Lite förenklat finns det fyra nivåer som ett samtal kan föras på. Den mest grundläggande är att den ena parten berättar om sig själv för den andre, som svarar genom att visa att han eller hon lyssnar. Så mycket till samtal är det egentligen inte. Nästa nivå är en mer riktig dialog. Den handlar väsentligen om personer och hur de relaterar till varandra. ”Vet du vad Agda gjorde”?! ”Ja, och vänta nu ska du få höra vad Pelle gjorde då …”. Det här är en nivå där kvinnor trivs bättre än män. Den tredje nivån handlar om ting och händelser, innehållet är sakligt. Det är män som talar om bilar och jakt kanske, kvinnor som talar om kläder och smink. Denna nivå gillar män bäst.
Så den fjärde nivån. Den är problem- och lösningsorienterad. Det kan gälla i stort sett vad som helst. En kvinna som färgar håret förstår inte varför det inte blir som utlovat och diskuterar det med en väninna, som genom frågor kollar om hon har gjort något fel. Eller en man som inte förstår varför bromslyset strejkar på hans bil. Tillsammans med en kompis försöker han hitta felet. Det leder kanske till att de fortsätter att leta i en verkstadshandbok. Det här är den samtalsnivå som är mest engagerande. De som deltar i den tänker tillsammans. Den är också den viktigaste samtalsnivån, eftersom den vidgar vetandet. För att formulera sig dramatiskt men inte desto mindre korrekt: Om samtalet på denna nivå dör, då dör också samhällets framsteg.
Problem- och lösningsorienterade samtal kan föras om vad som helst. A frågar B: ”Varför har Sverige en så extrem invandringspolitik? Jag såg att vi har gett uppehållstillstånd till två miljoner nykomlingar sedan millennieskiftet. Har vi verkligen råd med det?”
Jag postulerar att B väljer mellan två sätt att svara. Han kan välja att tillsammans med A söka ett svar. De tänker på riktigt och de gör det tillsammans. Det blir en äkta dialog. Men B kan också välja att ge ett PK-svar, ett svar som han hämtar ur den ideologiska instruktionsboken: ”Ja men det förstår du väl, att när människor flyr för sina liv, då kan vi inte se till vad det kostar utan då måste vi ställa upp. Det är omoraliskt att värdera människoliv i pengar.”
Det svaret liknar det man kan få av en telefonsvarare. Lite tillspetsat: B är ”inte hemma”. Eller mer preciserat, B vill inte vara hemma, därför att frågan hotar hans ideologiska identitet. Kanske fortsätter A och B att tala med varandra ett tag till, men det mest troliga är att samtalet dör. Risken finns för att också vänskapen dör.
Observera att det gemensamma tänkandet dödas från båda hållen. A vill inte tala med B därför att B inte svarar på riktigt. Och B vill inte tala med A därför att A genom sitt ämnesval och sina frågor gett sig in på förbjudet område, där B inte tillåter sig att tänka själv. Man skulle också kunna säga att B är intellektuellt underlägsen, intellektuellt lat eller intellektuellt feg. Istället för att föra ett riktigt förutsättningslöst och analytiskt samtal med A, väljer B att fly. Han svarar med ideologiska standardformuleringar och plattityder.
Två personer som tänker ”på riktigt” klarar av att tala med varandra om snart sagt vad som helst, och det är naturligtvis så det helst ska vara. Två ideologiskt ”infekterade” kan också tala med varandra, men eftersom det är ett samtal som inte står med fötterna på jorden utan i ett ideologiskt dike, kan det landa var som helst. Jag minns under det vänsterpolitiska sjuttiotalet hur två totalinfekterade vänner på fullt allvar diskuterade vilka ideologiska fiender som det skulle bli nödvändigt att ta livet av. Vad den sortens samtal kan leda till vet vi förfärande väl. För de svårast insjuknade: det enda ideologiska fiender är värda är ett nackskott, eller kanske att få dingla i närmaste lyktstolpe.
Ser jag till mig själv, så har jag inget intresse av att tala med PK-människor – inte därför att de inte tycker som jag, utan därför att de fuskar. Det de erbjuder mig är inte sina egna tankeverksamheter utan ideologiska standardfraser som jag redan är bekant med. Motsatt vill de inte tala med mig, därför att jag angriper deras ideologiska identitet. Samtal syftar till att komma överens och de vill inte bli överens med sådana som jag. De klarar inte att se mig som den jag är. De ser en ideologisk motståndare, någon som har (ideologiskt) fel. Kanske de till och med ser en ond varelse, någon som är främlingsfientlig eller rasist. Fy fan!
Ovanstående resonemang är ett försök att ge ett analytiskt svar på frågan varför politiska meningsmotståndare inte längre talar med varandra. Huvudanledningen till att jag har skrivit ner det är emellertid en annan – jag vill föra fram begreppet öppna sanningar. Tänker jag kanske fel? Möjligen finns det en helt annan förklaring, en förklaring som är bättre?
Det fanns ett valalternativ också för mig. När jag hade framlagt min hypotetiska förklaring, kunde jag ha stängt igen butiken. Jag skulle kunna vägra att ta del av invändningar, kanske med påståendet att alla som inte tänker som jag är idioter. Eller kanske att de är extremister av något slag, som jag inte alls vill ha med att göra. Så gör väldigt många som har tillgång till den offentliga plattformen. De svarar överhuvudtaget inte på tilltal från meningsmotståndare.
Att gå i försvarsställning lockar mig inte alls. Det finns ingenting jag vill försvara, därför att jag ”äger” inte den hypotes jag lagt fram. Den är öppen i den meningen att vem som helst kan kritisera eller nyansera den. I sökandet efter det bästa och mest fullständiga svaret hoppas jag att andra kan och vill hjälpa mig till ett bättre svar. Vem det är som kommer med invändningar är inte heller väsentligt. Mitt fokus ligger på själva resonemanget, inte på dem som för resonemanget. Jag skulle också kunna skriva att resonemanget inte längre är mitt, det har ett eget ”liv”.
När Galileo Galilei förde fram sin heliocentriska världsbild så fick han inte ett äkta svar från kyrkan. Den kolliderade med prästernas geocentriska världsbild. De gick inte in i en dialog med honom. En äkta hypotes, ett tänkande ”på riktigt” bemöttes ideologiskt. Inkvisitionen tillät inte öppna sanningar. Galileo tänkte på riktigt, men det gjorde inte de som dömde honom. Galileo var tvungen att böja sig och han satt i husarrest i resten av sitt liv. Det hindrar inte att hans världsbild vann, även om det tog längre tid än nödvändigt. Orsaken till att den heliocentriska världsbilden vann var att den förklarade verkligheten bättre. Det är det som sanningssökandet har som drivkraft: viljan att förstå verkligheten.
När och om sanningssökandet upphör, så får det två mycket allvarliga konsekvenser: Samhällsskicket blir totalitärt och samhällsutvecklingen stannar av.
Nu ska jag göra en liten utvikning för att sedan försöka knyta ihop säcken.
Vi vet alla vad åsiktsfrihet är: Rätten för vem som helst att säga vad som helst (lite förenklat). Det är mindre uppmärksammat att åsiktsfriheten är tvådelad. Det handlar inte bara om rätten att föra fram sin åsikt utan också om alla andras rätt att fritt relatera till den utbasunerade åsikten. Det är visserligen oerhört viktigt med åsiktsfrihet men dialogen, det vill säga den öppna debatten, är det allra viktigaste. Meningsutbytet medger möjligheten att ”klättra på varandras tankar” och det är det slaget av dialog som för samhället framåt. Det räcker inte med att kunskapen offentliggörs utan den måste också debatteras och implementeras. Och kanske ännu viktigare: den måste förbli en öppen sanning. Kanske någon går in i en dialog med den hundra år senare – eller med ett ännu större tidsglapp.
Det var precis det som skedde med Isaac Newtons fysik. Med sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica gav han redan år 1687 så sanna svar, att de står sig än i dag. För den som börjar läsa fysik på universitet tillhör Newtons mekanik fortfarande grundkursen. Men det skulle visa sig att Newtons fysik inte var helt korrekt. I början av 1900-talet lade Einstein fram den berömda relativitetsteori som i själva verket består av två: Den speciella och den allmänna. Einstein tänkte ett varv till. Hade denna nya ”sanning” förbjudits, så hade mycket av den högteknologi som genomsyrar allas vår vardag inte funnits. Till exempel hade jag inte, med hjälp av Google Maps, kunnat navigera i trafiken.
Så alla ni som har tillgång till den offentliga scenen: Undvik ideologiseringar. Tänk själva och ge era meningsmotståndare så bra svar som ni bara kan. Även om ni blir aldrig så provocerade, kalla dem inte för idioter. Gå i dialog med dem som vill upprätta en seriös dialog med er. Om de tänker bättre än ni, se det inte som ett nederlag. Det är ett framsteg! Förstå att när ni ger PK-svar, smädar era meningsmotståndare eller vägrar ta debatten så är det ingen vinst. Det är inte era meningsmotståndare som åsamkas den största skadan. Det är samhället.
Karl-Olov Arnstberg
Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning
