GotlandGate: Konstigheter och kognitiv dissonans

Ingen som följer nyheterna och samhällsdebatten runt om i landet kan ha missat GotlandGate och alla händelser och utspel som följt i dess spår.

Det hela inleddes med att en rullstolsbunden kvinna ska ha gruppvåldtagits av asylsökare i Visby, de misstänkta gärningsmännen greps snabbt men släpptes snart. Detta vållade i sin tur stor vrede bland befolkningen på Gotland och såväl organiserade nationalsocialister som partipolitiskt oengagerade människor valde att visa sin avsky genom olika aktioner. Ett hundratal gotlänningar gick bland annat samman och tågade gemensamt till ett asylboende för att visa sitt missnöje och en organiserad nationalsocialist konfronterade även en av de misstänkta gärningsmännen verbalt.

Detta fick i sin tur fart på mer antinationalistiska element som såg en fara i de invandringskritiska strömningarna och det radikalfeministiska partiet Feministiskt Initiativ beslutade sig snart för att hålla en manifestation – inte mot den påstådda gruppvåldtäkten utan istället mot rasism och sexism.

I flera medier har dessutom en ung kvinna som trätt fram som något av en talesperson för de upprörda gotlänningarna utmålats som rasist och ”nazist” och kopplats ihop med bland annat Nordiska motståndsrörelsen.

Kvinnan som har valt att vara offentlig med sin avsky för denna typ av sexualbrott och som vill se till att framtida händelser av liknande slag undviks heter Camilla Sandelius, och på grund av det mediedrev där hon utmålas som någon våldsam extremist har hon också blivit utsatt för mordhot, blivit hotad med stryk och fått grova sexuellt nedsättande kommentarer av människor som tycker att hon ger fel som uppmärksammar icke-svenska våldtäktsmän och brott av den typ som ska ha inträffat i Visby.

I en intervju med Fria Tider berättar Camilla att hon och övriga som velat backa upp offret har stämplats som rasister eftersom de misstänkta förövarna har invandrarbakgrund, hon menar vidare att de massmediala anklagelserna om rasism, våld, hat och hot är helt påhittade av tidningarna för att piska upp en hatstorm mot henne.

De ansvariga medierna har själva inte kunnat motivera vad som gör Camilla till någon hatisk eller hotfull extremist utan hänvisar främst till att intervjuer och uttalanden av och med henne har spridits på hemsidor som beskrivs som rasistiska, i övrigt har man inte velat svara på frågor kring drevet på Camilla.

Till saken hör också att även statsmakten kände någon form av upprorsstämning från Gotland och beslutade sig för att skicka över ett 60-tal ytterligare poliser för att kunna bekämpa medborgargarden och liknande om man ansåg att dessa började utgöra ett reellt hot. Internet på Gotland fungerade dessutom dåligt under flera dygn och det gick inte heller att komma åt Flashback – Sveriges största diskussionsforum, varför konspirationsteorier fördes fram om att det handlade om medvetet sabotage för att försvåra organisering av motstånd mot kriminella invandrare och händelser likt de i Visby.

Den nationalsocialist som konfronterade en av de misstänkta gärningsmännen greps också av polis mitt i natten, utan att få reda på vad han misstänktes för, en husrannsakan genomfördes också. Innan gripandet blev han också stoppad av polisen och fick ta narkotikaprov.

Det är mycket som är konstigt kring GotlandGate och det är intressant och ganska otäckt att notera hur snabbt etablissemanget har agerat för att vända fokus från en anmäld gruppvåldtäkt av en funktionshindrad kvinna till att börja bekämpa och hetsa mot de som valt att stå upp för kvinnan och ta henne i försvar.

Ett förslag att tänka på för berörda parter vore ju att Feministiskt Initiativ, journalister, myndighetspersoner och redaktörer såg till att kraftfullt reagera och markera mot gruppvåldtäkter och liknande när de inträffar – inte att reaktionerna kommer som någon slags felriktad skademinimering först efter att personer med ”fel” åsikter redan har engagerat sig i frågan. Ett annat förslag är att fokusera på de problem som uppenbarligen existerar snarare än att gå till frontalangrepp mot unga kvinnor som av allt att döma inte har gjort någonting fel.

Nya Dagbladet