Inget kan svårligen tjäna antisemitism och hämndbegär mot judar bättre än grova överdrifter, myter och krigspropaganda som utan granskning och kritiskt bemötande får fäste i yngre generationers medvetande. Vem skulle det egentligen tjäna att sprida gravt felaktiga uppgifter om den förföljelse av judar som ägde rum under andra världskriget?
Det blir i år 75 år sedan andra världskrigets slut. Fortfarande sprids påståenden om att tyskarna skulle ha gjort tvål och lampskärmar av döda judar, lögner som för länge sedan avfärdats även av israeliska historiker.
Än idag talar förintelseöverlevande om hur spädbarn spetsades på tyskarnas bajonetter, hur fångar lyckades överleva genom att äta benrester ifrån krematorierna och hur miljoner fångar i de tyska koncentrationslägren bokstavligen ska ha gått upp i rök utan någon vetenskaplig förklaring.
När krigsmyterna ändå efterhand erkänts som sådana och förvaltarna av de museer som de gamla koncentrationslägren numera är tvingats skriva ned dödstalen, påverkar det ändå märkligt nog aldrig de officiella dödstal som omnämns i film, litteratur och undervisning. Talet sex miljoner dödade judar har visat sig ha en religiös betydelse, och denna uppgift har förekommit flera gånger i historien långt före andra världskriget utan någon förankring i verkligheten.
Inte ens när fredsaktivister och antirasister som Åke Sandin påpekar felaktigheter i historieskrivningen låter anklagelserna om antisemitism vänta på sig. Få, knappast några, vågar påtala ohållbarheterna i den officiella berättelsen om den förintelse vi idag talar om i singular och skriver med stort F.
Andra historiska förintelser, som den av uppemot elva miljoner människor i Ukraina och Nordkaukasien under Holodomor, hamnar i kronisk medieskugga.
Inte ens ljuset av den nu pågående förintelsen i dagens Jemen lyckas tränga igenom den religiöst betonade och känslomässigt reserverade empati som utkrävs för den under andra världskriget.
De långsiktiga effekterna av upprepade överdrifter, mytbildningar och falska miljonmordsanklagelser kan knappast bli konstruktiva och tjäna judars verkliga intressen. Tvärtom riskerar det att, till skillnad från vad som idag stämplas som antisemitism, leda till en verklig sådan med nya förföljelser av judar som resultat.
Ju snabbare sanningar och rättelser kan komma fram i ljuset desto mer lidande kan besparas eftervärlden. Låt Förintelsens minnesdag bli startskottet för en era av upplysning, sanning och rättvisa.
Nya Dagbladet
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
1945 stod USA tillsammans med Sovjetunionen som tydlig segrare i det världskrig som slagit stora delar av Europa i ruiner. Genom den så kallade Marshallhjälpen skulle amerikanerna pumpa in miljarder av dollar till återuppbyggnaden av Västblockets Europa. Med pengarna kom samtidigt medföljande krav på att öppna marknaden i USA för Coca-Cola Company och en svärm av amerikanska företagsjättar.
Den nya konsumentkulturen skulle snabbt komma att uppfattas som en exotisk motpol till det brutala krigets umbäranden, där unga européer i synnerhet kom att förknippa USA med en ny frihetlig tidsanda och en ekonomisk utveckling i riktning mot allmänt överflöd. När det kalla kriget sedan inleddes cementerades den positiva synen ytterligare på USA som en faderlig beskyddare av den liberala friheten mot sovjetkommunistisk totalitarism.
Vid sidan av militärpakten Nato, och andra i praktiken USA-ledda institutioner, var det dock popkulturen som blev det mest framstående verktyget för att trollbinda européerna till det amerikanska blocket. Under 50- och 60-talet togs kulturimperialismen till en ny nivå, där Hollywood dominerade biograferna samtidigt som tv-serier som Dallas och Dynasty förmedlade bilden av en glamorös livsstil där människans individuella lycka, och ytterst hennes själva identitet, gradvis alltmer framstod som en konsumentprodukt. Det amerikanska associerades till en trendig och frihetlig framtid – medan det europeiska i allt högre utsträckning kopplades till en kasserad och stelbent forntid.
Under 1990-talet och internets genombrott förstärkte USA sitt grepp som det ekonomiska, kulturella och politiska navet, inte bara i Västblocket utan även globalt. Techjättar som Microsoft, Apple och senare Google, Facebook och Netflix skapade plattformar där amerikansk kultur blev det självklara standardspråket.
Eran av amerikanisering kan idag tydligt beskådas nästan överallt i världen, men särskilt intensiv har den varit i Europa. I synnerhet gäller detta Sverige, som brukar räknas till ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Det finns flera förklaringar till detta, bland annat det faktum att Sverige under lång tid har varit positionerat neutralt och inte haft någon stark koppling till något annat land som kunnat balansera den amerikanska influensen. Svenskarna har därtill varit särskilt snabba på att anamma internet och amerikanska digitala plattformar, föregånget av att svensk tv mycket tidigt började köpa in amerikanska tv-serier och annan kultur som lanserades för en bred publik.
Sociologen Åke Daun noterade även, som många andra före honom, det faktum att svenskarna mentalt alltid har varit särskilt utåtblickande, där den egna kulturen varit något som på sin höjd kan tolereras, absolut inte värderas. Idag är många yngre svenskar uppvuxna med Youtube och algoritmer som systematiskt lyfter fram amerikanskt innehåll, med följden att man i praktiken har en närmare relation till USA än till sitt eget lands kulturhistoria.
Vi har i allt väsentligt kommit att bli en amerikansk satellitstat, inte bara militärt – vilket genom Natomedlemskapet nyligen har formaliserats – utan framförallt kulturellt och politiskt. Amerikanska primärval och valvakor görs närmast till Eurovision-liknande spektakel, medan det som händer i Europa på något subtilt sätt uppfattas som allt för tråkigt och irrelevant för att bry sig om eller orka engagera sig i.
Den transatlantiska relationen har dock varit allt annat än tråkig, snarare intensiv och stormig, vilket kanske delvis berott på att USA i en andlig bemärkelse är och förblir Europas lillebror. Europa har mer än dubbelt så stor befolkning och utgörs av tusenåriga nationer med djupa kulturer som kontrasterar starkt mot det historiskt mycket unga nationsbygge som USA utgör. Europas sympatier med lillebror på andra sidan Atlanten är samtidigt inte utan grund, där den amerikanska kulturens frihetslängtan och can-do-attitude bland mycket annat tagit sig uttryck i en unik statskonstitution och en fullkomligt exceptionell entreprenörskultur.
Potentialen har alltid funnits i USA att fortsätta inspirera sina äldre släktingar i Europa och skapa en sund relation med den gamla världen, men likt en nyligen utflyttad ungdom, som drivs av sin naturliga arrogans, har det blott 250-åriga USA visat en stor omognad på den internationella arenan där man utövat en global influens som präglats av ytligt liberala värden, perfekt symboliserad av Marvels andligt lobotomerade ”superhjältar”.
Essensen i dess globalistiska kulturströmning har, vid sidan av sina anspråk på ett sista världsherravälde, i huvudsak varit att homogenisera världen till en själsligen urholkad plats, fylld av meningslösa skendemokratier som i praktiken legitimeras som ”demokratiska” endast i den grad de låter sig inlemmas som lydstater i det amerikanska globo-homo-imperiet. Exploaterad av totalitär oligarkisk kapitalism, och splittrad i en vulgär kombination av vänsterextrem regnbågsliberalism och högerextrem ultrasionism, genomlider Uncle Sam för närvarande en djup existentiell kris och en kraftig social polarisering som smittat av sig även på vasallerna i Europa.
Mycket tyder dock på att den amerikanska eran i Europa nu kan vara på väg mot sitt slut.
Djupa samhällsanalytiker, som den franske statsvetaren Emmanuel Todd som klarsynt förutsåg Sovjetunionens fall redan i mitten av 1970-talet, pekar på att det amerikanska Västblocket av allt att döma nu går ett liknande öde till mötes som det forna sovjetiska Östblocket efter Berlinmurens fall. I ett perspektiv av Europas långa historia är detta redan pågående skifte egentligen inte något dramatiskt. För svensk del var det exempelvis länge Tyskland man lät sig inspireras och influeras av. Fram till 1939 var tyska – inte engelska, det obligatoriska andraspråket för samtliga svenska gymnasieelever. Går man tillbaka till 1700-talet var Frankrike den starka influensen, vilket vid sidan av uttrycket att ”när Paris nyser går Europa mot förkylning” fortfarande också märks genom stora avtryck på låneord i många europeiska språk inklusive svenskan. Det amerikanska tillståndet utgör i sammanhanget en mycket kort era, men skadan det åsamkat vår kontinent har idag överträffat nyttan.
Inget tyder på att situationen kommer att bli enklare efterhand som USA:s förfall fortsätter och ett amerikanskt tillbakadragande från Europa blir ett definitivt faktum, men ju förr plåstret rivs av desto bättre. Det är dags för USA att åka hem.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I Folke Bernadottes och Hans Blix land ses hatet och krigshetsen nu som tecken på moralisk resning. Den orwellska förvridningen av det offentliga rummet i Sverige är tragisk och total.
Om man för bara ett tiotal år sedan frågade samhällsintresserade människor i andra länder vad de förknippade Sverige med, var chanserna relativt goda att svaret omfattade någon form av fred och diplomati – eller lyfte fram internationellt prominenta diplomater som Hans Blix, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld.
Sverige betraktades under lång tid som något av motsatsen till ett krigiskt land. Efter 200 år utan krig såg nog även många svenskar på sig själva som ett sällsynt fredligt folk – främmande för de brutala konflikter man endast såg på nyhetssändningar.
Det faktum att svenskarna i många generationer valt att hålla sig borta från omfattande militära maktkamper har också sina historiska förklaringar. Såren var länge djupa efter 1809 års krig, när den östra rikshalvan gick förlorad till Ryssland och tiotusentals inkallade svenskar och finländare stupade – de flesta av sjukdomar, svält och köld.
Fasorna under 1900-talets världskrig stärkte sedan ytterligare övertygelsen om att krigets fasor inte var någonting vi ville uppleva i Sverige igen – utan tvärtom aktivt göra vad vi kunde för att undvika.
Krig är fred, fred är krig
Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget.
I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in.
Kriget kommer när som helst – eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.
De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning.
Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.
Vansinnig retorik
Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa.
Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller ”Putinkramare”, utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri.
– Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström.
– Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon.
Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT
Dystopin blev verklighet
I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt.
Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim.
Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror.
Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein.
”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter:
” … och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.
Hjärnorna ska marineras – i hat
Låter det måhända bekant?
I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken.
Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal.
Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen
I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan.
Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.
Fler flyr propagandan
När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår.
Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan.
Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
EU bars en gång i tiden upp av en idé om att politiska beslut skulle fattas på lägsta möjliga nivå. Enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man menade skulle vara vägvisande för projektet, skulle frågor av kontinental betydelse behandlas på unionsnivå, medan nationella frågor fortsättningsvis skulle behandlas av medlemsländerna.
I praktiken har Bryssels klåfingrighet visat sig inte bara omfatta svenskt snus, danska lakritspipor, italiensk olivolja, polskt kol och ungerska paprikor. Senast är det braskaminer man går till attack mot, med nya planer på omfattande reglementen för vedeldade spisar – något som enligt EU-parlamentarikern Beatrice Timgren (SD) kommer att kosta svenska stugägare ”hundratusentals kronor”.
Dessa sakfrågor är i sammanhanget egentligen petitesser, men de är också symptom på en djup och mer allvarlig sjuka som mycket tydligt präglar EU-etablissemanget. Dess antidemokratiska utveckling fortsätter att speglas i floden av nya lagtexter och direkt totalitära direktiv som nu genomsyrar allt från jordbruk till migration och energifrågor. De medlemsländer som stått fast vid principen om unionens subsidiaritet och nationell självbestämmanderätt har EU-kommissionen kommit att betrakta som sina fiender.
Framför andra är det Ungern som stått på sig gentemot Bryssels likriktning och hot om sanktioner när man sagt nej till förstörelsen av jordbruket och ekonomin med klimatpolitiska och geopolitiska förevändningar samt dessutom blockerat unionens befolkningsutbytespolitik och regnbågspropaganda riktad till barn. När man därtill motsatt sig att upprätthålla den strida strömmen av vapenleveranser och miljardbidrag till Kiev, för att istället satsa på diplomati för att stoppa Ukrainakrigets blodbad, anklagas premiärminister Viktor Orbán nu i stort för att springa ”fiendens” ärenden och underminera unionen.
Utåt hyllar EU ”mångfald” som någonting positivt – men någon verklig mångfald vad gäller åsikter, värderingar och ideologi tolereras inte.
EU framställer sig gärna som en demokratisk institution – men verkligheten är i många avseenden en annan.
Slovakien och Polen är andra exempel som i närtid fått känna av motviljan från Bryssel när landets regeringar på motsvarande sätt gått på tvären mot kommissionens kompromisslösa linjer.
30 000 lobbyister
EU:s försvarare skulle säga att det är medlemsländerna som tillsätter kommissionens ledamöter och påverkar parlamentet genom val. Till det bör för det första tilläggas att EU-kommissionens uttalade uppdrag är att agera för unionens räkning, inte för medlemsländernas enskilda intressen. I parlamentet, som endast har begränsad makt och även står på ett tunt valdeltagande, har Sverige 21 av 720 platser. Även om samtliga parlamentariker från Norden skulle vara eniga i en specifik fråga har man ändå mindre att säga till om än exempelvis Spanien eller Polen.
Mest problematiskt är att makten i Bryssel byggts in i en labyrint av institutioner och byråkrater där den vanliga människans insyn och möjlighet att påverka är ytterst begränsad. Några som däremot kan och försöker påverka i maktens komplexa korridorer är de välbetalda 30 000 professionella lobbyister som ständigt finns på plats i Bryssel – representanter för multinationella företag, vapenindustrin, läkemedelsjättar och andra särintressen, som arbetar intensivt för forma lagar och regelverk och säkerställa att just de själva gynnas ekonomiskt.
Svenska skattebetalare, liksom andra länders medborgare, spelar framförallt rollen av att finansiera denna maktapparat – med röster från maktens korridorer som ständigt höjs för att medlemsavgifterna ytterligare ska ökas.
Storebrorsstaten
Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat. Stort fokus läggs nu på att övervaka, kartlägga och straffa åsiktsbrottslingar av olika slag och unionens byråkrater, genom Digital Services Act och andra direktiv, ges befogenhet att storskaligt censurera ”desinformation” – en luddig term som i praktiken används för att kväsa den fria opinionsbildningen. Chat Control är ett annat exempel där EU-kommissionen vill att all elektronisk kommunikationen avkrypteras, övervakas och granskas i realtid.
Under de senaste åren har EU därtill alltmer uppenbart gått i riktningen att bli en postmodern sovjetisk superstat.
Utåt är förevändningen att EU-byråkraterna vill skydda de vuxna från ”ryska hybridoperationer” och barnen från pedofila övergrepp på nätet – samtidigt som experter varnar för att lagstiftningen de facto leder till ytterligare fördjupad massövervakning, självcensur, spionage och ökad misstänksamhet medborgarna emellan.
Detta är blott ett ytligt axplock av allt som är djupt dysfunktionellt med ett EU som dessvärre framstår som en koloss som blivit omöjlig att reformera inifrån. Det räcker helt enkelt inte att parti X gör ett rekordval och tar Y platser i EU-parlamentet, även om sådana partier förstås kan utgöra friska och viktiga fläktar i en alltmer syrefattig politisk atmosfär i Bryssel.
EU är inte Europa
I sin egen propaganda gör EU förstås fortsatta anspråk på att representera Europa, men utgör i själva verket antitesen till allt som Europa traditionellt varit och, under ytan, fortfarande är. EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.
Medströmsmedier har avfärdat mer nationalkonservativt inriktade strömningar som ”euroskeptiska”, när det i själva verket är det socialliberalt präglade etablissemanget som är de verkliga euroskeptikerna. De drivande krafterna som styr unionen har gång efter annan visat att man inte är några vänner av Europas nationer och folk, utan tvärtom deklarerat att man inte ser något egenvärde i dessa, utan snarare ser det som positivt att upplösa denna i en smältdegel där det nationella självbestämmandet urholkas tillsammans med våra särarter, traditioner och kulturer till förmån för den liberala globalismens regnbågsflagga.
EU och Europa är på intet sätt synonymer och har snarare på många sätt kommit att bli varandras direkta motsatser.
De flesta skriver nog under på att europeiskt samarbete och goda relationer mellan Europas nationer emellan är någonting positivt och önskvärt – men det är någonting helt annat än att ersätta Europas mångfald med en totalitär superstat under globalisters, som Ursula von der Leyen, Emmanuel Macron eller Friedrich Merz, ledning. Därtill har samma EU-makthavare konsekvent drivit på för att ta in tiotals miljoner utomeuropeiska migranter till Europa, ett projekt som ytterligare splittrat våra länder i många olika avseenden och sått tvivel kring huruvida Europas ursprungsbefolkningar ens har en meningsfull framtid på kontinenten.
Låt EU gå under
Korruptionen och maktfullkomligheten har byggts i väggarna på vad som i nuläget måste betraktas som en institutionellt korrupt, antidemokratisk och förtryckande organisation som går stick i stäv med verkliga europeiska intressen. Det enda sättet att återupprätta Europas frihet, nationella självbestämmande och mångfald är att hela EU-apparaten avvecklas, innan denna koloss hunnit förstöra allt som gör Europa unikt.
Att såväl V som SD har slopat sitt tidigare explicita EU-motstånd är förvisso djupt beklagligt, men stärker bara tesen ytterligare att det behövs nya krafter som driver på för ett svenskt EU-utträde. När detta sker står fortfarande skrivet i stjärnorna, men under tiden finns ingen anledningen att krångla till det. Ju snarare pluggen dras ur detta fullständigt misslyckade projekt, desto bättre. En vacker dag, när det är gjort, kan något annat och något bättre, något som faktiskt tjänar Europas folk, byggas i dess ställe.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Politiker som Elsa Widding växer inte på träd. I en tid då många inom det politiska och byråkratiska etablissemanget av olika skäl anpassar sig till rådande narrativ, sticker Widding ut med en sällsynt kombination av jordnära kompetens och rakryggad integritet.
Med en gedigen bakgrund inom svensk energisektor har Widding haft ledande befattningar i flera stora energibolag och tjänstgjorde som sakkunnig på Regeringskansliet mellan 2008 och 2010, med särskilt ansvar för Vattenfalls analyser. Det var i denna roll hon varnade för de enorma riskerna med Vattenfalls köp av det nederländska energibolaget Nuon – en affär som senare skulle gå till historien som en av de sämsta i svensk statsförvaltnings historia.
Hon visade sig ha rätt även i sin kritik av Vattenfalls försäljning av dess tyska brunkolstillgångar 2016 där Widding menade att affären, som genomfördes för en symbolisk summa på cirka 100 miljoner kronor, var kortsiktig och ekonomiskt ofördelaktig för Sverige. Hon argumenterade för att Vattenfall istället borde ha behållit tillgångarna för att själva kunna hantera en långsiktig och strukturerad avveckling. Efter försäljningen rapporterade köparen, det tjeckiska bolaget EPH, en betydande uppskrivning av tillgångarnas värde, där senare uppskattningar har indikerat att de kan vara värda upp till 170 gånger mer än försäljningssumman – motsvarande cirka 17 miljarder kronor.
”Folkets representant”
För två år sedan, 2022, tog Widding klivet in på den politiska scenen när hon valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna. Hon gjorde sig snabbt känd som en orädd kritiker av de upparbetade domedagsnarrativ som dominerat klimatfrågan i svensk politik och media. Genom sin populära YouTube-kanal Klimatkarusellen och sitt riksdagsarbete framhöll hon att Sveriges klimatpolitik på vetenskaplig grund i praktiken är symbolpolitik utan någon mätbar effekt på global temperatur.
Kritiken lät naturligtvis inte vänta på sig. I november 2022 samlade Bonniertidningen DN ett upprop från 212 klimatforskare som pekade ut Widding som ett ”hot mot vetenskapen”. Hennes mod och ärlighet gjorde henne därmed till en för kontroversiell figur för de allt mer ängsliga SD. Partiet valde att lämna henne åt vargarna under drevet som riktades mot henne, och i maj 2023 lämnade hon SD med hänvisning till bristen på stöd.
Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra.
Hon har sedan dess fortsatt sitt riksdagsarbete som så kallad politisk vilde, fri från partipolitiska förpliktelser. Beteckningen ”vilde” verkar förvisso inte bekymra Widding, även om hon själv föredrar att kalla sig en ”folkets representant”. I denna roll har hon också systematiskt tagit sig an flera av samtidens mest brännande frågor, från att utmana de officiella narrativen kring coronakrisen och covidvaccinernas skadeverkningar till att kritisera krigsivern i samband med Ukrainakonflikten.
Med en klar och sylvass saklighet har Widding på ett samlat och kompetent sätt ställt makthavare till svars som få andra – något som varit efterlängtat hos mången frustrerad medborgare.
Sverige behöver fler som Widding
Sverigedemokraternas urholkade förhållningssätt gentemot det övriga etablissemanget gör dem i praktiken i allt högre utsträckning till en pseudo-oppositionell aktör inom svensk politik, och håller inte en nivå som i nuläget kan matcha Widdings grad av integritet.
Efter att ha hoppat av partiet meddelande Widding i januari 2024 ett medlemskap i det nystartade partiet Mänskliga rättigheter och demokrati (MoD). Den lilla utmanaren präglades till en början av uppenbart god vilja och uppfriskande PR-strategier, men har dessvärre också visat lika uppenbara brister som tydliggjort att man inte heller är en aktör som håller måttet. Widding valde att lämna partiet efter endast 11 dagar, ett beslut som också detta vittnar om gott omdöme.
Widding sköter sin nuvarande position som fri och obunden riksdagsledamot med den äran, men skulle vara förtjänt av en ny plattform som ger henne bästa möjliga förutsättningar att fortsätta sitt arbete i riksdagen för folkets räkning även efter att mandatperioden tar slut. Ett nytt partipolitiskt initiativ skulle kunna ge Widding ett mer organiserat forum för att samla likasinnade som återspeglar hennes nivå, och potentiellt kunna erbjuda en politisk opposition för det svenska folket värd att samlas kring.
Tendensen till att lovvärda initiativ korrumperas på grund av olika former av subversion är stark, och det gäller i särskilt hög grad när det kommer till nya politiska partier. Om en politisk rörelse faktiskt lyckas ta sig till makten, vilket är en exceptionellt svår uppgift i sig, har man i det skedet i regel hunnit förändras till oigenkännlighet och tappat det innehåll man från början bar på.
Elsa Widding är en sällsynt aktör som visat att hon skulle förtjäna vårt förtroende om hon väl skulle bestämma sig för att starta eget för att ta sig an den uppgiften.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
