Den extrema högern

Kritiken mot min debattartikel här i Nya Dagbladet blev ungefär den väntade (NyD Debatt 8/9, “Dags för en riktig debatt om covidvaccinen”). I huvudsak kom den att handla om det forum jag valt. Hur kan du skriva i en sådan högertidning? Varför inte i DN? Och många som delade artikeln i (anti-)sociala medier fick motsvarande förebråelser i sina trådar: Jag trodde du hade bättre omdöme än att dela en artikel från ett sådant högerforum!

Högerforum? För mig som är uppvuxen på 1970-talet förknippas extrema högervärderingar med Pinochet och den USA-ledda statskuppen i Chile 1973.

Enligt Washington var utvecklingen i landet alldeles för viktig för att överlåta åt chilenska väljare. “Jag ser inte varför vi behöver stå och se på medan ett land blir kommunistiskt på grund av dess oansvariga folk”, ska utrikesminister Kissinger ha sagt vid ett internt möte.

Den demokratiskt valde ledaren Allende hotade amerikanska vinstintressen med sina planer på att nationalisera viktiga naturtillgångar som de USA-ägda koppargruvorna.

Det unika med Pinochet var inte hans fascistiska terrorvälde utan att han blev den förste nyliberale diktatorn, vars ekonomiska modell skilde sig åt från tidigare fasciststaters. Med USA:s massiva närvaro kunde den auktoritära polisstaten samexistera med ekonomiska avregleringar, privatiseringar och globalisering.

Pinochets blodiga kupp ses ofta som startskottet på den nyliberala eran, på den otyglade kapitalism som dominerat världen sedan dess. Många i min generation kopplar säkert ihop extrem höger också med Margaret Thatcher och Ronald Reagan; med attacker mot fackföreningar och avskaffandet av statliga välfärdsprogram.

Somliga associerar kanske också till den USA-stödda terrorn på 1980-talet, när stora delar av Centralamerika härjades av dödspatruller som tränats i US School of the Americas (“School of Coups” som den också kallades). De torterade, våldtog och mördade tiotusentals fattiga småbönder i El Salvador och Nicaragua. De halshögg och brände människor levande – även barn. En specialitet var att lämna mordoffren för allmän beskådan med avskurna genitalier instoppade i munnen, allt för att terrorisera och demoralisera civilbefolkningen. I Guatemala begick militären folkmord på ursprungsbefolkningen, men Reagan urskuldade den inkuppade diktatorn Rios Montt med att säga att han fått ett ”oförtjänt dåligt rykte” och att han ”brann för demokratin”.

En illustration så god som någon av de nyliberala spelreglerna. Det går utmärkt att samarbeta med tyranner och diktatorer så länge de upplåter landets naturresurser för exploatering till utländska bolag. Demokratiskt valda ledare eller folkliga rörelser som vill använda dessa resurser för att utveckla den inhemska välfärden tolereras däremot inte.

Så låt oss återvända till den inledande frågan om var man som skribent bör avhålla sig från att sätta sin penna, om man inte sympatiserar med extrema högervärderingar.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har uttalat sitt stöd för amerikansk imperialism ända sedan den på lögner baserade invasionen av Irak, ett monstruöst brott mot mänskligheten som förstörde ett land med 27 miljoner människor. Den sista skribenten med verklig integritet på DN:s ledarsida, Göran Rosenberg, sparkades ut av Wolodarski för några år sedan för att han (Rosenberg) kritiserade den brutala israeliska ockupationen och de illegala bosättningarna. Ledarsidan har kopplingar till den Nato-nära tankesmedjan Atlantic Council och driver en aggressiv kampanj för en svensk Nato-anslutning.

Så åtminstone i min vokabulär är en Nato-vurmande apologet för amerikanska krigsbrott och israelisk ockupation en betydligt mer extrem form av höger än Nya Dagbladet.

Jag träffade tidningens chefredaktör Markus Andersson i samband med en av manifestationerna mot Corona-nedstängningar som hölls i Stockholm våras och jag passade på att ställa några frågor om Nya Dagbladet. Han berättade att tidningen grundades 2012. Den har inga externa ägare och ser sig som oberoende humanistisk. De granskar ämnen som penningmakt och skapandet av pengar, de tar upp alternativmedicin och har ofta intervjuat forskare och experter som kritiserar det officiella corona-narrativet. Det sistnämnda trodde han kan vara en förklaring till att vissa krafter gärna vill ”brunsmeta” Nya Dagbladet.

”Det är den strategin man använder. Men självklart ger man aldrig några exempel på en konkret artikel, för det finns ju inte en tillstymmelse till rasism i något vi skriver. “Högerextrem” är helt enkelt den mest effektiva, upparbetade stämpeln man kan använda mot misshagliga rörelser överhuvudtaget“, säger Markus Andersson.

Kort före vår intervju hade jag pratat med en colombiansk kvinna som deltog i manifestationen. Hon berättade att kritiker av coronarestriktionerna i hennes hemland i stället stämplas som ”vänsterextremister” och “Castro-kramare”. Det vill säga, med vilka epitet man avfärdar systemkritiska röster beror på den lokala smutskastningsdiskursen.

I sin bok med den fyndiga titeln ”The Empire’s New Clothes – Barrack Obama and the Real World of Power” skildrar vänsterdebattören Paul Street hur den härskande klassen (som han kallar ”the unelected dictatorship of money”) genom ett identitetspolitiskt trolleritrick kunde fortsätta driva i stort sett samma politik som förts under den impopulära cowboypresidenten Bush, men utan de sedvanliga invändningarna från liberalerna och de progressiva.

Med den amerikanska ”vänsterns” goda minne kunde fredspristagaren och tillika den första icke-vita presidenten i USA:s historia dela ut ett astronomiskt räddningspaket till Wall Street-bankerna, ge övervakningsstaten utökade befogenheter, förlänga krigen i Irak och Afghanistan, genomföra ett katastrofalt regimbyte i Libyen och bedriva ”den mest extrema terrorkampanjen i modern tid”, som vänsterikonen Noam Chomsky kallade Obamas drönarkrig.

Men stora delar av den liberala vänstern hade som sagt inga invändningar, eftersom den nyliberala och imperialistiska politiken nu var försedd med identitetspolitiskt korrekta koder.

Någon kanske undrar var på denna skala jag skulle placera mig själv. På Flashback har jag beskrivits som ”vänster”. Och visst, Karl Marx kritik av kapitalismen anser jag står sig än idag. Hans varning för att systemet med tiden skulle förvandla allting – inklusive människor och natur – till förbrukningsvaror och bana väg för ändlös exploatering och förstörelse, är svårt att hävda att den inte har besannats. Detsamma vad gäller förutsägelserna om extrem ackumulering av kapital och makt i händerna på ett fåtal.

Problemet med vänstern är att även den speglar en kultur som är genomsyrad av den teknologiska framstegsmyten, och som ser naturen som en resurs. Det är en kultur som aldrig kan bli hållbar eftersom den bygger på att rasera planetens ekologiska infrastruktur och foga in den i ett industriellt system.

I det kommunistiska manifestet förutspås att arbetarna ska ta över produktionsmedlen och att klasskampen därmed ska upphöra och alla kunna njuta industrins frukter. Men som författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen påpekat, verkar Marx och Engels inte ha förstått att i stället för att arbetarna tog över maskinerna hade maskinerna redan tagit över arbetarna.

Denna teknologiska framstegskultur samt det faktum att vänstern tycks ha tappat bort klassfrågan som sin kärna är sannolikt det som möjliggjort för makteliten att rebranda den nyliberala utsugningen av planeten som “progressiv”. Det orwellska nyspråket återfinns nu även i de globala utvecklingsmålen, sedan världens mäktigaste miljardärklubb World Economic Forum (WEF) ingått partnerskap med FN.

Den som läser det finstilta i FN:s Agenda 2030 finner till sin häpnad att WEF:s fjärde industriella revolution är central för ”en hållbar utveckling”.  Förenklat innebär detta att framtidens utmaningar ska mötas av artificiell intelligens och robotteknik, satelliter och drönare, nano- och bioteknik. Vi ska äta genetiskt modifierad mat och bedriva storskaliga manipulationer av klimatet. Några av förslagen går ut på att installera gigantiska speglar i stratosfären för att avleda solljuset, använda stora maskiner för att få bort koldioxid från luften och öka regnmängden genom att spruta ut kemiska partiklar i atmosfären.

Den som kritiserar denna högteknologiska hybris hamnar ideologiskt i samma ingenmansland som den som ifrågasätter den pågående massvaccinationskampanjen mot Covid-19.

Man är knappast välkommen i någon av de nyliberala drakarna – vars ägarstruktur många gånger är hopflätad med världens mäktigaste ekonomiska intressen – men troligen inte heller i vänsterpressen, där den typen av kritik gärna avfärdas som högervridna konspirationsteorier.

Nya Dagbladet är i sammanhanget en av få dagstidningar som tar journalistiskt oberoende på allvar. Man skriver om sin värdegrund att man vill “verka i en morgondag som går bortom den nuvarande världsordningens destruktiva globalism, exploaterande rovdrift och nytotalitära politiska korrekthet.”

Jag ska avsluta med ett citat ur en artikel jag skrev i början av året för Folket i Bild/Kulturfront, även den en tidning som inte är ägarstyrd. En uppmaning till varje läsare är att fundera över följande: Kommer min kritik av den extrema teknologidyrkan som har smugits in i de globala utvecklingsmålen från höger eller vänster? Och spelar det någon roll?

Den (ursprungs)amerikanske författaren Jack Forbes påtalar i boken “Columbus och andra kannibaler” att de flesta språk ursprungsamerikanerna talade inte hade något ord för religion. Och att ordet egentligen behövs först när människor inte längre har någon. Religion är för oss inte vad vi predikar utan hur vi lever, skriver han.

”Således, New York City, med sin smuts, sina slumområden, sin brottslighet, sitt våld, sin girighet, sin välbeställda elit, sina höga byggnader, sin maffia, sitt korrupta ledarskap och sina konstgallerior – hela New York City – är den vite mannens ‘kyrka‘”.

Boken skrevs 1978. Hur ser vår kyrka ut idag? Som döda korallrev, sweatshops och kalhyggen? Kanske som de cybernetiska implantaten i Schwabs* teknodrömmar. Exploatering är fortfarande vår religion, men teknologi har alltmer kommit att inta rollen som gud fader. Med innovationers hjälp ska vi lösa de kriser som orsakats av hänsynslös exploatering utan att sluta med hänsynslös exploatering. Vi ska fortsätta jakten på evig tillväxt men på ett ”hållbart” sätt med hjälp av teknologi.

Per Shapiro

*Klaus Schwab, ordförande för World Economic Forum.