Valresultatet natten den 8 november var en verklig chock för hela det amerikanska etablissemanget. En outsider vann, trots att han var illa omtyckt av i stort alla tidigare nationellt ledande republikaner, vilka motsatte sig mycket i hans program och vars etablissemangskandidater krossats i primärvalskampanjerna. Uppstickaren Trump fruktades och avskyddes ännu mera av demokraterna. Med tanke på att åtminstone 90 procent av media tog ställning emot honom vid sidan av Wall Street, Hollywood, universitetsvärlden, fackföreningar, den federala förvaltningen och de flesta övriga maktcentra i USA, var valutgången helt oväntad för de flesta. Genom medias felaktiga opinionsundersökningar, som bland annat byggde på en överrepresentation av demokrater i valmanskåren, förstärktes intrycket av att något underligt hade hänt. Skälet för detta förfarande torde ofta ha varit att göra Trumpanhängare modstulna och förlora hoppet om en valseger. Men detta kan även ha medfört att Hillarykampanjen trodde att man låg bättre till än man gjorde i roststaterna och av detta skäl där drog ned på sina egna – realistiska och mer korrekta – opinionsmätningar. Det lade också grunden till tron senare på att Trump hade samverkat med ryssarna. Men Amerikas inland var stabilt republikanskt, majoriteten vita kvinnor röstade på Trump, och när ”roststaterna” i Mellanvästern samt Pennsylvania lämnade demokraterna var spelet över.
Vad väljarkåren inte visste under kampanjen var att senast efter att Trump börjat slakta sina motståndare i primärvalen under vintern-våren 2016, började planer redan utformas för att undergräva honom. Det skedde dels i FBI och det amerikanska justitiedepartementet, där det stora bekymret hos ledande demokratiska chefer inledningsvis gällde att rädda Hillary Clinton från att åtalas på grund av slarvet att tillåta att hemligt material gick till och lagrades i en privat server. Hon skulle räddas som presidentkandidat. Därefter inriktades arbetet mot att skada Trump. På grund av primärvalsresultaten började Clintons organisation i mitten av mars 2016 med att helt koncentrera sig på Trump och då söka utländskt material – främst ryskt – om honom.
Även CIA under sin chef Brennan hade – troligen tidigare – men senast sedan februari 2016 av ej redovisade skäl satt igång åtgärder så som övervakning och provokationer mot medlemmar i Trumps valorganisation. Syftet var att skapa misstankar om samverkan med den ryska staten. Man engagerade därvid inofficiellt även utländska underrättelseorganisationer, närmare bestämt Storbrittaniens och Australiens. Brennan använde av okända skäl inte förfrågningar via de vanliga officiella kanalerna, vilka ju dokumenteras. Man skapade då i detta samarbete genom olika åtgärder ett intryck av misstänkta handlingar utförda av i alla fall en kampanjmedarbetare (Papadopoulous). Vi vet att Clinton-kampanjen samtidigt på ett ej godkänt sätt fick information från USA:s oerhört vidsträckta elektroniska avlyssning om ett antal republikanska Trumpanhängare. Den metoden användes sannolikt också av CIA. Brennans insats ledde till ett två sidors dokument baserat på materialet från enbart inofficiella kontakter inom de utländska underrättelseorganisationerna. Dokumentet medförde att FBI den 31 juli 2016 satte igång en kontraspionage-operation (Crossfire Hurricane) mot Trumporganisationen.
Så småningom kom dessa olika ansträngningar att löpa samman, kombineras och understödja varandra. Tillsammans utgjorde de aktiviteter som innebar att olaglig verksamhet genomfördes av USA:s ledande underrättelse- och rättsliga myndigheter mot oppositionspartiets presidentkandidat. De aktiva i de federala organen bekymrade sig inledningsvis dock inte alls för det, eftersom det då inte fanns någon tvekan om att Clinton skulle vinna presidentvalet. Därigenom skulle allt kunna döljas (för evigt?), och de aktiva få sin belöning av den nye presidenten.
Sedan gjorde fallande opinionssiffror att man ändå fick kalla fötter, och FBI behövde snabbt något påtagligt material för motivera sitt kontraspionageprojekt mot republikanerna och inte bara lita till CIA:s tunna material. CIA hade även fortsatt sina inofficiella kontakter utomlands och samlat in mera underlag. FBI behövde mycket klart föra in Rysslandstemat som motiv för sina tidigare åtgärder. Den möjligheten fick man då genom den beryktade dossiern finansierad av Clinton och påhittad av hennes folk. Utan att på något sätt vara verifierad användes denna därför i syfte att av specialdomstolen FISA få tillåtelse (i oktober 2016) att avlyssna en viss person – Carter Page – i kampanjen, men avlyssning av kampanjen hade redan skett sedan länge. Page betecknades som agent för en utländsk regering trots att FBI visste att så inte var fallet. Reglerna innebär då (1) att tidigare avlyssning därmed också godkänns, samt (2) tillåter att många fler i kampanjen kan avlyssnas. Man gav vid ansökan hos domstolen intryck av att dossiern innehöll korrekt, det vill säga verifierat underrättelsematerial. Dessutom använde man tydligen som stöd att artiklar i kända tidningar också stödde hypotesen. Domstolen kände inte till att dessa journalister hade fått del av samma påhittade material av Clintonkampanjen. Genom domstolens godkännande fanns då för första gången ett klart och påtagligt – men falskt – underlag för påståendet att Trumpkampanjen samarbetade med ryssarna. Clinton hade redan offentligt utnyttjat detta tema i likhet med vissa media, som dock fortfarande var återhållsamma.
Men efter denna försiktighetsåtgärd från FBI:s och justitiedepartementets sida inträffade sedan katastrofen. Trump vann, och man måste nu utforma en strategi och taktik för att kunna dölja vad man utfört, och i bästa fall även få den nye presidenten avsatt. Clintonkampanjen kände ett stort tryck från donatorer och allmänheten att förklara varför något som för många verkat så klart – att Hillary Clinton skulle bli president – inte skett. Redan några dagar efter valet började man, för att undvika diskussion av hur man kanske genom ren inkompetens förlorat ”roststaterna”, skylla på att huvudskälet till förlusten var att Trump konspirerat med ryssarna – vilket på ett oklart sätt skulle ha lett till att han vann.
Demokraterna lierade sig alltså på ett för ett stort parti helt oansvarigt sätt med alla som inte kunde acceptera ett nederlag i ett demokratiskt val.
Den 17 maj 2017 utnämndes den biträdande amerikanske justitieministern Robert Mueller, tidigare chef för FBI, till särskild åklagare och ansvarig för justitieministeriets utredning om möjlig rysk inblandning i 2016 års val. Det finns dock ingen anledning att i någon sann mening kalla Muellers nedlagda arbete för Muellerutredningen. Det var ingen utredning, eftersom det inte fanns någon saklig objektiv grund överhuvudtaget att starta den. Ingen hade kunnat påvisa några verifierade fakta som stödde misstankar om att Trump samarbetat med den ryska regeringen. Ett legalt syfte för arbetet saknades därmed och många höga beslutsfattare i både FBI och justitiedepartementet kände till detta.
Istället var undersökningen av upphovsmännen avsedd att främst fylla två syften. Den defensiva avsikten var att hindra upptäckten av att olagliga handlingar utförts under valkampanjen, och det offensiva var sedan att efter valet och tillträdet till presidentposten att försöka avsätta Trump eller få honom att avgå. En metod att bidra till det senare målet var att genom mängder av läckor av negativt material från FBI-agenter och underrättelsefolk, som sedan basuneras ut av media, trycka ned Trumps opinionssiffror under 25-30 procent och därigenom få de republikanska kongressmedlemmarna att sluta stödja presidenten. Detta kunde få honom att avgå. Att genom en utredning kunna hindra upptäckt av tidigare brott och därefter på olika vis utnyttja allierade i FBI, justitiedepartementet och CIA i syfte att eliminera resultatet av ett presidentval var en djärv plan. Aktiviteterna före och efter valet kan otvivelaktigt karakteriseras som den största politiska skandalen i USA:s historia.
Det finns nu tecken på att Mueller redan från början av augusti 2017 främst inriktade arbetet på att fastställa ”obstruktion” av Trump gällande undersökningen. Även obstruktion kan ses som grund för ett riksrättsåtal, även om något brott aldrig begåtts. Det nya hemligstämplade memorandum avseende utredningen, som biträdande justitieministern skrev 2 augusti 2017, angår troligen denna förskjutning. Man hade tydligen förstått att det utredningsmässigt inte längre gick att hävda att Trumpkampanjen samverkat med ryssarna. Men om detta är sant, innebär det att Mueller trots sin kunskap om detta förhållande därefter under mer än 1,5 år tillät media att fortsätta att använda anklagelsen om maskopi med ryska staten. Hundratusentals artiklar och många tusen TV-inslag i USA ältade denna anklagelse, som under lång tid dominerade inrikesdebatten. Hur kunde media även trots sin parkishet för demokraterna så konsekvent delta i lögnkampanjen med tanke på att man var medvetna om så mycket falskheter i upplägget? Och hur kan svenska media fortfarande vilja tro att New York Times, Washington Post, CNN och dylik media försöker förmedla någon sanning i frågan?
Huruvida åtgärder som förföljandet, och senare åtalen mot Trumps vänner för helt orelaterade handlingar, var avsedda att provocera presidenten till att besluta att avsluta Mueller-utredningen, kan idag inte fastställas. Ett typexempel var arresteringen och husundersökningen av hans vän Roger Stone, där FBI-agenter med dragna vapen klockan sex på morgonen stormade in i dennes hus, samtidigt som CNN, på förhand vidtalad, filmade och rapporterade. Tiotals beväpnade agenter eller poliser omringade pensionärens hus där han bodde med sin hustru, som sedan frysande i nattkläder fick vänta i timmar utanför huset. En sådan avslutning av utredningen hade ju i så fall presenterats som ett ovedersägligt bevis även för maskopi med ryssarna. Men Trump var kall, och lät sig inte provoceras på det viset. Bland annat hans löpande kritik av utredningen och hävdandet av att ingen konspiration funnits, kommer nu dock av demokraterna just utmålas som ”obstruktion”.
Alla ansvariga kommer hävda att de trodde att det verkligen fanns skäl att tro på anklagelserna om samröre med ryssarna. Det gör det viktigt i kommande brottsutredningar att börja från allra första början och klarlägga grunden för alla åtgärder ända från inledningen. Bara därigenom kan man visa att vidtagna åtgärder inte hade något legalt stöd utan istället var komponenter i en sakta fortgående kupp mot en fruktad outsider, som förespråkar för etablissemanget skadliga policies. Vi vet att en hög tjänsteman i Obamaadministrationen – CIA-chefen Brennan – var aktiv i frågan mycket tidigt, kanske ända från 2015. Brennan framstår idag som en centralfigur i kuppen. En stor fråga som väntar på svar är hur tidigt och på vilket sätt Obama själv var involverad.
Trump är realitydramats mästare, och frågan är nu om och hur han innehålls- och tidsmässigt försöker regissera upplägget av kommande åtgärder mot de skyldiga. Självfallet bestämmer justitiedepartementet det legala upplägget, men det vore oväntat om presidenten inte styr uppbyggnaden av det allmänna temat runt kommande rättsliga åtgärder och då sammanfogar komponenterna till en logisk helhet. Det kan avgöra presidentvalet 2020.
Dan Ahlmark
Tidigare i serien om konspirationen mot Donald Trump
Vad kämpade Trump emot?
Hur räddades Hillary Clinton som presidentkandidat?
Valkampanjen 2016
Angreppen på den begynnande Trumpadministrationen
Vem var kuppens drivande kraft?
