Människans hybriska enfald

Miljardärklubben World Economic Forum (WEF) har lanserat en färdplan för mänskligheten som de kallar för The Great Reset. Denna ”stora återställare” är dock allt annat än en återgång till något som var innan. En central komponent är WEF:s fjärde industriella revolution, som förenklat innebär att framtidens utmaningar ska mötas av artificiell intelligens och robotteknik, satelliter och drönare, nano- och bioteknik. I sina kampanjfilmer lockar man bland annat med rymdturism, syntetiska livsmedel och mänskliga organ som ska printas med 3D-skrivare.

Ordförande Klaus Schwab har i flera böcker, senast i – Covid-19 and The Great Reset – beskrivit hur den nya teknologin inte bara kommer att förändra hur vi lever, den kommer även att förändra vilka vi är.

Dagens bärbara datorer och virtual reality-headsets kommer att bli implantat i våra kroppar och hjärnor, framstegen i neuroteknologi kommer att stärka vår kognitiva förmåga och vi kommer att bättre kunna manipulera våra gener och våra barns, förutspår Schwab. På en presskonferens nyligen sa han att vi står inför en sammansmältning av vår fysiska, digitala och biologiska identitet.

Kritiker har påpekat att det låter som en orwellsk dystopi. Det har även riktats uppmärksamhet mot de neofeodala konturerna av WEF:s drömda världsordning, en färdplan som nu även lånar legitimitet av FN sedan de två organisationerna ingått partnerskap.

Nu är det viktigt att vi vågar ifrågasätta den extrema teknologidyrkan som har smugits in i de globala utvecklingsmålen.

Alla som har sett en naturdokumentär av David Attenborough vet att enbart en kvadratmeter av skogen innehåller en ofattbar komplexitet av miljontals organismer som samspelar med varandra på ett sätt människor har svårt att förstå. Den banbrytande växtekologen Frank Edwin Egler sa, “Nature is not only more complex than we think, it is more complex than we CAN think“.

Det sägs ibland att vi måste rädda naturen. Det stämmer inte. Vi behöver åter lära oss att leva i samklang med naturen. Den skapar och upprätthåller alldeles av sig själv livets enorma mångfald av arter och plantor, bakterier och plankton; det konstverk vi njuter av när vi blickar ut över havet eller ser solen gå ner över skogsbrynet. I naturen finns ingen stagnation. Livets energi flödar i en spiral av liv, död och återskapande, ständigt i rörelse som i porlande bäckar och virvlande vindar.

Faktum är att de enda platser på denna jord som inte är särskilt vackra att beskåda – de monotona odlingslandskapen, de enorma djurfabrikerna, betongöknarna som utgör våra växande storstäder eller de åtta miljarder ton plast som formar en strypögla runt vår planet – är resultatet av mänsklig verksamhet.

Naturens kraft och visdom har stått i centrum för alla ursprungliga religioner.

Även om namnen varierar – Moder jord, Visdomsgudinnan, Wakan Tanka – finns det en tydlig gemensam nämnare. Den stavas h-y-b-r-i-s. Vi får aldrig göra misstaget att tro att vi ensidigt kan ta av andras livskraft utan att ge någonting tillbaka. Om vi gör det och tror att vi genom manipulation och gifter kan bedriva ett jord- och skogsbruk och utan eftertanke exploatera andras livskraft, så kommer inte livskraften som ett lydigt offer att stanna kvar i den destruktiva relationen. Den slår tillbaka – med förödande kraft.

Det är slående att hybris faktiskt tycks vara inbyggt i våra tre stora världsreligioner redan från början. Den här världen, naturen, sågs plötsligt inte som helig. Gud befann sig någon annanstans, långt borta. ”Han” hade utsett oss människor till hans ställföreträdare. ”Gud sade till dem”, står det i 1. Mosebok: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”
(För att undvika missförstånd: Även om de abrahamitiska religionernas urkunder och maktutövning bidragit till det förhållningssätt till naturen som är förhärskande idag finns givetvis mängder av viktiga muslimska, judiska och kristna miljöaktivister och naturmystiker – alltifrån Franciskus av Assisi till KG Hammar).

Det är också slående med vilken lätthet den döda blicken på naturen kunnat fortplanta sig vidare i det vetenskapliga paradigmet. Synen på naturen som en plats där inga mirakel sker gifte sig utmärkt med den mekanistiska tolkningen av tillvaron.

Den amerikanska författaren och feministen Jane Caputi har i “Age of Sex Crime” träffande beskrivit häxprocesserna som den rituella parallellen till den pågående vetenskapliga revolutionen.
Inkvisitionen i domstol, de ändlösa förhören, tortyren av kvinnor med mekaniska verktyg, jämför Caputi med mandatet att ta prover och avkräva naturen hennes mysterier.

Vi kan nog se det lite som en tvåstegsraket. Först kommer ”religionen” och förkunnar att den här världen inte är helig längre, och sedan är det fritt fram för kapitalismen och industrialismen att exploatera den. Eller kommunismen för den delen. Storskaliga industriella system där naturen ses som en resurs.

Den (ursprungs) amerikanske författaren Jack Forbes påtalar i boken “Columbus och andra kannibaler” att de flesta språk ursprungsamerikanerna talade inte hade något ord för religion, och att ordet egentligen behövs först när människor inte längre har någon. Religion är för oss inte vad vi predikar utan hur vi lever, skriver han.
”Således, New York City, med sin smuts, sina slumområden, sin brottslighet, sitt våld, sin girighet, sin välbeställda elit, sina höga byggnader, sin maffia, sitt korrupta ledarskap och sina konstgallerior – hela New York City – är den vite mannens ‘kyrka”.

Boken skrevs 1978. Hur ser vår kyrka ut idag? Som döda korallrev, sweatshops och kalhyggen? Kanske som de cybernetiska implantaten i Schwabs teknodrömmar? Exploatering är fortfarande vår religion, men teknologi har alltmer kommit att inta rollen som gud fader. Med innovationers hjälp ska vi lösa de kriser som orsakats av hänsynslös exploatering utan att sluta med hänsynslös exploatering. Vi ska fortsätta jakten på evig tillväxt men på ett ”hållbart” sätt med hjälp av teknologi.

Jag kan se invändningarna hopa sig. Det är ju bara genom ny teknik och innovation som vi kan lösa våra ofantliga problem, och fair enough! Vi behöver sannerligen våra ingenjörers klokskap för att kunna rena världshaven från plast, sanera radioaktivt avfall och väldigt mycket annat. Men i det religiösa talet om innovation finns också precis den hybris som orsakat det predikament vi befinner oss i: Tron att vi kan sköta den här planeten bättre än planeten själv, att vi har en susning om hur man ”driver” en regnskog eller ”sköter” en ocean, att det bara handlar om förbättrad teknologi så löser vi alla problem.

Knappast någonstans finns denna hybris så tydligt uttryckt som hos World Economic Forum.

Framtiden är genetiskt modifierad mat och storskaliga tekniska manipulationer av klimatet. Några av förslagen går ut på att installera gigantiska speglar i stratosfären för att avleda solljuset, använda stora maskiner för att få bort koldioxid från luften och öka regnmängden genom att spruta ut kemiska partiklar i atmosfären.

Hur ser facit ut så här långt? Teknologin har gjort enorma framsteg de senaste seklen och har under de senaste decennierna formligen exploderat, men det finns inget som tyder på att dessa framsteg har gagnat livet på jorden. Arter dör ut i en takt vi inte sett på 60 miljoner år. Jorden har förlorat mer än hälften av mängden däggdjur, fiskar, groddjur och fåglar på bara 40 år. Samma öde har drabbat havens koraller, som beräknas vara helt borta om tre decennier. 95 procent av alla stora fiskar i haven har försvunnit på hundra år. Massdöden av bin hotar pollineringen av de växtarter som föder stora delar av jordens befolkning. Listan kan göras lång.

Teknokultens store ikon Elon Musk har sagt att framtidens främsta intelligens på den här planeten kommer att vara artificiell och att vår enda chans att inte göra oss själva överflödiga blir att koppla ihop oss med AI.
De som är verkligt frälsta verkar anse att den artificiella intelligensen på intet sätt blir underlägsen naturens mysterium. Den knäcker koden och kan göra en identisk kopia. Till och med en bättre!

Personligen tror jag inte på utopiska paradis. Paradiset för mig är den här fantastiska planeten, som vi har lånat av våra barn och barnbarn. Ingenstans hittills där teknologi har konkurrerat med vår natur om att ”sköta” naturen har teknologin varit framgångsrik. Jämför en urskog med en så kallad bruks- eller produktionsskog. Vilken mår bäst? Vilken är vackrast? I den sistnämnda, vart tog artrikedomen vägen? Vad hände med det fantastiska underjordiska systemet av mycel, rötter och mikroorganismer, the Wood Wide Web, som är mer komplext än vårt internet?

Teknokraterna må försöka manipulera vår levande planet med olika artificiella metoder och ersätta invånarna med AI-robotar och syntetiska hybrider – det är svårt att tolka deras visioner på något annat sätt – men frågan är om det därefter kan finnas någon väg tillbaka? Tron på att artificiell intelligens ska kunna återställa det naturens mirakel som gått förlorat framstår som höjden av hybrisk enfald.

Per Shapiro

Artikeln har tidigare publicerats i januarinumret av FIB/Kulturfront