Journalisten Henrik Evertsson och vrakexperten Linus Andersson blev förra året friade efter att ha anklagats för brott mot gravfriden när de filmade sin dokumentär vid Estonias fartyg. Senare beslöt man dock att göra om rättegången och förhandlingarna påbörjades i augusti i år.
Nu har tingsrätten dömt dem för brott mot griftefriden. Straffet blir dagsböter.
Evertssons och Anderssons dokumentär Estonia – fyndet som ändrar allt, väckte stor uppståndelse när den kom ut eftersom man bland annat kunde visa ett tidigare okänt hål i fartygets skrov – en genant upptäckt för Sveriges och Estlands regering. I samband med dykningen anklagades de båda männen för att ha brutit mot gravfriden kring fartyget varpå de båda åtalades vid Göteborgs tingsrätt. Båda männen friades dock eftersom tingsrätten ansåg att det inte bör omfattas av den så kallade Estonialagen eftersom dykningen utfördes från ett tyskflaggat fartyg från internationellt vatten och att avtalet som slöts mellan Estland och Finland med syfte att förhindra dykningar därför inte är tillämpligt.
Senare beslöt man dock att Estonialagen visst kunde tillämpas och i augusti påbörjades huvudförhandlingarna åter igen mot Evertsson och Andersson, något som Nya Dagbladet rapporterade om.
Nu döms journalisten och vrakexperten för brott mot gravfriden vid Göteborgs Tingsrätt.
”Tingsrätten konstaterar att åklagaren styrkt att de två männen gjort sig skyldiga till brott mot lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia”, skriver Göteborgs Tingsrätt.
Därmed menar man att det inte finns något hinder mot att tillämpa den svenska lagstiftningen eller något skäl till att gärningen ska vara straffri, vare sig på grund av rättsvillfarelse, intresset till skydd för yttrande- och informationsfrihet eller på grund av läran om social adekvans.
– Skyddet för gravfriden väger starkare än intresset till skydd för yttrande- och informationsfrihet, säger rättens ordförande, lagmannen Göran Lundahl.
Straffet bestäms dock enbart till dagsböter då man anser att motivet bakom gärningen mildrar straffvärdet.
Det finns ett stort antal människor i Sverige och utomlands som av olika skäl ifrågasätter den officiella versionen av händelseförloppet kring M/S Estonias förlisning. Kritiker och oliktänkande som av framförallt massmedia brukar smutskastas och stämplas som konspirationsteoretiker.
Det har gått 30 år sedan M/S Estonia förliste på öppet hav i Östersjön. Den officiella version av händelseförloppet kring förlisningen som Haverikommissionen tagit fram har väckt skepsis, särskilt bland anhöriga och drabbade. De som kritiserar utredningen pekar bland annat på de sekretessbelagda utredningsåtgärder som utförts.
Samtidigt lägger ledande journalister resurser på att smutskasta de som ifrågasätter Haverikommissionens utredning. Kritiker stämplas ofta med det negativt betonade ”konspirationsteoretiker”, ett ord som idag närmast motsvarar hur kyrkan historiskt stämplade den som ifrågasätta de religiösa doktrinerna som ”kättare”.
I Folkets radios reportage Estonia och grindvakterna talar man om att det är dags att ta tillbaka ordet, och att det kanske till och med är nödvändigt för att journalistiken och den fria debatten ska ha någon form av framtid.
Den 15 december 1994 meddelade statsminister Ingvar Carlsson i Sveriges riksdag att passagerarfartyget M/S Estonia och de omkomna skulle förbli på havets botten. För Peter Barasinski innebär beskedet att han inte kan begrava sin fru, Carita. Han bestämmer sig då för att ta saken i egna händer och tar pengar ur sin egen privata kassa för att bekosta en expedition som ska rädda hennes kropp ur vraket – något som inte skulle komma att uppskattas av de svenska myndigheterna.
Den 28 september 1994 var M/S Estonia på väg från Tallinn till Stockholm när passagerarfartyget plötsligt förliste under dramatiska omständigheter. Ombord när katastrofen inträffade fanns 989 människor, och 852 av dessa omkom.
Paret Peter och Carita Barasinski arbetade båda på Estonia, där Peter var hovmästare och Carita utbildade servicepersonalen. De tyckte om att resa och innan de gifte sig reste de jorden runt tillsammans. Deras framtidsplan var att köpa en restaurang tillsammans och Carita höll på att skriva en deckare.
Caritas pappa Lasse Johnsen berättar att de hade pratat med varandra om vad de skulle göra om någon skulle omkomma ute på havet.
– Då hade de lovat varandra att ta rätt på den andres kropp och plocka upp kroppen om inte andra gjorde det, och begrava den på ett anständigt sätt, berättar Lasse.
Peter och Carita reste jorden runt innan de gifte sig.
Den ödesdigra natten var bara Carita ombord, Peter var ledig just den dagen. När fartyget sjönk följde Carita och många andra med ner i djupet.
Den svenska regeringen gör efter tragedin ett tidigt utspel om att göra allt man kan för att bärga fartyget med de omkomna. Utredare från företaget Rockwater genomför sedan dykningar vid vraket, och lämnar den 12 december 1994 in en rapport till svenska myndigheter där man drar slutsatsen att man utan problem kan hämta upp många av de döda, och även att det därtill skulle vara fullt möjligt att bärga vraket i sin helhet. Samma dag ger dock det så kallade etiska rådet sin rekommendation till regeringen, och menar att det vore bäst att lämna vraket och de omkomna på havets botten.
Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson deklarerar sedan, den 15 december 1994, regeringens beslut: fartyget och kropparna ska för alltid ligga kvar i havet.
– Frågan om bärgning eller inte bärgning kan bedömas från flera utgångspunkter, där finnas alla de praktiska problemen och de etiska frågeställningarna. Men där finns också enskilda människors önskemål, anhöriga som var och en på sitt sätt, sörjer sina nära. Därför finns det nu ingen anledning att dröja med ett beslut. De anhöriga och alla andra har rätt till besked, även om det kommer att tas emot med förtvivlan av en del. Den svenska regeringens beslut är att passagerarfärjan M/S Estonia med de omkomna skall förbli i havet, säger Ingvar Carlsson inför många sorgsna anhöriga.
Peter sörjer sin fru vid gravplatsen, men hennes kropp är fortfarande kvar på Estonia.
Strax därefter meddelar statsministern att man dessutom vill täcka vraket i en betongsarkofag, enligt vad man uppger ska hedra de döda och att hindra plundrare från att skända en gravplats. I ett möte mellan de anhöriga och företrädare för regeringen angående beslutet att täcka M/S Estonia och de döda i betong möts myndighetspersonerna av högljudda protester.
– Det som är avgörande, tycker jag, är att redan från början försöka visa respekt för regeringens beslut, säger en företrädare för regeringen och möts av ironiska skratt från publiken.
– Du pratar om respekt, jag tycker det är respektlöst att gjuta in folk i betong, replikerar en anhörig.
Våren 1995 ingår Estland, Sverige och Finland ett avtal om gravfrid. Avtalet förbjuder all dykaktivitet omkring fartyget och det ska träda i kraft den 1 juli 1995.
När Peter får klart för sig att regeringen inte kommer att ta upp de omkomna föds det en tanke hos honom: Det här måste jag ordna själv. Han kan inte acceptera att hans fru skulle stanna i ett betongskal i havet och vill hålla sitt löfte till henne.
– När det stod klart att fartyget inte skulle bärgas gav sig Peter fan på att han skulle ta upp hennes kropp, intygar Lasse.
Caritas far Lasse Johnsen.
Peter börjar planera sin aktion i början av 1995. Tack vare försäkringspengar har han råd att finansiera operationen. Peter vill göra det hela fullt lagligt och därför måste det göras innan lagen om gravfrid träder i kraft.
Han lyckas få de rätta koordinaterna för att hitta fartyget, och med hjälp av en tysk båt åker han iväg till förlisningsplatsen, väl förberedd på hur operationen ska gå till. Peter hade talat med Caritas överlevande kompisar som berättat hur hennes slut såg ut och han visste exakt vart hon var någonstans.
– Han hade ju själv jobbat ombord på fartyget och visste mycket väl hur det såg ut. Så det var inga som helst problem att försöka hitta henne, konstaterar Lasse.
Peters expedition kommer till platsen några dagar innan den 1 juli 1995, så enligt lag har han all rätt att vara där och hämta hem sin fru. Regeringen har dock blivit varse om hans expedition och skickar till svar ut isbrytarfartyget Ale som förklarar för Peter att det han gör är olagligt och ber honom hotfullt att lämna platsen.
Isbrytaren Ale försöker avbryta Peters expedition.
Peter lyssnar inte och fortsätter enligt planerna. Då kommer Ale närmare deras fartyg och börjar göra så kallade ”störningsvågor” för att hindra dem, något som är förbjudet enligt internationell lag. Till slut har Peter inget annat val än att ge upp.
Innan han lämnar platsen kastar han ut en blombukett i havet, förkrossad över att tvingas lämna sin fru på havets botten.
Peter Barasinski dog i cancer 2006 och ligger idag ensam i sin grav.
– Jag trodde att jag var medborgare i ett civiliserat land, men det är jag tydligen inte eftersom staten inte vill ta hand om sina medborgare. Jag tror att om Caritas kropp hade återbördats och fått begravas i den grav som vi har och där Peter nu ligger ensam, hade det betytt ett lugn för oss, säger Lasse.
Artikeln och bilderna är refererade från Henrik Evertssons nya dokumentär ”Estonia: Fyndet som förändrar allt” som kan ses på Dplay.
Imorgon är det 30 år sedan 852 människor miste livet när M/S Estonia förliste. Uppgifter både från vittnen och grävande journalister antyder att myndigheternas märkliga hantering av Estoniakatastrofen är kopplad till känsliga transporter av militärmateriel som smugglades på fartyget.
Sara Hedrenius, som överlevde Estonias förlisning, är säker på att hon såg flera militära fordon eskorteras ombord på fartyget innan avresan. Hennes vittnesmål får understöd inte bara av andra överlevande utan också av den grävande nyzeeländske journalisten Steven Davis, som på basen av sina källor i den brittiska underrättelsetjänsten slår fast att fartyget av allt att döma smugglade känsligt militärt materiel från Ryssland.
Det är i Henrik Evertssons vida uppmärksammade dokumentär ”Estonia – fyndet som förändrar allt” som Hedrenius bekräftar att hon sett grönmålade militära fordon eskorteras ombord av motorcyklar – något som även försenade fartygets avgång. Minst ett av fordonen ska ha haft en stor låda på flaket med oidentifierat innehåll.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 6 oktober 2020.
– Då ser jag att det kommer en transport och det är två eller tre eller fyra motorcyklar som kör ganska snabbt och så eskorterar de militärfordon som åker på båten. Jag uppfattar det som att det är minst två (militärfordon) men det kanske ha varit fler, säger hon och berättar vidare att hon upplevde det som märkligt att dessa fordon förekom på ett civilt fartyg.
I en intervju för dokumentären påpekar Hedrenius att hon ser det som uppseendeväckande att svenska myndigheter först efter flera år erkänt att Estonia använts för militära transporter, och samtidigt konsekvent förnekat att någon militär utrustning fraktades på Estonia under den natt då fartyget förliste.
– Det finns fortfarande många obesvarade frågor om Estonia. Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag vet att det var det? Jag var vittne till den här händelsen, säger hon.
Vapentransporter på Estonia bekräftade sedan tidigare
För 16 år sedan kunde även Uppdrag Granskning avslöja att försvarsmakten använde Estonia för att frakta hemliga vapen och att Tullverket gått med på att inte inspektera de militära transporterna på Estonia. Vilken typ av vapenteknologi som transporterades och hur många försändelser det egentligen handlat om är dock oklart.
Den nyzeeländske grävande journalisten Stephen Davis hävdar i en intervju i dokumentären, på basen av sina kontakter i den brittiska underrättelsetjänsten MI6, att Storbritannien och Sverige agerat systematiskt tillsammans med den nystartade estniska underrättelsetjänsten för att föra ut militärt smuggelgods från det nyligen kollapsade Sovjetunionen – gods som var av yttersta intresse både för västmakterna och Ryssland.
Stephen Davis. Foto: faksimil/DPlay.
Under förlisningen ska topphemlig information och materiel som var avgörande för det ryska missilförsvaret ha funnits på Estonias bildäck.
– Natten Estonia sjönk smugglade fartyget avgörande information om Rysslands ballistiska robotprogram och utrustning som tillhörde det programmet. Smugglingen av militära hemligheter och utrustning hade pågått länge, säger Davis i dokumentären.
Journalisten avslöjar också att Ryssland via olika kanaler i mycket tydliga ordalag ombett dem upphöra med smugglingen på Estonia, och varnat för att man i annat fall skulle se sig ”tvungna att vidta åtgärder” för att stoppa den.
Bekräftas av andra överlevande
Vittnesmålen och uppgifterna om militärt smuggelgods på Estonia under förlisningen bekräftas även av ytterligare en överlevande medresenär som klev ombord Estonia och såg att hamnområdet var avspärrat för militära transportfordon, och som just före avgången rullade ombord på fartyget.
Hedrenius vill att en oberoende undersökning av Estoniaförlisningen genomförs och att nya dykningar tillåts. Idag är dessa förbjudna, med hänvisning till lagstiftningen om gravfrid.
– Vi behöver få klarhet. Jag har respekt för gravfriden, men man kan inte ta döda människor som gisslan för att inte undersöka hur de dog, säger hon i SVT.
Svenska myndigheter har efter förlisningen varit, och är fortfarande idag, motvilliga till att utföra systematiska undersökningar av fartyget. Regeringens linje efter katastrofen var istället att vraket skulle täckas av en sarkofag av betong, ett projekt som stoppades endast tack vare kraftiga protester från anhöriga.
Överlevare och anhöriga begär att man inleder förundersökning gällande mord för de som avled när Estonia förliste 1994. Bland annat vill man hämta hem kroppar för undersökning och utreda vem som bär ansvaret för att fartyget inte var sjövärdigt.
Efter att dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt visade ett stort hål i skrovet på fartyget som tidigare inte varit känt för allmänheten har rösterna höjts för att undersöka händelsen på nytt. Den hårt kritiserade haverikommissionen gjorde nya utredningar av förlisningen, men vidhöll att det inte skulle ha skett någon explosion eller kollision med annat fartyg som kan ha orsakat det stora hålet i skrovet.
Nu kräver 14 överlevare och ett 20-tal anhöriga att riksåklagaren inleder en förundersökning om mord gällande de 852 människor som dog när färjan förliste, rapporterar Ekot.
– Vi vänder oss till högsta instans inom rättsväsendet för att möjligen få ett svar för att minska det här lidandet som vi har inför alla anhöriga och överlevande, säger Anders Eriksson, en av överlevarna.
Ingen rättslig prövning har skett av händelsen, men under 2020 tog även Åklagarmyndigheten emot en begäran om att återuppta den tidigare nedlagda förundersökningen av M/S Estonias förlisning eller inleda en ny, något man i februari i år meddelade att man valt att inte göra.
Det råder griftefrid kring fartyget och de anhöriga har inte fått tillåtelse att hämta hem sina avlidna för begravning, men nu vill man att polis och åklagare ska ta hand om några av de välbevarade kroppar som finns intill vraket.
– Eftersom att det är kroppar som ligger även utanför vraket som är intakta, har vi ju fått till oss efter att haverikommissionen har varit ute och dykt, men de har ju inte uppgift att bärga några kroppar eller ta hand om omkomna på något vis så därför behövs en polisanmälan, säger Linnea Karlsson, som miste sin mor i katastrofen.
Vidare anser man att åklagare bör utreda vilka andra fartyg som befann sig i närheten när Estonia förliste, var rapporterade försvunna personer finns samt vem som bär ansvaret för att fartyget inte var sjövärdigt.
M/S Estonia förliste den 28 september 1994 där 989 människor befann sig ombord, varav 852 omkom. Händelsen räknas som en av världens värsta fartygskatastrofer sedan andra världskriget.
