MORGONDAGENS DAGSTIDNING – lördag 5 juli 2025

lördag 5 juli 2025

Palme och den globalistiska revolutionen

publicerad 5 februari 2017

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Folkhemmets fiender

Palme är, och har väl i viss mån alltid varit, något av ett hatobjekt för den nationellt sinnade högern. Han beskylls bland annat för att ha genomdrivit en långtgående socialisering av Sverige och för att ha initierat den förödande multikulti-politiken. Det kan vara hög tid att nyansera bilden något. Palme var i grunden anti-kommunist och – faktiskt – en glödande patriot. Vi får inte heller glömma att fram till vårvintern 1986 var Sverige, hur man än vrider och vänder på saken, i allt väsentligt fortfarande det svenska folkets hem. Karln må sedan ha haft sällsynt dåliga – eller illvilliga – rådgivare i frågor rörande till exempel löntagarfonder och mångkultur.

Med lite god vilja kan Palme betraktas som förvaltare av den svenska folkhemstraditionen, med rötter hos den konservative nationalisten Rudolf Kjellén, där en stark, välorganiserad stat och folkgemenskap över klassgränserna var de bärande beståndsdelarna. Nationen skulle stå enad inför yttre hot som kommunism och global storfinans. Palme värnade (möjligen till överdrift) statlig kontroll över väsentlig svensk infrastruktur och stod upp för nationalstatlig integritet gentemot såväl EG och Nato som Warszawapakten. På köpet fick han många mäktiga fiender. Men dem hittar man knappast i första hand hos den traditionella högern.

Nationalstaten har genom historien varit hårt ansatt från två läger. Dels från den marxistiska vänstern som med full kraft attackerat dess nationella element. Dels från liberalt håll där den starka staten varit i skottgluggen. Under 1980-talet förenande sig dessa två positioner – kulturell ultramarxism och benhård ekonomisk liberalism – i en överordnad världsomspännande ideologi. Globalism är väl den i dag vedertagna benämningen på detta besynnerliga hopkok som fram till helt nyligen totalt dominerade västerlandets politiska liv. I Sverige fick den globalistiska ideologin sitt tidigaste och starkaste fäste inom socialdemokratin – men på allvar först efter Palmes död.

Två av Palmes närmaste medarbetare, statssekreterarna (med mera) Odd Engström och Ulf Dahlsten, var övertygade globalister. Det framgick i synnerhet efter statsministerns död. Dahlsten var också den person som vid tiden för mordet hade störst insyn i och det övergripande ansvaret för frågor rörande Palmes säkerhet.

Från och med senare delen av 1980-talet omstöptes det svenska samhället i grunden. De globalistiska krafterna gavs fritt spelrum vilket bland annat resulterade i ett svenskt EU-medlemskap och ett betydande närmande till Nato. Avregleringar och utförsäljning av statlig egendom genomdrevs i rekordartad omfattning. Hade detta varit möjligt med Palme fortfarande i livet?

Att mordet på Palme var politiskt motiverat får man utgå från. Att Palmes ideologiska huvudmotståndare stod att finna i det framväxande globalistiska lägret framstår nu i efterhand som allt tydligare.

En konspiration inom näringslivet

Principen om Ockhams rakkniv innebär att en enklare förklaring, allt annat lika, är att föredra framför en krånglig. Thage G. Petersson nämner i sina memoarer ett möte med pappersmassafabriken Korsnäs VD Nils Landqvist någon vecka efter mordet på Palme. Landqvist antyder att han sitter inne med upplysningar om en sammansvärjning inom näringslivet mot statsministern. Korsnäs kontrollerades vid den tiden av Jan Stenbecks investmentbolag Kinnevik. Att den lönsamma fabriken användes som kassako när Stenbeck byggde upp sitt medie- och telekomimperium är idag allmänt känt. Men Stenbeck var i det här skedet också beroende av att politiken omgående svängde drastiskt i hans favör. Särskilt naturligtvis när det gällde de statliga monopolen inom etermedia- och telekommunikation. Var Stenbeck av den uppfattningen att Palme måste röjas ur vägen för att de nödvändiga politiska förändringarna skulle kunna komma till stånd? Ockhams rakkniv tillämpad på Landqvists information ger intressanta uppslag.

Stenbeck saknade ingalunda kontakter i den innersta kretsen av socialdemokratin. Han och Odd Engström var gamla studiekamrater. Engström hade varit Palmes statssekreterare under några år på 1980-talet. Efter mordet intog han en framskjuten position när det gällde att omforma socialdemokratin i globaliserande riktning. I mitten av 1990-talet tog han plats i styrelsen för Stenbecks Kinnevik. Man kan väl räkna med att Stenbeck och Engström var förtroliga samtalspartners såväl före som efter mordet, att mediemogulen höll sig underrättad om var Palme stod i för honom angelägna frågor.

Det fanns förstås en rad aktörer inom näringslivet som, likt Jan Stenbeck, hade en hel del att vinna på en radikal omläggning av monopolpolitiken. En av dem var Per-Eric Fylking som på sistone mest gjort sig känd för att försvara Telias skumraskaffärer i forna Sovjetrepubliker, men som har hängt med ända sedan Televerkstiden.

Globalismen intar Korsnäs

Korsnäs var fram till slutet av 1970-talet fortfarande ett folkhem i miniatyr. Fackordföranden, som var sosse av den gamla stammen, och VD Nils Landqvist var båda präglade av Saltsjöbadsanda och sökte ständigt samförståndslösningar med fabrikens, ytterst nationens, bästa för ögonen. Marxistisk klasskampsretorik lyste med sin frånvaro.

Men när Stenbeck tog över rodret vid fabrikens dominerande ägare Kinnevik var det slut på husfriden. Nu kunde inte längre någon hänsyn tas till annat än kortsiktig profit. Därmed fanns de nyliberala förutsättningarna på plats för ett globalistiskt angrepp på den ordning som hade präglat fabriken i decennier. Om det var en tillfällighet eller ej ska vara osagt. Men ungefär samtidigt gjorde även kulturmarxismen sitt intåg på fabriken i form av en kommunistisk fackföreningsman, vi kallar honom Aron, och det globalistiska tvåfrontskriget mot den gamla ordningen kunde börja.

Arons bakgrund är intressant. Han kom från en känd judisk överklassfamilj som gjort sig bemärkt inom såväl handel, industri och finans som inom vetenskap och kulturliv och där man, i likhet med den röde bankiren Olof Aschberg, förmått förena privat kapitalackumulation med kulturell, social och politisk vänsterradikalism. Den unge Aron gick med i Förbundet Kommunist, som enligt Wikipedia stod för ”någonting mitt emellan trotskism och maoism”. Av folkbokföringsregistret att döma levde han en period kollektivliv i villaområdet Edsviken i Sollentuna, ett stenkast, för övrigt, från Christer Pettersson. Det här var vid tiden för Petterssons beryktade bajonettdråp alldeles invid den plats där Olof Palme skulle mördas femton år senare.

Det är ett märkligt sammanträffande som inte behöver betyda mer än att Aron sannolikt kände väl till Christer Pettersson, själva sinnebilden för ”den ensamme galningen”, långt innan parkbänksfyllot från Sollentuna blev rikskändis genom i synnerhet Stenbecks TV 3. Under 1970-talet lanserade Förbundet Kommunist en ”proletariseringskampanj” som innebar att de ofta universitetsutbildade överklassungdomarna flyttade till vanliga bostadsområden och tog vanliga fabriksjobb. Aron hamnade alltså på Korsnäs. Kommunisternas huvudsyfte var att infiltrera fackföreningsrörelsen, som man uppfattade som alltför inriktad på samförstånd, och radikalisera den inifrån. Huvudfienden var med andra ord folkhemmet, Saltsjöbadsandan och i förlängningen nationalstaten.

Den kommunistiske infiltratören Aron inledde ganska snart en smutskastningskampanj mot den gamle fackordföranden vilken framställdes som arketypisk pamp. Själv poserade Aron i lokalpressen iförd murarskjorta och med uppkavlade ärmar. Han lade sig även till med ett lagom ovårdat och slangbetonat språkbruk. Media tog i vanlig ordning ställning för David i kampen mot Goliat. Vid samma tid använde sig Jan Stenbeck av en identisk taktik, det vill säga att utnyttja rollen som underdog till max, när han drog lans mot de statliga monopolen. Ytterligare en samtida parallell är värd att notera: den påhoppade och sedermera detroniserade fackordföranden jämförde själv kampanjens modus operandi med det grasserande Palmehatet.

Det är ingen vild gissning att Stenbeck och Aron åtminstone kände till varandra långt innan de sammanstrålade på Korsnäs. De var ungefär jämngamla och uppvuxna i samma stockholmska överklassmiljöer. Hur som helst så blev de snart allierade på fabriken. Stenbeck var förstås mån om att undvika motstånd från facket när han pumpade pengar ut ur fabriken och in i det begynnande medie- och telekomimperiet. Aron, vars arbetarkamp sammanfattas i uttrycket ”ett spel för galleriet”, blev den välvilligt inställde fackföreningsledaren han så väl behövde.

Jan Stenbeck: globalismen personifierad

Det är intressant att både Jan Stenbeck och Ulf Dahlsten i olika sammanhang beskrivit sig själva som i grunden marxistiska dialektiker, fast utan visioner om ett framtida klasslöst samhälle. Konkurrens, kamp och konflikt inom ett samhälle är önskvärda tillstånd. Därigenom försvåras varje ansats till folkgemenskap. Nationalstaten undermineras vilket skapar problem som bara, enligt globalistisk logik, mer av konkurrens, kamp, konflikt – och överstatlighet – kan lösa.

Stenbeck var fullt införstådd med kulturmarxismens samhällsomstörtande potential när han tog steget in i mediebranschen på allvar mot slutet av 1980-talet. Hans redaktioner kryllade av trotskister och maoister. Troligen blev han blev grundligt skolad i ämnet redan tio år tidigare, av den kommunistiske fackföreningsmannen på Korsnäs som vi här har kallat Aron.

De statliga monopolen satte förstås käppar i hjulet för Stenbecks affärsplaner. Men han kan också ha haft ideologiska motiv för att sluta upp bakom den globalistiska revolutionen. Palme verkade i en ursvensk samförståndstradition, med populistiska och paternalistiska inslag, som globalister och besläktade revoltörer omöjligt kan fördra. En jämförelse med Gustav III i det avseendet är inte helt orimlig. Att Palme, på grund av en kombination av yttre omständigheter och personliga tillkortakommanden, aldrig blev någon landsfader är en annan historia.

Utifrån ett höger-vänsterperspektiv ter sig de politiska och samhälleliga omvälvningarna i Sverige under 1980-talet svårbegripliga. Men i takt med att globalisterna tappar greppet om debatten och målar in sig allt mer i ett hörn börjar deras rätta ansikte träda fram. Figurer som Odd Engström, Ulf Dahlsten, Göran Rosenberg, Peter Wolodarski, Jan Helin, Robert Aschberg och inte minst Jan Stenbeck är (var) inget annat än svurna fiender till nationalstaten.

Epilog

Att en globalistisk revolution genomfördes i Sverige av fiender till nationalstaten vid mitten av 1980-talet kan anses ställt utom allt tvivel. Revoltörerna synes ha haft försänkningar inom det socialdemokratiska partiet, statsledningen, näringslivet och massmedia. De kan ha agerat utifrån en kombination av personlig vinningslystnad och ideologisk övertygelse. Här har framkastats tanken att revolutionen kan ha utgått från och haft sitt själva kreativa centrum lokaliserat till Korsnäs pappersmassafabrik utanför Gävle.

Det kan förstås ha varit så att Palme av en ren tillfällighet föll offer för en ”ensam galning” mitt under en pågående samhällsomstörtning. Att globalisterna såg Palme som ett besvärande hinder kan nog i alla händelser förutsättas. Men vilka som låg bakom mordet får vi kanske aldrig veta med säkerhet.

Det socialdemokratiska partietablissemanget, i synnerhet Ulf Dahlsten, och Stenbeckkontrollerad massmedia har verkat frenetiskt för att framställa Christer Pettersson som Palmes sannolike mördare, detta trots att mer initierade bedömare avfärdar honom kategoriskt. Lisbet Palmes utpekande väger tungt härvidlag, menar man. Men inget i de inledande förhören med henne indikerar att mördaren skulle ha varit en missanpassad alkoholist. Föreställningen om en ”ensam galning”, närmare bestämt Christer Pettersson, växer fram hos Lisbet Palme successivt, i samtal med och under inflytande av Ulf Dahlsten. Det framgår mellan raderna i Ulf Dahlstens egna memoarer.

 

Durango

 

Källförteckning och ursprungligen publicerad på bloggen Nationellt Perspektiv

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bekräftat: Denis Villeneuve regisserar ”Bond 26”

publicerad 26 juni 2025
– av Jan Sundstedt
James Bond
"Bond 26" - snart på en biograf nära dig...

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


På onsdagen bekräftades det officiellt att den hyllade regissören Denis Villeneuve tar rodret för den kommande James Bond-filmen – ”Bond 26”. Nyheten har snabbt skapat stor uppståndelse i filmvärlden och bland Bond-fans världen över, som nu ser fram emot en ny era för den ikoniska agentserien.

Denis Villeneuve är känd för sina visuellt slående och berättarmässigt djupa filmer som exempelvis Blade Runner 2049, Arrival och Dune, och anses överlag vara ett något oväntat men spännande val för Bond-franchisen.

Hans stil, ofta präglad av en kombination av storslagen estetik och komplexa karaktärsstudier, förväntas ge den brittiska agenten en ny dimension.

Villeneuve har tidigare visat prov på sin förmåga att skapa intensiva och engagerande filmer, vilket väcker förhoppningar om att Bond 26 kommer att bli både en kritiker- och publikframgång.

Producenterna har sökt efter en regissör som kan föra serien framåt utan att tappa dess klassiska kärna. Med Denis Villeneuve vid rodret kan man förvänta sig en balans mellan tradition och förnyelse.

I ett officiellt uttalande säger Villeneuve att han är hedrad över att få arbeta med en av filmhistoriens mest älskade karaktärer och att han ser fram emot att utforska nya berättelser inom Bond-universumet.

Några av mina tidigaste minnen från biobesök är kopplade till 007. Jag växte upp med att titta på James Bond-filmer med min far, ända sedan ’Dr. No’ med Sean Connery. Jag är ett hängivet Bond-fan. För mig är han heligt territorium. Jag har för avsikt att hedra traditionen och öppna vägen för många nya uppdrag framöver. Detta är ett enormt ansvar, men också otroligt spännande för mig och en stor ära. Amy, David och jag är helt överlyckliga över att få återföra Bond till vita duken. Tack till Amazon MGM Studios för deras förtroende.

Vem får rollen?

Detaljer kring handlingen och vilka skådespelare som kommer att medverka är ännu inte officiellt bekräftade, men det råder stor enighet om att Daniel Craig inte kommer att återvända i rollen som 007.

Istället cirkulerar flera namn som potentiella efterträdare, där Aaron Taylor-Johnson, Henry Cavill och Theo James är några av de främsta favoriterna.

Taylor-Johnson har särskilt fått mycket uppmärksamhet efter att ha ingått en ambassadörsdeal med Omega (det ikoniska klockmärket som länge förknippats med Bond) vilket många tolkar som ett starkt tecken på att han är aktuell för rollen.

Diskussionerna kring den nya Bond-skådespelaren pågår fortfarande, och valet väntas offentliggöras närmare produktionsstarten.

Med Villeneuve som regissör kan Bond 26 bli en av de mest visuellt imponerande och narrativt ambitiösa filmerna i serien. Det återstår att se hur denna nya tolkning kommer att tas emot, men förväntningarna är höga.

Bond-universumet står inför en spännande framtid, och med bekräftelsen av Villeneuve är det tydligt att franchisen fortsätter att utvecklas och förnya sig. Något som förhoppningsvis både gamla och nya fans kan glädjas åt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tidernas bästa filmaffischer

Som cineast råder det utöver själva filmtittandet ingen brist på sidospår. Ett sådant av betydelse är den klassiska filmaffischen.

publicerad 25 juni 2025
– av Jan Sundstedt
Filmaffischer
Filmaffischer - en källa till konst, kultur och glädje.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Film och filmaffischer är oskiljaktigt förenade med konst och kreativitet. Många lämnar övrigt att önska, men ett betydande antal är ren och skär magi.

Däremot betyder en bra film inte nödvändigtvis en dito filmaffisch – det finns gott om utsökta filmer med fantasilös layout och artwork – och samma devis gäller åt motsatta hållet. Det vill säga att en utsökt filmaffisch inte alltid borgar för en magisk filmupplevelse.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 oktober 2024.


Som cineast och filmtok deluxe råder det således, utöver själva filmtittandet, ingen brist på sidospår på området (vare sig det gäller undertecknad själv eller Mary B). Må det vara febrilt sökande efter filmmusik – förslagsvis otäckt dyra utgåvor och i begränsade upplagor från nischade skivbolag – eller för den delen autografer samt så kallad merchandise.

En annan källa till sinande plånbok, trångboddhet samt (o)sund besatthet är ett av mina favoritämnen: filmaffischer – en konstform av synnerligen fantasifullt och utsökt slag.

Att välja ut 50 favoriter kräver sin man. Att välja 25 stycken är än knepigare. Att plocka ut enbart tio guldkorn är en prövning som endast ett fåtal djärva själar vågar sig på. Jag avser här emellertid göra ett försök. Jag har valt att bocka av följande kriterier vad gäller min högst personliga lista:

1. Svenska affischer avsedda för biografer i Sverige (vän av ordning kommer dock märka ett undantag från denna punkt).
2. Affischerna måste finnas i min privata samling.
3. Affischens artwork och layout är primärt fokus, men filmerna som sådana är filmer jag håller högt.

Så, utan vidare krusiduller, låt oss skrida till verket med mina nuvarande tio favoriter – inklusive en solklar etta.

10. Död & Begraven (Dead & Buried) – 1981
Den kusliga affischen lyckas förmedla en ryslig stämning med minimalistisk design. Det bleka ansiktet som stiger upp ur marken är både oroande och hypnotiserande, vilket speglar filmens mörka undertoner perfekt. Kanske inte direkt en må-bra-film men dock en sjujäkla rysare. Bonuspoäng för varningsskylten. ”You can try to kill me, Dan. But you can’t. You can only make me dead.”

Filmaffischer
Död & Begraven, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

9. Psycho II – 1983
En uppföljare i paritet med med Hitchcocks klassiker överraskar med en affisch som är både elegant och obehaglig. Det ikoniska huset i bakgrunden och Norman Bates skugga fångar filmens klassiska psykologiska skräck i ett enkelt men effektivt bildspråk. Filmen skrämde för övrigt livet ur mig i biosalongen år 1983. ”It’s starting again…”

Filmaffischer
PSYCHO II, UiP, 1982. Foto: Jan Sundstedt kollektion

8. Exorcisten (The Exorcist) – 1974
Den svenska affischen till Exorcisten fokuserar på mystik och religiös symbolik. Den ensamma gestalten (Fader Merrin/Max von Sydow) i mörkret under en ljuskägla skapar en känsla av att något övernaturligt är nära förestående – en lysande hyllning till filmens gotiska tema om hin håle, religion och tro. ”The power of Christ compels you!”

Filmaffischer
Exorcisten, Warner Columbia, 1974 (1982). Foto: Jan Sundstedt kollektion

7. Flykten Från New York (Escape From New York) – 1981
Här lyfts filmens postapokalyptiska värld fram med en iögonfallande design. Affischen till Flykten Från New York använder minimalistiska färger med fokus på Kurt Russel som Snake Plissken. Frihetsgudinnan i ruiner, vilket perfekt fångar filmens dystopiska atmosfär. ”I don’t give a fuck about your war. Or your president!”

Filmaffischer
Flykten Från New York, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

6. De Vilda Gässen (The Wild Geese) – 1978
Affischen till De Vilda Gässen bjuder på tidlös actionestetik. Med ett explosivt färgschema och tydligt fokus på de hårdföra huvudkaraktärerna, återspeglar affischen filmens militära tema med intensitet och kraft. Hårdare kvartett har aldrig skådats på vita duken – en klassiker. ”My heels are where my balls used to be.”

Filmaffischer
De Vilda Gässen, Europa Film, 1978. Foto: Jan Sundstedt kollektion

5. Leva Och Låta Dö (Live And Let Die) – 1973
En affisch som lyser i ett färgsprakande och dynamiskt collage i form av inte minst Tarot-korten. De dramatiska poserande karaktärerna med Roger Moores James Bond i centrum, kombinerat med de exotiska miljöerna gör affischen till ett mästerverk i äventyr och action. Dessutom en fem-etta till Bond-film. ”My name is Bond…James Bond”.

Filmaffischer
Leva Och Låta Dö, United Artists, 1973 (1981). Foto: Jan Sundstedt kollektion

4. Alien – 1979
Den svenska affischen till klassikern Alien förmedlar perfekt filmens blandning av science fiction och skräck. Det mystiska ägget mot en mörk bakgrund väcker frågor och rädslor utan att avslöja för mycket. Affischen skiljer sig mot den internationella versionen på så sätt att filmens karaktärer syns på sidorna om ägget. ”I don’t wanna hear your goddam explanation!”

Filmaffischer
ALIEN (version’B’), Fox Film, 1979. Foto: Jan Sundstedt kollektion

3. Hajen (Jaws) – 1975
Ikoniska Hajen är ett mästerverk i all sin enkelhet. Kämpetorsken som stiger upp från djupet mot en ovetande simmare skapar en omedelbar känsla av fara och spänning. Den klassiska layouten med sin starka symbolik och effektiva minimalism gör affischen lika ikonisk som filmen själv – en perfekt representation av faran som väntar under ytan. ”I’m not going to waste my time arguing with a man who’s lining up to be a hot lunch”.

Filmaffischer
JAWS, US One Sheet, 1975 (re-issue ca. 2000). Foto: Jan Sundstedt kollektion

2. Jakten På Den Försvunna Skatten (Raiders of The Lost Ark) – 1981
Affischen till äventyrsfilmernas pièce de résistance kombinerar äventyr och nostalgi med starkt visuellt fokus på Harrison Ford som Indiana Jones. Enkla, jordnära färger och en klassisk äventyrskänsla gör den till en omedelbar favorit – precis som filmen i sig. ”Marion, don’t look at it. Shut your eyes, Marion. Don’t look at it, no matter what happens!”

Filmaffischer
Jakten på den Försvunna Skatten, Paramount Pictures, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

1. Stjärnornas Krig (Star Wars) – 1977
Kungen av filmaffischer. Dessutom den första filmaffischen jag fick vantarna på – blott tio år ung och för endast 15 (!) kronor (varmt tack till dåvarande Fox Film på Kungsgatan i Stockholm). Affischen för Stjärnornas Krig är en mäktig hyllning till filmens episka rymdäventyr. Med sin detaljrika design och suggestiva layout blir det en affisch som verkligen fångar fantasin och magin i George Lucas värld. Återigen en svensk affisch som skiljer sig en aning från sitt amerikanska original. ”I find your lack of faith disturbing…”

Filmaffischer
Stjärnornas Krig, Fox Film, 1977. Foto: Jan Sundstedt kollektion

Eftersnack

Det må vara självklart men kan ändå tilläggas att listan är som alla förstår högst subjektiv. Precis som de flesta listor är den, med undantag för medaljplatserna, även föremål för skiftningar beroende på dagsform. Överlag känner jag emellertid att den är hyfsat stabil, men underifrån kryllar det av bubblare som pockar på. Det finns hur många konstverk som helst att välja mellan – för många att nämna.

Att så kallade genrefilmer dominerar kan förstås också förklaras dels av personlig filmsmak, men även av det faktum att de mest kreativa och fantasirika filmaffischerna ryms inom vad vi kan se exempel på ovan. Att det företrädesvis är alster från 70- och 80-talet som dominerar är logiskt, och inte enbart för att det var under den perioden jag själv lade grunden för mitt smått patologiska filmintresse, utan även för att decennierna som sådana var smått osannolika vad gäller magiska och vidunderliga filmskapelser.

Filmaffischer
Janne Bond. Foto: Jan Sundstedt

Analogt vs. digitalt

Tilläggas kan att dagens filmaffischer förvisso kan vara visuellt imponerande, men något gått har också gått förlorat jämfört med affischkonsten från förr. Den digitala eran må ha fört med sig intressanta verktyg, men också en viss standardisering där skaparkraften och den handgjorda känslan ofta får ge vika för enhetliga, datorgenererade bilder. Var är originaliteten?

Filmaffischerna från 70- och 80-talet, som dominerar min lista, är på många sätt en hyllning till en tid då affischen inte bara marknadsförde en film – den berättade en historia i sig. Varje streck, varje färgval, bar på en egen känsla – en förväntan som nästan kunde överträffa själva filmen.

Kanske är det just därför de här affischerna har stått emot tidens tand så väl? De har i mina ögon en förmåga att väcka nostalgi och återkalla den där första förväntansfulla sucken, när man som liten snoris stod framför biografen, och såg en helt ny värld breda ut sig på papper.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Midsommar – en natt för kärlek och magi

Midsommarfirandet är en urgammal tradition som fortsätter att leva kvar starkt in i modern tid, i synnerhet i Sverige. Genom historien har det funnits en uppfattning om att denna tid på året bär på en alldeles särskild magi, där slöjan till en överfysisk verklighet ansetts vara tunnare än under andra tider på året. Detta har man under årens lopp har försökt ta till vara, med minst sagt innovativa metoder.

publicerad 20 juni 2025
– av Redaktionen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Midsommar markerar att sommaren definitivt har kommit. Det betyder just vad det låter som ”mitt i sommaren” och ordet fanns redan i fornsvenskans miþsumar. Högtiden firas i samband med sommarsolståndet, vilket är den tid på året då solen står som allra högst på det norra halvklotet. Midsommarafton firas alltid på en fredag.


Artikeln publicerades första gången den 22 juni 2023.


Midsommar firas även i Finland, där det i första hand kallas Juhannus som syftar på Johannes Döparen. I Danmark och Norge firar man också Johannes Döparens afton genom att bland annat tända bål och leka lekar. Just Johannes Döparens dag firas också till viss del i Tyskland, men generellt är firandet svalt i övriga Europa.

Förhistoriska anor

Hur länge midsommar har firats är högst oklart då den av allt att döma går långt tillbaka till förhistorisk tid, men man vet definitivt att den åtminstone firats i Norden sedan medeltiden. Midsommar har länge firats i samband med den kristna helgen Johannes Döparens dag, vilket också är anledningen till att lördagen blivit en helgdag.

Hur midsommarfirandet gick till under medeltiden vet man däremot väldigt lite om. Det finns antydningar om att firandet relaterade till fruktbarhet och vissa äldre källor som visar på att det bland annat förekom rituellt öldrickande samt även blot under vikingatiden.

Foto: Håkan Dahlström/CC BY 2.0

Sommarstädning och små grodor

Från omkring mitten av 1800-talet finns mer tydlig information omkring hur firandet gick till i Sverige. Ett viktigt moment var att hela huset skulle städas, sedan klädde man huset både inne och ute med blommor samt löv från bland annat björk. Även festplasterna lövades, samt även vagnar som man färdades i. Utanför huset sattes lövruskor, något som bönderna också kunde sälja till stadsborna.

Midsommarstången har sina anor i förstamajfirandet då man brukar resa en så kallad majstång i Tyskland och andra delar av världen. Troligen kom traditionen från Tyskland till Sverige under medeltiden, men eftersom det sällan hunnit börja grönska i Norden under maj så flyttades denna tradition till midsommarfirandet. En utbredd föreställning är att midsommarstången är tillägnad fruktbarhet och således kan utgöra någon form av fallossymbol, något som det dock inte finns bekräftelse på från kända historiska källor.

Midsommarstången har under åren haft olika utseenden, men under 1900-talet standardiserades utseendet och midsommarstängerna blev allt mer lika varandra över hela landet. Dans kring midsommarstången har troligen funnits åtminstone sedan 1800-talet, menar Jonas Engman, intendent på Nordiska museet.

Men dansen med sånger tog fart under 1920-talet. Då gavs det ut sångböcker med melodier och texter som kopplades till högtider.

Den kanske mest klassiska svenska midsommarsången – ”Små grodorna” – har spårats till militärmarsch från den franska revolutionen som heter ”La Chanson de l’Oignon”, eller ”Löksången”. Denna sång gjordes om till en nidlåt av engelska soldater där man bytte ut ordet ”camarade” (kamrat) till ”grenouille” (groda). När eller hur sången kom till Sverige är oklart, men man vet att den funnits länge på Nääs slott i Västergötland i samband med kurser i slöjd och lekar, där just ”Små grodorna” var en lek som lärdes ut där och trycktes i Sånglekar från Nääs 1922.

Mat

Vad man brukat äta kring midsommar har berott lite på var i landet man befunnit sig. Olika typer av fisk, men även fläsk samt annat kött har alla varit delar av festmåltiderna på olika håll. Vitgröt, det vill säga gröt som kokats på mjölk och ofta även med vetemjöl, är en något mer specifik rätt som varit vanlig som festmåltid på olika håll. Även filbunke hörde som regel till festmåltiden.

Idag är det framför allt sill och färskpotatis som står på menyn, tillsammans med de klassiska jordgubbarna. Brännvin av olika slag är lika självklara – givetvis tillsammans med en god snapsvisa.

Foto: Magnus D/CC BY 2.0

Midsommarens magi

Det har länge ansetts att gränserna till den överfysiska verkligheten varit tunnare under midsommar. Allt som växte ansågs särskilt under denna tid laddas med magiska krafter. Det var därför exempelvis vanligt att man under midsommar band en krans som man sparade. Det fanns av samma anledning också en föreställning om att man kunde återfå energi under vintern genom att lägga en torkad midsommarkrans i det årliga julbadet.

I synnerhet midsommardaggen ansågs ha speciella krafter och det var inte ovanligt att rulla omkring naken i den, eller samla daggen i exempelvis lakan, detta gjorde man för att det ansågs ge bättre hälsa. Att dricka ur källor var också vanligt under midsommaren, vilket ansågs vara välgörande för kropp och själ. Alla aktiviteter som involverade någon form av magiska aspekter skulle dock ske under tystnad – för att inte bryta deras mystiska inverkan.

Att vaka tyst vid vissa speciella platser skulle också kunna ge syner från kommande tider. Det förekom bland annat att man gick så kallad ”årsgång”, som kunde innebära att man på fastande mage gick motsols runt exempelvis en kyrka eller annan helig plats.

Om årsgångaren genomförde hela ritualen fick han på vägen hem uppleva syner eller ljud som berättade om händelser under det kommande året, berättar Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.

Kärlekens natt

Midsommar är sedan länge framförallt förknippat med just kärlek. Många unga kvinnor i Sverige kan än idag plocka sina sju eller nio blommor och lägga under kudden för att få veta vem man ska gifta sig med.

Midsommarnatten är inte lång men sätter sju och sjuttio vaggor igång”, brukar en äldre svensk ramsa lyda.

Ett annat sätt att spå om sin framtida partner var att äta så kallad drömgröt som var gjord på mjöl, vatten och väldigt mycket salt. Den som senare i drömmen kom och gav en dryck för att släcka törsten var ens framtida partner. Vad för typ av dryck det handlade om kunde också ge en antydan om huruvida man skulle få ett rikare, eller fattigare liv, tillsammans.

Ofta gjorde ungdomarna så kallade lekbröllop och man kunde välja ut en midsommarbrud och en brudgum, ofta hade de båda en varsin blomsterkrans. Det var inte heller helt ovanligt för flickor att binda kransar till pojkarna för att visa att de var ett par.

En de facto nationaldag i Sverige

I Sverige har nationaldagsfirandet den 6 juni, till minne av kröningen av Gustav Vasa år 1523, traditionellt sett inte varit en lika stor högtidsdag som nationaldagen är i många andra länder. En av flera förklaringar till detta, vid sidan av den långa tiden av fred i Sverige, är troligen att det närliggande midsommarfirandet de facto varit den verkligt stora och självklara högtiden vid sidan av den mer stillsamma julen.

Med detta sagt vill vi önska alla läsare en trevlig midsommar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sweden Rock fortsätter att imponera

Nordens största musikfestival Sweden Rock hölls i år i Norje i Sölvesborg. Givetvis var Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen på plats för att ta del av krigande scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som kunde vara hämtad direkt ur sagovärlden.

publicerad 17 juni 2025
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrow
next arrow
 

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Mer av allting sammanfattar årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mycket media, massa fotografer, enormt publikhav, merch, partnerföretag, vikinga- och medeltida kraftdemonstrationer i form av att lyfta stock på ett sätt som skulle ha passat på vilken vikingamarknad som helst. Publiken kunde ta del av högoktanig scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som hämtat ur film- och teatervärldar.

Framförallt levererade årets festival fantastiska framträdanden. En av de starkast kvalitativa som levererade musikaliskt med show, låtar, röst och balanserad helhet är bandet som undertecknad såg, hörde och lyriskt betraktade på Palladium i Stockholm 1995. Då var det med skivsläppet Helpyourselfish och med de karaktäristiska kompositionerna… Nu 30 år senare bättre än någonsin levererar de danska D-A-D med bandmedlemmarna Jesper Binzer sång och gitarr, brodern Jacob Binzer gitarr och sång, den alltid karismatiske Stig Pedersen bas och sång samt Laust Sonne trummor, serverar nästan med deras kroppar på silverfat de coola låtarna Sleeping My Day Away, Bad Craziness, Rim Of Hell med mera. Med ett nytt konst-CD-släpp i form av Speed Of Darkness så håller de sitt varumärke med god självkänsla samt gott självförtroende. Rockikonerna håller det samman med den röda tråden av igenkänningsfaktorn ur sitt framgångsrika sound, sin unika sångröst, de vackra scenkläderna, scenspråket, utstrålningen, tight fett trum- och basgångar där publiken svarade med upphöjda klappande händer och unison körsång till de kända rocklåtarna.

”Vi vill bli bäst i världen”

Artist Razz fick även en inbokad pratstund med gitarrist Oskar Lindroos och basist Jonathan Thyberg från bandet Bloodstain, ett band som tar sikte på att bli störst i världen. Först beskrev de att målet är att nå största scenen Festival Stage på Sweden Rock men efter en stund insåg de att ju redan nått det målet.

Ja, det är lika bra att ta sikte på att vi vill bli bäst i världen, uttryckte Oskar och Jonathan.

Vidare berättar de att Bloodstain som bandnamn kom till av att fingret på en av bandmedlemmarna började blöda vid för ivrig strängekviliblirism och det blev så bärande och symboliskt att alla i bandet därmed kände blodsbandet unisont.

De beskriver att låtarna skapas gemensamt i replokalmiljö och valet av metal togs också i sann demokratisk anda. Alla medlemmar i bandet har olika bakgrund och det finns en stark plattform av blues och rock och metal som innehåller mycket av dess skalor. På frågan om munspel kan passa i deras sättning så är svaret självklart.

Ja för tusan, uttrycker Oskar med glimten i ögat.

Tiden går och tiden kommer där intervjun med Oskar och Jonathan går så fort och Jessica Lindroos, en av bandets co-managers, kommer in i vårt intervjurum och vi inser att det är dags att avrunda med hopp om att få se, höra och se Bloodstains fortsatta fram- och medgångar.

En salig blandning av band

Många besökare uttrycker en eloge till Sweden Rock-ledningen att de lyckats genomföra en festival med så otroligt många band att kunna avnjutas, charmas av, ibland skrämmas av och återkommande bli helt hänförd av. Ett av många bra rockband var helt klart The Mercury Riots med medryckande artisteri och låtkatalog. En fascinerande upplevelse var King Diamond med sin karaktäristiska underbara falsettsång och en dynamisk teater- och dramaföreställning. En förlösande svensk akt som påverkade hela Pistonhead tältet var Knogjärn med dess scenspråk, ljus- och färgspel, text och musik som inte går att värja sig mot, som kan inspirera vilken fegis som helst att börja våga ta tag i sin situation.

Ja, det är helt klart minnesvärt med ynnesten att uppleva dessa urkompetenta band, där vissa är i 70-80-års åldern såsom 60-årsjubilerande Scorpions. Det blir minnen för livet som når alla sinnen och berör känslosträngarna till att förgylla samt sätta guldkant för alla dem som uppskattar dessa upplevelser. Extra effektfullt blev det då bandet Meshuggah mitt i natten levererade en ljusshow utan dess like. Soen bjöd musikalisk eldshow med ett poetiskt och smakfullt framträdande. Slipknot frammanade alla möjliga varelser och fick publiken att nästan tala eller rättare sagt sjunga i tungor utifrån call-and-response. De som avslutade hela festivalsessionen blev de bombastiska hårdrockande historieberättarna i det svenska hårdrocksbandet Sabaton – ett stycke teaterdrama med rekvisita av både stridsvagn, karolinerdräkter, gasmasker, eldkastare och med ett crescendo till fyrverkeri så att det kändes som att hela Sweden Rockauditoriet firade nyårsafton.

Många band på festivalen uttalade även tacksamhet och eftertankar till alla de som jobbade inne på festivalområdet till att det fanns band såsom Cruzified Barbara med sin sångerska Mia Karlsson som uttryckte medlidande till alla de barn som drabbas i Gaza.

Imponerande organisation

Inför Sweden Rock skrevs många spaltmillimetrar, bland annat om att SVT visade en dokumentär om Sweden Rock och dess general, Ingolf Persson, som förhållit sig skeptisk gentemot många journalister, liksom även gentemot boksläppet om Sweden Rocks memoarer med dess tillkomst och fram till 30-årsjubileet då den släpptes 2023. Ingolf betraktar den i första hand som något av en sagobok och har en egen klar uppfattning och syn på Sweden Rocks själ som skiljer sig klart gentemot denna.

Många är för övrigt camparna som anländer i stil och uttrycker att campingen är halva nöjet. Det har också beskrivits att Visit Blekinge testar Sweden Rock för att locka nya invånare. Festivalen beskrevs av viss annan media som pompöst och maximalt. Någon uttryckte också ”faktiskt lite rockigt”…

Det kan konstateras att festivalen samlar många olika människor, målgrupper, åldrar och det hela kan nog sammanfattas med glädje, kärlek, intresse och den största känslan av dem alla – tacksamhet. Med facit i hand kunde vi se och höra så mycket som 93 band från fem scener med blandad repetoar, med ett imponerande arrangemang utifrån vilken otrolig logistik med artist, musiker och bandväxlingar till samordnandet och ackrediteringarna av journalister, fotografer till alla publikvärdar, säkerhetspersonal, vakter, scenarbetare, elektriker med mera.

När festivalen började närma sig sitt slut förstod de flesta att de fått något sting av de farliga djur och band som deltagit på Sweden Rock, såsom Huggorm tillika Scorpions där nervgifterna stundom verkade med öronbedövande, näsvisa och direkt synbara förlamande dödsryckningar. Vi längtar redan efter att bli stungna igen på Sweden Rock Festival 2026.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.