Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Som västerlänning har jag numer ofta svårt att hitta några skäl till optimism. Osäkerheten om det västliga samhällets utveckling får ständigt nytt bränsle. Upplösningstendenserna i USA, de växande motsättningarna inom EU och upplösningen av västs traditionella värderingar skapar ingen god grund för optimism. Anledning till optimism hittar jag istället på andra håll i världen.
I öster tar den växande kinesiska makten bort de sista spåren av det västliga koloniala styret och utökar sitt eget styre över Hongkong. På många sätt är Hongkong symboliskt för den västerländska internationella ordningen, den som har svag identitet och kultur, utöver att vara en stadsstat som styrs av den globala oligarkins ekonomiska intressen för att befrämja dess egna ekonomiska intressen. Faktum är att brist på en verklig identitet är just globalismens identitet, den typ av anti-identitet som kännetecknar de områden där nyliberalismen fått fotfäste. Den till synes ostoppbara vågen av nyliberal globalisering medför en oundviklig effekt som leder till förstörelsen av traditionella värderingar, identiteter och kulturyttringar. Kinas återintegreringen av Hongkong är ett bevis för Kinas förkastande av oligarkins globalistiska världsordning.
Faktum är att brist på en verklig identitet är just globalismens identitet, den typ av anti-identitet som kännetecknar de områden där nyliberalismen fått fotfäste.
Över hela världen finns det signaler om att världen håller på att vakna upp. Övergången till globalismens öppna samhälle verkar plötsligt mindre som ett historiens oundvikliga framsteg, och mer som ett kolonialt projekt till förmån för ett fåtals ekonomiska intressen, som upprätthålls av ett alltmer tandlöst imperium. Nyligen meddelade Turkiet att den vackra Hagia Sophia-katedralen skulle återföras till en moské. Ursprungligen byggdes den som en kristen katedral, det förvandlades till en moské efter den ottomanska erövringen år 1453, men blev ett museum 1934 under turkiska republiken grundare Atatürk. Många västerländska nationalister ser instinktivt beslutet att konvertera den till en moské som ett stort symboliskt nederlag för sin sak. Som museum hade Hagia Sophia blivit en symbol för motstridiga visioner, öppet för internationella turister för att fungera som en kvarleva från en tid då saker som religion och rasidentitet var något som våra förfäder spillt blod över. Dess plats som museum var en symbol för Atatürks vision om ett sekulärt, västerländskt Turkiet. Dess återgång till en moské är ett förkastande av denna vision.
Det finns nu verkliga tecken på att globaliseringen närmar sig sin tillbakagång och med den erövringar som liberalism, feminism, sekularism och materialism. Den unipolära världsordningen efter kommunismens fall invaggade väst i en bedräglig trygghet som nu bryts när en ny multipolär världsordning snabbt tar form med Kina som USA:s motvikt. Utan stöd från en amerikansk unipolär hegemoni och dominansen från en rotlös internationell oligarkis tilltänkta världsordning, kan tradition, nationalism och identitet återigen hävda sig.
Populismen
År 1957 skrev Karl Polanyi om ”Den stora förvandlingen”. Polanyi analyserade den fria marknadens ”inbäddningskraft” som stod i konflikt mot den traditionella sociala ordning som den hade sprungit från. Polanyi varnade för att denna frikoppling skulle kunna leda till en motreaktion – i form av en ökning av populistisk politik – om dess effekter lämnades okontrollerade. Idag ser vi att hans förutsägelse slår in.
De dubbla segrarna 2016 för Donald Trump och Brexit speglade en växande besvikelse bland den lägre medelklassen i väst med globaliseringens effekter och en önskan att återgå till den ”inbäddade liberalismen” av nationalstater som föregick globaliseringens tillväxt på 1980-talet. Sedan dess har populistiska idéer – den främsta av dem motstånd mot massmigration och frihandel – blivit allt populärare. Richard Haass, som leder amerikanska Council on Foreign Relations, har faktiskt medgivit att “Den nya vattendelaren är motstånd mot frihandel … Det kommer att bli utomordentligt svårt att återuppväcka ett konsensus för att få igenom handelslagstiftning.”
Motreaktionen mot migrantkrisen i Europa, som i sig orsakades av den liberala elitens utrikespolitiska äventyr, ledde till att anti-invandringspartierna som till exempel UKIP, Marine Le Pens Front National (numer Rassemblement National) och svenska SD ökade i popularitet samt till valet av Matteo Salvini till vice premiärminister i Italien. Globalisterna sköt sig i foten när de med George Soros i spetsen kraftigt stimulerade en arabisk/afrikansk migrationsvåg in i Europa med projekt som w2eu. Projektet bidrog till att destabilisera vad man tidigare uppnått i Europa.
Globalismens nedgång är mer uttalad i öster och medelklassen i väst står inför allt dystrare utsikter med mer skuldsättning, osäkra utsikter till arbete och övergången till en rentier ekonomi. Därmed finns det ingen anledning att föreställa sig att populistiska bakslag för globaliseringen inte kommer att fortsätta i ökande takt.
Slutet på USA:s hegemoni
Den globala politiska ordningen efter andra världskriget har präglats av dominansen från det amerikanska imperiet. Den speciella karaktären hos det amerikanska imperiet jämfört med imperier historiskt ligger i dess unika grund som ett liberalt finansiellt imperium styrt av den angloamerikanska oligarkin. Så länge USA som bärare av sionismens, liberalismens och dess utlöpare av universalism, mångkulturalism och finanskapitalism, medför internationell hegemoni är taket för den nationella suveränitetens och traditionens rörelser hopplöst begränsat. De värderingar som har lett till en andlig röta över hela västvärlden står i en symbiotisk relation till den amerikanska hegemonin, var och en förlitar sig på den andra för sin utbredning.
Nationalister och traditionalister bör finna tröst i insikten att vi bevittnar upplösningen av imperiet. Låt oss betrakta de tecken som pekar på denna accelererande nedgång. Före Stalingrad verkade tyska Wehrmacht oövervinnelig. Efter det brutala nederlaget uppnådde de få betydande segrar att tala om. Om Stalingrad tas som en symbol för en förändring i förtroendet för en tidigare kraftfull makt.
Så vad är USA:s Stalingrad?
Oavsett vad det kommer att bli ihågkommet som och det kanske inte är den verkliga orsaken, är det troligt att det redan har hänt. Kanske var det kapitulationen för talibanerna i Afghanistan efter nästan två decennier av strider. Den pinsamma insikten är att den mäktigaste militären som någonsin samlats inte kunde uppnå en slutlig seger över afghanska bönder och bakåtsträvande islamistiska fundamentalister.
Kanske kommer det att bli ihågkommet som Irak, den konflikt som först verkade som en svepande seger för USA men som förbyttes i ondskefulla sekteristiska konflikter mycket värre än någon sett före USA:s inblandning. En konflikt vars viktigaste resultat verkar vara en seger för Iran. Iran framträder nu som en ärkefiende till det amerikanska imperiet kallat Den Stora Satan som, med avlägsnandet av den sekulära despoten Saddam Hussein, vann en viktig allierad för sitt nät av shiamuslimskt inflytande över Mellanöstern. Även om det verkar som amerikanska utrikespolitiska intriger obönhörligt dras mot en eventuell förstörelse av den islamiska republiken Iran, verkar det tveksamt om USA, ett land som för närvarande plågas av raskonflikter och djup politisk polarisering, skulle kunna uppbåda viljan att kriga som en enad nation.
Eller kanske Imperiets sista strid var Syrien, där alla styrkor mot det amerikanska projektet tycktes gå samman och hantera ett förkrossande slag mot amerikanska imperialistiska ambitioner i Mellanöstern. För inte så länge sedan verkade det oundvikligt att oavsett Syriens framtid skulle den utesluta familjen Assad. Nu har USA tyst accepterat nederlaget på detta område när de nya maktmäklarna i Ryssland, Turkiet och Iran förhandlar om ödet för denna del av världen, utan USA:s inblandning.
Medan dessa tre nederlag har ifrågasatt USA:s förmåga att påtvinga sin vilja på Mellanöstern, hur är det med Truman-doktrinen om inneslutning mot socialism som uppstår söder om den amerikanska gränsen? Lika oroande är att imperiet inte längre ens kan utöva sin vilja över en grannstat som Venezuela och andra latinamerikanska länder, som har valt sina egna socialistiska vägar framför de krav som den styrande amerikanska oligarkin ställer. Lärdomen av moderna konflikter, vare sig det gäller Irak, Afghanistan eller Syrien eller Latinamerika, är att ett ockupationsimperium inte längre kan behålla kontrollen över ett lands befolkning som är hängiven sin självständighet.
Även om USA fortfarande totalt utkonkurrerar alla andra länder genom storleken på sin krigsmakt, är det lätt att överskatta hur mycket det återspeglar förmågan hos USA att göra vad militären är till för i första hand – att försvara oligarkins ekonomiska intressen. Den har mycket lite att göra med USA:s territoriella säkerhet.
Över hela världen har antiamerikanismens krafter blivit alltmer djärva genom insikten att det är möjligt att ge Den Stora Satan en ”bloody nose”.
Kina
När det gäller att bedöma tillbakagången för väst är Kina viktigt att studera av två skäl, dels den utmaning som landet innebär för den angloamerikanska hegemonin internationellt och dels det oväntade exemplet som dess starka interna utveckling sätter. Under en generation har Kina gått från en dåligt utvecklad jordbruksnation till en ekonomisk supermakt som utgör ett allvarligt hot mot den nyliberala ordningen i väst och som i praktiken redan är en större realekonomi än USA räknat som Purchasing Power Parity (PPP). Enligt IMF var Kinas BNP år 2017 räknat enligt PPP-metoden 23 200 miljarder USD medan USA:s räknat på samma sätt bara var 19 500 miljarder USD. USA dominerar dock fortfarande de finansiella marknaderna, men det är en position som kontinuerligt försvagas.
PPP är en teori som mäter priserna i olika länder genom att jämföra faktiska jämförbara varor och tjänster istället för värdet mätt i respektive valutor. PPP kan betraktas som en växlingskurs som bestäms av priset på en representativ korg med varor och tjänster i ett land. Detta ger ett mer verklighetsförankrat mått på landets reala ekonomi.
Kina har överraskande visat att ekonomisk utveckling och innovation kan uppnås utan demokrati och liberalism. Enpartistaten övergick från kommunism till en form av nationell kapitalism i slutet av 1970-talet, och har sedan dess uppvisat unika framsteg, en utveckling som strider mot nyliberalismens övertygelse. Trots de nyliberala förhoppningarna finns det inga tecken på att det kinesiska folket i stort antal har någon önskan att efterlikna västs nyliberalism. Vi har försäkrats om att demokrati och individuell frihet är nödvändigt för ekonomisk innovation, men kinesiska statsstödda företag som Huawei och Alibaba visar inte bara vägen när det gäller innovation, utan visar sig också kunna överträffa sina konkurrenter på världsmarknaden.
Kinas merkantilistiska ekonomiska system och protektionistiska utvecklingspolitik utgör nu en allvarlig utmaning för det WTO-baserade världshandelssystemet, men det finns inte mycket de kan göra för att stoppa det. Kommunistpartiet styr i Kinas intresse, och att anta en frihandelspolitik ligger helt enkelt inte i Kinas intresse. President Donald Trump har också brutit mot WTO:s regler för att kunna föra ett ensidigt handelskrig mot Kina, samt införa tullar för allierade som Japan och EU. Sannolikt kommer inte en minskad export till väst att skada Kinas ekonomi så mycket som vi i väst vill tro. Tillväxten i Asien är så stor så beroendet av väst krymper snabbt och Kina hade ändå tänkt öka den inhemska efterfrågan. Det är inte osannolikt att USAs handelskrig kommer att skada USAs ekonomi mer än den kinesiska.
Världshandelsorganisationen grundades 1995 i syfte att öppna globala marknader, utvidga frihandeln och reglera handeln. Internationella organisationer som WTO och IMF har blivit synonyma med globaliseringen, men deras legitimitet och relevans ifrågasätts alltmer, vilket framgår av erkännandet av EUs handelskommissionär Phil Hogan när han säger att ”WTO står inför sin djupaste kris sedan det bildades.” Dessa organ är tillskapade på initiativ av den angloamerikanska oligarkin för att tjäna deras syften, vilket blir allt mer uppenbart för resten av världen.
Kina har också potential att erbjuda ett alternativ till amerikansk ledd utveckling för mindre länder, en utveckling som ofta har kommit med oönskad politisk inblandning och kulturell dominans från USA. Kina verkar däremot ha föga intresse av sina handelspartners inre angelägenheter. Initiativet Belt and Road (Sidenvägen), som utlovar stor infrastrukturutveckling för de deltagande länderna, är ett utmärkt exempel på kinesisk ledd internationell utveckling som lämnar de amerikanska beslutsfattarna ute i kylan. Det är den typ av bilateral regional utveckling som skulle kunna komma att prägla detta århundrade. Projektet öppnar även betydande landbaserade handelsvägar i Eurasien, vilket minskar den strategiska betydelsen av den kontroll av världshaven som utövas av US Navy.
Rysslands plats som hegemon är mindre säker. Deras ekonomi räknat i PPP är fortfarande inte större än Tysklands och de har kämpat med viss framgång för att diversifiera bort från sitt beroende av naturresurser som grund för sin ekonomiska tillväxt. Man har en högteknologisk export av kärnkraft och avancerade vapensystem samt har utvecklats till väldens största veteexportör. Kulturellt och militärt har dock Ryssland valt ett oberoende tillvägagångssätt, och deras pragmatiska inställning till att hantera västvärldens intrång i Östeuropa och Mellanöstern har gett mycket betydande framgångar. Ryssland svarade med största möjliga kraft och beslutsamhet när det gällde att annektera Krim (där deras största marinbas ligger) efter den USA-stödda statskuppen i Ukraina 2014.
Rysslands inträde som allierad med Bashar al-Assad i Syrienkriget ledde till ett avgörande i det syrianska inbördeskriget vilket utdelade ett slag mot den zionist-amerikanska ambitionen att driva ut Assad och att dela upp Syrien efter sitt tycke. Rysslands omvandling från en misslyckad stat där demoraliserade människor utsattes för de värsta effekterna av nyliberal styrning och privatisering i början av 1990-talet, till den oberoende, religiösa och nationalistiska staten det är idag, ser ut som ett möjligt bästa scenario för länder i väst som ser sig om efter vad som kommer efter globaliseringen.
Internet
För inte så länge sedan kunde liberala journalister och utrikespolitiska hökar knappast tygla sin upphetsning inför utsikterna till tillväxt av sociala medier, i en hoppfull förväntan om att dess spridning skulle leda till en nyliberal demokratisering av varje hörn av världen. Den ”arabiska våren” firades som den första i sitt slag, ett organiskt förkastande av auktoritärt styre, till förmån för demokrati och nyliberalism, samordnat genom sociala medieplattformar som Twitter. Med den ökande tillgängligheten av smartphones, kunde människor över hela världen se underverk utförda med västerländska värderingar och samordning för att ta sina egna nationer ur de barbariska resterna av den gamla världsordningen. Det var nyliberalernas föreställning om vad som skulle ske.
I sin arrogans förutspådde få av den nyliberala eliten att samma teknik skulle kunna leda till en uppmuntran av exakt den motsatta tendensen, ett fullständigt förkastande av amerikanism och dess löften om materiell rikedom, kvinnors rättigheter, demokrati. Om något, svängde pendeln istället till förmån för barbari. Åsynen av hur en organisation som ISIS kunde sprida propaganda i bästa Hollywoodstil via videor på internet, visade hur Internet kunde användas för antiliberala ändamål. Ännu färre föreställde sig att utbyggnaden av Internet så småningom skulle användas för att leda ett uppror mot den nyliberala eliten själv i väst. Men detta är precis vad som hände under valcykeln 2016, med alternativhögerns tillväxt och liknande populistiska rörelser på internet. Tillåts anonymitet, är människor fria att bryta tabun i politiskt korrekta väst och uttrycka sin verkliga känsla om mångkulturalism, jämlikhet och den liberala elit som föraktar dem. Explosionen av vit nationalism på internet har visat att det liberala samförståndet inte är så robust som den nyliberala eliten hade föreställt sig.
Trumps seger 2016 ledde till en liberal motreaktion med censur, som kulminerade nyligen i avlägsnandet av tusentals pro-Trump och vita nationalistiska forum och YouTube-kanaler. Tillväxten av censurfria alternativa plattformar som Bitchute och Telegram, och potentialen för ett verkligt decentraliserat internet, innebär att trots stora ansträngningar av det styrande nyliberala etablissemanget, kommer de aldrig att kunna helt tysta oliktänkande röster. Resultatet av Internets utbredning verkar bli det direkt motsatta mot vad nyliberalerna räknat med. Demokratin har inte gått segrande fram, istället har de liberala krafterna i väst börjat tumma på sina egna demokratiska principer genom en utveckling bort från demokratin. Precis som Sovjetkommunismen byggde på att bara tillåta en kommunistisk värdegrund, ser vi nu hur västs nyliberala etablissemang fryser ut alla andra från politiskt inflytande som inte delar deras nyliberala värdegrund.
Fortsättning följer.
Lars Bern
Lars Bern är teknologie doktor med en bred bakgrund som företagsledare, författare och samhällsdebattör.
Bern driver opinionssajten Anthropocene med analyser och kommentarer inom bland annat geopolitik, hälsa och ekonomi.
Han har bland annat författat böckerna Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri (2014) och Den metabola pandemin (2019).
