MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 15 januari 2025
Nya Dagbladet
PLUS-konto
glob-100.png
MENY
Nya Dagbladet
Nya Dagbladet

onsdag 15 januari 2025

Breaking News
Den här artikeln publicerades för 6 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/vad-kampade-trump-emot/

Krönikor

1. Vad kämpade Trump emot?

Konspirationen mot Trump

Dan Ahlmark

I denna första artikel av fem om konspirationen mot Trump skriver Dan Ahlmark att för att bättre förstå den kommande politiska händelseutvecklingen i USA krävs mera kunskap om de krafter Trump utmanade genom sin presidentkandidatur.

publicerad 5 oktober 2018
– av Dan Ahlmark
USA:s president Donald Trump kliver ur Air Force One på Kentucky Air National Guard Base i Louisville den 20 mars 2017.
Share via
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För att bättre förstå den kommande politiska händelseutvecklingen i USA med avslöjande av illegala åtgärder från t ex ledande befattningshavare inom FBI, justitiedepartementet (DOJ) och sannolikt några underrättelseorgan (samt åtal mot ett antal tidigare anställda i dessa federala organ) krävs mera kunskap om de krafter Trump utmanade genom sin presidentkandidatur. Jag beskriver nedan några av de viktigaste inhemska, men berör bara en av de internationella aktörerna: det ekonomiska etablissemanget. Det internationella motståndet från de politiska globalisterna inom EU, FN osv tas inte upp.

Bakgrunden till att Trump före och efter presidentvalet 2016 motarbetats på ett aldrig tidigare upplevt sätt i USA är följande. Trump sågs tidigt som en klar fiende till den socialliberala globala världsordningen och de krafter, som försöker realisera denna. De viktigaste av dessa krafter drivs främst av ekonomiska skäl, eftersom deras ställning i mycket är knuten till den ekonomiska strukturen och verksamheten hos multinationella banker och företag, som opererar fritt utan nationella hänsyn. Trumps stopp för medverkan i internationella handelsavtal som TPP (handelsavtal gällande nationer i Asien) och TTIP (atlantiska länder) och istället krav på bilaterala handelsavtal var då ett stort nederlag för globalisterna. Det gäller på samma sätt den kommande elimineringen av NAFTA. Utträdet ur Parisavtalet om global uppvärmning, ur ett FN-organ som UN Human Rights Council, meddelande om att snart helt avbryta kontakterna med Internationella Brottmålsdomstolen, antydningar om utträde ur World Trade Organization osv ses som försök av Trump att systematiskt demontera globalisternas arbete att successivt ta över makten från nationalstaterna.

Det ekonomiska etablissemanget
Huvuddelen av detta etablissemang har en klar globalistisk bas samt syn och har byggt sin struktur på för dem förmånliga politiska beslut i de gamla industriländerna och i utvecklingsländerna, och utnyttjar dagens låga tullar eller frihandel utan hänsyn till effekterna på länderna i Väst. En effekt är bl a att ett antal multinationella företag fått en kraftigt ökad makt på sina separata marknader och har ett stort övertag över konkurrenter med mindre geografisk räckvidd. Det ligger i deras intresse att överföra tillverkningsprocesser på de flesta varuområden – och därmed arbetstillfällen – till utvecklingsländerna och att istället exportera tillbaka de tillverkade komponenterna eller varorna. I vissa fall låter man på grund av olika handels – eller politiska – regler sammansättningsföretag i väst skapa de slutliga produkterna av komponenter framställda i t ex Asien. Ett fall är den kanadensiska bilindustrin, som i väsentlig utsträckning är en sammansättningsindustri för kinesiska och europeiska komponenter. Genom att bilar ”tillverkade” i Kanada har tullfrihet enligt NAFTA vid export till USA, kan Kina och Europa undvika tullar genom att utnyttja Kanada som en kanal in i USA.

På samma sätt försöker multinationella företag köpa upp råvaruföretag eller råvaror i de utvecklade länderna, exporterar råvarorna och bearbetar dem i utvecklingsländerna samt säljer dem tillbaka till de utvecklade länderna. Självfallet inverkar det avsevärt på prisnivåerna för aktuella varor i de aktuella länderna. Även om ett särskilt land har gott om en råvara av ett särskilt slag t ex någon form av livsmedel, kommer – om ett multinationellt företag styr utvecklingen – bara en så stor del av producerad mängd av denna bli kvar i hemlandet, så att dess prisnivå kommer att motsvara den, som erhålles i andra nationer fattiga på råvaran. Det blir s a s fråga om en ekonomisk global centralplanering till förmån för multinationella företags vinster. På marknader med friare konkurrens kan detta inte ske, men på många marknader finns numera väsentligen bara ett litet antal stora företag, som dominerar marknaden. I koncentrerade industrier kan färre företag med gemensamma intressen genomföra en sådan strategi, särskilt om företagen har goda politiska kontakter i aktuella länder. Förutsättningen är ofta, att politikerna stöttar dessa överföringar av resurser bland annat genom förmånliga tullar, och att utvecklingslandet stödjer det genom skattelättnader, subsidier etc. Det är inte möjligt att kalla detta ett resultat av fri marknadsekonomi.

Det är lätt att förstå, att opposition mot den globala ekonomiska struktur, som de stora företagens ägare med stor framgång redan delvis genomfört och genomför i syfte att öka sina egna vinster och egen trygghet gentemot konkurrens, väcker oresonlig ilska. För att bevara detta upplägg måste motståndare som Trump – om de inte kan krossas – ändå berövas makt och handlingsfrihet. Det kommande amerikanska kongressvalet är då ett tillfälle, där så kan ske, och vi kommer säkerligen kunna se mycket stora bidrag överföras till socialdemokrater eller till och med rena socialister det vill säga till republikanernas demokratiska motståndare, från multinationella företag och Wall Street, amerikanska handelskammaren, utländska finansintressen, som hittat vägar att ingripa i amerikanska val med mera.

Detta globala nätverk har med all sannolikhet inget klart maktcentrum utan drivs främst av sina gemensamma intressen, och det är tongivande i eller har inflytande på etablissemangen i de flesta viktiga samhällssektorer i många västländer. Och genom bidrag och lobbying, vilken i vissa länder i sig förmedlar pengar till politiska beslutsfattare, bygger den ekonomiska delen av etablissemanget upp politiska strukturer, som förverkligar de mål (tillåtelse för företagsköp, desarmering av konkurrenslagstiftningar, handelsavtal, ekonomisk politik mm) de internationella och nationella aktörerna har. Medan EU domineras av dessa, drivs ett land som Kina av sina egna mål, medan det samarbetar med nätverket på det ekonomiska området. Därutöver finns en övergripande politisk dimension, som faller utanför dagens diskussion.

Media med mera
Media i de flesta av världens länder har numera ett mycket koncentrerat ägande; i USA talar man t ex om sex mediagrupper. De allra flesta tidningar och TV-kanaler har där sedan länge stött demokraterna, och koncentrationen har förstärkt den tendensen. Om man som journalist vill göra karriär, gäller det därför att vara en trogen demokrat. Att vara republikan är uteslutet, och att vara oberoende är en synd. Täckningen av Trumps politik har generellt varit förödande negativ, och media kan nu sägas vara administrationens starkaste och effektivaste fiende. Samma ideologiska konformism finns även i Hollywood och delvis i universitetssystemet.

När man så småningom skriver historien om media under 2016-2018, kommer man att kunna konstatera, att åren varit en ren katastrof för objektiv journalism inriktad på att presentera en sann bild till allmänheten. Vad man presenterat gällande Trumpadministrationen har huvudsakligen varit halvsanningar, påhitt, felrepresentationer samt lögner, och dessa har sedan spritt sig till andra länders media. Tidigare respekterade tidningar som New York Times, Washington Post eller TV-kanaler som CNN, NBC osv har nu till stor del förlorat sitt gamla anseende hos minst hälften av den amerikanska allmänheten. De står numera på det politiska området för Fake News.

Uniparty
Både vissa demokratiska och republikanska politiker ingår i USA:s etablissemang, vilket medfört, att man ibland talar om ett Uniparty. Detta förenas regelbundet genom motstånd mot t ex förslag, som inte ligger i det amerikanska och internationella etablissemangens intresse. Den amerikanska handelskammaren är genom sin lobbying och bidrag ett viktigt verktyg för detta. Samtidigt håller politikerna den partipolitiska fasaden uppe i valtider, för att när valet är över återgå till den gamla gemenskapen. Vi ser nu detta i motståndet mot Trumps politik att avsluta NAFTA och istället införa en politik mera förenlig med USA:s intresse. Republikanska och demokratiska kongressledamöter i Uniparty förenas då för att motarbeta det. Att miljoner arbetstillfällen förlorats i främst Mellanvästern och utarmat delar av regionen på grund av just NAFTA intresserar inte etablissemanget. Trumps politik är ett sådant hot mot internationella och vissa nationella intressen, att det är självklart, att dessa bjuder honom ett oerhört hårt motstånd i alla dimensioner.

Katastrofen för Obama och slutet på Clinton-epoken
Vid sidan av detta var Obamaadministrationen naturligt nog ytterst fientlig mot Trumps kandidatur, när den deklarerades. Detta bestämde också det demokratiska partiets attityd, vars intensiva motstånd mot alla aspekter av presidentens politik nu överträffar allt, som tidigare upplevts i det avseendet i USA. Obama kan karakteriseras som en kulturmarxist med det övergripande målet att transformera USA till en – i alla fall – socialdemokratisk stat liknande Europas. Många åtgärder för att genomföra detta genomfördes därför under hans två presidentperioder. Men han riskerar nu att få i stort sett hela sin gärning som president eliminerad av Trump. Det beror på, att eftersom Obama förlorade majoriteten i representanthuset redan 2010, kunde han därefter inte få igenom några väsentliga lagar, som republikanerna opponerade mot. Det av Obama godkända Parisavtalet om klimatet ratificerades t ex inte av kongressen. Obamacare från mars 2010 blev den sista väsentliga Obama-lagen.

Istället arbetade presidenten då med Executive Orders (EO:s) dvs presidentens rätt att utförda bestämmelser på basis av tidigare lagar. Detta medförde dramatiska förändringar i tillämpningen av vissa av dessa och effekter gällande t ex klimat/miljöbestämmelser, som kraftigt ingrep i ekonomiska beslut, motstånd mot kol och fossila bränslen osv. Många av hans beslut stoppades dock av domstolar. Samtidigt valde Obama att inte tillämpa vissa lagar t ex gällande immigrationen.

Problemet för Obama var dock, att EO:s kan lika lätt elimineras som att införas. Det illustreras av att Trump nu redan eliminerat de flesta av Obamas viktigaste beslut i den formen. Eftersom förvaltningarna också utger regler baserade på lagar, leder det arbetet också till nämnvärda policyförändringar med vänsterinriktning. Den nya administrationen ändrar nu fortgående på dessa. Obama förstod självfallet tidigt, att han behövde en demokratisk efterträdare för att inte hans livsverk skulle demonteras i grunden – vilket nu sker systematiskt. Detta skapade självfallet en stor motivation hos honom och anhängare med samma samhällssyn att se till, att Trump inte blev president. De ledande anhängarna hade också ett egenintresse genom att en Clintonseger skulle innebära, att de fick stanna kvar på sina poster eller kanske avancera. Många ej politiskt tillsatta tjänstemän inom högre nivåer av DOJ och FBI var samtidigt hängivna demokrater och agerade som politiker och inte neutrala tjänstemän, när Trump alltmera blev ett hot.

Lägg till detta Clintonfamiljens ambitioner att bevara familjens makt. Hillary Rodham Clinton (HRC) som president skulle göra familjen till USA:s ledande. Förutom de rent politiska drivkrafterna bakom familjens agerande kan eventuellt finnas ekonomiska. Redan som utrikesminister påstås HRC:s möjliga/troliga försäljning av tjänster (godkännanden av policies, stöd i olika  frågor osv) till olika regeringar eller privatpersoner  ha medfört ”humanitära”  anslag (alt. betalningar för tjänster) till Clinton Foundation med mycket stora belopp. Att inneha presidenturen skulle inte försämra affärsmodellens möjligheter.

Till dessa många och starka motiv hos olika grupper kan adderas den konventionella motsättningen mellan gräsrötterna i de två politiska partierna. Det är denna brygd av internationella och nationella intressekonflikter, fruktan för kraftiga ändringar av olika gruppers ekonomiska ställning, ideologisk motvilja och tryckande konformism, som lett fram till helt extraordinära åtgärder mot Trump.

 

 

Dan Ahlmark

Den här artikeln publicerades för 6 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/vad-hander-efter-demokraternas-misslyckade-kupp/

Krönikor

6. Vad händer efter demokraternas misslyckade kupp?

Konspirationen mot Trump

Dan Ahlmark

Trump är realitydramats mästare, skriver Dan Ahlmark. Frågan är nu hur han kommer försöka regissera upplägget mot de skyldiga efter demokraternas misslyckade försök att kuppa honom med Rysslandsutredningen.

publicerad 15 maj 2019
– av Dan Ahlmark
Share via
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Valresultatet natten den 8 november var en verklig chock för hela det amerikanska etablissemanget. En outsider vann, trots att han var illa omtyckt av i stort alla tidigare nationellt ledande republikaner, vilka motsatte sig mycket i hans program och vars etablissemangskandidater krossats i primärvalskampanjerna. Uppstickaren Trump fruktades och avskyddes ännu mera av demokraterna. Med tanke på att åtminstone 90 procent av media tog ställning emot honom vid sidan av Wall Street, Hollywood, universitetsvärlden, fackföreningar, den federala förvaltningen och de flesta övriga maktcentra i USA, var valutgången helt oväntad för de flesta. Genom medias felaktiga opinionsundersökningar, som bland annat byggde på en överrepresentation av demokrater i valmanskåren, förstärktes intrycket av att något underligt hade hänt. Skälet för detta förfarande torde ofta ha varit att göra Trumpanhängare modstulna och förlora hoppet om en valseger. Men detta kan även ha medfört att Hillarykampanjen trodde att man låg bättre till än man gjorde i roststaterna och av detta skäl där drog ned på sina egna – realistiska och mer korrekta – opinionsmätningar. Det lade också grunden till tron senare på att Trump hade samverkat med ryssarna. Men Amerikas inland var stabilt republikanskt, majoriteten vita kvinnor röstade på Trump, och när ”roststaterna” i Mellanvästern samt Pennsylvania lämnade demokraterna var spelet över.

Vad väljarkåren inte visste under kampanjen var att senast efter att Trump börjat slakta sina motståndare i primärvalen under vintern-våren 2016, började planer redan utformas för att undergräva honom. Det skedde dels i FBI och det amerikanska justitiedepartementet, där det stora bekymret hos ledande demokratiska chefer inledningsvis gällde att rädda Hillary Clinton från att åtalas på grund av slarvet att tillåta att hemligt material gick till och lagrades i en privat server. Hon skulle räddas som presidentkandidat. Därefter inriktades arbetet mot att skada Trump. På grund av primärvalsresultaten började Clintons organisation i mitten av mars 2016 med att helt koncentrera sig på Trump och då söka utländskt material – främst ryskt – om honom.

Även CIA under sin chef Brennan hade – troligen tidigare – men senast sedan februari 2016 av ej redovisade skäl satt igång åtgärder så som övervakning och provokationer mot medlemmar i Trumps valorganisation. Syftet var att skapa misstankar om samverkan med den ryska staten. Man engagerade därvid inofficiellt även utländska underrättelseorganisationer, närmare bestämt Storbrittaniens och Australiens. Brennan använde av okända skäl inte förfrågningar via de vanliga officiella kanalerna, vilka ju dokumenteras. Man skapade då i detta samarbete genom olika åtgärder ett intryck av misstänkta handlingar utförda av i alla fall en kampanjmedarbetare (Papadopoulous). Vi vet att Clinton-kampanjen samtidigt på ett ej godkänt sätt fick information från USA:s oerhört vidsträckta elektroniska avlyssning om ett antal republikanska Trumpanhängare. Den metoden användes sannolikt också av CIA. Brennans insats ledde till ett två sidors dokument baserat på materialet från enbart inofficiella kontakter inom de utländska underrättelseorganisationerna. Dokumentet medförde att FBI den 31 juli 2016 satte igång en kontraspionage-operation (Crossfire Hurricane) mot Trumporganisationen.

Så småningom kom dessa olika ansträngningar att löpa samman, kombineras och understödja varandra. Tillsammans utgjorde de aktiviteter som innebar att olaglig verksamhet genomfördes av USA:s ledande underrättelse- och rättsliga myndigheter mot oppositionspartiets presidentkandidat. De aktiva i de federala organen bekymrade sig inledningsvis dock inte alls för det, eftersom det då inte fanns någon tvekan om att Clinton skulle vinna presidentvalet. Därigenom skulle allt kunna döljas (för evigt?), och de aktiva få sin belöning av den nye presidenten.

Sedan gjorde fallande opinionssiffror att man ändå fick kalla fötter, och FBI behövde snabbt något påtagligt material för motivera sitt kontraspionageprojekt mot republikanerna och inte bara lita till CIA:s tunna material. CIA hade även fortsatt sina inofficiella kontakter utomlands och samlat in mera underlag. FBI behövde mycket klart föra in Rysslandstemat som motiv för sina tidigare åtgärder. Den möjligheten fick man då genom den beryktade dossiern finansierad av Clinton och påhittad av hennes folk. Utan att på något sätt vara verifierad användes denna därför i syfte att av specialdomstolen FISA få tillåtelse (i oktober 2016) att avlyssna en viss person – Carter Page – i kampanjen, men avlyssning av kampanjen hade redan skett sedan länge. Page betecknades som agent för en utländsk regering trots att FBI visste att så inte var fallet. Reglerna innebär då (1) att tidigare avlyssning därmed också godkänns, samt (2) tillåter att många fler i kampanjen kan avlyssnas. Man gav vid ansökan hos domstolen intryck av att dossiern innehöll korrekt, det vill säga verifierat underrättelsematerial. Dessutom använde man tydligen som stöd att artiklar i kända tidningar också stödde hypotesen. Domstolen kände inte till att dessa journalister hade fått del av samma påhittade material av Clintonkampanjen. Genom domstolens godkännande fanns då för första gången ett klart och påtagligt – men falskt – underlag för påståendet att Trumpkampanjen samarbetade med ryssarna. Clinton hade redan offentligt utnyttjat detta tema i likhet med vissa media, som dock fortfarande var återhållsamma.

Men efter denna försiktighetsåtgärd från FBI:s och justitiedepartementets sida inträffade sedan katastrofen. Trump vann, och man måste nu utforma en strategi och taktik för att kunna dölja vad man utfört, och i bästa fall även få den nye presidenten avsatt. Clintonkampanjen kände ett stort tryck från donatorer och allmänheten att förklara varför något som för många verkat så klart – att Hillary Clinton skulle bli president – inte skett. Redan några dagar efter valet började man, för att undvika diskussion av hur man kanske genom ren inkompetens förlorat ”roststaterna”, skylla på att huvudskälet till förlusten var att Trump konspirerat med ryssarna – vilket på ett oklart sätt skulle ha lett till att han vann.

Demokraterna lierade sig alltså på ett för ett stort parti helt oansvarigt sätt med alla som inte kunde acceptera ett nederlag i ett demokratiskt val.

Den 17 maj 2017 utnämndes den biträdande amerikanske justitieministern Robert Mueller, tidigare chef för FBI, till särskild åklagare och ansvarig för justitieministeriets utredning om möjlig rysk inblandning i 2016 års val. Det finns dock ingen anledning att i någon sann mening kalla Muellers nedlagda arbete för Muellerutredningen. Det var ingen utredning, eftersom det inte fanns någon saklig objektiv grund överhuvudtaget att starta den. Ingen hade kunnat påvisa några verifierade fakta som stödde misstankar om att Trump samarbetat med den ryska regeringen. Ett legalt syfte för arbetet saknades därmed och många höga beslutsfattare i både FBI och justitiedepartementet kände till detta.

Istället var undersökningen av upphovsmännen avsedd att främst fylla två syften. Den defensiva avsikten var att hindra upptäckten av att olagliga handlingar utförts under valkampanjen, och det offensiva var sedan att efter valet och tillträdet till presidentposten att försöka avsätta Trump eller få honom att avgå. En metod att bidra till det senare målet var att genom mängder av läckor av negativt material från FBI-agenter och underrättelsefolk, som sedan basuneras ut av media, trycka ned Trumps opinionssiffror under 25-30 procent och därigenom få de republikanska kongressmedlemmarna att sluta stödja presidenten. Detta kunde få honom att avgå. Att genom en utredning kunna hindra upptäckt av tidigare brott och därefter på olika vis utnyttja allierade i FBI, justitiedepartementet och CIA i syfte att eliminera resultatet av ett presidentval var en djärv plan. Aktiviteterna före och efter valet kan otvivelaktigt karakteriseras som den största politiska skandalen i USA:s historia.

Det finns nu tecken på att Mueller redan från början av augusti 2017 främst inriktade arbetet på att fastställa ”obstruktion” av Trump gällande undersökningen. Även obstruktion kan ses som grund för ett riksrättsåtal, även om något brott aldrig begåtts. Det nya hemligstämplade memorandum  avseende utredningen, som biträdande justitieministern skrev 2 augusti 2017, angår troligen denna förskjutning. Man hade tydligen förstått att det utredningsmässigt inte längre gick att hävda att Trumpkampanjen samverkat med ryssarna. Men om detta är sant, innebär det att Mueller trots sin kunskap om detta förhållande därefter under mer än 1,5 år tillät media att fortsätta att använda anklagelsen om maskopi med ryska staten. Hundratusentals artiklar och många tusen TV-inslag i USA ältade denna anklagelse, som under lång tid dominerade inrikesdebatten. Hur kunde media även trots sin parkishet för demokraterna så konsekvent delta i lögnkampanjen med tanke på att man var medvetna om så mycket falskheter i upplägget? Och hur kan svenska media fortfarande vilja tro att New York Times, Washington Post, CNN och dylik media försöker förmedla någon sanning i frågan?

Huruvida åtgärder som förföljandet, och senare åtalen mot Trumps vänner för helt orelaterade handlingar, var avsedda att provocera presidenten till att besluta att avsluta Mueller-utredningen, kan idag inte fastställas. Ett typexempel var arresteringen och husundersökningen av hans vän Roger Stone, där FBI-agenter med dragna vapen klockan sex på morgonen stormade in i dennes hus, samtidigt som CNN, på förhand vidtalad, filmade och rapporterade. Tiotals beväpnade agenter eller poliser omringade pensionärens hus där han bodde med sin hustru, som sedan frysande i nattkläder fick vänta i timmar utanför huset. En sådan avslutning av utredningen hade ju i så fall presenterats som ett ovedersägligt bevis även för maskopi med ryssarna. Men Trump var kall, och lät sig inte provoceras på det viset. Bland annat hans löpande kritik av utredningen och hävdandet av att ingen konspiration funnits, kommer nu dock av demokraterna just utmålas som ”obstruktion”.

Alla ansvariga kommer hävda att de trodde att det verkligen fanns skäl att tro på anklagelserna om samröre med ryssarna. Det gör det viktigt i kommande brottsutredningar att börja från allra första början och klarlägga grunden för alla åtgärder ända från inledningen. Bara därigenom kan man visa att vidtagna åtgärder inte hade något legalt stöd utan istället var komponenter i en sakta fortgående kupp mot en fruktad outsider, som förespråkar för etablissemanget skadliga policies. Vi vet att en hög tjänsteman i Obamaadministrationen – CIA-chefen Brennan – var aktiv i frågan mycket tidigt, kanske ända från 2015. Brennan framstår idag som en centralfigur i kuppen. En stor fråga som väntar på svar är hur tidigt och på vilket sätt Obama själv var involverad.

Trump är realitydramats mästare, och frågan är nu om och hur han innehålls- och tidsmässigt försöker regissera upplägget av kommande åtgärder mot de skyldiga. Självfallet bestämmer justitiedepartementet det legala upplägget, men det vore oväntat om presidenten inte styr uppbyggnaden av det allmänna temat runt kommande rättsliga åtgärder och då sammanfogar komponenterna till en logisk helhet. Det kan avgöra presidentvalet 2020.

Dan Ahlmark

 

Tidigare i serien om konspirationen mot Donald Trump

Vad kämpade Trump emot?
Hur räddades Hillary Clinton som presidentkandidat?
Valkampanjen 2016
Angreppen på den begynnande Trumpadministrationen
Vem var kuppens drivande kraft?

Den här artikeln publicerades för 6 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/vem-var-kuppens-drivande-kraft/

Krönikor

5. Vem var kuppens drivande kraft?

Konspirationen mot Trump

Dan Ahlmark

I denna femte och sista artikel om konspirationen mot Trump skriver Dan Ahlmark vilka som ligger bakom försöken att stoppa president Donald Trump.

publicerad 17 november 2018
– av Dan Ahlmark
John Brennan, tidigare CIA-chef.
Share via
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det finns många spekulationer om, vem som i första hand drev fram försöken att (a) hindra Trump att vinna presidentvalet och sedan (b) avsätta honom. När det gäller skälen till dessa försök, är de lätta att förstå. Trump sågs tidigt som en klar fiende till globalismen och hela den struktur för världens utveckling, som ett självbelåtet och auktoritärt internationellt etablissemang byggt upp under många decennier. Tillsammans med det samlade amerikanska etablissemanget med bland annat dess mycket starka inslag av ekonomiska multinationella intressen var detta en oerhörd kraft, när den sattes in mot Trump. Men bland annat med hjälp av majoriteten av vita kvinnor samt de i decennier negligerade industriarbetarna i nordöstra USA lyckades Trump trots allt finna en väg till en överlägsen seger.

Efter segern kände motståndarna till Trump självfallet ett tryck att försöka dölja de illegala åtgärderna mot honom före valet. Men dessutom formade de tydligen en plan att försöka avsätta eller – troligare – tvinga honom att avgå på grund av bristande stöd i kongressen. Vem var då den ledande kraften i detta arbete? Epoch Times (ET) är en internationell tidning driven av utlandskineser och med en klar antikommunistisk linje. Den ges i tryck ut främst på kinesiska och engelska men också på nio andra språk, samt på 17 olika språk på Internet. Tidningen hade nyligen i en artikel (1) med underrubriken ”How America’s most powerful agencies were weaponized against President Donald Trump”, där bland annat frågan om ledarskapet för konspirationen behandlas. Det är en mycket lång artikel med detaljerade beskrivningar av många delar av angreppet på Trump. Dessa gäller delvis sådant jag tidigare skrivit om i NyD, och redovisningarna strider inte mot varandra. Detta samt att inget i ET:s artikel i övrigt motsäger det jag vet eller anat, kan göra det värt att redovisa artikelns slutsatser, även om denna inte visar alla sina källor. Eftersom jag inte haft en tillräckligt god grund att skriva om kuppens ledare, har jag hittills avstått från detta, men om vi betraktar ET:s beskrivning främst som en hypotes, är den ändå av tillräckligt intresse.

På ett par ställen i mina tidigare artiklar har jag uttryckt en förväntan om vad som kan komma att avslöjas om kuppens drivande krafter t ex (2): ”Den roll som till exempel cheferna för de två självständiga underrättelseorganen CIA och ODNI eventuellt spelade, är ännu inte klar, och därvid är den före detta CIA-chefen Brennan särskilt intressant”. I ET-artikeln skrivs då inledningsvis:

”Brennan played a crucial role in the creation of the Russia-collusion narrative and the spying on the Trump campaign…Brennan became the point man in the operation to stop a potential Trump presidency. It remains unclear whether his role was self-appointed or came from above. To embark on such a mission without direct presidential authority seems both a stretch of the imagination and particularly foolhardy (min understrykn.).”

ET:s syn att det är mindre troligt, att Brennan själv utan stöd av ”direct presidential authority” skulle leda en sådan insats, verkar rätt rimlig. Detta är också ett klart varningstecken, eftersom det nu också framkommit mera stöd för att tro, att FBI placerade f l e r a agenter i Trumps kampanj. I min ovan angivna artikel kommenterade jag just den åtgärden med: ”Sådana ’collectors’ kräver dock justitieministerns godkännande. Bushs pressekreterare Eri Fleischer kommenterade detta med, att ingen FBI-chef skulle placera agenter hos motståndaren i en presidentvalskampanj utan presidentens vetskap”. I två fall finns det nu alltså tecken på inblandning i konspirationen mot Trump av antingen någon regeringsmedlem (justitieministern) eller t o m presidenten. ET går inte vidare på detta spår utan fortsätter istället bara med sin beskrivning av CIA-chefens åtgärder. Denne avskyr uppenbarligen Trump på grund av hans politiska ståndpunkter. Brennan röstade 1976 på amerikanska kommunistpartiet och har åsikter långt till vänster. Troligen skulle ingen president utom Obama ha utnämnt honom till chef för USA:s ledande underrättelseorganisation.

Det betonas, att Brennans kontakter med utlandet under hans arbete att undergräva Trump var inofficiella. Man kan alltså inte följa ett officiellt pappers- eller elektroniskt spår gällande vad som sagts eller gjorts. Han arbetade i första hand med ledande underrättelsechefer i Storbritannien men även i andra länder t ex Australien, vilka deltar i samarbetsorganisationen ”Fem Ögon”. Bara några dagar efter att Trump tillträtt som president avgick t ex Storbritanniens chef för landets mycket viktiga organisation för signalspaning. Denne hade personligen träffat Brennan under 2016 och tydligen inofficiellt (och kanske illegalt) delat med sig av brittisk information av intresse, och avgången har ansetts ha ett samband med detta. Brennan utnyttjade även kontaktnätet hos utländska underrättelsechefer, som var pensionerade. Särskilt behövde han underlag, som FBI kunde använda i ansökningar till den amerikanska FISA-domstolen i syfte att påbörja avlyssning av Trumpkampanjen.

För att nå det målet inriktades intresset på några få medarbetare i den kampanjen. En av dessa var Carter Page, vars behandling jag beskrivit i artikeln ovan (2). Gällande andra arrangerades tydligen så kallade spionfällor, där syftet var att få en Trumpmedarbetare att yttra saker, som kunde tolkas som att de samarbetade med ryssarna. Den australiske ambassadören i Storbritannien Alexander Downer deltog tydligen i en sådan ansats gällande en yngre, lägre medarbetare i Trumpkampanjen: George Papadopoulos.

Papadopoulos inbjöds därvid under en föreventuell tändning till London, och syftet var att få den unge mannen att berätta för Downer, att ryssarna hade komprometterande material i form av tusentals email gällande Hillary Clinton. Just den informationen hade en annan person (Mifsud), vilken tydligen arbetade för en västerländsk underrättelsetjänst och som Papadopoulos inte kände, ett antal dagar tidigare vid ett annat evenemang Papadopoulos blivit inbjuden till, i förbigående berättat just för Papadopoulos. Downer, som då – också ”av en händelse” – träffade Papadopoulos i London, lyckades tydligen vid ett barbesök tillsammans med honom få honom att nämna just denna information. Han rapporterade då detta omedelbart till USA:s ambassad i London, som förde det vidare till FBI. Detta var före den demokratiska nationalkommittén anklagade ryssarna för att ha hackat och stulit email från dem. Tekniska data talar dock för, att dessa email av någon anställd överfördes till ett fickminne på platsen. Vi vet inte, hur materialet om Papadopoulos senare utnyttjades, men det har angetts, att ett par ansökningar till FISA-domstolen om avlyssning avvisades av domstolen under sommaren tredje kvartalet 2016. Kanske någon byggde på denna information och gällde Papadopoulos? Avseende just Carter Page gav domstolen i oktober sedan tillåtelse gällande avlyssning (och vilken kvartalsvis förnyades tre gånger).

De utländska underrättelseorganisationernas inofficiella medverkan i arbetet mot Trump har tydligen beskrivits i det material, som FISA-domstolen erhöll gällande Carter Page. När Trump för en tid sedan meddelade att han ville att all dokumentation avseende det fallet skulle offentliggöras, gjorde både Storbritannien och Australien framställningar om, att detta inte skulle gälla material, som kunde kopplas till dem. Länderna vill tydligen inte bli offentligt indragna i den växande politiska skandalen.

För att nå sitt syfte organiserade Brennan ett löpande samarbete mellan utvalda personer i sex federala organisationer eller regeringsdepartement. CIA, ODNI (organisationen som överser alla amerikanska underrättelsetjänster och kommunicerar underrättelseresultat till presidenten) samt NSA (sköter all amerikansk signalspaning inklusive registrering av alla meddelanden) skötte arbetet avseende utlandet. FBI, Finans- och Justitiedepartementet (DOJ) hanterade den inhemska undersökningen av Trumps möjliga ryska kontakter. I arbetet använde man s k reverse targeting dvs avlyssning av utlänningar (tillåten) men i syfte att allmänt lyssna på amerikaner i kontakt med dem (ej tillåtet). Information gällande sådana amerikaner spreds sedan brett i underrättelsekretsar och tydligen till en del politiker. Det utnyttjades uppenbarligen också vid läckor till pressen. Brennan överförde all inofficiell information insamlad från utlandet, vilken eventuellt kunde tolkas som tecken på samarbete med ryssarna, till FBI, som han önskade skulle sätta i gång en formell kontraspionageutredning. En sådan inleddes också i juli 2016, trots att inget äkta material fanns gällande samverkan, och allt befintligt material var inofficiellt. Inget material från officiellt engagerade underrättelsekällor användes alltså som grund för beslutet om FBI:s utredning (som senare övergick till Mueller-utredningen).

Efter att FBI-utredningen igångsatts, arbetade Brennan med att sprida insamlat material till bland annat kongressens främsta ledamöter. Han var aktiv i ansträngningarna att få justitiedepartementet att tillsätta en särskild utredning om Trumps påstådda samarbete med Ryssland. Genom denna skulle man också nå målet att blockera undersökningar av underrättelseorganens handlingar gällande Trump före valet. Han var också drivande i arbetet att utforma flera underrättelserapporter om ryska åtgärder inriktade på presidentvalet. Den sista, som påstods vara stödd av alla USA:s underrättelseorganisationer, publicerades några veckor innan Trumps tillträde som president och syntes stötta tron på en samverkan mellan Trumpkampanjen och ryssarna.

Det uppges, att även denna rapport i mycket vilade på den av demokraterna finansierade och beställda dossiern, som använts för att lura FISA-domstolen att tillåta avlyssning av Carter Page (och därmed många ytterligare i kampanjen, vilket var huvudsyftet). Chefen för NSA – Mike Rogers – som i november 2016 varnat Trump för kontraspionagets avlyssningar (3), angav ett lägre förtroende för rapporten. Trots det blev den sedan en av de viktigaste grundpelarna för påståendet, att ryssarna hjälpt Trump att vinna presidentvalet – ett påstående, som förgiftat de första två åren av Trumps administration och lagt betydande hinder i vägen för genomförandet av hans politik.

Brennan lämnade chefskapet för CIA samtidigt med Trumps makttillträde. Hans roll och agerande därefter har inte klarlagts. Och vi vet ännu inte, om han agerade på uppdrag av Obama (direkt eller underförstått). Epoch Times slutsats av sin artikel (av vars innehåll jag här berört Brennans insats) är följande:

”Spygate represents the biggest political scandal in our nation’s history. A sitting administration actively colluded with a political campaign to affect the outcome of a U.S. presidential election. Government agencies were weaponized and a complicit media spread intelligence community leaks as facts.”

Frågan är nu, när strukturen av komplotten blir officiellt belagd, de skyldiga åtalas och amerikanska MSM tvingas inse, att de under två år i grunden vilselett USA och världen.

 

 

Dan Ahlmark

Den här artikeln publicerades för 6 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/angreppen-pa-den-begynnande-trumpadministrationen/

Krönikor

4. Angreppen på den begynnande Trumpadministrationen

Konspirationen mot Trump

Dan Ahlmark

I denna fjärde artikel av fem om konspirationen mot Trump skriver Dan Ahlmark hur etablissemanget inom amerikanskt rättsväsende och politik gått till attack mot Trumpadministrationen sedan dagen han blev vald som president.

publicerad 13 oktober 2018
– av Dan Ahlmark
Donald Trump, Mike Pence och James Mattis.
Share via
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När valresultatet stod klart sent på natten den 8 november 2016, insåg ett antal tjänstemän inom FBI och amerikanska justitiedepartementet, att de hade ett stort problem. De fruktade nu självfallet, att deras avlyssning av Trumpkampanjen och andra åtgärder skulle avslöjas. Dessutom betraktade de Trump som en fiende, vilken inte borde få bestämma amerikansk politik. Men redan under valkampanjen hade man tydligen funderat över vad som då bara var en risk, det vill säga att Trump skulle vinna. När detta nu skett, utvidgade man troligen snabbt ett preliminärt upplägg med beslut om nya utvidgade åtgärder och ytterligare mål.

Grunden till påståendet om en samverkan mellan Trump och ryssar var primärt behovet hos Hillary Clintons (HRC) valledning att snabbt bortförklara valförlusten. Eftersom vissa av dessa personer själva under valkampanjen via ombud samverkat med ryssar var argumentet särskilt lämpligt, eftersom man kunde projicera på motståndaren det man själv gjort. Eftersom FBI och USA:s justitiedepartement (DOJ) under valkampanjen också börjat använda den dossier HRC finansierat, var de berörda där mycket positiva till denna argumentationslinje. För dessa organisationer var ett av två huvudmål nu att dölja sin egen verksamhet med spioneri mot Trumpkampanjen inledd på helt otillräckliga grunder (skedde under fas 2). Det andra målet blev tydligen – men vi vet inte vem eller vilka, som inspirerade och ledde detta – att engagera sig i ett arbete för att underminera den kommande presidenten, vilket kunde medföra, att man antingen lyckades (1) avsätta honom eller – troligare – (2) minska hans stöd hos allmänheten och därmed hos republikanska kongressledamöter, så att han blev tvungen att avgå.Genom att de välinformerade visste, att Trumpkampanjen inte alls samverkat med ryssarna, syntes alt (1) inte särskilt lovande. Men om man kunde få igång en undersökning av frågan, kunde man inom den ramen kanske hitta andra angreppspunkter hos Trump och dessutom blockera och hindra all insyn gällande sin egen och HRC:s kontakter med ryssarna. Därför väckte man tidigt kravet att tillsätta en särskild fristående åklagare (Special Counsel) att undersöka frågan om Trumps samverkan med ryssarna. Men medan det alternativet var en mycket positiv möjlighet, blev det i den gällande situationen nödvändigt att genomföra alt (2). Hur skulle då detta ske?

En vecka efter valsegern besökte chefen för National Security Agency (genomför mycket av USA:s elektroniska övervakning) – amiral Mike Rogers – Trump i hans Trump Tower i New York och informerade honom om, att hans kampanj och kontor med all sannolikhet avlyssnades av något av underrättelsetjänstens organ. Dagen efter flyttade Trump hela sitt huvudkontor för arbetet att forma den kommande administrationen till en – troligen bättre skyddad – golfklubb han ägde i New Jersey. På grund av att Mike Rogers i oktober för FISA-domstolen avslöjat viss illegal avlyssning, hade starka krafter i administrationen begärt, att han skulle förflyttas från sin position. Skälet torde ha varit, att Obama-administrationen inte kunde lita på honom. Efter hans besök hos Trump, som han inte underrättat sina överordnade om, krävde åter några underrättelsechefer bland annat Clapper att han skulle avskedas. Obama nekade dock att göra det sannolikt på grund av den skandal Trump då kunde ställa till med.

Denna handling av Mike Rogers att skydda en vald president har hyllats som en avgörande handling för Trumps politiska överlevnad. Han blev helt medveten om arten av de åtgärder motståndarna vidtagit, och att han måste vara mycket försiktig i kontakterna med säkerhetsorganen, FBI med mera. Det är troligen också en av förklaringarna till att han bland annat sökte medhjälpare och ministrar inom försvarsmakten och främst marinkåren. Även om han och de hade olika åsikter i diverse frågor, kunde han dock alltid lita på dem. Först i början av mars 2017 informerade Trump via Twitter, att han och Trump Tower varit avlyssnade i oktober 2016 och undrade om detta var lagligt. FBI-chefen och justitiedepartementet förnekade (trots de hemliga FISA-ansökningarna och resultatet av dessa), att det var sant. Så småningom kom allt flera avslöjanden om illegal avlyssning och övervakning av olika personer. Avlyssningen av Trumpadministrationen kunde genom förnyade FISA-ansökningar legalt fortsätta fram till oktober 2017.

Observatörer har beskrivit oppositionens åtgärder efter valet som tydligt präglade av en del av den metodik (deception operation), som CIA använt utomlands för att störta misshagliga regeringar. I syfte att – inledningsvis – utan direkt våld undergräva styrelsen i stater USA ser som fiender, används metoder som: rykten, läckor till tidningar av besvärande information svår att dementera, brottspåståenden, avslöjanden om skamliga fakta om den aktuella regeringens ledande anhängare, demonstrationer, växande oroligheter med alltmer ökat våld osv. Konventionella massmedia men särskilt sociala media används intensivt för att vidarebefordra falsk information, falska nyheter och att mobilisera anhängare för sit-ins, massmöten o dyl. Allt detta skapar en osäkerhet och atmosfär, som möjliggör nya koalitioner mellan politiska grupper, så småningom kanske en kupp mot regeringen eller andra möjligheter, som helt kan förändra det politiska läget.

Medan det inte finns några som helst skäl att tro, att huvudaktörerna i USA önskade våldsamma åtgärder, är standardmanualens inledande metoder väl igenkännliga i det som hände i USA. Av detta skäl har den före detta CIA-chefen John Brennan utpekats som en trolig huvudaktör bakom händelseförloppet, men ännu finns inga bevis för detta. Det våld som extremistiska grupper såsom Black Lives Matter (BLM), Social Justice Warriors (SJW) och andra stöttrupper regelbundet utövar, är sannolikt dessa gruppers initiativ. Det som nu driver – förutom Trumpadministrationen – representanthusets underrättelseutskott (senatens motsvarande utskott är dominerat av Uniparty-medlemmar), många journalister i Fox och den Trumpvänliga blogosfären är målet att se till, att USA:s underrättelseorganisationer samt FBI i framtiden aldrig mera ingriper i ett presidentval respektive därefter försöker avsätta en president. USA är ingen bananrepublik, men det behövdes bara en olämplig president under två valperioder för att man skulle börja likna en sådan.

Ett ständigt läckande från många olika personer av sekretessbelagt material i syfte att genera eller skada Trump skedde efter valet, och media var en villig distributionskanal för allt negativt material om administrationen. Publicerade SMS mellan Trumpfientliga FBI-anställda talar om en ”media leak strategy” bakom läckandet.  Påståenden utan grund dvs rent påhittade i syfte att skada presidenten ökade mycket kraftigt i frekvens, och den amerikanska allmänheten började leva i en påhittad politisk verklighet formad av Fake News. Det offentliga samtalet dominerades snart av halvsanningar, fientliga artiklar och TV-framträdanden samt lögner. Förutom media, demokrater och mot Trump fientliga republikaner i kongressen och i delstaterna mobiliserades bland annat Hollywood, universitetsanställda och så vidare för att oavlåtligt angripa presidenten. Obstruktion av lagliga åtgärder beslutade av presidenten skedde genom att man till exempel hittade bland många federala distriktsdomare en enda, vars kritiska utlåtande under en tid kunde hindra genomförandet av ett visst presidentbeslut och i hela USA. Så småningom skedde rena utmaningar mot USA:s federala karaktär genom att enskilda städer etcetera gällande illegala invandrare förklarade sig stå över federala lagar genom att deklarera sig vara ”sanctuary cities”. Man slutade samarbeta med vissa federala myndigheter och motarbetade dem istället.

I mars 2017 förklarade Comey vid ett förhör i kongressen, att skälet till att han inte tidigare underrättat de ansvariga för underrättelsefrågor i kongressen om den kontraspionageutredning gällande Rysslandskontakter, som startats i juli 2016, var att han internt avråtts från detta. Inte heller presidenten hade informerats.  Misstron mellan FBI-chefen och presidenten utvecklades snabbt, och Comey avskedades i maj 2017. Den ordinarie justitieministern Jeff Sessions hade tidigt beslutat sig för att avstå från all kontakt med frågor, som kunde ha sin grund i valkampanjen. Det gjorde andremannen på DOJ – Rod Rosenstein – till de facto-chef gällande alla ärenden, som berörde konspirationen mot Trump. Genom att utnyttja de politiska effekterna av FBI-chefens avskedande och dennes läckande av referat från sina samtal med presidenten skapades en situation, där Rosenstein tydligen såg det som motiverat att tillsätta en speciell utredare (Robert Mueller) för att undersöka Trumpkampanjens kontakter med Ryssland.

Rosenstein har senare försökt att mörklägga den exakta formuleringen av utredarens uppdrag. Men därigenom nådde konspiratörerna målet att t ex blockera alla parallella undersökningar av politikers Rysslandskontakter och skyddade –förutom sig själva – även Hillary Clinton, medan de kunde bygga någon form av case mot Trump. Med kreativitet och falskhet kan ju intelligenta jurister åstadkomma mycket. I realiteten var tillsättandet av Robert Muellers utredning helt omotiverad, eftersom det vid den tidpunkten inte fanns någon saklig grund att misstänka Trumpkampanjen för samarbete med ryssarna. Juristen Lisa Page har vittnat om detta. Denna även internationellt mycket uppmärksammade utredning var alltså meningslös redan från början.

Bemanningen av utredningen skedde med jurister, som genomgående var demokrater och anhängare till HRC. Mueller själv visade sig snart vara en motståndare till Trump. Beträffande folk från FBI och DOJ kom till exempel Trumpkritiker som Peter Strzok och Lisa Page. Strzok hade inledningsvis varit skeptisk till deltagande, eftersom han inte trodde att utredningen skulle resultera i något. Han kände ju till hela bakgrunden och uppbyggnaden av de fiktiva Rysslandsanklagelserna. Hans arbete där fick dock ett snabbt slut. Genom att FBI:s generalinspektör, som efter valet utredde FBI-tjänstemäns agerande under valkampanjen och senare, fick del av ett stort antal av de SMS ”kärleksparet” utväxlat, informerades Mueller om innehållet i vissa av dessa. Eftersom meddelandena avslöjade en djup avsky, närmast hat mot Trump, kunde Mueller inte ha så pass komprometterade personer i sin utredning utan avförde dem. Strzok förflyttades också från sin position i FBI till meningslösa arbetsuppgifter, tills han avskedades.

Generalinspektören utreder nu bland annat FISA-ansökningarna att avlyssna Trumps valkampanj. Han samarbetar också  – troligen sedan senhösten 2017 – främst med den federala åklagaren John Huber, som med tillgång till lagens alla maktmedel leder brottsundersökningar avseende anställda i FBI och DOJ gällande handlingar under valkampanjen och senare. En federal åtalsjury har hörts i alla fall beträffande vissa personer, och man kan bara hoppas, att den utdragna utredningsprocessen om federalt maktmissbruk snart börjar ge resultat.

 

Dan Ahlmark

Den här artikeln publicerades för 6 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/valkampanjen-2016-och-avlyssningarna/

Krönikor

3. Valkampanjen 2016

Konspirationen mot Trump

Dan Ahlmark

I denna fjärde och avslutande artikel om konspirationsförsöken mot Donald Trump lyfter Dan Ahlmark fram att det framstår som klart, att det förekommit en kriminell konspiration i syfte att hindra Trump att bli president. Bland annat användes olagliga avlyssningar mot personer i hans kampanj.

publicerad 10 oktober 2018
– av Dan Ahlmark
Share via