För att bättre förstå den kommande politiska händelseutvecklingen i USA med avslöjande av illegala åtgärder från t ex ledande befattningshavare inom FBI, justitiedepartementet (DOJ) och sannolikt några underrättelseorgan (samt åtal mot ett antal tidigare anställda i dessa federala organ) krävs mera kunskap om de krafter Trump utmanade genom sin presidentkandidatur. Jag beskriver nedan några av de viktigaste inhemska, men berör bara en av de internationella aktörerna: det ekonomiska etablissemanget. Det internationella motståndet från de politiska globalisterna inom EU, FN osv tas inte upp.
Bakgrunden till att Trump före och efter presidentvalet 2016 motarbetats på ett aldrig tidigare upplevt sätt i USA är följande. Trump sågs tidigt som en klar fiende till den socialliberala globala världsordningen och de krafter, som försöker realisera denna. De viktigaste av dessa krafter drivs främst av ekonomiska skäl, eftersom deras ställning i mycket är knuten till den ekonomiska strukturen och verksamheten hos multinationella banker och företag, som opererar fritt utan nationella hänsyn. Trumps stopp för medverkan i internationella handelsavtal som TPP (handelsavtal gällande nationer i Asien) och TTIP (atlantiska länder) och istället krav på bilaterala handelsavtal var då ett stort nederlag för globalisterna. Det gäller på samma sätt den kommande elimineringen av NAFTA. Utträdet ur Parisavtalet om global uppvärmning, ur ett FN-organ som UN Human Rights Council, meddelande om att snart helt avbryta kontakterna med Internationella Brottmålsdomstolen, antydningar om utträde ur World Trade Organization osv ses som försök av Trump att systematiskt demontera globalisternas arbete att successivt ta över makten från nationalstaterna.
Det ekonomiska etablissemanget
Huvuddelen av detta etablissemang har en klar globalistisk bas samt syn och har byggt sin struktur på för dem förmånliga politiska beslut i de gamla industriländerna och i utvecklingsländerna, och utnyttjar dagens låga tullar eller frihandel utan hänsyn till effekterna på länderna i Väst. En effekt är bl a att ett antal multinationella företag fått en kraftigt ökad makt på sina separata marknader och har ett stort övertag över konkurrenter med mindre geografisk räckvidd. Det ligger i deras intresse att överföra tillverkningsprocesser på de flesta varuområden – och därmed arbetstillfällen – till utvecklingsländerna och att istället exportera tillbaka de tillverkade komponenterna eller varorna. I vissa fall låter man på grund av olika handels – eller politiska – regler sammansättningsföretag i väst skapa de slutliga produkterna av komponenter framställda i t ex Asien. Ett fall är den kanadensiska bilindustrin, som i väsentlig utsträckning är en sammansättningsindustri för kinesiska och europeiska komponenter. Genom att bilar “tillverkade” i Kanada har tullfrihet enligt NAFTA vid export till USA, kan Kina och Europa undvika tullar genom att utnyttja Kanada som en kanal in i USA.
På samma sätt försöker multinationella företag köpa upp råvaruföretag eller råvaror i de utvecklade länderna, exporterar råvarorna och bearbetar dem i utvecklingsländerna samt säljer dem tillbaka till de utvecklade länderna. Självfallet inverkar det avsevärt på prisnivåerna för aktuella varor i de aktuella länderna. Även om ett särskilt land har gott om en råvara av ett särskilt slag t ex någon form av livsmedel, kommer – om ett multinationellt företag styr utvecklingen – bara en så stor del av producerad mängd av denna bli kvar i hemlandet, så att dess prisnivå kommer att motsvara den, som erhålles i andra nationer fattiga på råvaran. Det blir s a s fråga om en ekonomisk global centralplanering till förmån för multinationella företags vinster. På marknader med friare konkurrens kan detta inte ske, men på många marknader finns numera väsentligen bara ett litet antal stora företag, som dominerar marknaden. I koncentrerade industrier kan färre företag med gemensamma intressen genomföra en sådan strategi, särskilt om företagen har goda politiska kontakter i aktuella länder. Förutsättningen är ofta, att politikerna stöttar dessa överföringar av resurser bland annat genom förmånliga tullar, och att utvecklingslandet stödjer det genom skattelättnader, subsidier etc. Det är inte möjligt att kalla detta ett resultat av fri marknadsekonomi.
Det är lätt att förstå, att opposition mot den globala ekonomiska struktur, som de stora företagens ägare med stor framgång redan delvis genomfört och genomför i syfte att öka sina egna vinster och egen trygghet gentemot konkurrens, väcker oresonlig ilska. För att bevara detta upplägg måste motståndare som Trump – om de inte kan krossas – ändå berövas makt och handlingsfrihet. Det kommande amerikanska kongressvalet är då ett tillfälle, där så kan ske, och vi kommer säkerligen kunna se mycket stora bidrag överföras till socialdemokrater eller till och med rena socialister det vill säga till republikanernas demokratiska motståndare, från multinationella företag och Wall Street, amerikanska handelskammaren, utländska finansintressen, som hittat vägar att ingripa i amerikanska val med mera.
Detta globala nätverk har med all sannolikhet inget klart maktcentrum utan drivs främst av sina gemensamma intressen, och det är tongivande i eller har inflytande på etablissemangen i de flesta viktiga samhällssektorer i många västländer. Och genom bidrag och lobbying, vilken i vissa länder i sig förmedlar pengar till politiska beslutsfattare, bygger den ekonomiska delen av etablissemanget upp politiska strukturer, som förverkligar de mål (tillåtelse för företagsköp, desarmering av konkurrenslagstiftningar, handelsavtal, ekonomisk politik mm) de internationella och nationella aktörerna har. Medan EU domineras av dessa, drivs ett land som Kina av sina egna mål, medan det samarbetar med nätverket på det ekonomiska området. Därutöver finns en övergripande politisk dimension, som faller utanför dagens diskussion.
Media med mera
Media i de flesta av världens länder har numera ett mycket koncentrerat ägande; i USA talar man t ex om sex mediagrupper. De allra flesta tidningar och TV-kanaler har där sedan länge stött demokraterna, och koncentrationen har förstärkt den tendensen. Om man som journalist vill göra karriär, gäller det därför att vara en trogen demokrat. Att vara republikan är uteslutet, och att vara oberoende är en synd. Täckningen av Trumps politik har generellt varit förödande negativ, och media kan nu sägas vara administrationens starkaste och effektivaste fiende. Samma ideologiska konformism finns även i Hollywood och delvis i universitetssystemet.
När man så småningom skriver historien om media under 2016-2018, kommer man att kunna konstatera, att åren varit en ren katastrof för objektiv journalism inriktad på att presentera en sann bild till allmänheten. Vad man presenterat gällande Trumpadministrationen har huvudsakligen varit halvsanningar, påhitt, felrepresentationer samt lögner, och dessa har sedan spritt sig till andra länders media. Tidigare respekterade tidningar som New York Times, Washington Post eller TV-kanaler som CNN, NBC osv har nu till stor del förlorat sitt gamla anseende hos minst hälften av den amerikanska allmänheten. De står numera på det politiska området för Fake News.
Uniparty
Både vissa demokratiska och republikanska politiker ingår i USA:s etablissemang, vilket medfört, att man ibland talar om ett Uniparty. Detta förenas regelbundet genom motstånd mot t ex förslag, som inte ligger i det amerikanska och internationella etablissemangens intresse. Den amerikanska handelskammaren är genom sin lobbying och bidrag ett viktigt verktyg för detta. Samtidigt håller politikerna den partipolitiska fasaden uppe i valtider, för att när valet är över återgå till den gamla gemenskapen. Vi ser nu detta i motståndet mot Trumps politik att avsluta NAFTA och istället införa en politik mera förenlig med USA:s intresse. Republikanska och demokratiska kongressledamöter i Uniparty förenas då för att motarbeta det. Att miljoner arbetstillfällen förlorats i främst Mellanvästern och utarmat delar av regionen på grund av just NAFTA intresserar inte etablissemanget. Trumps politik är ett sådant hot mot internationella och vissa nationella intressen, att det är självklart, att dessa bjuder honom ett oerhört hårt motstånd i alla dimensioner.
Katastrofen för Obama och slutet på Clinton-epoken
Vid sidan av detta var Obamaadministrationen naturligt nog ytterst fientlig mot Trumps kandidatur, när den deklarerades. Detta bestämde också det demokratiska partiets attityd, vars intensiva motstånd mot alla aspekter av presidentens politik nu överträffar allt, som tidigare upplevts i det avseendet i USA. Obama kan karakteriseras som en kulturmarxist med det övergripande målet att transformera USA till en – i alla fall – socialdemokratisk stat liknande Europas. Många åtgärder för att genomföra detta genomfördes därför under hans två presidentperioder. Men han riskerar nu att få i stort sett hela sin gärning som president eliminerad av Trump. Det beror på, att eftersom Obama förlorade majoriteten i representanthuset redan 2010, kunde han därefter inte få igenom några väsentliga lagar, som republikanerna opponerade mot. Det av Obama godkända Parisavtalet om klimatet ratificerades t ex inte av kongressen. Obamacare från mars 2010 blev den sista väsentliga Obama-lagen.
Istället arbetade presidenten då med Executive Orders (EO:s) dvs presidentens rätt att utförda bestämmelser på basis av tidigare lagar. Detta medförde dramatiska förändringar i tillämpningen av vissa av dessa och effekter gällande t ex klimat/miljöbestämmelser, som kraftigt ingrep i ekonomiska beslut, motstånd mot kol och fossila bränslen osv. Många av hans beslut stoppades dock av domstolar. Samtidigt valde Obama att inte tillämpa vissa lagar t ex gällande immigrationen.
Problemet för Obama var dock, att EO:s kan lika lätt elimineras som att införas. Det illustreras av att Trump nu redan eliminerat de flesta av Obamas viktigaste beslut i den formen. Eftersom förvaltningarna också utger regler baserade på lagar, leder det arbetet också till nämnvärda policyförändringar med vänsterinriktning. Den nya administrationen ändrar nu fortgående på dessa. Obama förstod självfallet tidigt, att han behövde en demokratisk efterträdare för att inte hans livsverk skulle demonteras i grunden – vilket nu sker systematiskt. Detta skapade självfallet en stor motivation hos honom och anhängare med samma samhällssyn att se till, att Trump inte blev president. De ledande anhängarna hade också ett egenintresse genom att en Clintonseger skulle innebära, att de fick stanna kvar på sina poster eller kanske avancera. Många ej politiskt tillsatta tjänstemän inom högre nivåer av DOJ och FBI var samtidigt hängivna demokrater och agerade som politiker och inte neutrala tjänstemän, när Trump alltmera blev ett hot.
Lägg till detta Clintonfamiljens ambitioner att bevara familjens makt. Hillary Rodham Clinton (HRC) som president skulle göra familjen till USA:s ledande. Förutom de rent politiska drivkrafterna bakom familjens agerande kan eventuellt finnas ekonomiska. Redan som utrikesminister påstås HRC:s möjliga/troliga försäljning av tjänster (godkännanden av policies, stöd i olika frågor osv) till olika regeringar eller privatpersoner ha medfört “humanitära” anslag (alt. betalningar för tjänster) till Clinton Foundation med mycket stora belopp. Att inneha presidenturen skulle inte försämra affärsmodellens möjligheter.
Till dessa många och starka motiv hos olika grupper kan adderas den konventionella motsättningen mellan gräsrötterna i de två politiska partierna. Det är denna brygd av internationella och nationella intressekonflikter, fruktan för kraftiga ändringar av olika gruppers ekonomiska ställning, ideologisk motvilja och tryckande konformism, som lett fram till helt extraordinära åtgärder mot Trump.
Dan Ahlmark
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
