Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?

Alla har sina personliga skäl att rösta som de gör, men den typiska Sverigevännen som röstar sverigedemokratiskt gör det vanligen av något av följande skäl; att man vill att Sverige ska lämna EU och bli ett självständigt land igen, för att man vill stoppa invandringen från utomeuropeiska länder, för att man vill se storskalig återvandring och avvecklandet av det mångkulturella samhället, och för att man vill värna kärnfamiljen och traditionella värderingar.

Frågan är dock om SD överhuvudtaget längre är ett alternativ som står upp för något av detta. Man vill inte längre att Sverige ska lämna EU. Man vill inte heller längre stoppa den utomeuropeiska invandringen eller verka för återvandring. Partiet är numera för homoadoptioner och har förpassat sina värden om kärnfamiljens helgd till det förflutna.

Ironiskt nog är det Alternativ för Sverige (AfS), som i grund och botten formades efter att SD uteslöt hela sitt sverigedemokratiska ungdomsförbund med Gustav Kasselstrand i spetsen, som i själva verket representerar det många tror att SD fortfarande står för. AfS vill att Sverige ska lämna EU och driver en valkampanj just nu för Swexit. Man vill stoppa den utomeuropeiska invandringen, verka för storskalig återvandring och värnar kärnfamiljen.

Kasselstrand är välkänd och brett respekterad även bland Sverigevänner som delar dessa önskemål, men likväl finns märkliga argument i rullning som gör att många sitter kvar med lojalitet till SD av gammal vana.

I den pågående valkampanjens diskussioner förs det i detta sammanhang bland annat fram att det vore orealistiskt att lämna EU eftersom det flesta svenskar är för EU, enligt en mätning från Expressen/Demoskop. Då måste SD gilla läget, ge upp sina tidigare ställningstaganden och åsikter i frågan och inte förespråka Swexit.

För det första stämmer det inte att de allra flesta svenskar vill att Sverige ska vara kvar i EU. Fram tills nyligen förespråkade SD ett EU-utträde och gjorde så även i valet 2018. Då fick de så mycket som 1 135 627 röster, och efter valet har de ytterligare stigit i opinionsmätningar. Det är uppenbarligen väldigt många svenskar som inte har något emot att rösta på ett parti som då sa att de var för Swexit.

Även oaktat vilken opinionsundersökning som helst – är detta verkligen ett skäl till man som parti ska ändra uppfattning i en av sina absoluta kärnfrågor? Att endast ta ställning för vad som för stunden tycks opportunt för det egna partiet är inte skäl för en seriös politisk aktör att byta fot.

Det svenska folkets inställning till EU påverkas även av att massmedia tenderar att lyfta fram EU:s påstådda fördelar, och sällan för fram en debatt om EU-medlemskapets allvarliga konsekvenser för svenskarna. Eftersom detta sällan eller aldrig debatteras i Sveriges riksdag, är det knappast förvånande om en stor del av befolkningen har fått en ensidig och felaktig bild av EU.

Ett förment “Sverigevänligt” parti kan inte vika sig genom att acceptera massmedias propaganda. Det enda rätta för SD om man hade sin integritet bevarad vore att driva en valkampanj som går i bräschen för att debatten förs och att motargumenten mot EU blir talförda. Eller med andra ord – att bilda opinion för Swexit.

Om man hade överfört samma argumentation på migrationsfrågan, blir det än mer uppenbart hur absurt ett sådant resonemang är. Det finns en annan liknande “opinionsundersökning” som presenteras på Sveriges Radio med rubriken “De flesta svenskar positiva till invandring“. De negativa konsekvenserna har aldrig varit mer uppenbara och påtagliga för majoriteten svenskar, och att folket i stort blir allt mer positiva till massinvandringen och det mångkulturella samhället förefaller osannolikt. Men, om SD nu ska tillåtas köpa Expressen/Demoskops undersökning som ett skäl till att ge vika för sin politik om EU, varför inte släppa ytterligare på kritiken och sluta bilda opinion även mot invandringen?

Många har uppfattningen att något sådant aldrig skulle hända. Varför skulle SD kompromissa med sin invandringspolitik för medias skull? Faktum är dock att SD gör det redan idag. Om man får politiskt inflytande, tänker man inte svara på massinvandringen med massåtervandring. Det förklarade bland annat den sverigedemokratiska företrädaren Markus Wiechel för AfS Per Sefastsson i följande ordalag:

”Vi lever dock i en rättsstat, därför är det orimligt att skicka tillbaka människor som tidigare fått uppehållstillstånd för att svenska myndigheter & svenska staten fullständigt vantolkat förordningen.”

Ett ytterligare skeende i samma linje är att SD även tackat nej att tillhöra en nationalistisk grupp inom EU. Istället har man nyligen anslutit sig till den anti-nationalistiska partigruppen ECR under muslimen Syed Kamall och det brittiska etablissemangspartiet Tories ledarskap. Kamall har bland annat kritiserat EU hårt för att man inte tar in och hjälper tillräckligt med migranter. Partier som Le Pens franska Nationell Samling och Salvinis italienska Lega tycks inte betrakta SD som en seriös aktör och samarbetar nu istället med AfS.

Det är tyvärr inget aprilskämt eller fejknyheter. Det är uppenbart att det viktiga för SD inte längre är partiets tidigare principer och mål, utan det viktiga har blivit makt, pengar och inflytande. Till detta utnyttjar de genuina Sverigevänners röster, som genom massmedia tror att SD är ett nationalistiskt parti som förr. I själva verket är SD ett parti som svikit sina väljare och numera tycks göra vad som helst för att smöra inför media och anpassa sig till andra riksdagspartier.

Som ett led i denna kapitulation för massmedias agenda, har SD även infört så kallad “öppen svenskhet” – en princip som innebär att man oavsett etniskt ursprung kan bli svensk. Till exempel är alla “integrerade muslimer” välkomna, så länge de talar det svenska språket, anpassar sig till våra lagar och ber i en röd stuga med vita knutar istället för i en moské. SD har av allt att döma lämnat sitt mål att ”på sikt återskapa Sverige som svensk nation, såväl etniskt som kulturellt, där svenska intressen sätts i främsta rummet”, som det tidigare gick att läsa i partiets program.

Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen.

Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst.

Vad gäller sina värderingar gällande kärnfamiljen har SD dessutom genom hela sin existens fram till förra valet 2018 argumenterat emot homoadoptioner, men har föga överraskande också på detta område kompromissat med en av sina tidigare politiska målsättningar. Jimmie Åkesson själv klargjorde detta i en tv-intervju med SvD Junior där han fick frågan om samkönade ska få adoptera barn:

“Vi har inte tyckt så tidigare men vi har blivit ett stort parti. Jag har varit väldigt skeptisk, men jag har utvecklat mina värderingar.”

Det finns mycket som tyder på att barn far illa av att växa upp i HBTQ-familjer. En stor och genomgripande studie genomfördes av The University of Texas at Austin, och visade bland annat att barn uppväxta i sådana stjärnfamiljer till skillnad från normala och naturliga kärnfamiljer är markant mer benägna att lida av depression, att bli utsatta för sexuella övergrepp, att ha självmordstankar, få sexuella sjukdomar, använda droger och så vidare – listan kan göras lång. För SD är det tydligen viktigare att bli politiskt korrekt än att säga det nödvändiga och skydda barnen.

På område efter område visar SD att man fått ryggraden knäckt av trycket som etablissemanget satt emot dem. Även de Sverigevänner som inser faktum tvekar att bryta invanda mönster och stödja ett parti som AfS som i själva verket faktiskt speglar deras egna värderingar och visat karaktär att stå upp för dessa även när man mött hårt motstånd. De betraktas som ett för nytt och för litet parti för att ha chans till inflytande, med en partiledare som är för ung och för politiskt oerfaren.

Inte heller i detta fall håller den svikna Sverigevännens argument. Oaktat att AfS växer så det knakar, är det enfaldigt att rösta utgående från vilket parti som har mest inflytande. Om man vore konsekvent borde man isåfall snarast överväga att rösta på Socialdemokraterna – och för den delen även hålla på Tjeckien i hockey-VM efter Sveriges inledande förlust i gruppspelet.

Sannolikt var det också just Kasselstrands breda talang och kompetens som föranledde att Åkesson med sin partiledning kände sig tvungen att inte bara utesluta den potentielle konkurrenten Kasselstrand ur partiet – utan i sin desperation vidtog den absurda åtgärden att utesluta hela Sverigedemokratisk Ungdom som troget ställde sig bakom Kasselstrand i konfrontationen med partiledningen. Tilläggas kan att Åkesson själv även var betydligt yngre – 26 år – när han tog över rodret i SD, än den 32-årige Gustav Kasselstrand som idag leder AfS.

Den svenska väljarkåren i allmänhet skulle vinna på att följa principen att vara lojal till det parti som försvarar de värderingar man delar, och som har tillräckligt av vilja och mod för den ödesmättade uppgiften att rädda den svenska nationen. Sverigedemokraterna har visat att man sviker på alla plan, och den enda fråga som återstår för den verklige Sverigevännen bör vara vilket annat alternativ som är bäst för Sverige.