“En detalj”

Att det franska nationalistpartiet Front National av somliga stämplats som ett ”nazistparti” beror nog främst på den kontrovers som uppstod av att förre partiledaren, Jean-Marie Le Pen, kallade de nazistiska gaskamrarna ”en detalj” i historien. Han preciserade sig med orden ”Om ni tar en bok på tusen sidor om andra världskriget, så upptar koncentrationslägren två sidor och gaskamrarna tio till femton rader: det är vad som kallas en detalj.” För sitt uttalande hudflängdes Jean-Marie Le Pen i maktmedierna, berövades sin parlamentariska immunitet – han var ledamot av Europaparlamentet – och ådömdes mycket kraftiga böter av domstolar i både Frankrike (1987) och Tyskland (1999).

Emellertid hade han sakligt rätt i sitt uttalande, och beträffande gaskamrarna hade han kunnat skärpa det än mera, vilket den franske historieforskaren dr Robert Faurisson påpekat.

Tre av de mest kända böckerna om andra världskriget är general Dwight D. Eisenhowers Crusade in Europe (1948), Winston Churchills The Second World War (sex volymer, 1948-1954) och general Charles de Gaulles Mémoires de guerre (tre volymer, 1954-1959). I dessa tre böcker nämns de nazistiska gaskamrarna icke med ett enda ord.

Eisenhowers bok omfattar 559 sidor, Churchills sex volymer 4448 sidor och de Gaulles tre volymer 2054 sidor. I denna väldiga textmängd, sammanlagt 7061 sidor (de inledande delarnas sidor oräknade), publicerad från år 1948 till år 1959, finner man ingenting skrivet om vare sig nazistiska ”gaskamrar”, något ”folkmord” på judar eller ”sex miljoner” judiska dödsoffer under kriget.

Dessa tre män – Eisenhower, Churchill och de Gaulle – var de främsta ledarna för de västallierades krigsinsats i Europa.

Hur skall man då förklara deras fullständiga tystnad om det som nu ”alla vet”, nämligen att de bottenlöst elaka tyskarna med vett och vilja dödade sex miljoner judar, varav de flesta i ”gaskamrar”? Förmodan, att de inte skulle ha känt till påståendet om det flermiljonfaldiga mordet på judar i gaskamrar, måste vi avskriva; det återgavs i många tidningar och populärförfattares böcker alltifrån krigsslutet.

Är då inte förklaringen av de tre männens tystnad just den att de var Förenta staternas, Storbritanniens och Frankrikes respektive ledare för kriget i Europa? Som sådana hade de ju att dagligen fatta svåra beslut, på vilka otaliga människoliv hängde. Just därför hade de obegränsad tillgång till allt som de västallierades underrättelsetjänster visste om vad som pågick på den tyska fiendesidan, inklusive i koncentrationslägren. Just därför kunde de också bättre än någon utomstående skilja tillförlitliga, för beslutsfattandet nödvändiga underrättelser från rykten, myter och propaganda.