Klimatet växlar sedan årmiljarder

Klimat har planeter med atmosfär och vatten. Klimat är hur varmt eller kallt, torrt eller fuktigt, lugnt eller blåsigt det är över längre tid. Över kortare tid är det väder. Det växlar geografiskt och över tid.

När den unga Jorden fått en fast skorpa mot den kalla rymden, vräktes kol och syre från Jordens inre ut som koldioxid genom enorma vulkanutbrott och bildade Jordens första riktiga atmosfär. Is i nedfallande himlakroppar blev vatten.

I gynnsamt klimat kan liv uppstå – som på Jorden. I klimat över längre tid kan det utvecklas till mer komplexa arter med människan som – hittills – mest avancerad form.

Bra väder och klimat är varmt och jämnt med lagom mycket regn. Kallt med snö och is är mindre gynnsamt. I tempererade zoners växlande klimat med årstider gynnar varma somrar och milda vintrar växt- och djurliv – och även mänsklig verksamhet.

Snö och is även sommartid inleder istider och hämmar Jordens liv. Långa och djupa istider har sedan minst 2,5 miljarder år tillbaka flera gånger eliminerat eller kraftigt minskat olika livsformer på Jorden.

Efter lång vulkanism var nästan hela atmosfären koldioxid. Men kalla hav absorberar koldioxid. Fram till för ca 300 miljoner år sedan minskade långa istiders kalla hav undan för undan atmosfärens CO2-halt från 80-90 ned till 0,03-0,04 procent (300-400 ppm, miljondelar). Det är lika låg halt som på 1900-talet.

Varma hav gasar ut koldioxid. För ca 65-270 miljoner år sedan ökade varmare klimat CO2-halten tre till fem gånger med avbrott för istider, tills en stor himlakropp damp ned och ändade dinosauriernas tidsålder.

Frånsett en värmeperiod för runt 55-34 miljoner år sedan växlar klimatet sedan dess mellan istider och värmeperioder. Istäcket på Antarktis är 34 miljoner år gammalt.

Sedan 2,5 miljoner år har Jorden haft ett 40-tal nedisningar. Under den senaste miljonen år har åtta-nio 80-100 000 år långa nedisningar avlösts av 10-20 000 års värmeperioder, varav vi troligen lever i slutet av den senaste.

Den långsiktiga trenden går sedan fem miljoner år mot kyligare klimat, avläst i borrkärnor från Antarktis. Det stora hotet mot Jordens liv är inte välgörande värme utan dödande kyla.

När den danske ekonomen Björn Lomborg påpekade detta i SvD, kritiserade agronomen Johan Rockström SvD för att alls låta någon ifrågasätta FN:s klimatpanel IPCC och dess varningar för hotande fortsatt uppvärmning.

Men 1900-talets måttliga uppvärmning är en välkommen återhämtning efter Lilla istidens periodvis svåra kyla. Den samvarierar med växlande solmagnetism i samspel med inkommande kosmisk strålning från världsrymden.

Solen var särskilt passiv med få eller inga solfläckar och mindre solvind under Lilla istidens kallaste perioder. Året 1697 anses 100 000 människor ha dött av missväxt och svält i Sverige och 80 000 i grannlandet Finland.

Lilla istiden med lägre solaktivitet präglade Sverige ända in på tidigt 1900-tal. Sverige var ännu fattigt med de flesta boende på landet. Många barn var ett slags pensionsförsäkring – precis som i många av dagens fattiga länder.

Många gårdar kunde inte försörja alla barn. Åren 1850-1930 utvandrade en och en halv miljon svenskar främst till USA för att söka en bättre framtid – liksom finländare, polacker, irländare, italienare och andra.

Många kunde kallas klimatflyktingar, men inte från värme utan från kyla. Även dagens välståndsländer har klimatflyktingar, likaså från kyla till värme. Fler flyttar till varmare trakter än till Kolahalvön.

Det är historielöst att i klimatdebatten bortse från tidigare kallare klimat. Genom att i efterhand sänka 1930-talets och höja senare års temperaturer ger anslagsberoende amerikanska klimatinstitut intryck av nuvarande rekordvärme och hotande fortsatt uppvärmning.

Varmast sedan senaste istid var dock Holocen optimum för ca 9-5 000 år sedan. Minst lika varma som nu var även bronsåldern, romartiden och sen medeltid. Kallare var antiken, tidig medeltid och Lilla istiden. Det samvarierar helt med växlande solaktivitet.

Under 1900-talet var Solen ovanligt aktiv. Atmosfären har tillförts mer koldioxid både från varmare hav och från ökad mänsklig verksamhet. Sedan Lilla istidens slut för 100-150 år sedan har det globalt blivit någon grad varmare, och CO2-halten har ökat.

Det har gynnat växtlighet och skördar. Sedan 1930 har skördarna ökat mer än fem gånger, medan befolkningen bara ökat 3,5 gånger. Färre lider nöd. Fler har fått det bättre.

Allt detta har FN:s klimatpanel IPCC tillgängligt i basrapporter om Jordens klimat. Men det framgår inte i de rapporter som IPCC sedan skriver för världens beslutsfattare och som i den offentliga debatten tas som vetenskaplig sanning.

Det framgick inte heller i Svenska Dagbladets reportage från den klimatkonferens som nätverket Klimatsans och den norska föreningen Klimarealistene höll i Mölndal den 16-17 februari.

Varför?

Tege Tornvall, redaktör för nätverket Klimatsans