Riksdagsledamoten: ”Det kändes olustigt att prata asylpolitik”

  • Socialdemokraternas bokaktuella riksdagsledamot Åsa Eriksson berättar för Nya Dagbladet att hon länge hade en olustig känsla av att överhuvudtaget lyfta frågor relaterade till migration och asyl.
  • Inom partiet, berättar hon, har det framförallt funnits en rädsla för att förknippas med Sverigedemokraterna eller att anklagas för "rasism".
  • – Jag kände att jag inte hade något annat val än att skriva boken, jag vill bidra till en mer resonerande och reflekterande dialog, förklarar hon för NyD:s reporter.
publicerad 1 april 2024
- av Isac Boman
Åsa Eriksson vågade själv inte kritisera den förda invandringspolitiken.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


4360 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Denna artikel publicerades ursprungligen den 31 augusti 2023.


Riksdagsledamoten Åsa Eriksson berättar i sin nya bok Ett farväl till Bullerbyn? om hur hennes parti mycket väl såg de stora problem som den gränslösa migrationspolitiken förde med sig – men att man trots detta valde att ingenting göra och blunda för problemen.

Eriksson vittnar om att hon själv var “livrädd” för att uppfattas som “rasist” eller “främlingsfientlig”. Hon medger också att hon själv är osäker på hur responsen kommer att bli från partikamrater.

– Det återstår att se, det finns personer som dragit slutsatser utan att ha läst boken och det tycker jag är fördummande för politiken som helhet. Det är något jag vill komma ifrån, det är hela syftet med boken. Jag kände att jag inte hade något annat val än att skriva boken, jag vill bidra till en mer resonerande och reflekterande dialog, förklarar riksdagsledamoten för Nya Dagbladets reporter.

Hon tillägger att det kanske inte i första hand var den interna partikulturen som var det största problemet, utan det laddade debattklimatet. Som socialdemokrat ville man inte förknippas med människor som hade andra syften och som enligt Eriksson “inte vill ha människor med utländsk bakgrund i Sverige, vilket gör skillnad på folk och folk vilket inte jag och mitt parti gör“, som hon formulerar det till NyD.

“Svårt att säga vad som hade hänt”

Sådana tendenser uppfattade hon att det fanns i partiet under flera års tid, vilket enligt henne själv också var skälet till att hon inte protesterade mer högljutt. Ett sådant exempel som hon lyfter fram är när Lars Leijonborg, tidigare partiledare för Folkpartiet (nu Liberalerna), krävde språkkrav för invandrare och för detta anklagades för att “fiska i grumliga vatten” av Socialdemokraterna.

På frågan vad hon tror hade hänt om hon lyft kritik mot migrationspolitiken berättar hon att det är svårt att säga, men att hon ändå inte tror att hon hade råkat ut från några direkta repressalier. Hon säger också att hon hade en olustig känsla för att överhuvudtaget politiskt lyfta frågor kopplade till migration och asyl.

Eriksson är inte är den enda högt uppsatta svenska politiker i det rödgröna blocket som kritiserat den politiska tystnadskulturen kring invandringens konsekvenser. Exempelvis Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug skrev redan 1997 i boken Svarta oliver och gröna drömmar att mentaliteten även omfattat journalister och vad han benämner som “den lilla svenska tyckareliten”.

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet”, skriver Schlaug.

Fakta: Åsa Eriksson

S-politikern föddes 1972 i Stockholm och blev efter ett mångårigt politiskt engagemang 2011 ordförande för kommunstyrelsen i den västmanländska kommunen Norberg.

2014 kandiderade hon i riksdagsvalet och blev ersättare, först för Olle Thorell och sedan för Anna Wallén. 2018 blev hon ordinarie riksdagsledamot efter att Gabriel Wikström avgått.

Sedan 2018 har Eriksson suttit i riksdagen och är bland annat ledamot i socialförsäkringsutskottet och suppleant i EU-nämnden och näringsutskottet.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!