Unga män så som de muslimska förövarna bakom Bryssel-attackerna vägrar att anpassa sig till de sociala koder som styr det belgiska samhället. I stället fortsätter muslimska invandrare att hata det kristna västerländska samhället, menar författaren Leon De Winter.
Den allra första reaktionen till massakern i Bryssel bland postmoderna europeiska intellektuella var förutsägbart: Vad gjorde vi, européer, mot dem, våra muslimer? Hur kan anhängare av en religion som stolt utmålar sig själv som ”fredens religion” begå dessa grymheter?
Intellektuella storheter som Peter Vandermeersch, belgisk chefredaktör för den holländska nyhetstidningen NRC-Handelsblad, och den belgiske författaren David Van Reybrouck, hävdade bägge två att Belgien måste ha gjort något fruktansvärt för att förtjäna detta. Deras resonemang: Terroristernas raseri måste bero på en reaktion på omänsklig behandling de fått utstå från västs sida.
Så vi klandrar oss själva för att terroristerna inte ska bära skulden konstaterar den holländske författaren Leon De Winter i en debattartikel i den Brysselbaserade webbtidningen Politico. Det är säkrare att skylla på våra egna samhällen och socioekonomiska förhållanden än att lägga skulden på religiösa och kulturella föreställningar som förgiftar terroristernas egna sinnen.
Enligt rapporter ligger arbetslösheten i den ökända stadsdelen Molenbeek i Bryssel (som numera betraktas som Europas ledande växthus för jihadism) på 30 procent. Det är en relativt hög siffra i Västeuropa, men inte alls ovanlig i Sydeuropa eller Arabvärlden. Det finns fattigdom i Molenbeek – men den är relativ. Det finns ingen svält, ingen hemlöshet, ingen brist på hälsovård eller brist på skolor.
Jämfört med den genomsnittliga levnadsstandarden i Marocko eller Egypten så är den genomsnittliga levnadsstandarden i Molenbeek att betrakta som bekvämt medelklassliv i hemländerna. Liksom i alla andra västeuropeiska länder erbjuder belgiska institutioner och organisationer stöd till familjer som behöver bostad, mat, utbildning och hälsovård. Här finns massor med möjligheter till att skapa framgång genom att studera och bli en respekterad medborgare i det belgiska samhället, jämfört med hur livet skulle kunna te sig i invandrarnas ursprungsländer. Ändå gror bitterheten bland de yngre i marockanska familjer.
Utan tvekan är arbetslösheten mycket högre bland muslimska invandrargrupper än andra. Det finns två tänkbara förklaringar till detta. Den första går ut på att det belgiska folket är fruktansvärt främlingsfientligt och i synnerhet anti-marockanskt. Vilket gör att belgarna förvägrar marockanska grannar rätten att lyckas i livet. Om så vore fallet kan teorin tillämpas på varje västeuropeiskt land som uppvisar samma höga arbetslöshetssiffror för marockanska och muslimska invandrare. Detta skulle kunna tydas som att den europeiska främlingsfientligheten har nått outhärdliga nivåer.
Varför skulle då muslimer stanna kvar i samhällen som inte respekterar invandrare? Därför att de inser att en arbetslös medborgare i en europeisk välfärdsstat som leds av de otrogna faktiskt erbjuder ett bättre materiellt liv jämfört med att vara anställd i det fromma Marocko?
Bilden att belgare av marockansk härkomst lider av utbredd utslagning, diskriminering och förtryck är löjeväckande. Men ändå helt accepterad bland de som är politiskt korrekta. För en invandrare, är livet i Belgien ovanligt bra och säkert för invandrare. Om de är villiga till att integreras i sin nya kulturella miljö, om de är bara vill agera som individer, förkovra sig med passion och öppet sinne och acceptera det sekulära systemet i väst.
I praktiken finns det inga skillnader alls i socioekonomisk status mellan belgiska ungdomar som har låg utbildning och så kallad blue collar-bakgrund jämfört med ungdomar som har en muslimsk invandrarbakgrund. Bägge måste kämpa, bägge måste övervinna familjernas från början svaga socioekonomiska ställning i det belgiska samhället. I Spanien har ungdomsarbetslösheten nått 50 procent och välfärdsstaten är mindre utvecklad än i Belgien. Trots detta spränger inte spanjorer sig till döds på tunnelbanestationer.
Den andra förklaringen till höga arbetslöshetssiffror bland muslimer i Europa har ingenting alls att göra med utslagning och diskriminering. Många invandrare klarar sig bra – men ett stort antal – en del säger så många som uppemot 50 procent – har inte gjort sig av med mentala och kulturella barriärer, som gjorde att hemlandet aldrig lämnat statusen som utvecklingsland. Vägran att erkänna lika villkor mellan män och kvinnor, brist på åtskillnad mellan stat och kyrka, dålig utbildning, överdriven religiösitet och patriarkal macho-kultur. Allt detta finns synligt i områden med hög andel invandrare, det gäller också Molenbeek.
Professor Ruud Koopmans vid Berlin Social Science Centre publicerade i december 2013 en studie om ”Fundamentalism and Out-group hostility” där han jämförde muslimska invandrares fientlighet mot infödda kristna i Västeuropa. Han skriver: ”Nästan 60 procent är överens om att muslimer borde återvända till islams rötter, 75 procent menar att det bara finns en tolkning av Koranen som varje muslim måste hålla sig till och 65 procent säger att religiösa regler är viktigare än landets lagar där de är bosatta”. När det gäller gruppen kristna konstaterar professorn att mindre än fyra procent kan beskrivas som fundamentalister”.
Professor Ruud Koopmans undersökte hat mot judar och homosexuella hos den muslimska befolkningen i Europa och fann att ”nästan 60 procent avvisar vänskap med homosexuella och 45 procent anser att det inte går att lita på judar”. I gruppen infödda européer kan en av fem betraktas som islamofob medan man finner att graden fobi mot väst bland muslimer (som det konstigt nog inte finns något ord på ännu, men man kan kalla det för ”Occidentophobia”) är mycket högre, drygt 54 procent tror att västvärlden är ute för att förstöra Islam”. Hos kristna beräknas andelen som känner hat mot muslimer ligga på 10 procent.
”Occidentophobia” är en intressant term. Den beskriver en vägran att acceptera sättet som man lever sina liv i väst. Unga män så som förövarna i Bryssel-attackerna vägrade att anpassa sig till de sociala koderna som styr belgarnas liv. De här männen uppfostrades i tron att deras religiösa etik var överlägsen de otrognas (som i deras ögon var i det närmaste obefintlig). Deras andraklassens socioekonomiska status betraktades därmed som en skymf av de här unga männen.
Muslimsk integration i europeiska samhällen är framgångsrik när muslimer är villiga att ge upp deras mentala koppling till sina hemländer (låt oss inte glömma bort att de lämnade sina länder på jakt efter ett bättre liv). Men så länge som de vägrar att anpassa sig till det europeiska kynnet så kommer de fortsätta vara bittra och utöva våldskultur.
Vad gjorde vi mot dem? Vi öppnade våra städer, våra hem och våra plånböcker. Och i templen för våra sekulära framsteg, våra tunnelbanestationer, flygplatser och teatrar – där tar muslimerna med sig våra söner och döttrar i döden. Vi har ingenting att be om ursäkt för. ”Occidentophobia” har sitt ursprung i det muslimska samfundet. Vi måste kräva av muslimerna att de överger det.
Leon De Winter
