rätt” eller ”krigets lagar” om det är deras antagonister som misstänks bryta mot dessa.

Är det istället en viktig allierad, som Israel, som bombar lägenhetskomplex, flyktingläger och sjukhus, hänvisar man istället till någon luddig rätt till “självförsvar” – utan att tydligt definiera denna.

Således kommer vi heller aldrig att få se Biden, Kristersson, Scholz eller Macron pressa chipptillverkaren Intel att stänga ner sin verksamhet i Israel, beslagta Benjamin Netanyahus tillgångar utomlands eller begära att han grips om han reser in i EU eller USA. Inte heller kommer vi att från dessa aktörer få höra några krav på att slopa det internationella ekonomiska – eller ens det militära biståndet till Israel.

Istället sprids frekvent ett lika falskt som märkligt narrativ, som går ut på att den som inte ger sitt stöd till Israels invasion av Gaza och fördrivningen av det palestinska folket per automatik också stödjer eller sympatiserar med islamiströrelsen Hamas. Den ödeläggelse som just nu pågår skall på något sätt ses som ett nödvändigt ont vi alla kommer att gynnas av på sikt – en lika farlig som vansinnig föreställning.

En norsk viskning

En av mycket få politiska krafter i Europa som faktiskt markerat försiktigt mot Israel är Arbeiderpartiet och den norska regeringen.

– Vi har understrukit att Israel har rätt att försvara sig och att det måste ske i proportion med humanitär rätt. Vi upplever också att Israel har överskridit en gräns och använt sin makt på ett oproportionerligt sätt i Gaza, sa Norges utrikesminister Espen Barth Eide i veckan.

– Resten av världen kommer att fundera på varför vi är så tydliga i kriget i Ukraina men inte i kriget i Gaza. Om det är principiellt eller taktiskt, fortsatte han.

En rimlig iakttagelse. Hur påverkas egentligen västvärldens trovärdighet i omvärldens ögon när ideal och värderingar man nyligen påstod sig värna med näbbar och klor plötsligt är ointressanta och irrelevanta?

Tiden för judisk överhöghet är förbi

Det som nu händer i Gaza inför omvärldens ögon är för många chockerande, men bottnar de facto i många judars syn på sig själva och som grupp.

De dubbla måttstockarna inför Israels och andra nationers handlingar bottnar i grunden i en kombination av judiska gruppers starka inflytande i västvärlden efter andra världskriget samt en religiöst betingad gammal och sjuklig undergivenhet mot judar som ett “utvalt folk”.

Inbillningen om dess heliga hållning bygger på en profetisk föreställning om det framtida “gudomliga Israel” baserad på judisk exklusivitet och överhöghet. Detta härrör från vad som blivit en form av religiös förgiftning som letat sig in i stora delar av det kristna samfunden i Väst, särskilt i USA och i frireligiösa kretsar, vilket förklarar det amerikanska ovillkorliga stödet för Israel. Det tidigare belyses på ett överskådligt sätt i den mycket sevärda dokumentären “Israel – Ett mysterium är löst” som finns textad på svenska på Kla.tv.

Det är hög tid att överge tanken på judar som en grupp i samhället vars makt och särställning aldrig kan kritiseras och överge eftergivenheten inför ändlösa anklagelser om “antisemitism” – ett begrepp som genom att det missbrukats av judiska grupper och individer förlorat både substans och laddning.

Israel och det judiska folket måste kunna behandlas med samma måttstockar som andra folk och grupper. Inget annat synsätt är rimligt. Det är därför också högst rättmätigt att det internationella samfundet ställer både Hamas och ansvariga i den Israeliska regeringen och krigsapparaten inför internationell domstol så snart som möjligt.

Sverige kan föredömligt inleda den omedelbara sanktionspolitik Israel kraftfullt nu behöver känna av från omvärlden för att få slut på de höjdlösa bombningarna och det ofantliga mänskliga lidande man nu orsakar i Gaza.

Markus Andersson