Under den gångna veckan diskuterades Estonias förlisning inför det estniska parlamentet Riigikogu – som en nationell fråga av yttersta vikt. Före detta statsåklagaren och ordföranden för den estniska utredningskommissionen Margus Kurm ansåg att den estniska regeringen har det yttersta ansvaret för nya dykningar till Estonia-vraket och gick till mycket hårt angrepp mot svenska myndigheter – som han menar har förstört bevismaterial och dolt fakta som inte passar in i den officiella versionen av katastrofen.
Alla hypoteser om katastrofen bygger på slarvigt insamlade fakta från 1994, menar Kurm. Bland annat utelämnade haverikommissionen uppgifter om smuggling av militärt känsliga gods.
Ett annat exempel är vittnesmålen från den då 17-årige triathleten Ain-Alar Juhanson som räddade sig från Estonia genom att klättra ner på utsidan av den stängda bilrampen i fören. Haverikommissionen var dock inte intresserad av hans vittnesmål.
I samband med att Juhansons polisförhör översattes från estniska till svenska försvann alla hans iakttagelser om den stängda rampen på bildäck. Ett förlorat visir med stängd ramp skulle ha inneburit ett hanterligt vatteninflöde. Överlevande undrar: hur kunde rampen först falla ner och sedan sluta sig igen?
– Det finns mycket oförklarligt i samband med färjan Estonias förlisning, vilket tyder på att de svenska myndigheterna har velat dölja de verkliga orsakerna till katastrofen, konstaterade Kurm i sitt framförande i Riigikogu i torsdags.
Enligt Kurm är det omöjligt att tro att den svenska staten inte använde sin tekniska kapacitet efter katastrofen för att undersöka orsaken. Det 155 meter långa fartyget ligger inte särskilt djupt – cirka 80 meter ned.
– Jag anser att Estonia sjönk på grund av en händelse som svenska regeringskretsar har bestämt sig för att dölja och hänvisar till den nationella säkerheten som förevändning. Jag vet inte vad det är för händelse. Men det måste vara relaterat till den svenska försvarsmaktens aktiviteter eller underrättelsetjänsten, sade Kurm vidare.
– Endast försvarsmaktens och underrättelsetjänstens inflytande, däribland över politikerna, kan enligt min uppfattning förklara den svenska regeringens agerande under de 26 åren efter förlisningen, fortsatte han.
– 852 människor ligger på havsbotten, de allra flesta var svenskar och den svenska regeringen gör ingenting, dykare och robotar stannar i land och ubåtar lämnar inte sin hamn. Kan man tro det? Det gör inte jag.
– Därför tror jag att fartygen sändes ut så snart som möjligt. Vad dykare och robotar gjorde där och vad de såg på havsbotten, det pratar man inte om, tillade Kurm.
Kurm berättade vidare om de fall, där de svenska myndigheterna enligt honom dolt utredningsresultaten, ignorerat vittnesmål eller på annat sätt hindrat att sanningen skulle komma fram.
Dykvideon borta
De sekvenser som filmades på havsbotten, som ursprungligen fanns på två originalband, varav det ena behölls av en privat entreprenör som utförde uppdraget, och den andra gick till beställaren – Sjöfartsverket. Emellertid förstörde entreprenören sitt originalband efter att arbetet var klart.
– Vad hände med det original som klienten fick är dock okänt, det gick förlorat eller hemligstämplades. Föreställ er att i en katastrof där 852 människor omkommer och det viktigaste beviset, filmen om vrakundersökningen, går förlorat. Försvinner spårlöst innan haverikommissionens ledamöter hinner se den!, dundrade Kurm.
Enligt Kurm var detta inte det enda beviset som förlorades under utredningen. Även atlantlåsets halvmeterlånga stängningsbult från bogvisiret försvann. Den slängdes i havet av Börje Stenström, ledamot i haverikommisionen. Dykarna hade svetsat loss den från fartyget och fört upp till ytan för vidare undersökning, men Stenström som deltog dykningsoperationen, kastade den tillbaka i havet. Enligt den officiella versionen var orsaken till Estonias undergång att bogvisirets lås gick sönder och visiret föll i havet, förklarade Kurm.
Också observationer och filmning av skrovets bottendel gick om intet, som aktualiserades i samband med att två svenska dokumentärfilmare hade hittat ett hål midskepps i fartyget.
– Den film som gjordes i december 1994 kan inte hjälpa oss, eftersom den huvudsakligen består av några pauser, fortsatte Kurm.
Kurm beskrev hur loggen av filmandet av den delen av fartyget visar att det finns en 27-minuter lång paus av inspelningen.
– Mitt på fartyget, där Discoverys filmskapare hittade hålet, var roboten sysselsatt i 27 minuter. Vi vet inte vad roboten såg eller gjorde där, eftersom det inte spelades in, noterade Kurm.
Aarne Valgma, en representant för den estniska regeringen som deltog i operationen, släpptes inte in i ledningscentralen, medan dykarna fick sina instruktioner. En polisman stod framför dörren och beordrade esten att återvända till sin hytt.
Enligt Kurm var dykoperationernas syfte att göra det omöjligt att fastställa sanningen om den värsta olyckan i Östersjön i modern tid.
Sverige skyndade sig att stänga av förlisningsplatsen
Kurm betonade att de svenska myndigheterna hade bråttom för att förhindra att nya utredningar skulle företas.
– Det är omöjligt att förstå allt som har gjorts av den svenska regeringen för att säkra gravfrid. Redan i slutet av 1994 beslutade den svenska regeringen att täcka vraket med betong, påpekade han.
– Trots starkt motstånd från offrens anhöriga hälldes tusentals ton sand, grus och krossten runt vraket för att hindra tillträde till bottendelen av fartyget. Detta saknar motstycke i sjöfartshistorien.
Därtill kan noteras att Sverige slöt ett gravfridsavtal med Estland och Finland i februari 1995.
– Redan innan den internationella haverikommissionen hade avslutat sitt arbete gjordes det juridiskt och fysiskt omöjligt att utreda förlisningen. Detta är inte en normal utredning, konstaterade Kurm.
Sverige ignorerade viktiga vittnesmål
Kurm beskrev också två fall där de svenska myndigheterna lät bli att utreda påståenden från två svenskar – en tulltjänsteman och en dykare – som kunde ha lämnat nya uppgifter om orsaken till katastrofen.
Före detta tulltjänstemannen Lennart Henriksson offentliggjorde att Estonia transporterade militär utrustning redan under två veckor före förlisningen. Detta undersöktes av domaren Johan Hirschfeldt, som träffade chefer för berörda statliga myndigheter, men inte Henriksson eller den underrättelseofficer som ledde operationen.
Hirschfeldt undersökte inte heller arbetsmaterialet från den internationella haverikommissionen i detalj eller utredningar av kriminella handlingar från Sverige. Han kontaktade inte heller det företag som enligt uppgift ägde den bil som transporterade militär utrustning.
– Efter att utredningen var klar förstörde Hirschfeldt allt material som samlats in, anmärkte Kurm.
När det gäller det andra fallet inledde de svenska myndigheterna inte ens någon utredning överhuvudtaget.
År 2000 informerade försvarsmaktens dykare Håkan Bergmark journalister om att han hade deltagit i en dykoperation vid vraket redan några dagar efter olyckan. Hans uppgift var att studera och filma fartygets bog, där han upptäckte ett stort hål i styrbordssidan, som var avlångt till formen, cirka fyra meter långt och sträckte sig både under och över vattenlinjen. Han bedömde att det hade orsakats av en explosion från utsidan.
Bergmark pratade inte bara om hålet utan lämnade även en grundlig beskrivning av hela operationen. Bland annat nämnde han namnet på den officer som ledde operationen. Med andra ord gjorde Bergmark allt för att man skulle kunna verifiera hans påståenden. Detta har dock aldrig gjorts.
– Ingen utredning har inletts, konstaterade Kurm som tillade att han själv försökte träffa den nämnda officeren redan för 15 år sedan, men att man inte tillät detta.
Tre uppfattningar av orsaken till Estonias undergång
Enligt Kurm var haverikommissionens arbete bristfälligt och på grund av detta är orsaken till förlisningen fortfarande oklar.
– Estonia sjönk inte på det sättet som man gör gällande i den officiella slutrapporten, sade Kurm.
– Den verkliga orsaken till katastrofen är känd, men den har man avsiktligen dolt i 26 år och man vill även fortsättningsvis dölja den, tillade han.
Kurm betonade att han inte fick några svar på hans frågor från Sverige, trots att man först hade lovat ge honom alla svar.
Versionen av den öppna rampen inte övertygande
Kurm framhöll varför den officiella versionen av Estonias förlisning enligt hans uppfattning inte var kompetent. Den hävdar att fartyget skulle ha sjunkit på grund av att visiret föll i havet och rampen öppnades av stormen och därigenom trängde vattnet in på bildäck. Estonia fick kraftig slagsida och höll sig flytande i 35 minuter.
Inte ett enda vittne har bekräftat att rampen var nedfälld, tillade Kurm. I stället har fem vittnen – tre besättningsmedlemmar och två överlevande – berättat för kommissionen att rampen var stängd.
– Med dessa vittnesmål har alla haft svårt att försöka styrka visirversionen. Slutligen har man påstått att sjömännen ljuger, sade Kurm.
Även Ain-Alar Juhanson, som var med på Estonia, sade den 26 november att rampen var stängd innan fartyget sjönk och beskrev hur han och hans följeslagare klättrade nedför rampen, som var stängd. Detta faktum finns inte med i slutrapporten. Han hade berättat detta för tre utredare.
Man vet fortfarande inte varför Estonia snabbt inte slog runt och hur vatten kunde hamna under bildäck och sänka fartyget.
Kurm berättade att alternativa teorier förutsätter att det finns ett hål i skrovet, eftersom de nuvarande motsättningarna och frågorna då skulle försvinna.
– Vattnet som kom in genom hålet skulle oundvikligen ha samlats på den ena sidan av fartyget och vållat slagsida. I så fall har vi förklaringen varför havsvatten fanns i utrymmen under bildäck, berättade Kurm.
Han citerade också flera vittnen som hade beskrivit två eller tre stötar eller smällar som hördes efter varandra med korta mellanrum klockan ett och efteråt fick fartyget en märkbar slagsida.
– Haverikommissionen har sålunda förvrängt vittnens uppfattning om tidpunkten för denna händelse. Majoriteten av dem som överlevde nämner klockan ett. Men kommissionen beslutade att visiret föll av med en smäll och sjönk klockan 1:15, sade Kurm.
– Sammanfattningsvis är den officiella versionen i stor utsträckning en teori, anpassad efter beräkningar gjorda av haverikommissionen och som har mycket lite att göra med de vittnesmål som överlevande lämnat. Slutrapporten är en tjusigt skriven berättelse som verkar trolig när man läser den, men dess sannolikhet är liten. Detta är också anledningen till att många och även jag själv inte kan acceptera haverikommissionens rapports slutsatser, sammanfattade Kurm.
Jyri Lina
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
