BLM-rörelsen en skymf mot legitima krav på etniska rättigheter

Våldsbejakande svart makt-rörelsen

Det är grundläggande mänskligt att oavsett sitt ursprung vilja bemötas med värdighet och respekt. Sådana rättmätiga krav har dock inget gemensamt med den våldsbejakande Black Lives Matter-rörelsen, som med sin barbariska anda snarare kastar en lång skugga över den afroamerikanska befolkningens legitima intressen.

publicerad 6 juni 2020
- av Isac Boman

Foto: Canstockphoto

I det högt uppskruvade tonläge som råder i kölvattnet av följetongen kring fallet George Floyd, får Black Lives Matter-rörelsen nu vad som synes vara ett oreserverat stöd av ett vänsterliberalt mediaetablissemang – som bakom sin förmenta etniska moral illa döljer en närmast sexuell upphetsning över de pågående upploppens plundringar, bränder och våld, som Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogskär så träffsäkert formulerar det.

Det är en sak att med genuin respekt för etniska rättigheter söka hållbara vägar till harmonisk samexistens mellan folkgrupper och att realisera dem på moraliskt bärkraftiga grunder. Nya Dagbladets granskningar under den gångna veckan visar samtidigt att det är ett allvarligt misstag att blanda samman rättmätiga krav från människor oavsett ursprung att bemötas med värdighet och respekt med den våldsbejakande BLM-rörelsen, som uppenbarligen saknar både vilja och förmåga till civiliserade bidrag på området.

Den senare bör fördömas som djupt skadlig för möjligheterna till ett faktiskt förverkligande av etniska rättigheter, det förra å sin sida som något djupt och grundläggande mänskligt och något som alla människor och folkgrupper ska kunna kräva förutsatt att de tillämpar samma måttstockar även på andra än sig själva.

Den senare bör fördömas som djupt skadlig för möjligheterna till ett faktiskt förverkligande av etniska rättigheter

 

Det råder ingen brist på alternativa ledstjärnor i det afroamerikanska samhället, som i stark kontrast till BLM-rörelsen visar på en genuin vilja att förbättra situationen för den svarta befolkningen, och som besitter verklig kapacitet att främja konstruktiva rasrelationer i USA såväl som i den övriga världen. En rörelse som kräver av andra att knäböja och kyssa någons fötter med rasliga motiv kan inte, åtminstone inte med sin moraliska heder i behåll, hävda att man representerar legitima krav på etniska rättigheter. Den barbariska anda med krav på underkastelse som präglar BLM-rörelsen är en underförstådd skymf, inte främst mot vita – utan mot de svarta folkgrupper den gör högst tvivelaktiga anspråk på att representera. Det faktum att mainstreammedier trots detta ger sitt oreserverade stöd till denna starkt våldsbejakande svart makt-rörelse, insinuerar därför i bästa fall en högst olycklig variant av de låga förväntningarnas rasism och i värsta fall en medveten vilja att stärka en redan befintlig polarisering.

BLM-rörelsens kopplingar till det afroamerikanska samhället är därtill högst tveksamma, där lejonparten av rörelsens momentum, vid sidan av det ohämmade stöd den får från det mediala etablissemangets sida, synes bygga på finansiering av beryktade profiler som ultraglobalisten George Soros, med sin ökända mångmiljardstiftelse Open Society – och det förutsägbara medföljande bihanget av vänsterextrema element som ånyo exponerar sin omättliga längtan att bryta ner civilisationen till en jämlikhet som landar på barbariet som mänsklighetens gemensamma nämnare.

Det är rimligt att anta att polisen i USA, liksom samhällsinstitutioner i det övriga Västerlandet, är infekterad av psykopatiska element, och att övervåld säkerligen förekommer. Att USA:s federala och statliga myndigheter däremot skulle präglas av vit makt i Ku Klux Klan-anda faller på sin egen orimlighet i en tid där något så basalt som reglerad migration eller krav på yttrandefrihet likställts med högerextremism av den breda strömmens medier. Istället för att mana till lugn och dialog har samma mainstreammedier under de eskalerande raskravallerna därtill valt att underblåsa dessa ytterligare, genom att ursäkta våldet och genom rikta ett hetsande narrativ mot den vita amerikanska befolkningen – ett beteende som i milda ordalag måste beskrivas som simpelt och oansvarigt.

Bilderna av den Södertörn-skolade polisen Lisa Simonssons försök till blidkande av demonstranter genom att knäböja med BLM-budskap i händerna mitt under oroligheterna i Stockholm den gångna veckan, bär med sig en stark symbolik som lär kunna göra anspråk i historiens krönikor på att spegla den bisarra tidsanda som råder. Om än tragiskt att bevittna så är det samtidigt positivt i att samtidens mest absurda skeenden målas med ännu tydligare penseldrag – så till den grad att även färgblinda torde kunna se bakomliggande nyanser av vad som verkligen döljer sig bakom det ännu dominerande narrativets falska regnbågsretorik.

 

Isac Boman

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!