Jag har några vänner som sedan flera år liknat Sverige vid DDR när det gäller repression. I den forna öststaten skulle det ha varit bättre än här, eftersom medborgarna visste att makten ljög och förtryckte, menar de. I vårt land har majoriteten däremot inte förstått att det råder ett lågintensivt inbördeskrig som splittrar familjer, vänner och arbetskamrater. Min invändning har varit att det finns en gräns mellan demokratur och diktatur. Även om vi, som är på det klara med vad som händer, skändas och inte ges någon röst i offentligheten, så har vi inte några fängelser och arbetsläger för dissidenter.
På senare tid har dessa vänner bytt ut DDR mot Nordkorea, som jämförelse. Jag kan förstå deras vanmakt och raseri eftersom det tog ganska lång tid att gå från demokrati till en mjuktotalitär demokratur (jag har själv nekats statligt arbete p.g.a. min kritik mot invandringspolitiken). Nu tycks steget mot ett mer totalitärt samhälle accelerera: nedstängning av obekväma sajter och, för att hindra obekväm informationsspridning, vill regeringen använda Facebook och Google. All kritik mot mångkultur och massinvandring blir alltmer synonymt med "hat", "högerextremism" och "fejk news". Makten behöver en fiende.
I Sverige blir det allt tydligare att eliten talar med kluven tunga. Rimligen påverkar det den psykiska hälsan hos folk, när de ser en verklighet i sin vardag, men blir indoktrinerade av politiker, myndigheter och medier att det är något annat som gäller. Det senaste i den vägen är att regeringen vill ha ett snabbspår till studier för 9 000 afghanska män, vilka egentligen borde avvisas. Gränspolisen har larmat om att den nya gymnasielagens konstruktion gör att den utnyttjas av personer som fått nej på asylansökan, för att stoppa utvisningen.
Samtidigt som vi tar emot dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden tillsammans, och beviljar tio gånger så många uppehållstillstånd som de övriga tre nordiska länderna gör i genomsnitt, påstår Löfven att vi ligger på EU:s miniminivå, vad gäller asylmottagande. Han säger också att ett nej ska vara ett nej, annars framstår inte asylpolitiken som trovärdig och att det är fel att ta hit tusentals outbildade människor från utanför Europa som arbetskraft, när arbetslösa svenskar behöver jobb. Det hindrar inte att folk fortsätter att strömma in i landet. Under 2010-talet har vi i snitt beviljat 115 000 uppehållstillstånd per år, nästan alla permanenta. Regeringen vill också göra FN:s barnkonvention till lag. Då blir det lättare att kringgå asyllagstiftningen och ge uppehållstillstånd till dem som kommer hit med barn. Samtidigt beräknar Migrationsverket i sin februariprognos att 440.000 nya personer kommer att ansöka om uppehållstillstånd här vad gäller asyl, anhöriginvandring och utomeuropeisk arbetskraft de närmaste tre åren (2018-2021).
I slutet av 60-talet/början av 70-talet fördes en intensiv diskussion om ”den sjuka familjen”, inom de områden av socialtjänsten/psykiatrin, där jag då jobbade. Radikala psykiatrer menade att dubbla budskap från föräldrarna kunde driva ett barn eller en tonårig till schizofreni. Jag minns en mamma som brukade prata barnspråk med sin tolvåriga son, och när han svarade med samma bebisjoller fick han en örfil. Inte konstigt att killen var på behandlingshem! Hur han blev som vuxen vet jag inte, men jag vet att som barn fick han en massa helt obegripliga utbrott. Detta ledde till att han mobbades av de andra barnen på institutionen. Själv uppfattade jag mest hans explosioner som ett tecken på att han var försatt i vanmakt.
Jag minns detta när jag tänker på att vi sedan länge lever i ett land där våra ledare talar på samma sätt som hans mamma gjorde. De berättar sagor om ”utmaningar” och sprider budskap med infantil innebörd, som ”allas lika värde” samtidigt som de brännmärker dem som reagerar mot det pågående haveriet. Främst gäller det den mest brännande frågan av alla: massmigrationen, som förändrar vårt samhälle, vår demografi och vår framtid i grunden. Den starka psykiska påfrestning som allt fler människor känner kan liknas vid en dysfunktionell familj, där pappa super, men där vi utåt ska hålla masken och påstå att vi lever i världens bästa familj/land. Jag har tidigare skrivit om detta och kallat syndromet för PGA (Patologisk Global Altruism).
Galenskapen och sektmentaliteten ger sig till känna också i andra frågor som präglas av den postmoderna identitetspolitiken: gender, sexualitet och intersektionalitet. Från etablissemangets sida betraktas det till exempel som närmast suspekt att tala om att det finns två kön. När sanningen bara finns i den egna upplevelsen, och könet endast är en social konstruktion, så kan det ju finnas hur många som helst! I ett exempel från skolvärlden berättade nyligen en vän att ett av hennes tonårsbarn går i en klass där en elev är radikalfeminist. Denna elev har fått lärarna att retirera när det gäller att säga ord som "pojke", "flicka", "kvinna" och "man". De svenska lärarna ryggar tillbaka inför hennes högljuddhet och ber om ursäkt, eftersom hon vill att de ska säga "snoppbärare" och "snippbärare" istället. De vill inte gärna bli anklagande för könsrasism, exkludering och intolerans, medan lärarna som har invandrarbakgrund är betydligt tuffare. Utan jämförelser i övrigt går tankarna osökt till de röda khmerernas folkmordsregim i Kambodja, där barn fick inflytande över människors liv och död, allt i strävan att skapa en ny människa utan rötter i det förflutna.
Just omvandlingen av språket (nyspråk samt brännmärkning av tidigare begrepp som anses uttrycka förlegade värderingar) är postmodernisternas och multikulturalisternas starkaste vapen för att förändra samhället mot deras hägrande utopi. Efter studentrevolterna i slutet av 60-talet, då det samtidigt blev tydligt för alla att den blodiga marxism-leninismen i praktiken hade havererat och inte kunde försvaras på någon som helst moralisk grund, sade den sena Frankfurtskolans ledargestalt Herbert Marcuse: "Vi återuppstår på universiteten!" Han kunde inte ha mer rätt. Det är där som omvandlingen har sitt epicentrum idag.
Vad händer när nästa generation, som under hela sin utbildning långtidsmarinerats i den postmoderna världsbilden (som har sina rötter i marxismen), kommer ut i samhället? När galenskap och fanatism accelererar går det fort, det vet vi av historien. Och mot dumheten kämpar gudarna, som bekant, förgäves. Även om Nordkorea är en sluten kommunistisk dynasti i en tradition och kultur fjärran vår, så kryper ändå frågan inpå huden: Hur långt bort från oss ligger egentligen landet?
Gunnar Sandelin
Artikeln har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning
Om skribenten
Gunnar Sandelin, född 14 mars 1951, är en svensk socionom och journalist. Sandelin har bland annat varit socialarbetare, journalist på Sveriges Television och presschef på Barnens rätt i samhället (BRIS). Sandelin är tillsammans med Karl-Olov Arnstberg författare till böckerna Invandring och mörkläggning samt Invandring och mörkläggning II, utgivna 2013 respektive 2014. Sandelin har även suttit i juryn för Med barnets ögon.
