MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 17 januari 2025

fredag 17 januari 2025

En gång i Stockholm

Per-Arne Almgren minns 50-talets Stockholm och de fattiga folket på Malmarna och jämför det med dagens Stockholm i sitt kåseri.

publicerad 29 maj 2018

Stockholm 1951. Politikerna låg som vanligt på efterkälken. Folkhemmet krackelerade redan då. I Stockholm var det skriande bostadsbrist. Tusentals stockholmare bodde under förhållanden som dagens asylinvandrare aldrig skulle godta.

Stockholm skrek efter arbetskraft. Då som nu fanns inga bostäder för unga som skulle tjäna staden. Stockholm var segregerat. På Malmarna bodde fattigt folk, mestadels under usla förhållanden. På Östermalm, i Saltsjöbaden och i Djursholm, dansade man och log !

Vi bodde i en liten etta med matrum i Årsta. Min pappa, min mamma och brorsan Lill Hasse, 1951 föddes jag. Mina två mostrar hade fått jobb i Stockholm och flyttade in. Pappas kompis Rune, skulle köra buss för SS och även han flyttade in. han hade lämnat sin fru i Småland Sen kom kusin Uffe som skulle studera. Vi bodde periodvis nio personer i den lilla ettan. Mamma som var kallskänka stod för maten. Man hörde ingen klaga. Senare fick mostrarna en etta på Bastugatan med kallvatten och utedass.

Vi flyttade 1954 till en modern trea i Högdalen. Fyra personer i en trea ! Vi var överlyckliga. Till Skillnad från dagens nytillkommande “flyktingar” var besöken i sänghalmen fåtaliga. man var LIVRÄDD för fler barn. Som påtagligt skulle försämra för familjen. Denna återhållsamhet och flitigt arbetande byggde Sverige. En ära som socialdemokratiska politiker gärna tar åt sig. DET VAR FOLKET SOM BYGGDE SVERIGE – GEMOM SVETT MÖDA OCH UPPOFFRINGAR. Dagens socialdemokrater har tagit sig friheten, att riva ner det VI byggt upp ! Därför är en röst på socialdemokraterna i höstens val utesluten. Likaså på moderaterna som ligger bakom bostadskrisen och lånegaloppen !

Den lilla ettan i Årsta säljs i dag för miljonbelopp. Ska Du bo där mostrarna bodde på Söder måste du vinna på trav. Alla som jag nämnt är döda. Jag är ensam kvar i denna skapade jämmerdal. Man blir förbannad när man hör kraven från de som kommer hit. Deras länder skulle sett mycket bättre ut om man haft barnbegränsning och fria kvinnor. De är offer för stormakternas spel och sin egen kultur ! Varför ska Sverige, som ingenting gjort, vara med och lappa ihop detta ? På bekostnad av sin egen befolkning !

 

Per-Arne Almgren

Nyårsrim om corona, sprutor och förnuft

Journalisten och författaren Per Shapiro delar sina tankar inför 2022 i form av ett nyårsrim.

publicerad 3 januari 2022

Man begår på förnuftet ett mord,
när de som sover i samma säng
måste äta vid olika bord.
och man inte kan se någon poäng.

Vad annat kan det betyda
än att vi ska öva oss i att lyda,
att med strömmen lydigt tåga,
utan att ställa en kritisk fråga?

Prästen i kyrkan predikar
att vi är varandras jämlikar.
Men är de orden sanna
när man en kod måste skanna
och den som saknar giltigt pass
är medborgare av andra klass?

Det räcker inte att vara immun
om du vill jobba i vår kommun.

Bara den som sprutad är
får gå på idrott och konsert.
På operan hörs Mozarts aria
men inte för den som är paria.

Kan vi vänta annat än misär
när människor drivs isär?
Kan det finnas någon frihet kvar
när Storebror ser vart steg du tar?

Låt oss hoppas under 2022
att alltfler börjar förstå
att det inte finns någon nästa spruta
som kan få mardrömmen att sluta,
att viruset blott sikten skymmer
för våra verkliga bekymmer.

När folket faktiskt ser
vad det är som sker;
att finansens parasiter
med sina fejkade krediter,
stjäl våra pensioner,
medan vi pratar injektioner,
kanske kommer människor att vakna
och se att kejsarna är nakna?

 

Per Shapiro

”Tjohoo farsan!”

publicerad 14 november 2021

”Pappa är lik sin pappa”… Näe så gick den visst inte. Men, sannerligen sannerligen så är det Fars Dag idag. En nog så viktig dag.

Istället för att skriva en essä eller kulturartikel om dagens viktiga händelse så vill jag skänka min far och med detta även alla pappor där ute en hymn i form av lite poesi.

Man ska vara stark och man ska vara framgångsrik och man ska vara ett föredöme och man ska lyckas och du ska vara president och du ska vara miljonär som Thåström sjunger. Men det behöver inte vara så. Det räcker faktiskt ganska långt med att du sitter där och duger.

Videon nedan från Sala Silvergruva är en inspelning av det musikstycke som poesin (som finns under videon) är tänkt att avnjutas till. Ljudet är måhända inte av bästa kvalité, men jag tror och hoppas att anden och välviljan framgår i vilket fall.

Så bästa fäder. Sätt er nu, lätt tillbakalutade med en god whisky i handen och fira med detta in en glad farsdag.

Pappa står där, tittar ut
Så som han även gjorde förut

Han står där, och drömmer
Drömmer om andra tider
Utan bråk och andra strider

Men åren de bara går
Och åren de fortsätter fort ömsom långsamt gå
Men pappa i fönstret fortsätter att filosofiskt tänkande stå

Nu har farsan lite äldre blivit
Och lite omtanke och pengar givit

Tankarna styr åt något annat håll
Där innersta själen får va i behåll

Men våga leva livet utan rädsla, hot och oro

Ser du paletten med all dess färg
Är du öppen känner du det i din märg

Att livet är roligt och vännen ärlig
Du är bekväm och du är härlig

Pappa är nu gammal och grå
Och i fönstret han fortsätter stå

Slutligen har en mansålder passerat
Tankar, ord och minnen raserat

Nu har en som då pojke var, man blivit
Mognat, vuxit upp och tacksamhet givit

Med munspelet folkvisor skapat
Likt en katt som vid gräddskålen lapat

Vackert Jan Johanssonsk anda
Som i sann harmoni du kan landa

Farfar Verner, pappa Bo och lilla jag
Står i evig relationslag

Tiden, dagarna – åren går
Och alltet en djupare mening får
Och allt får du skörda av det du sår
Pappa, ja pappa han i fönstret står
Och tankarna med stolthet de består

Nu är det jag som i fönstret tittar ut – Tittut
Och kärleken till varandra, den tar aldrig slut

 

Mikael Rasmussen/Artist Razz

Foto: Jan Storm

Mikael Rasmussen är kulturskribent på Nya Dagbladet. Han är även känd med sitt artistnamn Razz.

Genusianismens ingemansland

Genusianismen flyttar fokus från maskulint till feminint. Den manlighet som varit förenlig med industrikapitalismen demonteras, femininiseras och ersätts av en kvinnlighet som bättre motsvarar en globaliserad, mångkulturell värld. Mannen tycks ha fel valla för framtidens spår, skriver Lennart E Carlsson.

publicerad 18 maj 2021
Grekisk amazon-avbildning.

”Ingenmansland” eller ”exkurs om genus, feminism och anomalier” ingick ursprungligen i ett festtal tillägnat en feministisk vän och kollega på hennes disputationsdag. Senare även som konferensföredrag, ”Conference on Culture and Society” Academia Lepaja Latvia 25-26 april 2005, här i reviderad och populariserad form. Dock, vad som gällde då gäller i högre grad nu (2020). Artikeln står vid sitt ord, men är samtidigt en cocktail som bör drickas lättjefullt och med munter skepsis. Här blandas personliga erfarenheter med filosofi och vetenskap. Sociologi och civilisationskritik mixas med retoriska skändligheter (som någon kan komma att tycka) och lekfull blogg.

Med genusianismen (genusianerna) avser jag fusionen av den radikala, akademiskt feministiska genusteorin och dess förgreningar inom politik, kultur och annan offentlighet samt dess följare varhelst de framträder i alla övriga samhällets skrymslen, på arbetet, bland studenter och i privatlivet, i såväl den lilla som stora världen. En lära som endast till namnet är vetenskaplig.1 En ideologisk och politisk, huvudsakligen vänsterinriktad, fördomsplattform som utan kritisk kompass präglar dess världsförståelse. Jag säger inte att genusianismen, eller i dess form av #metoo, är en fascism, den skjuter inte sina dissidenter (den driver dock några i döden), men den delar, liksom den nu så aktuella BLM-rörelsen, några väsentliga former med fascismen i det att den är auktoritär, totalitär, masshysterisk (ibland närmast psykotisk), trångsynt kollektivistisk och begreppsligt imperialistisk. Det senare ett begrepps kognitiva förmätenhet, dess drivande agenda att omfatta allt och alla som i sina mest elaborerade former leder till groteskerier som betraktar alla män som potentiella våldtäktsmän eller trollar bort vissa invandrade mäns överrepresentation när det gäller hedersvåld och våldtäkter med floskeln ”mäns våld mot kvinnor”, (jämför den antirasistiska rörelsen ”alla vita bär på den strukturella rasismen”).2

I sin bok Genusdoktrinen (2020) visar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndham hur genusianismen likt en tentakelexpanderande svamp tränger in i, infekterar, ideologiserar och kvoterar snart sagt varje forskningsrum, varje forskningsupplägg och varje tjänsteärende. Genusianismen är, när vi summerar dess förlöpningar på sin färd mot hegemoni och bort från vetenskap och förnuft, gravt antidemokratisk. Som i metoo-kampanjernas häxeriliknande ståndrätter och bildligt talat utomrättsliga avrättningar. Därmed inte sagt att de avrättade nödvändigtvis är oskyldiga och därmed inte sagt att Metoo också avslöjar förfärande strukturella omständigheter.

Patriarkatet kännetecknas av mannens, särskilt faderns, makt över kvinnor och barn i familjen. Inte minst hans kontroll av kvinnans sexualitet. Hennes kön, såväl i dess sociala som köttsliga mening. För att denna makt till fullo skall kunna utövas måste patriarkatets normer genomsyra hela samhället; produktion, konsumtion, politik, kultur, sexualitet. Vi måste med andra ord ha en Fader, en Papa, en Lillefar (som tsaren och senare Stalin kallades av ryssarna) ute i samhället, i den stora världen och för den delen i himlen för att Pappa skall veta bäst i familjen.

Finns detta tillstånd i Sverige (familjen) mer än som ett invandrat bidrag till mångkulturen? Eller attackerar feministerna, de genusianska valkyriorna, en inbillad fiende. En fiende som inte längre finns eller som befinner sig under oordnad panikslagen reträtt? Låt oss se på familjen.

Under en teckningslektion, vid min tid som skolgosse vid Kalmar högre allmänna läroverk (numera Stagneliusskolan), hade jag ritat ett vackert skepp. Sedan jag letat efter ett suddgummi och återkom till min fullriggare hade pojken i bänken bredvid förorenat båten med orden Lennart + Berit = k*****. Full av hämndbegär hämtade jag från katedern (läraren var utgången i ett ärende) en sådan där stämpel som niger och säger jixx när den juckar till. Jag rände in stämpeln i pannan på vännen. Där stod nu ”Tillhör Kalmar högre allmänna läroverk”. In tillbaka kommer vår anemiskt koleriske teckningslärare, läser på elevens panna och beordrar den skyldige att erkänna, annars kollektivbestraffning. Jag kunde inte avslöja de obscena orden min bänkgranne skrivit. Då hade jag, budbäraren, blivit straffad, och det finns en sak som förenar skolpojkar med tjuvar, gangstrar, klanmedlemmar, poliser och riktiga män, l´Omertá, vi skvallrar inte, så jag erkände, vilket renderade mig en så kallad anmärkning, ”Stämplat kamrat i pannan”, att skrivas på av målsman (båda föräldrarna var formellt målsmän) och uppvisas för klassföreståndaren. Så skedde också, men då far var bortrest skrev mor under, varpå min klassföreståndare sarkastiskt frågade, och vem är nu detta? – Min målsman, var mitt uppkäftiga, men formellt oantastliga svar. Men, svarade läraren högröd, vet din pappa verkligen om detta (det gjorde han inte). Ty den gången var fadern familjens faktiske målsman.

Idag, några decennier senare, hade det normala varit att modern skrivit på. Om vi observerar en barnfamilj, på lekplatsen, på föräldramötet, på tåget, på stan, på förskolan, hemma hos, och frågar oss vem av de vuxna som har tolkningsföreträde är svaret nästan på förhand givet, mamman. Det är kvinnan, modern, hustrun som bestämmer var skåpet skall stå (även bokstavligen) samt hur barnen skall fostras och vem som skall jobba eller vara hemma på skattebetalarnas bekostnad. Modern är familjens verkliga målsman, inåt som utåt. Den lilla världens mäktigaste person och hemmets projektledare. Över döttrarnas eller sambons sexualitet har fadern föga eller intet att bestämma. Därmed faller patriarkatets möjlighet att förverkliga sig självt i det sociala landskapet.

Men därute i den stora världen finns väl ändå patriarkatet eller i alla fall mansväldet kvar? Låt oss se.

Hälften av regeringens och riksdagens ledamöter är kvinnor och över hälften av offentlighetens chefer, inklusive statssekreterarna, landshövdingarna och generaldirektörerna. Även i näringslivet ökar kvinnors chefsmaktskap, må vara långsammare. De akademiska prestigeprofessionerna, juristerna, läkarna, socionomerna, prästerna, veterinärerna, psykologerna och de forskarutbildade, har redan eller går mot kvinnlig dominans. Följer du tv en dag vilken som helst, nyheterna och de seriösa programmen, är de kvinnliga aktörerna, journalisterna, experterna, myndighetspersonerna, kulturarbetarna, politikerna, åklagarna, i majoritet. Bland universitetsstuderande sammantaget dominerar kvinnor sedan länge,3 universitetet som är en plats där du får ordets makt och skolas att få problemfomuleringsprivilegier.

Inom kulturen och skrivarskolorna har vi nästan bara kvinnliga studenter, bland författare i ropet är flertalet kvinnor och även läsarna är kvinnor. Kulturkvinnan är den nye kulturmannen. Den senare framträder mest som en daterad MCP (male chauvinist pig) försedd med donnerstrut och satt i skamvrån. Vi kan också notera en femininisering av kulturen inom framförallt litteraturen samt att  nästan alla inflytelserika ”influencers” är kvinnor.  På sikt leder detta till att kvinnor kommer att dominera hela det sociala landskapet, ekonomi, politik, moral, religion, kultur, vetenskap (för att referera till sociologen Hans L Zetterbergs indelning av samhället i sektorer).

Som Arvid säger (en ung man på 15 år som jag intervjuade för en artikel 2012):

Jag: – Men har du själv några exempel på förhållanden som inte riktigt stämmer med genusteorin eller den radikala feminismen? Anomalier som vi kallar det.

Arvid: – Lätt, från vardagen då. När jag ser på familjer som jag känner, så är det alltid vad jag kan se mammorna som bestämmer till sist hur det skall vara. I klassen lyssnas det på något sätt mer på tjejerna. Och liksom ute i samhället. Ja, då blir det allt fler kvinnor som har makt …. Och jag såg ett inslag på Rapport som handlade om gängkriminalitet. Då var det polisministern, chefen för rikskriminalen, länspolischefen och två andra höga poliser. Alla var kvinnor utom en. Och som min farfar sade, som talade ett typ gammaldags språk, när han berättade om ett liknande fall, ”där satt den där ensamme karln och hukade ödmjukt bland fruntimrens kjolar”.

Men finns det inte en mer subtil norm, den manliga normen, som beskär vårt sociala liv och genompyr kroppens, sexualitetens, socialitetens och existensens alla komplexa krumbukter? En strukturellt nedlagd norm som styr själva livet, överordnar mannen och underordnar kvinnan, som internaliserar den manliga könsmaktsordningen precis som, påstår de så kallade antirasisterna, de vitas rasism internaliseras i de rasifierades svarta kroppar? En norm som ockuperar såväl kvinnans medvetna som undermedvetna och förmår henne tro att hon, som Milan Kundera påstår, längtar efter mannens tyngd? En internaliserad maktordning som, för att parafrasera en slogan från Paris 1968, föranleder stridsropet Tuez le patron an vous”?4

Låt oss lyssna på det offentliga talet om mannen och kvinnan (frågan om fler kön, transigheter och querismer lämnar jag till mer obskyra hanteringar). Vad är det vi hör? Vad är det för tal som kommer ur Moder Sveas mun, ur politikernas, organisationernas, ämbetspersonernas, rektorernas, lärarnas, journalisternas, kuratorernas och curatorernas, genusianernas, forskarnas och samlevnadsexperternas diskurser? Jo, ett tal där kvinnan är en bättre sorts människa med en finare sorts sexualitet, alltid offer.

I berättelsen om vår tid är mannen den välmående skurken och kvinnan den lidande hjälten, bättre rustad att möte samhällets krav. I samtalen om könen är mannen problemet (utom för Jordan Peterson förstås). Kanske är det också så, för att referera till Karl Marx, att kvinnan bättre än mannen motsvarar de produktivkrafter (vi bör numera uppdatera Marx och säga de produktiv och konsumtionskrafter) som ligger i stöpsleven och redan börjat gjutas som utgör framtiden. Genom sin beryktade förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt, genom att hon besitter den särskilda sorts intelligens som krävs för att möta den flytande modernitetens krav (för att hänvisa till sociologen Zygmunt Baumans teoretiska credo). Eller kanske behärskar hon bättre det så kallade risksamhällets mångbottnade fallgropar och möjligheter (se socialfilosofen Ulrich Becks verk Risikogesellschaft).

Kvinnorna konfirmerar Joseph Schumpeters ”kreativa förstörelse”; verksamheter och produktionssystem läggs ner. Kapitalet och humankapitalet föröds (förmögenheter går upp i rök, fabriker blir ruiner, arbetslöshet, gamla kunskaper går förlorade, yrkesstoltheter rostar till depression). Ur askan föds nytt produktionskapital, nya arbeten, nya kunskaper och nya sorters konsumtionsmönster. Den manlighet som var ”tight och fit for fight” med industrikapitalismens och modernitetens krav demonteras nu, föröds och femininiseras och ersätts av den kvinnlighet som bättre motsvarar en globaliserad, mångförgrenat mångkulturell digital värld – de många bollarnas värld. Mannen tycks ha fel valla för framtidens spår.

Det hindrar inte att spåren av ett sammanfallande mansvälde och en könsmaktsordning i upplösning finns kvar och att många spår förskräcker. Spåren av sexuellt förtryckande könskoder och den döende glöden av normer som förpassar kvinnors erfarenheter till marginalen (som #metoo visat oss). När trollen dras fram i ljuset får de spel innan de spricker. Det vi finner är ett raserat mansland med starka bivacker av våldsamt motstånd. Den lille mannens förtvivlade, men patetiska, överlevnadsflämtningar. Ett sista suckens patriarkat på drift mot ingenmansland.

På andra sidan gränsen är kuttingen vänd.

Kvinnan tar makten över den offentliga världen; politik, förvaltning, media, kultur, vetenskap (genom genusianismen som ideologi), ekonomi och kyrka (förflyttningen från evangelisering till en form socialtjänstens andliga protektorat med invandringsaktivism i fokus). Torget, offentlighetens både rumsliga och symboliska plats sedan grekernas dagar, har blivit en feminin installation. Kvinnan är samtidigt härdens väktare, som Gorbatjov en gång uttryckte det när han ville fjäska för sovjetkvinnorna. Härskarinnan över de små tingen i familjens hägn; småmysslandet med barnen, de nutriella frågorna, smaken, städpysslandet, den inre ordningens estetik. I Ingenmansland har hon lagt till projektledarskapet, de beslut och relationer som sträcker sig mot världen utanför kärnfamiljen, de beslut där mannen i egenskap av målsman tidigare varit herre i eget hus. Samtidigt har hon behållit sitt arkaiska sexuella kapital, vaginans makt och honungsfällans lömska försåt.

Mbutis (den vandrande vålnadens väktarstam) har varje år en karneval där kvinnorna väsnas och skanderar ”vaginan är stark” (eufemistiskt uttryckt – mbutiskorna använder ett mer folkligt uttryck). Vaginan är det nav kring vilket alla samhällen vrider sig, men vaginamakten i patriarkala samhällen medför dock betydande risker, den kan föra kvinnan till de högsta samhällstopparna, men också bli hennes olycka.5 I Ingenmansland däremot ser vi redan, i allt från den offentliga sexualpolitiken till Amelia Adamos damtidningar, hur Vaginan är satt på piedestal, höjd över alla misstankar.

Världen, härden, familjen, kyrkan, vaginan. Såväl systemet som livsvärlden har bytt fokus från maskulint till feminint – Genusianismen närmar sig det totalitära.

Patriarken har gjort sitt. Patriarken kan gå.

Matriarkatet kännetecknas av kvinnans, särskilt moderns, makt över män och barn i familjen. Inte minst hennes kontroll av mannens sexualitet, hans kön, såväl i dess sociala som köttsliga mening. För att denna makt till fullo skall kunna utövas måste matriarkatets normer genomsyra hela samhället; produktion, konsumtion, politik, kultur, sexualitet. Vi måste bildligt talat ha en Moder Svea, en Drottning, en Gud Moder därute i den stora världen och för den delen i himlen för att Mamma skall veta bäst i familjen.

Quod erat demonstrandum. Se där har du ditt Amazonia 25 år från nu.6

 

Lennart E Carlsson


Några noter:

1)   En svensk statsvetare, Bo Rothstein, framför liknande uppfattningar om de akademiska genusianerna (se ledarintervju SVD 11/2-19)

2)   Detta fenomen existerar i flera former. Psykologen Nick Haslam kallar det ”Concept creep” ( att ett begrepp omfattar allt fler fenomen). Sociologer har, som etnologen Fredrik Schoug skriver, ”ett possessivt förhållande till grannkretsarna och betraktar alla forskare av relevans för den egna verksamheten för ”sociologer””. Snart sagt alla ämnen, ismer och begreppsdrabanter har en tendens till concept creep och begreppsimperialism. Särskilt om ismen, begreppet eller ämnet representerar det som Jürgen Habermas kallar det emancipatoriska eller frigörande kunskapsintresset (där kunskapsintresset syftar till kunskaper som anses frigöra de som betraktas som förtryckta av den ena eller andra maktordningen) – genusianernas ”Patriarkat”, anti-rasisternas ”Rasism och Rasifiering”, islamapologeternas ”Islamofobi” m.fl..

3)   Flera, inte minst på sajten ”Det Goda Samhället”, har uttryckt liknande formuleringar om den kvinnliga dominansen.

4)   ”Döda patron eller mannen i dig”. Det ursprungliga franska (68) lydde översatt ”döda snuten i dig ”(tuez le flic an vous).

5)   Vilket (olyckan undantagen) påminner oss om det folkliga talesättet ”snälla flickor kommer till himlen, medan stygga kan gå hur långt som helst”.

6)   En omständighet, en anomali, som delvis kan ifrågasätta Amazonias framryckning är mångkulturen och islamiseringen av det svenska samhället. En rörelse mot stupet som genusianerna paradoxalt om inte pro formo så de facto främjar genom att vägra sina systrar i Orten att ta del av den genusianska maktens sötma. Kanske får vi en enklavisering av samhället. Ett svensketniskt Amazonia med översåtliga kvinnor och undersåtligt förtvinade män och ett sharia eller klanpatriarkat med hederns och respektens män omgivna av spöken (kyskhetsdressade hustrur, systrar, döttrar och kvinnliga kusiner). En tribalisering som kommer att leda till vissa konflikter och antagonistiska motsättningar. Ändå, bland den matriarkala enklavens drottningar kommer vi finna en hel del av islams duktiga flickor. På sina höga hästar kan de nog rida omkull några av sina klanbröder och hedersnitiska familjer. Men de rider omkull dem sittande i sedesam damsadel och iförda mohammedansk kyskhetshätta.

Sverige står inför ett könsmaktsskifte

Sabuni tog över efter Björklund, Teodorescu lär peta Kristersson i Moderaterna och andra partier kan komma att följa i samma trend med kvinnliga partiledare. Det ser av allt att döma ut som att partiledardebatterna framledes kommer att domineras av kvinnor, skriver Jan Norberg.

publicerad 3 december 2019

Den svenska politiken står och stampar. De konkreta förslagen för ett bättre Sverige lyser med sin frånvaro. De politiker som den svenska valmanskåren valt att representera sig mumlar om krafttag mot allt som gått snett i dagens Sverige, men inget händer.

Den breda svenska allmänheten har ännu inte kommit till insikt om de bedrägerier som svenska riksdagspolitiker inom åtta-klövern iscensatt. Massinvasionen som orsak till utvecklingen förnekas ihärdigt. Samtliga riksdagspartier fokuserar internt på hur de skall komma åt makten och då adresserar man inte de problem som befolkningen ser som de viktigaste. Förnekelsen är total bland de åtta olika partierna.

Så länge man kan hålla uppstickaren SD borta från makten så är de övriga partierna beredda att ingå vilka överenskommelser som helst, och för att få konventionell media med sig anpassar sig dessa partier till den rådande åsiktskorridoren.

Sossarnas problem tilltar och Stefan Löfvéns framtid är i uppenbar fara då S är ett veritabelt maktparti som ingår i vilka heliga och oheliga allianser som helst. Vi kommer sannolikt att få se en ny partiledare för sossarna i god tid före valet. När maktpartiet nu inser att spelet snart är över gör man som på klassiskt sossemanér att man byter ut partiledaren istället för att medge sina misstag och be den svenska befolkningen om ursäkt. Den nya partiledaren kan då distansera sig från den tidigare förda sossepolitiken, men kommer man att kunna lura trogna sosseväljare ännu en gång? Fan trot sa Kolingen!

Moderaterna befinner sig i ett liknande läge. Ulf Kristersson ingick i landsförrädaren Reinfeldts tidigare regering och har under sin tidigare karriär alltid stått upp för den förda politiken under Reinfeldts era. Massinvandring var ju något som hyllades inom Moderaterna under många år, och det ter sig ju fullständigt solklart att någon avbön inte är att vänta, vare sig från honom eller någon av de andra vilka inom M tidigare hyllat Reinfeldts massinvandringspolitik. Att nästan alla kongressdelegater vid M-dagarna för ett tag sedan samfällt också hyllade Reinfeldt med stående ovationer gör att någon förändring knappast är att vänta.

M smider dock internt, bakom ryggen på Kristersson, helt andra planer. Det finns en klick inom M vilka bidar sin tid för att kunna få Kristersson bort från M-tronen. Att detta kan gå fort såg vi då Anna-Kinberg Batra fick gå med kort varsel. Knivarna slipas nu för fullt inom M. Den här gången inväntar man dock rätt tillfälle med större omsorg.

Framför allt så har man redan utsett Alice Teodorescu till ny inofficiell partiledare.

Hon jobbar ju numera inom M med idépolitiskt utvecklingsarbete för att snabbt kunna svänga om Moderaternas framtida politik. Teodorescu har ju också visat sig vara kritisk till den tidigare förda massinvandringspolitiken. Hon kommer att försöka rivstarta sin partiledargärning med en förändrad migrationspolitik och då Ulf Kristersson redan nu är en föredetting som aldrig kommer att kunna lyfta M till högre nivåer bland väljarna så är det nu därför bara en tidsfråga innan han får gå.

Det intressanta är ju att inte Kristersson insett de förberedelser som nu pågår inom M. Aningslöst låter han Teodorescu utveckla partiets nya idépolitiska program samtidigt som han själv snart är avsatt.

Klanen av besvikna moderater är ganska stor och de vilka nu ställer sig bakom detta myteri kommer sannolikt att få framträdande positioner inom M. En annan men osannolik tanke är att han själv är en del av denna plan, men det ter sig lite långsökt för en utomstående. Liksom i sossarnas fall måste man dock fråga sig om M med denna kovändning kommer att kunna lura sina kärnväljare ännu en gång? Tveksamt.

Funderar vi lite på den framtida skaran av nya partiledare så ter sig de kommande debatterna klart intressanta ur ett könsperspektiv. Antar vi att Annie Lööf sitter kvar som partiledare för Centern så skall hon konkurrera med Nyamko Sabuni (L) för att kunna parasitera på de väljare vilka riskerar att rösta på ett parti (L) som i sin tur sannolikt hamnar under den så kallade riksdagsspärren på fyra procent. Vi torde därför kunna räkna bort L som riksdagsparti.

KD:s temporära uppgång är nu så gott som utraderad och även om Ebba Busch Thor med sin signalpolitik ger sken av att vara massinvandringsmotståndare så agerar inte KD i linje med hennes uttalanden då det skall röstas i riksdagen. KD är som parti inte trovärdiga i praktisk tillämpning av den politik de ibland säger sig vilja stödja. KD kommer sannolikt att kunna klamra sig fast i riksdagen men är inte någon viktigare part i formandet av svensk framtida politik.

Vänsterpartiet kan vi betrakta som en häst vilken på travspråk står utom totalisatorspelet – de har sin trogna krets av kommunistväljare vilka röstar på V oavsett vilken politik de säger sig företräda. Ett visst flöde av besvikna sossar kommer sannolikt att gå över från S till V. Jonas Sjöstedt sitter dock långtifrån säker som partiledare för V, och det finns många feministiska krafter som vill ersätta honom med en kvinnlig partiledare.

MP kan inte ens räkna med att nå fyraprocent-spärren och har för den delen ett manligt och ett kvinnligt språkrör vardera.

SD kommer sannolikt att fortsätta med Jimmie Åkesson, åtminstone över nästa val. Därefter kan vi nog förvänta oss ett skifte på partiledarposten. Kanske väljer de också en kvinnlig partiledare.

Det ser av allt att döma ut som att partiledardebatterna framledes kommer att domineras av kvinnor – Teodorescu, Lööf, Busch-Thor, Sabuni, Lövin. Samtliga kvinnor med liten egen yrkeserfarenhet utanför det partipolitiska spelet som de skolats in i. Yrkeserfarenheterna rent praktiskt är det klart sämre bevänt med.

Med en ny kvinnlig partiledare även för sossarna (Lena Rådström Baastad?) hade det varit riktigt intressant att följa debatterna när Sjöstedt och Åkesson skall ta sig an en lång rad av kvinnliga ärkefeminister. Sverige är sannerligen på väg att bli en feminismens högborg, även om det återstår att se hur just dessa förutsägelser slår in.

Kvinnor brukar ibland vara avsevärt bättre än män att framföra ursäkter när de oundvikligen måste medge tidigare tillkortakommanden. Män tenderar som Stefan Löfvén (läs Agenda-intervjun nyligen) att skylla på andra, svära sig själv fria och fortsätta förnekelsen intill dess att den starkt hjärntvättade svenska befolkningen till slut inser att de med sina röster måste rösta bort S och de andra sanningsförnekarna. De svenska väljarna har då ett val att göra, men jag är mycket tveksam att man trots den havererade migrationspolitiken kommer att välja något av de nya mer migrationskritiska partierna.

Kvinnorna kan göra skillnad men frågan är om de törs. Även kvinnor kan vara karriärister som högaktningsfullt struntar i Sveriges väl och ve, och som utvecklats till veritabla maktmänniskor. Att säga sanningen gör, oavsett kön, ont särskilt om man tidigare stått på barrikaderna och stigmatiserat alla dem vilka sett den osannolika utvecklingen komma. Något Stefan Löfvén inte verkar ha gjort!

 

Jan Norberg

Om skribenten:

Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.