MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 2 juli 2025

onsdag 2 juli 2025

Lasse Wilhelmson: Resan från judisk marxist till svensk nationalist

Han var en framträdande profil i 68-vänstern och vad som de facto var världens starkaste Vietnamrörelse. Fram till slutet av sitt liv skulle Lasse Wilhelmson komma att bli trogen sitt rebelliska sinne och skrädde inte orden i sina politiska analyser av den samtida situationen i Sverige och Västerlandet. Följ med på berättelsen om hans livsresa i Nya Dagbladets porträtt.

publicerad 1 maj 2025
– av Isac Boman
Tv. Lasse Wilhelmson vid Moses Hess grav på judiska kyrkogården i Köln, Tyskland.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det är en regnig höstdag i oktober när jag möter Lasse Wilhelmson i hans villa i Täby. Han har skördat honung från sin egen lilla biodling och sätter på en kopp te för att bjuda på ett smakprov. Mer uppvärmning än så behövs inte för honom för att dyka ner i ett djupt samtal om livet och omvärlden. Honungen är för övrigt mästerligt god, något jag sedermera blir ännu tydligare varse eftersom jag får med mig en väl tilltagen burk hem som tack för samtalet.


Artikeln publicerades ursprungligen den 14 augusti 2021.


Den 7 maj 1941 föddes Lasse Wilhelmson till en svensk far och en judisk mor. Det hade tagit flera år för fadern att övertyga moderns familj för att hon skulle få gifta sig med en icke-judisk man, men han gav sig inte och vann till slut deras hjärtan efter en ihärdig övertalningskampanj. I början av 60-talet hälsade familjen och Lasse själv ofta på i Israel för att besöka sina judiska släktingar.

Jag har bara goda minnen av min uppväxt, berättar Lasse.

I hans släkt fanns framförallt skomakare och skräddare, eller ”lägre medelklass” och ”proletariat” som han själv beskriver det.

Det var vanligt folk, inga bankirer och oligarker och sånt, skojar han.

Några år efter att han hade gjort militärtjänstgöring i Sverige bodde han från 1961 fram till 1963 på en så kallad kibbutz i Israel.

Jag ville ju ta reda på vem jag var. Många invandrare från andra länder har ju samma identitetsproblematik, berättar Lasse om tiden i Israel.

Kibbutzerna beskriver han som socialistiska experimentsamhällen som lockade även icke-judiska ungdomar från utlandet. Även Israels armé försökte utnyttja dessa förhållandevis utbredda kollektivsamhällen, exempelvis genom att försöka sätta personer som vuxit upp på samma kibbutz i samma förband i den israeliska armén.

De där åren i början av 60-talet blev jag nästan frälst i Israel. Jag träffade arabiska människor som berättade hur man hade beslagtagit deras land men jag såg bara det jag ville se och fick mig till livs, säger han tillbakablickande.

Det var dock inte frågor om varken Israels eller Palestinas relationer och framtid som senare skulle komma att väcka hans politiska intresse – utan den omvälvande vänstervåg som sköljde över Europa och även Sverige med den så kallade 68-rörelsens framfart.

”Vi riktiga marxist-leninister tyckte han var en riktig jävla mjukis”

Från 1965 och fram till 1972 kom Lasse att studera vid den pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och sedermera även att arbeta som lärare och forskare på ”Peddan” som den kallades i jargong. Institutionen leddes av Arne Trankell som var känd som en ytterst ”röd” professor politiskt sett, något han var långtifrån ensam om.

Vi som var riktiga marxist-leninister tyckte dock han var en riktig jävla mjukis, skämtar Lasse samtidigt som han understryker att det faktiskt var lite så de mer radikala ungdomarna uppfattade det.

Vid sidan av att institutionen var genomgående röd politiskt, konstaterade han att det vid sidan av honom själv fanns ett ansenligt antal övriga judiska studerande vid institutionen.

Vad det där beror på kan man ju diskutera, men det var egentligen ingenting jag tyckte var märkvärdigt eller ens reflekterade över där och då, säger han.

Lasses judiska identitet gav honom däremot vissa kval i relation till den tydliga marxistiska anti-imperialistiska diskursen, som även innefattade ett tydligt motstånd mot ockupationen av Palestina. I samband med att det så kallade sexdagarskriget bröt ut 1967 berättar han om sina egna blandade känslor inför de israeliska framryckningarna i Jordanien och Egypten.

Där satt vi ett gäng judiska marxister och lyssnade på radion om kriget. Teoretiskt och i praktiken stödde vi Palestinierna, men ändå kommer jag ihåg mina egna och de andras känslor över de israeliska framgångarna på marken när Sharon gjorde den avgörande rörelsen för att få slut på kriget. Vi tyckte Israel hade fel men ändå hoppades jag att de skulle vinna, berättar Lasse.

Hans medstuderanden Hans Gordon och Lennart Grosin, som likt honom själv hade judisk bakgrund, skrev sedermera sina licentiatavhandlingar om just denna dubbla typ av identitet som förekom hos marxistiska judar.

Själv ägnade han sin uppmärksamhet bland annat på att lägga grunden för fredsforskningen i Sverige, och hann även skriva en uppsats på temat tillsammans med Charles Westin – som senare skulle komma att bli Stiftelsen Expos ordförande och förbli så i många år.

 

Lasse Wilhelmson på bokmässan 2016.

 

I slutet av 60-talet tilltog vänstervågen i Sverige och den övriga västvärlden på ett sätt som Lasse menar är svårt att återge till någon som inte var med då. Det var en omvälvande tid, på gott och ont, men han understryker fortfarande idag att han kan se många positiva sidor med den speciella anda som rådde under den så kallade 68-rörelsens högtidsdagar. Han nämner bland annat hur den nya öppenheten avspeglade sig inom den akademiska världen med tvärvetenskapliga seminarier och diskussioner som utvecklade det pedagogiska området bland många andra. Upptäckarglädjen och det fria samtalet är ett exempel på något som han konstaterar dock helt har försvunnit från vänsterpolitiska rörelser i samtidens Sverige.

Man öppnade upp, det var en debatt. Det var sånt som var bra där som först senare urartade eller blev dåligt. Rollen att vara systemkritiska, att jobba för yttrandefrihet och så vidare är det dock inte den rörelsen som spelar längre, den rollen spelas idag snarare i högre grad av nationella – det vill säga nationalister, menar Lasse.

Under en tid var han medlem i kommunistiska partiet och kom därtill att sitta i den centrala ledningen för FNL-rörelsen i Sverige – riksstyrelsen för Vietnamrörelsen i Sverige – enligt hans egen och många andras bedömning vad som faktiskt utgjorde världens starkaste Vietnamrörelse.

I USA och andra länder var det mer flower-power, det fanns ingen organiserad Vietnamrörelse i samma grad som i Sverige.

Han konstaterar att dåtidens breda vänsterrörelse såg mycket annorlunda ut jämfört med vad den sedermera skulle komma att utvecklas till och pekar bland annat på synen på nationalism och nationellt självbestämmande.

Vi talade för att Vietnams sak är vår, och med det menade vi att om vi hjälper till att stödja och försvara en annan liten nations självständighet och territoriella integritet – så innebär det också ett stöd för vårt eget oberoende. Den delen av 68-rörelsen var både nationalistisk och internationalistisk. Vi hade ju svenska flaggor i våra demonstrationer. På det viset var ju också vi både internationalister och nationalister, men det är många från den gamla vänstern som har glömt det eller låtsas ha glömt det.

Den största lärdomen: ”Enhetsfronten”

Lasse menar att det finns många lärdomar att hämta från Vietnamrörelsen, bland annat vad som inom den marxistiska diskursen kallades och fortfarande kallas för enhetsfronten – en metodik som går ut på att formulera ett begränsat antal krav i paroller för att samla människor kring dessa. Den svenska Vietnamrörelsen använde denna metod systematiskt med stor framgång och blev stark även internationellt, något som bland annat föranledde att till och med statsministern Olof Palme gick med i deras tåg. ”USA ut ur Vietnam”, ”Stöd Vietnams folk på deras egna villkor” och ”Bekämpa den amerikanska imperalismen” var exempel på slagord man samlades kring.

Enhetsfronten är min största lärdom från 68-rörelsen, betonar han med eftertryck.

I rörelsen fanns även en frän kritik mot Sovjet, som man benämnde som ”socialimperalism” – något som till och med fick Nordvietnams Moskva-ambassadör att kräva att få träffa ledningen och försöka få dem att avstå från denna kritik. Vid tillfället funderade ledningen inklusive Lasse på huruvida man skulle hålla tyst om dessa påtryckningar eller gå ut med dem i offentligheten.

Vi valde till slut att inte göra det för att vi trodde det skulle försvaga Nordvietnams kamp, berättar han och uttrycker ånger över detta.

I backspegeln tror jag det var det största felet vi gjorde, Nordvietnam hade nog befriat sig ändå och om det hade blivit en stor grej att de Sovjettrogna kommunisterna försökte påverka vårt oberoende hade Vietnam kanske inte kunnat gå in i Kambodja.

 

Exempel på en typisk 68-poster man lade upp i Täby centrum.

 

”Uppfattade Reinfeldt som en nolla”

När 68-vågen hade passerat kom barn, familj och jobb emellan. Fram till slutet av 90-talet var Lasses politiska engagemang fokuserat på kommunalpolitiken i Täby, där han satt i fullmäktige och kommunstyrelsen för Täbypartiet i 24 år. Under ett av dessa år arbetade han där nära med Fredrik Reinfeldt när denne gjorde ett kort gästspel i kommunpolitiken. Lokalpolitikerna hade vid tillfället en tradition att hälsa på företag i regionen, och de enda två som åkte ut på de besöken var Lasse och den blivande statsministern.

Jag uppfattade honom som en nolla. Han var ju egentligen inte intresserad av det, han stod bara och snackade skit i fullmäktige och hade ingenting att säga när vi besökte företagen i kommunen, säger han om Reinfeldt.

Han förstod att det var nödvändigt för att komma vidare, men för mig var det på allvar – företagarna hade problem och det var mest jag som snackade för jag hade en plan för regionen, berättar Lasse.

Till saken hör ju att Reinfeldts pappa också var moderat och aktiv i kommunpolitiken och var en av mina främsta supporters. Han tog ju avstånd från sin son senare i livet, det var en bra gubbe, avrundar Lasse temat.

Under årens lopp hopade sig samtidigt efterhand allt fler frågetecken hos Lasse kring marxismen och den politiska vänstern i Sverige. Han nämner den vänsterpopulistiska S-tidningen Aftonbladets kulturchef och uttalade marxist Åsa Linderborg som ett exempel på något som väckte sådana frågor.

Man kan undra hur det kommer sig att en marxist kan få vara kulturchef på en av Sveriges största tidningar, som ägs av kapitalister. Hur kommer det sig att marxister och vänstern i Sverige aldrig frågar sig varför det är så?, frågar han sig.

I början av 2000-talet återgick Lasse till allt mer djupgående studier och berättar att han ”köpte hyllmeter med böcker” i ett försök att få svar på sina frågor. Utgående från sitt intresse för judisk historia och marxismens rötter gjorde han snart en upptäckt som förbryllade honom.

Sionismen och marxismen

Enligt officiell historieskrivning är Theodor Herzl omnämnd som sionismens anfader och dess grundande skedde på sionistkongressen 1897. Lasse fann dock i sina studier att sionismens verklige upphovsman var Moses Hess i form av hans epokgörande bok Rom och Jerusalem – vilken i sin tur hade lagt en grund som Herzl tog vid. Hess var själv en av de första socialdemokraterna i Tyskland och introducerade även Karl Marx till socialismen som en framträdande mentor. Något som fick Lasse att särskilt höja på ögonbrynen var att Moses Hess även var Marx personliga suppleant på den kommunistiska internationalens två första möten.

Det var en första grej som chockade mig. Varför hade vi inte pratat om det här i våra studier i 68-rörelsen? Jag fick inte ihop det där. När jag hade vänt på den stenen tänkte jag att jag måste fortsätta på det spåret, berättar han.

Det enda sättet jag fick ihop det på var ju liksom att de tillhörde samma grupp. De var judar bägge två.

Lasse konstaterar att det judiska som tema betraktat är minst sagt laddat för många att sätta ord på – även i de fall det är någon som han själv med judisk bakgrund som berör frågan.

Folk får hjärtat i halsgropen så fort man säger ordet jude eller judisk, och om man sedan lägger till begrepp som makt eller inflytande i samma diskussion – ja då är det ju supertabu, konstaterar han.

Själva frågan om vad som egentligen konstituerar den judiska identiteten med dess religiösa, kulturella och etniska aspekter är heller inte helt enkel att besvara, menar Lasse.

Det där finns det ju olika uppfattning om. Enligt den mosaiska församlingen, alltså den religiösa församlingen i Sverige, är man jude om man har en judisk mor. Men man kan också bli jude genom att konvertera, men det är omständigt och otroligt sällsynt. De som gör det blir aldrig riktiga judar enligt andra judar, menar han.

Utgående från detta synsätt är man alltså jude även om man anser sig själv vara ateist, eller om man själv anser att man inte är det. Det är ett förhållningssätt som Lasse själv dock inte delar och tar i detta stöd av den judiske forskaren Schlomo San. San noterar bland annat att 80 procent av dagens judar, ashkenasiska judar, härrör från att större delen av folket i kungadömet Khazarien, som låg mellan Svarta och Kaspiska havet på 700- och 800-talet, konverterade till judendomen.

De har överhuvudtaget ingen hemvist i Palestina. Och de resterande då – större delen av de 20 procenten – det är konverterade berber ifrån Nordafrika, förklarar Lasse och nämner den israeliske journalisten Gideon Levy på tidningen Haaretz som gjorde en undersökning på sin egen bakgrund, och ingenstans fann någon anknytning till Mellanöstern.

Den stora divergensen inom judenheten gör det enligt Lasse tvivelaktigt om man faktiskt kan definiera judar som en distinkt etnisk grupp.

Jag har ju bott i Israel, och judar som bott i Jemen och Marocko ser ju helt annorlunda ut än de som kommer från Polen, Tyskland eller Sverige. Många som ser sig som judar är ju araber helt enkelt, förklarar han.

Istället menar Lasse att det judiska i första hand är en identitet eller rentav en mentalitet.

Att vara jude är i första hand en identitet, mentalitet eller ideologi som jag ser det, och som är kopplad till den judiska staten Israel, förintelsen och utvaldheten. Det är delar som främst knyter samman judar, men det betyder inte att det är en enhetlig grupp – långtifrån, menar Lasse.

Samtidigt är det en extremt stamorienterad grupp som påminner om andra klanbaserade samhällen som finns i Sverige idag. De som är utanför gruppen betraktas enligt den kulturen inte som fullvärdiga människor, de är ”gojer”.

Lasse betonar vad han skriver i sin bok Är världen upp och ner? – att alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag som regel värnar om sina särintressen – och att det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för att göra just det. Enligt samma princip, menar Lasse, bör det dock samtidigt också vara legitimt att kritisera sådana särintressen, oavsett vem de representeras av, i synnerhet om dessa strider mot allmänintresset. Därtill pekar han på att kritik mot specifikt judiska särintressen, aktivister eller makthavare som regel medvetet misstolkas som ”antisemitism” – fientlighet till den judiska folkgruppen i sin helhet – som en metod för att tysta kritik.

Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går bra. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst, noterar han och menar att tabut är en direkt konsekvens av dessas kulturella, ekonomiska, mediala och politiska inflytande – som systematiskt riktar sig emot sådan kritik.

”Det var den andra chocken för mig”

Lasse lade dock alla känsliga tabun åt sidan och fortsatte att gräva i marxismens historia och ner i den ryska revolutionen.

Jag började köpa böcker om det där. De flesta av de källor jag hade då var skrivna av judiska professorer, historiker och så vidare, det är de som kan mest om det och har skrivit mest, säger han och nämner bland annat historieprofessorn Jurij Slezkin och hans bok ”The Jewish Century” som en klargörande pusselbit.

I Slezkins forskning framgår bland annat att lejonparten av de socialistiska grupperingar som drev igenom och ratificerade den ryska revolutionen hade judiska företrädare.

Det var den andra chocken för mig och då fortsatte jag att tänka – varför diskuterade vi aldrig det här i 68-rörelsen? Vi hade ju studier om marxismen och kapitalismen och Marx och Lenin och Mao Tse-Tung – varför var det viktigare för oss att veta hur mycket de producerade i en liten bondby i Kina än att gå till de här grundläggande sakerna som hur Marx blev socialist och vilka det var som var i ledningen för den här så kallade ryska revolutionen? Efter ett tag upptäckte jag att det inte var någon rysk revolution utan en judisk statskupp, fortsätter han.

Lasse menar på basen av sin forskning att det inte är någon överdrift att benämna marxismen som en i sina rötter judisk rörelse.

Många judar själva anser ju att det är på det viset och om man ser till hur det hela började med Moses Hess och Karl Marx och även tittar på den judiska statskuppen – den ryska revolutionen – så är det ju rätt tydligt att det är en judisk rörelse. Det innebär inte att majoriteten av dem som var eller är marxister är judar. Men den har grundats, iscensatts och letts av judar.

Enligt hans uppfattning används marxismen i praktiken som ett politiskt vapen som en del av en mycket cynisk strategi.

På något sätt så handlar det om att försvaga andra grupper utom sin egen – för då stärks ju samtidigt den egna gruppen. Sionismen handlar om en judisk stat i Palestina och marxismen handlar om att man ska upplösa andra nationer. Det är en dubbelsidig överlevnadsstrategi som jag ser det, där sionismen innebär att judarna garanteras en egen nation, och marxismen verkar för att andra nationer upplöses, menar Lasse.

Frankfurtskolans signum

Han pekar också på Frankfurtskolans intellektuellt inriktade judiska marxister som ett annat exempel som är mer aktuellt i dagens läge än den sovjetiska marxismen. Skolans tre mest namnkunniga teoretiker Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer var med och lade grunden för så kallad ”kritisk teori” – något som i praktiken banat väg för det som i folkmun kommit att bli känt som ”politisk korrekthet” eller ”kulturmarxism” i modern tid.

Det är det som är hela Frankfurtskolans signum. När jag undervisade på universitet så undervisade jag om Frankfurtskolan, och det är ju den här identitetspolitiken – ”som invandrare tycker jag”, ”som kvinna anser jag”, ”som homosexuell anser jag” och så vidare… och sen sätter man alltid etiketter på dem som har åsikter man inte gillar – etiketter som passar de egna åsikterna.

Ett tecken på illviljan i denna ideologiska diskurs och dess anhängare, menar han, är dess avsaknad av nyanser, där öppen och förutsättningslös diskussion brännmärks och brunsmetas. Ett exempel där denna typ av attityd strypt det offentliga samtalet under många år, påpekar han, är migrations- och flyktingpolitiken.

Att Sverige och även andra länder tar hand om en viss del av riktiga flyktingar tror jag alla kan omfatta, och det rimliga är att när det blir lugnt igen i deras länder så åker de tillbaka. Kanske en del rotar sig och stannar kvar – så länge det handlar om väldigt små mängder så är det där inte något problem.

Dagens migrationspolitik däremot är ytterst destruktiv, menar Lasse, och går heller inte att jämföra med historiska folkvandringar.

Under Hansatiden var det väldigt tyskt i Sverige, men det var ju europeiska folk i huvudsak och nu när det handlar om migration från Afrika och Mellanöstern och även ännu längre bort – helt främmande kulturer – det funkar ju inte, det förstår ju vem som helst. Det skulle inte funka om vi reste till deras länder – de skulle ju aldrig släppa in oss på det viset.

Förklaringen till den enfaldiga debatten, tror han, är att massmigrationen utgör det viktigaste verktyget i att upplösa och försvaga länderna i Europa och i synnerhet Sverige. Han går så långt som att slå fast att det är det ”absolut effektivaste sättet att ta död på ett folk” och att man inspirerade av Richard von Coudenhove-Kalergi driver på för att blanda ut vita folkgrupper och ytterst sett upplösa samtliga etniska särarter i en eurasisk-afrikansk smältdegel, som Kalergi själv visionerade om.

Massmigrationen är det starkaste vapnet att slå sönder Europas nationer, och i Sverige är vi långt på väg.

I Sverige pekar han i sammanhanget även på den israeliska aktivisten Barbara Spectre som grundat och driver stiftelsen Paideia med stöd av den svenska regeringen. Spectre har bland annat blivit vida uppmärksammad för sina hårdföra uttalanden kring nödvändigheten av att judar tar en ledande roll i att omvandla Europa till ett mångkulturellt samhälle.

 

 

Ett annat uttryck för samma ideologi och anda i Sverige är enligt Lasse underrättelsegruppen Expo, som under många år arbetat med att brännmärka olika typer av nationalistiska strömningar i samhället – och sedermera kan nämnas även den svenska så kallade frihetsrörelsen som varit drivande i protesterna mot coronapolitiken.

Alla kallar dem för vänsterextremister, och man kanske kan göra det också, men det är samtidigt ett sätt att, tycker jag, gömma undan vad det är för intressen som Expo verkligen står bakom, menar han.

Dagens vänsterpolitiska rörelser ger han inte mycket för och menar att det i dagsläget inte finns något kvar av det positiva som fanns i 68-rörelsen.

De ömmar för nationer som förtrycks och utsätts för krig och annat i andra delar av världen, men inte för sitt eget folk, och därmed blir de totalt värdelösa när det gäller kampen för att rädda Sverige.

En särskilt påtaglig del av detta, menar Lasse, är hur många gamla vänsteraktivister som i dagens läge prostituerat sig för att få vara en del av ”kultureliten” i egenskap av journalister och att man anklagar andra för att sprida falsk information när man själva konsekvent gör sig skyldiga till just det.

Snacket om fake news är ett sätt att försöka ge sken av det man själv säger är sant och det som meningsmotståndare säger är falskt. Det är bara ett skådespel som jag ser det. Media använder ju själva fake news, de bara tycker saker utan att ha några riktiga källor och finns det källor är det amerikanska nyhetsbyråer.

En mer komplicerad problematik han pekar på i medielandskapet är semi-oppositionella figurer som lyfts fram i debatten, men som i hög grad fokuserar på symptom och inte på att söka grundorsaker, exempelvis i frågan om massmigrationen till Väst, där han nämner Ann Heberlein, Katerina Janouch och Peter Springare som exempel.

De kan få vara hur kritiska som helst utan att tala om orsakerna bakom massmigrationen. Vem vill ha det, vem har satt igång det, vem tjänar på det? Det gör ingen av dem. De jobbar med symptom. De gör det på ett bra sätt, men de jobbar bara med symptomen. Så fort man kommer in på orsakerna så börjar det brännas.

Låt oss ta Syrien som exempel. Varför blev det ingen massmigration där under de första åren av kriget, när folk verkligen flydde? De sitter ju fortfarande kvar där, alla fattiga människor som flydde är kvar i närområdet. Varför satte den här vågen igång flera år efteråt? Vad var det för krafter som satte igång den i EU, i FN i USA, i alla tankesmedjor och så vidare?

Han nämner bland annat den ökände ungersk-judiske globalisten George Soros som drivit på migrationsströmmarna från Afrika och Mellanöstern genom sin stiftelse Open Society Foundation, till och med på så direkta sätt som att ta fram broschyrer för hur man ska göra för att ta sig till Sverige och få ekonomiskt stöd. Rädslan för att ta i den typen av analyser präglar heller inte bara vänsterpolitiskt inriktade personer utan även Sverigedemokraterna och så kallade ”Sverigevänner” i stort, påpekar Lasse.

Bland de Sverigevänner och invandringskritiker som stampas ut ur åsiktskorridoren är det väldigt få som tar upp bakomliggande orsaker till massmigrationen, och så fort det är någon som gör det – som jag – då gör de likadant som de själva blivit behandlade, det vill säga de stampar ut dem som talar om vilka som ingår i makteliten.

Han konstaterar att priset för att tala klarspråk om sina analyser idag är högt och att debattklimatet förändrats radikalt i Sverige under de senaste decennierna.

Under de här 15 åren så har det skett enorma förändringar när det gäller yttrandefriheten, i synnerhet under de senaste 5 åren. Det gick ju ändå en bit in på 2000-talet i alla fall att föra en debatt i olika frågor, men nu är det mycket mera styrt, och det var ju aldrig på det viset att den här häxjakten som har funnits länge på oliktänkande och som påverkar oliktänkandes hela liv – möjligheten att få jobb, deras familjer – det fanns ju inte då.

Lasse lyfter fram ett annat exempel på det aggressiva tonläget i den offentliga debatten där den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Anna Hagwalls motion, att motverka monopoliseringen av medialandskapet, bemöttes med anklagelser om ”antisemitism”.

Hon har inte sagt ett ord om judar. Man behöver inte ens säga att det är judiska intressen, utan bara att man säger att media måste decentraliseras – så blir man anklagad att vara antisemit, eftersom det är judar och judiska intressen som styr de här koncernerna.

Även i privata forum finns idag en godtycklig lagstiftning genom lagen om hets mot folkgrupp som ytterligare spär på rädslan för att tala fritt.

Det här skär ju rakt igenom hela samhället – det går in i familjer, in i äktenskap, det går in bland vänner – det här att man sätter etiketter på folk.

”Vi finansierar vår egen undergång som nation”

Han bedömer att den demografiska situationen i Sverige har blivit särskilt problematisk, även jämfört med andra länder, eftersom man på grund av sin homogena befolkning, och i många avseenden skyddade tillvaro har haft en väldigt hög tillit. Även om det kan vara något positivt pekar han på att den naiva inställningen inte fungerar i dagens läge och att svenskarnas låga självbevarelsedrift är ett problem.

Jag tror att 68-rörelsen och vänsterrörelsen, som omfattade hela samhället och var oerhört stark, öppnade upp för att man ska hjälpa andra, att man ska solidarisera sig med andra och så vidare – och jag tror också att det är så att eftersom svenskarna är ett så homogent folk så har man haft en väldigt hög tillit. Man har litat på varandra och på att man inte behöver låsa dörren när man går hemifrån och så man känner sig trygg och så vill man hjälpa andra – och helt plötsligt ställs man då inför främmande kulturer som kommer hit olagligt. Alla ska öppna sina hjärtan som Fredrik Reinfeldt säger. Det fanns inget naturligt med det och det fanns ingen självbevarelsedrift hos det svenska folket, så upplever jag det. Man bara tog, man ska hjälpa andra, man ska vara snälla, det är synd om dem och så vidare.

I den mån det finns möjlighet till politiska åtgärder efterlyser han att i första hand repatriera migranter som kommit på lögnaktig eller olaglig grund, samt komplettera en återvandring med ekonomiska incitament för att vända den demografiska utvecklingen.

Det är en rent moralisk fråga – folk som har ljugit om sin ålder, sin bakgrund eller hittat på en historia – eller inte sökt asyl i första land. Folk har ju åkt genom 10 länder innan de sökt asyl i Sverige. Alla som sökt asyl olagligt måste så fort som möjligt ut ur Sverige.

De som kommit hit är inte de riktiga, fattiga flyktingarna som finns i närområden till krigen, det är välfärdsmigranter. Det är inget som jag hittar på, det säger man ju inom EU själv att merparten är välfärdsmigranter. Vi håller på att finansiera vår egen undergång som nation, ekonomiskt och som folk.

Han konstaterar att det är svåra beslutsprocesser som krävs, men att det faktiskt finns exempel på att en annan typ av migrationspolitik åtminstone delvis kan bli verklighet i en framtid i Sverige med exempelvis Danmarks återvandringsprogram som exempel.

Om Sverige som nation och svenskarna som folk inte ska försvinna inom en par generationer så handlar det ju inte om att skicka tillbaka 50 000 afghanska män som ljugit om sin ålder, utan det handlar ju om en eller två miljoner människor som inte kan få bo i Sverige. Det vill säga om Sverige ska kunna existera som nation – alltså inte bara som en geografisk plätt med gränser – utan som ett folk.

Rådet inför framtiden: Nätverka

I frånvaro av politisk förändring tror Lasse att vägen framåt framförallt går genom att nätverka med andra som ser allvaret i situationen och ta stöd av varandra.

Man får skapa kontaktnät med sådana som tycker ungefär som en själv och förstår allvaret. Jag tror inte så mycket på formella organisationer längre. Jag tror på informella nätverk och att man bygger parallella informella nätverk med likasinnade. En person kan vara delaktig i flera olika nätverk som inte ens nödvändigtvis behöver veta om de andra. Då kan man bygga ett motstånd underifrån, tror jag.

Det andra är att försöka göra sig oberoende från alla system. Det är nästan omöjligt att göra det, men att göra det så mycket som möjligt. Av försäkringskassan, av pensionssystem, av olika myndigheter som ska hålla på och tala om för en vad man ska göra.

Poängen är att hela tiden försöka organisera sitt eget liv med sina närmaste så att man kan fortsätta att fungera efterhand som samhället fortsätter att falla isär, avslutar han.

 


Om intervjun

Artikeln är baserad på ett samtal med Lasse Wilhelmson i oktober 2020 i hans hem i Täby. I samråd med honom själv är den till stor del kompletterad med hans kommentarer från Jonas Nilssons intervju med honom på Palaestra Media från mars 2018.

Han har skrivit om sin livshistoria i boken ”Ett porträtt med många berättelser” och har även publicerat ett urval av sina viktigaste artiklar i boken ”Är världen upp och ner?”.

Lasse Wilhelmson avled den 5 augusti 2021, 80 år gammal. Under sitt sista levnadsår kom han också att bli en uttalad kritiker till coronapolitiken och riktade bland annat frän kritik mot den pågående massvaccinationskampanjen och planerna på att införa digitala vaccinpass.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bekräftat: Denis Villeneuve regisserar ”Bond 26”

publicerad 26 juni 2025
– av Jan Sundstedt
James Bond
"Bond 26" - snart på en biograf nära dig...

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


På onsdagen bekräftades det officiellt att den hyllade regissören Denis Villeneuve tar rodret för den kommande James Bond-filmen – ”Bond 26”. Nyheten har snabbt skapat stor uppståndelse i filmvärlden och bland Bond-fans världen över, som nu ser fram emot en ny era för den ikoniska agentserien.

Denis Villeneuve är känd för sina visuellt slående och berättarmässigt djupa filmer som exempelvis Blade Runner 2049, Arrival och Dune, och anses överlag vara ett något oväntat men spännande val för Bond-franchisen.

Hans stil, ofta präglad av en kombination av storslagen estetik och komplexa karaktärsstudier, förväntas ge den brittiska agenten en ny dimension.

Villeneuve har tidigare visat prov på sin förmåga att skapa intensiva och engagerande filmer, vilket väcker förhoppningar om att Bond 26 kommer att bli både en kritiker- och publikframgång.

Producenterna har sökt efter en regissör som kan föra serien framåt utan att tappa dess klassiska kärna. Med Denis Villeneuve vid rodret kan man förvänta sig en balans mellan tradition och förnyelse.

I ett officiellt uttalande säger Villeneuve att han är hedrad över att få arbeta med en av filmhistoriens mest älskade karaktärer och att han ser fram emot att utforska nya berättelser inom Bond-universumet.

Några av mina tidigaste minnen från biobesök är kopplade till 007. Jag växte upp med att titta på James Bond-filmer med min far, ända sedan ’Dr. No’ med Sean Connery. Jag är ett hängivet Bond-fan. För mig är han heligt territorium. Jag har för avsikt att hedra traditionen och öppna vägen för många nya uppdrag framöver. Detta är ett enormt ansvar, men också otroligt spännande för mig och en stor ära. Amy, David och jag är helt överlyckliga över att få återföra Bond till vita duken. Tack till Amazon MGM Studios för deras förtroende.

Vem får rollen?

Detaljer kring handlingen och vilka skådespelare som kommer att medverka är ännu inte officiellt bekräftade, men det råder stor enighet om att Daniel Craig inte kommer att återvända i rollen som 007.

Istället cirkulerar flera namn som potentiella efterträdare, där Aaron Taylor-Johnson, Henry Cavill och Theo James är några av de främsta favoriterna.

Taylor-Johnson har särskilt fått mycket uppmärksamhet efter att ha ingått en ambassadörsdeal med Omega (det ikoniska klockmärket som länge förknippats med Bond) vilket många tolkar som ett starkt tecken på att han är aktuell för rollen.

Diskussionerna kring den nya Bond-skådespelaren pågår fortfarande, och valet väntas offentliggöras närmare produktionsstarten.

Med Villeneuve som regissör kan Bond 26 bli en av de mest visuellt imponerande och narrativt ambitiösa filmerna i serien. Det återstår att se hur denna nya tolkning kommer att tas emot, men förväntningarna är höga.

Bond-universumet står inför en spännande framtid, och med bekräftelsen av Villeneuve är det tydligt att franchisen fortsätter att utvecklas och förnya sig. Något som förhoppningsvis både gamla och nya fans kan glädjas åt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tidernas bästa filmaffischer

Som cineast råder det utöver själva filmtittandet ingen brist på sidospår. Ett sådant av betydelse är den klassiska filmaffischen.

publicerad 25 juni 2025
– av Jan Sundstedt
Filmaffischer
Filmaffischer - en källa till konst, kultur och glädje.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Film och filmaffischer är oskiljaktigt förenade med konst och kreativitet. Många lämnar övrigt att önska, men ett betydande antal är ren och skär magi.

Däremot betyder en bra film inte nödvändigtvis en dito filmaffisch – det finns gott om utsökta filmer med fantasilös layout och artwork – och samma devis gäller åt motsatta hållet. Det vill säga att en utsökt filmaffisch inte alltid borgar för en magisk filmupplevelse.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 oktober 2024.


Som cineast och filmtok deluxe råder det således, utöver själva filmtittandet, ingen brist på sidospår på området (vare sig det gäller undertecknad själv eller Mary B). Må det vara febrilt sökande efter filmmusik – förslagsvis otäckt dyra utgåvor och i begränsade upplagor från nischade skivbolag – eller för den delen autografer samt så kallad merchandise.

En annan källa till sinande plånbok, trångboddhet samt (o)sund besatthet är ett av mina favoritämnen: filmaffischer – en konstform av synnerligen fantasifullt och utsökt slag.

Att välja ut 50 favoriter kräver sin man. Att välja 25 stycken är än knepigare. Att plocka ut enbart tio guldkorn är en prövning som endast ett fåtal djärva själar vågar sig på. Jag avser här emellertid göra ett försök. Jag har valt att bocka av följande kriterier vad gäller min högst personliga lista:

1. Svenska affischer avsedda för biografer i Sverige (vän av ordning kommer dock märka ett undantag från denna punkt).
2. Affischerna måste finnas i min privata samling.
3. Affischens artwork och layout är primärt fokus, men filmerna som sådana är filmer jag håller högt.

Så, utan vidare krusiduller, låt oss skrida till verket med mina nuvarande tio favoriter – inklusive en solklar etta.

10. Död & Begraven (Dead & Buried) – 1981
Den kusliga affischen lyckas förmedla en ryslig stämning med minimalistisk design. Det bleka ansiktet som stiger upp ur marken är både oroande och hypnotiserande, vilket speglar filmens mörka undertoner perfekt. Kanske inte direkt en må-bra-film men dock en sjujäkla rysare. Bonuspoäng för varningsskylten. ”You can try to kill me, Dan. But you can’t. You can only make me dead.”

Filmaffischer
Död & Begraven, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

9. Psycho II – 1983
En uppföljare i paritet med med Hitchcocks klassiker överraskar med en affisch som är både elegant och obehaglig. Det ikoniska huset i bakgrunden och Norman Bates skugga fångar filmens klassiska psykologiska skräck i ett enkelt men effektivt bildspråk. Filmen skrämde för övrigt livet ur mig i biosalongen år 1983. ”It’s starting again…”

Filmaffischer
PSYCHO II, UiP, 1982. Foto: Jan Sundstedt kollektion

8. Exorcisten (The Exorcist) – 1974
Den svenska affischen till Exorcisten fokuserar på mystik och religiös symbolik. Den ensamma gestalten (Fader Merrin/Max von Sydow) i mörkret under en ljuskägla skapar en känsla av att något övernaturligt är nära förestående – en lysande hyllning till filmens gotiska tema om hin håle, religion och tro. ”The power of Christ compels you!”

Filmaffischer
Exorcisten, Warner Columbia, 1974 (1982). Foto: Jan Sundstedt kollektion

7. Flykten Från New York (Escape From New York) – 1981
Här lyfts filmens postapokalyptiska värld fram med en iögonfallande design. Affischen till Flykten Från New York använder minimalistiska färger med fokus på Kurt Russel som Snake Plissken. Frihetsgudinnan i ruiner, vilket perfekt fångar filmens dystopiska atmosfär. ”I don’t give a fuck about your war. Or your president!”

Filmaffischer
Flykten Från New York, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

6. De Vilda Gässen (The Wild Geese) – 1978
Affischen till De Vilda Gässen bjuder på tidlös actionestetik. Med ett explosivt färgschema och tydligt fokus på de hårdföra huvudkaraktärerna, återspeglar affischen filmens militära tema med intensitet och kraft. Hårdare kvartett har aldrig skådats på vita duken – en klassiker. ”My heels are where my balls used to be.”

Filmaffischer
De Vilda Gässen, Europa Film, 1978. Foto: Jan Sundstedt kollektion

5. Leva Och Låta Dö (Live And Let Die) – 1973
En affisch som lyser i ett färgsprakande och dynamiskt collage i form av inte minst Tarot-korten. De dramatiska poserande karaktärerna med Roger Moores James Bond i centrum, kombinerat med de exotiska miljöerna gör affischen till ett mästerverk i äventyr och action. Dessutom en fem-etta till Bond-film. ”My name is Bond…James Bond”.

Filmaffischer
Leva Och Låta Dö, United Artists, 1973 (1981). Foto: Jan Sundstedt kollektion

4. Alien – 1979
Den svenska affischen till klassikern Alien förmedlar perfekt filmens blandning av science fiction och skräck. Det mystiska ägget mot en mörk bakgrund väcker frågor och rädslor utan att avslöja för mycket. Affischen skiljer sig mot den internationella versionen på så sätt att filmens karaktärer syns på sidorna om ägget. ”I don’t wanna hear your goddam explanation!”

Filmaffischer
ALIEN (version’B’), Fox Film, 1979. Foto: Jan Sundstedt kollektion

3. Hajen (Jaws) – 1975
Ikoniska Hajen är ett mästerverk i all sin enkelhet. Kämpetorsken som stiger upp från djupet mot en ovetande simmare skapar en omedelbar känsla av fara och spänning. Den klassiska layouten med sin starka symbolik och effektiva minimalism gör affischen lika ikonisk som filmen själv – en perfekt representation av faran som väntar under ytan. ”I’m not going to waste my time arguing with a man who’s lining up to be a hot lunch”.

Filmaffischer
JAWS, US One Sheet, 1975 (re-issue ca. 2000). Foto: Jan Sundstedt kollektion

2. Jakten På Den Försvunna Skatten (Raiders of The Lost Ark) – 1981
Affischen till äventyrsfilmernas pièce de résistance kombinerar äventyr och nostalgi med starkt visuellt fokus på Harrison Ford som Indiana Jones. Enkla, jordnära färger och en klassisk äventyrskänsla gör den till en omedelbar favorit – precis som filmen i sig. ”Marion, don’t look at it. Shut your eyes, Marion. Don’t look at it, no matter what happens!”

Filmaffischer
Jakten på den Försvunna Skatten, Paramount Pictures, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

1. Stjärnornas Krig (Star Wars) – 1977
Kungen av filmaffischer. Dessutom den första filmaffischen jag fick vantarna på – blott tio år ung och för endast 15 (!) kronor (varmt tack till dåvarande Fox Film på Kungsgatan i Stockholm). Affischen för Stjärnornas Krig är en mäktig hyllning till filmens episka rymdäventyr. Med sin detaljrika design och suggestiva layout blir det en affisch som verkligen fångar fantasin och magin i George Lucas värld. Återigen en svensk affisch som skiljer sig en aning från sitt amerikanska original. ”I find your lack of faith disturbing…”

Filmaffischer
Stjärnornas Krig, Fox Film, 1977. Foto: Jan Sundstedt kollektion

Eftersnack

Det må vara självklart men kan ändå tilläggas att listan är som alla förstår högst subjektiv. Precis som de flesta listor är den, med undantag för medaljplatserna, även föremål för skiftningar beroende på dagsform. Överlag känner jag emellertid att den är hyfsat stabil, men underifrån kryllar det av bubblare som pockar på. Det finns hur många konstverk som helst att välja mellan – för många att nämna.

Att så kallade genrefilmer dominerar kan förstås också förklaras dels av personlig filmsmak, men även av det faktum att de mest kreativa och fantasirika filmaffischerna ryms inom vad vi kan se exempel på ovan. Att det företrädesvis är alster från 70- och 80-talet som dominerar är logiskt, och inte enbart för att det var under den perioden jag själv lade grunden för mitt smått patologiska filmintresse, utan även för att decennierna som sådana var smått osannolika vad gäller magiska och vidunderliga filmskapelser.

Filmaffischer
Janne Bond. Foto: Jan Sundstedt

Analogt vs. digitalt

Tilläggas kan att dagens filmaffischer förvisso kan vara visuellt imponerande, men något gått har också gått förlorat jämfört med affischkonsten från förr. Den digitala eran må ha fört med sig intressanta verktyg, men också en viss standardisering där skaparkraften och den handgjorda känslan ofta får ge vika för enhetliga, datorgenererade bilder. Var är originaliteten?

Filmaffischerna från 70- och 80-talet, som dominerar min lista, är på många sätt en hyllning till en tid då affischen inte bara marknadsförde en film – den berättade en historia i sig. Varje streck, varje färgval, bar på en egen känsla – en förväntan som nästan kunde överträffa själva filmen.

Kanske är det just därför de här affischerna har stått emot tidens tand så väl? De har i mina ögon en förmåga att väcka nostalgi och återkalla den där första förväntansfulla sucken, när man som liten snoris stod framför biografen, och såg en helt ny värld breda ut sig på papper.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Midsommar – en natt för kärlek och magi

Midsommarfirandet är en urgammal tradition som fortsätter att leva kvar starkt in i modern tid, i synnerhet i Sverige. Genom historien har det funnits en uppfattning om att denna tid på året bär på en alldeles särskild magi, där slöjan till en överfysisk verklighet ansetts vara tunnare än under andra tider på året. Detta har man under årens lopp har försökt ta till vara, med minst sagt innovativa metoder.

publicerad 20 juni 2025
– av Redaktionen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Midsommar markerar att sommaren definitivt har kommit. Det betyder just vad det låter som ”mitt i sommaren” och ordet fanns redan i fornsvenskans miþsumar. Högtiden firas i samband med sommarsolståndet, vilket är den tid på året då solen står som allra högst på det norra halvklotet. Midsommarafton firas alltid på en fredag.


Artikeln publicerades första gången den 22 juni 2023.


Midsommar firas även i Finland, där det i första hand kallas Juhannus som syftar på Johannes Döparen. I Danmark och Norge firar man också Johannes Döparens afton genom att bland annat tända bål och leka lekar. Just Johannes Döparens dag firas också till viss del i Tyskland, men generellt är firandet svalt i övriga Europa.

Förhistoriska anor

Hur länge midsommar har firats är högst oklart då den av allt att döma går långt tillbaka till förhistorisk tid, men man vet definitivt att den åtminstone firats i Norden sedan medeltiden. Midsommar har länge firats i samband med den kristna helgen Johannes Döparens dag, vilket också är anledningen till att lördagen blivit en helgdag.

Hur midsommarfirandet gick till under medeltiden vet man däremot väldigt lite om. Det finns antydningar om att firandet relaterade till fruktbarhet och vissa äldre källor som visar på att det bland annat förekom rituellt öldrickande samt även blot under vikingatiden.

Foto: Håkan Dahlström/CC BY 2.0

Sommarstädning och små grodor

Från omkring mitten av 1800-talet finns mer tydlig information omkring hur firandet gick till i Sverige. Ett viktigt moment var att hela huset skulle städas, sedan klädde man huset både inne och ute med blommor samt löv från bland annat björk. Även festplasterna lövades, samt även vagnar som man färdades i. Utanför huset sattes lövruskor, något som bönderna också kunde sälja till stadsborna.

Midsommarstången har sina anor i förstamajfirandet då man brukar resa en så kallad majstång i Tyskland och andra delar av världen. Troligen kom traditionen från Tyskland till Sverige under medeltiden, men eftersom det sällan hunnit börja grönska i Norden under maj så flyttades denna tradition till midsommarfirandet. En utbredd föreställning är att midsommarstången är tillägnad fruktbarhet och således kan utgöra någon form av fallossymbol, något som det dock inte finns bekräftelse på från kända historiska källor.

Midsommarstången har under åren haft olika utseenden, men under 1900-talet standardiserades utseendet och midsommarstängerna blev allt mer lika varandra över hela landet. Dans kring midsommarstången har troligen funnits åtminstone sedan 1800-talet, menar Jonas Engman, intendent på Nordiska museet.

Men dansen med sånger tog fart under 1920-talet. Då gavs det ut sångböcker med melodier och texter som kopplades till högtider.

Den kanske mest klassiska svenska midsommarsången – ”Små grodorna” – har spårats till militärmarsch från den franska revolutionen som heter ”La Chanson de l’Oignon”, eller ”Löksången”. Denna sång gjordes om till en nidlåt av engelska soldater där man bytte ut ordet ”camarade” (kamrat) till ”grenouille” (groda). När eller hur sången kom till Sverige är oklart, men man vet att den funnits länge på Nääs slott i Västergötland i samband med kurser i slöjd och lekar, där just ”Små grodorna” var en lek som lärdes ut där och trycktes i Sånglekar från Nääs 1922.

Mat

Vad man brukat äta kring midsommar har berott lite på var i landet man befunnit sig. Olika typer av fisk, men även fläsk samt annat kött har alla varit delar av festmåltiderna på olika håll. Vitgröt, det vill säga gröt som kokats på mjölk och ofta även med vetemjöl, är en något mer specifik rätt som varit vanlig som festmåltid på olika håll. Även filbunke hörde som regel till festmåltiden.

Idag är det framför allt sill och färskpotatis som står på menyn, tillsammans med de klassiska jordgubbarna. Brännvin av olika slag är lika självklara – givetvis tillsammans med en god snapsvisa.

Foto: Magnus D/CC BY 2.0

Midsommarens magi

Det har länge ansetts att gränserna till den överfysiska verkligheten varit tunnare under midsommar. Allt som växte ansågs särskilt under denna tid laddas med magiska krafter. Det var därför exempelvis vanligt att man under midsommar band en krans som man sparade. Det fanns av samma anledning också en föreställning om att man kunde återfå energi under vintern genom att lägga en torkad midsommarkrans i det årliga julbadet.

I synnerhet midsommardaggen ansågs ha speciella krafter och det var inte ovanligt att rulla omkring naken i den, eller samla daggen i exempelvis lakan, detta gjorde man för att det ansågs ge bättre hälsa. Att dricka ur källor var också vanligt under midsommaren, vilket ansågs vara välgörande för kropp och själ. Alla aktiviteter som involverade någon form av magiska aspekter skulle dock ske under tystnad – för att inte bryta deras mystiska inverkan.

Att vaka tyst vid vissa speciella platser skulle också kunna ge syner från kommande tider. Det förekom bland annat att man gick så kallad ”årsgång”, som kunde innebära att man på fastande mage gick motsols runt exempelvis en kyrka eller annan helig plats.

Om årsgångaren genomförde hela ritualen fick han på vägen hem uppleva syner eller ljud som berättade om händelser under det kommande året, berättar Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.

Kärlekens natt

Midsommar är sedan länge framförallt förknippat med just kärlek. Många unga kvinnor i Sverige kan än idag plocka sina sju eller nio blommor och lägga under kudden för att få veta vem man ska gifta sig med.

Midsommarnatten är inte lång men sätter sju och sjuttio vaggor igång”, brukar en äldre svensk ramsa lyda.

Ett annat sätt att spå om sin framtida partner var att äta så kallad drömgröt som var gjord på mjöl, vatten och väldigt mycket salt. Den som senare i drömmen kom och gav en dryck för att släcka törsten var ens framtida partner. Vad för typ av dryck det handlade om kunde också ge en antydan om huruvida man skulle få ett rikare, eller fattigare liv, tillsammans.

Ofta gjorde ungdomarna så kallade lekbröllop och man kunde välja ut en midsommarbrud och en brudgum, ofta hade de båda en varsin blomsterkrans. Det var inte heller helt ovanligt för flickor att binda kransar till pojkarna för att visa att de var ett par.

En de facto nationaldag i Sverige

I Sverige har nationaldagsfirandet den 6 juni, till minne av kröningen av Gustav Vasa år 1523, traditionellt sett inte varit en lika stor högtidsdag som nationaldagen är i många andra länder. En av flera förklaringar till detta, vid sidan av den långa tiden av fred i Sverige, är troligen att det närliggande midsommarfirandet de facto varit den verkligt stora och självklara högtiden vid sidan av den mer stillsamma julen.

Med detta sagt vill vi önska alla läsare en trevlig midsommar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sweden Rock fortsätter att imponera

Nordens största musikfestival Sweden Rock hölls i år i Norje i Sölvesborg. Givetvis var Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen på plats för att ta del av krigande scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som kunde vara hämtad direkt ur sagovärlden.

publicerad 17 juni 2025
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrow
next arrow
 

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Mer av allting sammanfattar årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mycket media, massa fotografer, enormt publikhav, merch, partnerföretag, vikinga- och medeltida kraftdemonstrationer i form av att lyfta stock på ett sätt som skulle ha passat på vilken vikingamarknad som helst. Publiken kunde ta del av högoktanig scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som hämtat ur film- och teatervärldar.

Framförallt levererade årets festival fantastiska framträdanden. En av de starkast kvalitativa som levererade musikaliskt med show, låtar, röst och balanserad helhet är bandet som undertecknad såg, hörde och lyriskt betraktade på Palladium i Stockholm 1995. Då var det med skivsläppet Helpyourselfish och med de karaktäristiska kompositionerna… Nu 30 år senare bättre än någonsin levererar de danska D-A-D med bandmedlemmarna Jesper Binzer sång och gitarr, brodern Jacob Binzer gitarr och sång, den alltid karismatiske Stig Pedersen bas och sång samt Laust Sonne trummor, serverar nästan med deras kroppar på silverfat de coola låtarna Sleeping My Day Away, Bad Craziness, Rim Of Hell med mera. Med ett nytt konst-CD-släpp i form av Speed Of Darkness så håller de sitt varumärke med god självkänsla samt gott självförtroende. Rockikonerna håller det samman med den röda tråden av igenkänningsfaktorn ur sitt framgångsrika sound, sin unika sångröst, de vackra scenkläderna, scenspråket, utstrålningen, tight fett trum- och basgångar där publiken svarade med upphöjda klappande händer och unison körsång till de kända rocklåtarna.

”Vi vill bli bäst i världen”

Artist Razz fick även en inbokad pratstund med gitarrist Oskar Lindroos och basist Jonathan Thyberg från bandet Bloodstain, ett band som tar sikte på att bli störst i världen. Först beskrev de att målet är att nå största scenen Festival Stage på Sweden Rock men efter en stund insåg de att ju redan nått det målet.

Ja, det är lika bra att ta sikte på att vi vill bli bäst i världen, uttryckte Oskar och Jonathan.

Vidare berättar de att Bloodstain som bandnamn kom till av att fingret på en av bandmedlemmarna började blöda vid för ivrig strängekviliblirism och det blev så bärande och symboliskt att alla i bandet därmed kände blodsbandet unisont.

De beskriver att låtarna skapas gemensamt i replokalmiljö och valet av metal togs också i sann demokratisk anda. Alla medlemmar i bandet har olika bakgrund och det finns en stark plattform av blues och rock och metal som innehåller mycket av dess skalor. På frågan om munspel kan passa i deras sättning så är svaret självklart.

Ja för tusan, uttrycker Oskar med glimten i ögat.

Tiden går och tiden kommer där intervjun med Oskar och Jonathan går så fort och Jessica Lindroos, en av bandets co-managers, kommer in i vårt intervjurum och vi inser att det är dags att avrunda med hopp om att få se, höra och se Bloodstains fortsatta fram- och medgångar.

En salig blandning av band

Många besökare uttrycker en eloge till Sweden Rock-ledningen att de lyckats genomföra en festival med så otroligt många band att kunna avnjutas, charmas av, ibland skrämmas av och återkommande bli helt hänförd av. Ett av många bra rockband var helt klart The Mercury Riots med medryckande artisteri och låtkatalog. En fascinerande upplevelse var King Diamond med sin karaktäristiska underbara falsettsång och en dynamisk teater- och dramaföreställning. En förlösande svensk akt som påverkade hela Pistonhead tältet var Knogjärn med dess scenspråk, ljus- och färgspel, text och musik som inte går att värja sig mot, som kan inspirera vilken fegis som helst att börja våga ta tag i sin situation.

Ja, det är helt klart minnesvärt med ynnesten att uppleva dessa urkompetenta band, där vissa är i 70-80-års åldern såsom 60-årsjubilerande Scorpions. Det blir minnen för livet som når alla sinnen och berör känslosträngarna till att förgylla samt sätta guldkant för alla dem som uppskattar dessa upplevelser. Extra effektfullt blev det då bandet Meshuggah mitt i natten levererade en ljusshow utan dess like. Soen bjöd musikalisk eldshow med ett poetiskt och smakfullt framträdande. Slipknot frammanade alla möjliga varelser och fick publiken att nästan tala eller rättare sagt sjunga i tungor utifrån call-and-response. De som avslutade hela festivalsessionen blev de bombastiska hårdrockande historieberättarna i det svenska hårdrocksbandet Sabaton – ett stycke teaterdrama med rekvisita av både stridsvagn, karolinerdräkter, gasmasker, eldkastare och med ett crescendo till fyrverkeri så att det kändes som att hela Sweden Rockauditoriet firade nyårsafton.

Många band på festivalen uttalade även tacksamhet och eftertankar till alla de som jobbade inne på festivalområdet till att det fanns band såsom Cruzified Barbara med sin sångerska Mia Karlsson som uttryckte medlidande till alla de barn som drabbas i Gaza.

Imponerande organisation

Inför Sweden Rock skrevs många spaltmillimetrar, bland annat om att SVT visade en dokumentär om Sweden Rock och dess general, Ingolf Persson, som förhållit sig skeptisk gentemot många journalister, liksom även gentemot boksläppet om Sweden Rocks memoarer med dess tillkomst och fram till 30-årsjubileet då den släpptes 2023. Ingolf betraktar den i första hand som något av en sagobok och har en egen klar uppfattning och syn på Sweden Rocks själ som skiljer sig klart gentemot denna.

Många är för övrigt camparna som anländer i stil och uttrycker att campingen är halva nöjet. Det har också beskrivits att Visit Blekinge testar Sweden Rock för att locka nya invånare. Festivalen beskrevs av viss annan media som pompöst och maximalt. Någon uttryckte också ”faktiskt lite rockigt”…

Det kan konstateras att festivalen samlar många olika människor, målgrupper, åldrar och det hela kan nog sammanfattas med glädje, kärlek, intresse och den största känslan av dem alla – tacksamhet. Med facit i hand kunde vi se och höra så mycket som 93 band från fem scener med blandad repetoar, med ett imponerande arrangemang utifrån vilken otrolig logistik med artist, musiker och bandväxlingar till samordnandet och ackrediteringarna av journalister, fotografer till alla publikvärdar, säkerhetspersonal, vakter, scenarbetare, elektriker med mera.

När festivalen började närma sig sitt slut förstod de flesta att de fått något sting av de farliga djur och band som deltagit på Sweden Rock, såsom Huggorm tillika Scorpions där nervgifterna stundom verkade med öronbedövande, näsvisa och direkt synbara förlamande dödsryckningar. Vi längtar redan efter att bli stungna igen på Sweden Rock Festival 2026.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.