Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Våra beslutsfattares ambitioner att utöka sin makt syns allt oftare, och i dag är inget undantag. Mot bakgrund av ”alla hot mot demokratin” som framkommit i omvärlden på senare tid lade regeringen nyligen fram ett förslag om att det ska bli svårare samt krävas en större majoritet för att ändra i Sveriges grundlag. Dessutom ska domstolarna skyddas från politiskt inflytande.
Alla partier är tydligen redan överens. Ungefär som med allt annat numera som innefattar viktiga frågor för Sveriges befolkning, där vi som får ta den största smällen av konsekvenserna inte tillfrågas överhuvudtaget, utan makthavarna fattar beslut enligt eget tycke över medborgarnas huvuden – Natomedlemskap, DCA-avtal, gränslöst stöd till proxykriget i Ukraina, den gröna omställningen, spionlagen, könstillhörighetslagen, ny pandemilag etc. är bara några exempel.
Att hänvisa till att man i förebyggande syfte vill skydda befolkningen mot framtida auktoritära ledare är verkligen grädden på moset, med tanke på att de själva redan prenumererar på den titeln.
Det låter dessutom som om det skulle vara för enkelt att ändra grundlagar nu, men i grund och botten handlar det bara om vilja. Hade våra styrande politiker velat genomföra viktiga förändringar, så hade man sett till att få det gjort, men i stället har de dragit benen efter sig i årtionden avseende frågor av vikt som hade gynnat samhället, medan lagar/regler som innefattar att utöka deras egen kontroll drivits igenom i turbofart.
Ett klockrent exempel på det är införandet av nya regler för indraget medborgarskap i syfte att motverka våldsbejakande extremism, som man byggt luftslott kring i snart 20 års tid.
Redan 2006 presenterades en utredning för regering och riksdag med anledning av att polisen redan då rapporterade om att drygt 1 000 krigsförbrytare befann sig i Sverige och att man ville komma åt problemen med människor som använt mutor för att få sitt medborgarskap eller ljugit om sin kriminella bakgrund, samt försvåra möjligheterna att få tag i svenska pass.
I utredningen konstaterades det bland annat att omprövning av medborgarskap och möjlighet att återkalla medborgarskap redan införts av flera länder i Europa, bland annat Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, Kanada, Storbritannien och Tyskland.
I december samma år skickade en representant från KD en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (M) och frågade hur regeringen tänkte gå vidare med den information som framkom av utredningen. Man ställde också frågan om inte kriminella som har fått svenskt medborgarskap ska kunna fråntas sitt medborgarskap.
I januari 2007 skickade Sabuni (dåvarande FP) ett svar där man meddelade att ett införande av återkallelse av medborgarskap kräver en grundlagsändring och att det därför tidigast kunde ske efter valet 2010.
Nu, 18 år senare, har det hunnit gå rätt många val däremellan – för att inte tala om hur den våldsbejakande extremismen tillåtits utvecklas genom exempelvis IS-terroristerna som vi så snällt tog tillbaka – utan att grundlagsändringen skett, trots att det enligt våra nuvarande beslutsfattare går alltför lätt att driva igenom en grundlagsändring, så att man måste tajta till lagen ytterligare.
Ironiskt nog presenterade Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna i början av det här året resultatet av (ännu) en utredning om hur man eventuellt ska kunna återkalla medborgarskap för att komma åt gängkriminella. Hade man tagit tag i detta växande problem redan 2006, hade vi nu haft fler verktyg – men det pratar vi inte om.
Tro dock inte att det är nära förestående med ett beslut. En proposition från regeringen ska läggas fram 2026, som behöver röstas igenom i riksdagen, och sedan krävs ytterligare en omröstning nästa mandatperiod för att grundlagen ska ändras. Tills dess har vi antagligen fått ny färg på regeringen ännu en gång, och frågan kan bordläggas till 2029.
Detta var bara ett exempel i mängden. Eftersom det inte finns något tjänstemannaansvar (avskaffades 1974) – för övrigt en fråga som också ältats i åratal utan att ha återinförts – kan detta maktmissbruk som pågår i maktens boningar, där man har som rutin att begrava viktiga frågor i utredningar lagom till nästa val, fortsätta utan hinder. Ändå fortsätter svenska folket att ha högt förtroende för dessa överbetalda gycklare och förse dem med förnyat mandat vart fjärde år, eftersom ingen orkar bry sig i det här landet.
Så vem är det egentligen som ska skyddas, när vi redan har auktoritära ledare på plats? Snarare makthavarna som ser om sitt bo.
Jenny Piper
