I en ny studie tittar man närmare på tre vikingakvinnor som genomgått så kallad skallförlängning. Fynden ger nya perspektiv på uppbyggnaden av sociala identiteter på vikingatida Gotland.
Artikeln publicerades ursprungligen den 28 mars 2024.
Under lång har man trott att tatueringar varit de enda permanenta kroppsmodifieringar som använts av skandinaviska vikingar, men de senaste två decennierna har gett ny insikt i användandet av andra modifikationer. Redan under 1990-talet gjordes fynd som tydde på att vikingarna filade sina tänder, men det var inte förrän under 2000-talet som forskare, efter att antalet fynd ökade, erkände tandmodifiering som en möjlig kulturell identitet hos vikingar.
Forskarna Matthias S. Toplak och Lukas Kerk vid Viking Museum Haithabu och Münsters universitet har identifierat cirka 130 fynd av tandmodifieringar från Skandinavien och andra länder som England och Ryssland, där de flesta fynd hittats på Gotland. Alla var män.
”Vi föreslår att denna tradition användes som ett identifikationstecken för en sluten grupp av köpmän”, skriver man i en vetenskaplig artikel som publicerats i Current Swedish Archaeology.
Kroppsmodifiering av skallen
I studien har man även tittat på tre fynd av kvinnor, vars skallar är mer avlånga än normalt. vilket tyder på att man sysslade med så kallad skallförlängning. När man förlänger skallen gör man det genom att redan från barnaåren linda skallen hårt med hjälp av exempelvis tygtrasor för att med tiden förändra skallens form. Denna typ av kroppsmodifiering har observerats i antika och medeltida kulturer i bland annat Sydamerika, Centralasien och sydöstra Europa.
De tre kvinnorna, alla funna på olika platser på Gotland, var begravda med smycken av bland annat broscher av djurhuvuden, en vanlig sed på Gotland, och iklädda klänningar. En kvinna, som man beräknar ha avlidit vid omkring 55–60 års ålder, stod ut eftersom hon var begravd med hela fyra broscher med djurhuvuden. Vanligen hade kvinnorna en, eller ett par, broscher som mest.
En av de andra kvinnorna beräknas ha avlidit i 25–30 års åldern, samtidigt som åldern i nuläget är oklar för den tredje kvinnan.
Forskarna tror att kvinnorna levde under andra halvan av 1000-talet. Det är oklart vilken religion kvinnorna tillhörde, men forskarna menar att det finns tecken som tyder på en tidig kristen begravning. Bland annat har man hittat andra gravar i närheten av kvinnorna som innehållit kors.
Det är dock oklart hur dessa skallförlängningar togs till Gotland. Troligen kom dessa kroppsmodifikationer från sydöstra Europa, där man tidigare använt sådana modifikationer. Det finns tidigare bevis som tyder på att hela Skandinavien, inklusive Gotland, hade nära kontakt med östra Europa under denna tid.
”Säregna karaktärer”
En teori är också att kvinnorna fötts i sydöstra Europa, och därmed påbörjat skallförlängningarna redan som barn, för att sedan ha rest och möjligen flyttat till Gotland där de senare avlidit. En annan teori är att de gjordes på Gotland, eller kring östra Östersjön, och därmed kan representera en kulturell anpassning som länge varit okänd för den skandinaviska vikingatiden.
”En gemensam bakgrund för de tre kvinnorna kan antas på grund av den nära kronologiska dateringen av de tre begravningarna, och särskilt på grund av det mycket likartade utförandet av skallmodifieringarna”, skriver man.
Forskarna kan med hjälp av dna-analyser konstatera att minst en av kvinnorna kan ha kommit från Gotland. Troligen stod dessa kvinnor ut i samhället, men exakt hur är oklart. Deras begravningar, bland annat kvinnan med fyra typiskt gotländska djursmycken, påvisar att de sannolikt betraktats positivt.
”Vi antar att dessa tre kvinnor verkligen var säregna karaktärer i deras samhälle, även om vi inte är helt säkra på om de faktiskt betraktades som utomstående. Men vi är mycket säkra på att de hade en speciell betydelse eftersom de signalerade en annorlunda identitet och förmedlade vissa berättelse”, står i studien.
