FN-rådgivaren: “Väst tvingade fram kriget”

Kriget i Ukraina

  • Den framstående nationalekonomen och geopolitiske analytikern Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University och mångårig rådgivare till FN:s generalsekretariat, går ut med mycket hård kritik mot hanteringen av konflikten i Ukraina från västligt håll.
  • Konflikten hade med enkelhet kunnat ha förhindrats om uppriktig kompromissvilja funnits från västligt håll, betonar Sachs, där han pekar på att kriget i Ukraina i praktiken tvingats fram av USA och Natos expansion österut.
publicerad 10 februari 2024
- av Isac Boman
Jeffrey Sachs sågar den amerikanska utrikespolitiken.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


1760 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det är i en intervju med journalisten Andrew Napolitano, tidigare domare i New Jerseys statsdomstol, som Sachs berättar om sin analys av kriget i Ukraina och den historiska bakgrunden till konflikten. Den profilerade analytikern härleder konflikten åtminstone tillbaka till slutet av 80-talet, då både USA och Tyskland bedyrade att ”inte flytta Nato en tum österut” i samband med Östtysklands anslutning till Västtyskland i en försäkran att man inte skulle hota sovjetisk-ryska säkerhetsintressen. Detta muntliga löfte bröt man dock nästan omedelbart efter Berlinmurens slutliga fall och började istället expandera militärpakten i riktning mot Ryssland.

– Jag går faktiskt tillbaka till slutet av 80-talet och början av 90-talet eftersom president Gorbatjov bad mig att hjälpa hans ekonomiska team. President Jeltsin bad mig att hjälpa hans ekonomiska team. President Kutjma, den första presidenten i det självständiga Ukraina, bad mig att hjälpa hans ekonomiska team. Så jag har sett detta på nära håll, konstaterar Sachs om upprinnelsen till konflikten.

Han pekar på att det redan då, bland annat att döma av den inflytelserike geopolitiske rådgivaren och medgrundaren till Trilaterala kommissionen, Zbigniew Brzezinski, tillsammans med finansmagnaten och ultraglobalisten David Rockefeller, fanns långsiktiga planer från västligt håll på att omringa Ryssland genom att expandera Nato hela vägen till Georgien och Ukraina. Målet att omringa Ryssland i Svarta havet, betonar Sachs, är en strategisk tanke som kan spåras ändå tillbaka till mitten av 1800-talet och Krimkriget där Ukraina länge betraktats som Eurasiens självklara geografiska mittpunkt.

Tanken var att USA:s militära styrkor skulle finnas i Ukraina, Rumänien, Bulgarien, Turkiet och Georgien. Om man tittar på kartan ser man att Sevastopol, den ryska basen från 1783, ligger precis där, och den är trängd. Ryssarna visste detta, och de vädjade redan från början av 90-talet: ’snälla, gör inte detta’.

Ukraina sågs som en avgörande pjäs i det globala schackspelet av den amerikanske geostrategen Zbigniew Brzezinski. (Montage. Foto: TUBS/US DoD/CC BY-SA 3.0)

“De enda röda linjerna är amerikanska röda linjer”

Nato expanderade genom Polen, Ungern, Tjeckien, Lettland, Litauen och Estland samt Rumänien, Bulgarien, Slovenien och Slovakien – fram mot ett Ryssland som började känna sig alltmer pressat. Detta fick landets president Vladimir Putin att, vid säkerhetskonferensen i München 2007, klargöra att man inte kan acceptera ytterligare Nato-expansion och varnade med eftertryck redan då för faran för en ofrånkomlig konfrontation om man skulle fortsätta på den inslagna vägen.

President Putin lade fram det mycket tydligt vid säkerhetskonferensen i München. Han sa: ’Ni lovade 1991 att inte röra er en tum österut, och allt ni gör är att hota med en ny konflikt. Sluta!’ Jag tror att det som kännetecknar den amerikanska utrikespolitiken är arrogans, de kan inte lyssna. De kan inte höra röda linjer från något annat land. De tror inte att de existerar. De enda röda linjerna är amerikanska röda linjer.

Sachs konstaterar vidare att USA under hela 2000-talet systematiskt drivit påverkanskampanjer i Ukraina för att driva in landet i Nato. Redan 2004, noterar han, ägde den USA-finansierade orangea revolutionen rum i Ukraina för att få till ett mer västvänligt regimskifte. USA började i samband med detta också offentligt deklarera att Nato ska utvidgas till Ukraina. En flerårig maktkamp följde i landet och 2014 störtades den folkvalde presidenten Viktor Janukovitj, som förespråkade ett neutralt Ukraina, som ett resultat av de så kallade Euromajdan-protesterna. Dessa följde på att Janukovitj bromsat förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU eftersom man redan hade ett frihandelsavtal med Ryssland och att samtliga tre parter därför måste komma till en lösning i frågan innan man fattade beslut.

Det är ganska tydligt att det i början av 2014 pågick en regimförändring och en typisk typ av hemlig amerikansk regimförändringsoperation. Jag säger typisk eftersom vetenskapliga studier har visat att det bara under kalla kriget förekom 64 hemliga regimförändringsoperationer i USA. Det är häpnadsväckande. Seriös forskning har ägnat tid åt att spåra alla gånger USA störtat eller försökt störta andra regeringar. Det råder ingen tvekan, USA störtade Janukovitj, fortsätter Sachs.

Regeringen som sedan tog makten i Ukraina, konstaterar Sachs, var handplockad från amerikansk sida att döma av telefoninspelningen av Victoria Nuland på USA:s utrikesdepartementet med en mycket aggressivt riktad linje mot den ryska befolkningen. Ryssland svarade, fortsätter Sachs, genom att organisera folkomröstningar i den etniskt ryska delen av regionen Krim och lät ansluta Krim till Ryssland. Oblasterna Donetsk och Luhansk, med en till stora delar rysk befolkning, vägrade erkänna det nya styret i landet och bröt sig loss, varpå Ukraina svarade med att gå till militärt angrepp – en konflikt som alltså pågått sedan 2014.

De krävde att få bevara det ryska språket, den rysk-ortodoxa kyrkan, förbindelserna med Ryssland, familjerelationerna, resandet, de öppna gränserna och så vidare, förklarar Sachs.

Kriget började med i huvudsak högerinriktade militärer som Azovbataljonen och så vidare. Banderistas, ganska fascistiska ideologier som i vissa fall attackerade i öst. Många människor dog, tusentals och åter tusentals människor dödades, civila, etniska ryska civila, sammanfattar han.

Ryssland och väst förhandlade slutligen fram två fredsavtal, bland annat Minsk 2-avtalet som skulle säkra en autonomi för Donetsk och Luhansk. Såväl Ukrainas regering som utbrytarrepublikerna omfattade avtalet som garanterades av Tyskland och Frankrike. Avtalet fick också enhälligt stöd i FN:s säkerhetsråd – men verkställdes sedan aldrig av Ukraina. Enligt Sachs hade ukrainska och västliga ledare heller aldrig för avsikt att följa det, och hänvisar till den tidigare tyska förbundskanslern Angela Merkels senare erkännande – att avtalet framförallt syftade till att köpa tid för att fortsätta rusta den ukrainska militären.

Intentionen med Minskavtalet var inte att uppnå samförstånd – utan att rusta Ukrainas armé, enligt Tysklands förbundskansler Angela Merkel. (Foto: WEF/CC BY-NC-SA 2.0)

“Allt detta är fruktansvärt farligt”

Så sent som i slutet av 2021 lade Rysslands president Vladimir Putin också fram ett utkast till ett säkerhetsavtal mellan Ryssland och USA där kärnan var att Nato bör stoppa expansionen så att krig inte bryter ut, ett förslag som också ignorerades av de amerikanska makthavarna. Det var också USA som beslöt att stoppa förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland – enligt Sachs för att man inte ville se ”svaga” ut inför Kina.

Den 24 februari 2022 inleder Ryssland sin militära operation, enligt Sachs dock i första hand i ett sista desperat försök att få västliga ledare att återuppta förhandlingarna, något som enligt huvudförhandlaren, Israels premiärminister Naftali Bennett, också var mycket nära att ske – tills man från västlig sida valde att dra sig undan fredsförhandlingarna. Sachs beklagar att man även i detta skede frångick en diplomatisk lösning utan istället valde en konfrontation som framförallt varit förödande för Ukraina.

Jag känner till den ekonomiska sidan, att sanktionerna inte skulle fungera. Jag förstod den diplomatiska sidan. Jag kände inte till den militära sidan, men detta har varit ett förutsägbart blodbad och amerikanerna har vetat det, menar Sachs som oroar sig för en fullskalig konfrontation med världens två största kärnvapenmakter USA och Ryssland.

– Vi får höra att vi inte ska oroa oss för det. Men jag har också studerat denna fråga i årtionden. Vi bör alltid oroa oss för vad oresonliga människor under farliga omständigheter kan göra, hur olyckor kan inträffa, hur vi kan förlora kontrollen över händelserna. Allt detta är fruktansvärt farligt, säger Jeffrey Sachs.

 


 

Nationalekonom med digert cv

Jeffrey Sachs är en framstående nationalekonom, geopolitisk analytiker och ekonomisk rådgivare som vid två tillfällen rankats som en av världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine. Han doktorerade som 26-åring och blev professor vid Harvards universitet blott 29 år gammal, där han tillbringade två decennier innan han tog anställning på Columbia University.

Sachs är ordförande för FN:s nätverk för lösningar för hållbar utveckling, medordförande i Council of Engineers for the Energy Transition, akademiker vid Vatikanens påvliga akademi för samhällsvetenskap och kommissionär för FN:s bredbandskommission för utveckling.

Han har tidigare också arbetat som särskild rådgivare till FN-generalsekreterarna Kofi Annan, Ban Ki-moon och Antonio Guterres, assisterat presidenterna Gorbatjov, Jeltsin och Kutmja och har dessutom skrivit en rad böcker som kommit med på de amerikanska topplistorna – bland andra The End of Poverty och The Price of Civilization.

Sammanlagt har Sachs emottagit 42 hedersdoktorat och även fått mottaga hedersbetygelser av bland andra Frankrikes och Estlands presidenter.

Jeffrey Sachs längst till höger på Världshandelsorganisationens forum. Foto: WTO/CC BY-SA 2.0

Här ser du hela intervjun

Hela intervjun med Andrew Napolitano och Jeffrey Sachs kan ses här.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!