DEBATT

”Sverige befinner sig i kris”

Vi behöver nya instrument såsom kvalitetsmätningar för att avslöja politikerna så de tvingas närma sig folkviljan inte bara under valår, utan ständigt. Det är dags att det kommer nya politiker som verkligen vill lyssna på vad folket säger och vågar gå ifrån det trygga partiprogrammet för att skapa något nytt som väljarna vill ha. Det skriver Stefan Sigfried i en debattartikel.

publicerad 7 juli 2021
"Regeringen Löfven" efter riksdagsvalet 2018.

Skulle ett extraval innebära att vi har dubblerat demokratin? Valdagen bestämmer väljarna, resten av tiden bestämmer politikerna åt oss. Politiker uppför sig ju som om de fått en blankofullmakt att besluta och göra vad de vill efter valet. Så, om vi har ett extraval så har vi ju fått rösta två gånger under en mandatperiod istället för en gång och då måste ju demokratin ha ökat med 100 procent?

Alltså, rösträtten ger oss demokrati typ ett värde 1 (eller 2 vid extraval) eller så har vi diktatur – ett värde på 0. Men självklart är detta orimligt. En verklig demokrati måste vara mer än att vi bara får rösta. Rösta fick de ju även göra i Östtyskland!

Att tänka så här trubbigt har kvävt själva demokratins väsen. Alltså att demokrati är att politiker ska lyssna på oss, folket, och sedan ge oss det vi vill ha. Istället så skulle vi regelbundet kunna låta folket svara på frågor som summerades till ett värde på en skala på säg 1000 till 0. Ett värde på 1000 vore det perfekta samhället och 0 vore samhället där ingen vill bo. Och alla länder skulle hamna någonstans däremellan. Ett sådant nyanserat värde – även om det inte vore exakt – skulle avslöja när demokratin blivit tom och kvar är bara en vacker fasad.

Rösträtten som det enda allena salig görande är uppenbarligen en farlig illusion. För hur är det nu? Ta till exempel Kina. Där verkar invånarna gå säkra på gatorna, känna stolthet över sitt land och kunna turista utomlands. Vi vet att Kina bekämpar fattigdom framgångsrikt och välståndet ökar kraftigt.Så om vi mätte kinesernas nöjdhet med samhället på en skala 1000 – 0, vet vi idag ens om Sverige skulle få ett högre värde än Kina?Och det är nog rätt klart att när eländet tilltar så kommer ord som demokrati att betyda mindre och mindre jämfört med att kunna gå trygga på gatorna och känna tilltro till samhällsutvecklingen. Framförallt när vi ser att det vi trodde vi var bäst på som yttrandefrihet och pressfrihet försvinner. Vem kan ha missat att Julian Assange sitter i fängelse fast han suttit av sin tid? Och vem kan ha missat censuren på sociala media? Vad har vi då kvar? Bilbränder, public service som kraftigt vinklar nyheterna och att vi ska tvingas in i ett kontrollerat språkbruk i Orwelliansk anda. Samt, inte att glömma bort, ett alltmer utbrett kriminellt nätverk som förpestar tillvaron för alltfler, inte minst för invandrare som bedriver små affärsrörelser.

Vi har lurats tro att själva röstandet är demokratins mening, men röstandet var ju bara sättet för oss att få det samhälle vi ville ha. Rösträtten var medlet för att folkets vilja skulle genomföras – inte adelns, inte de rikas vilja. Detta borde göra oss så arga att vi börjar göra mer än att bara klaga. Och det är helt klart att det räcker inte längre att vi får hålla politiker till svars i ett val då och då. Vi behöver nya instrument som kvalitetsmätningar för att avslöja politikerna så de tvingas närma sig folkviljan inte bara undervalår – utan hela tiden.

Men det är inte bara vi väljare som måste vakna upp. Det är dags att det kommer nya politiker som verkligen vill lyssna på vad folket – och vetenskapen – säger. För även nya partier är fast i illusionen om att det handlar om deras partiprogram, den agenda de vill genomföra, snarare än om att demokrati – med kvalitet – måste vara att aktivt lyssna på väljarna. Det finns många socialdemokrater som är rejält trötta på gökungarna som tagit över partiet men som har svårt att rösta på högerpartier. Här skulle ju till exempel AFS kunna komma in men AFS fortsätter prata om ”Platt inkomstskatt” och ”Enhetlig moms”. Något som effektivt kopplar bort dom från väljare till vänster om mitten. Gränsen mellan vänster och höger går nämligen vid tanken på vad syftet med skatter är. För de till vänster är skatter verktyget för att bygga ett bättre samhälle. Skatter utjämnar inkomstskillnaderna vilket vi vet från forskning – se till exempel boken Jämlikhetsanden – leder till ett mer harmoniskt fungerande samhälle. Och skatter ger resurser för att bygga ett effektivare samhälle. Men sådant resonemang kan inte AFS lyssna till för det passar dem inte.

Eller ta Örebropartiets långa filosoferande utläggningar i podcasts och tanken att köra en slags Montgomery stil för att långsamt bygga upp sitt parti för att erövra riksdagen någon gång i framtiden. Men de borde lyssna till det här rådet som vi kan läsa på Karl Marx gravsten ”Filosoferna har tolkat världen på olika sätt. Poängen är dock att förändra världen”. När kulor och knivar viner i luften och det brinner här just nu är det förändring som behövs – inte mer filosoferande. Det behövs en snabbt framryckande Patton stil där man agerar istället för att filosofera. Det är nu vi måste agera – inte när Sverige kört över avgrunden. Men Örebropartiet kan inte rucka på sitt sätt att vara.

Varför förmår inte nya partier att vinna fler väljare? Antonio Damaiso pekar i sin bok ”Descartes Error” på att vi beslutar utifrån (trygghets)känslan snarare än det rationella. Det handlar alltså aldrig om enkel logik – Sverige är i kris och vi måste få till en återvandringspolitik och då måste vi komma in i riksdagen och då får man helt enkelt ta acceptable losses – alltså anpassa det politiska programmet –så att man optimerar chansen att vinna väljare. Men när partier inte har som prioritet ett att lyssna, utan att upprepa det de redan tycker, ja, då röstar inte så många väljare på dem. För om vi kunde se – med samuraj termer se sono mama – se saker som de är skulle vi förstå att det är rätt enkelt egentligen: Vilka frågor är det som om de sattes på en kvalitetsskala skulle locka oss väljare att ge höga poäng? Precis där vinns väljare. Så skriv då ett sådant partiprogram!

För att anknyta till psykologen Jonathan Haidtsanalogi om elefanten och ryttaren så har vi två sidor, en känslomässig sida (Elefanten) och en analytisk, rationell sida (dess ryttare). Och det är nästan alltid elefanten som bestämmer. Känslan, kickkänslan som kommer när man bekräftar att det man redan tänkt är korrekt gör att annat faller bort. Att man skulle ändra sitt sätt att agera inklusive det egna partiprogrammets utformning blir för otryggt, för smärtsamt.

Det behövs därför nya tuffare politiker som kan göra det som faktiskt behöver göras. De måste sluta uppföra sig som officeren i filmen Gallipoli om första världskriget. I en dramatisk scen har kanoner från stora krigsfartyg bombarderat turkarnas ställningar så de har tvingats fly ner i sina skyddsrum. På ett bestämt klockslag ska bombardemanget upphöra och innan turkarna förstått att bombardemanget slutat så ska man storma deras ställningar. Men det blir fel med klockorna så turkarna hinner återgå till sina ställningar. Första anfallsvågen går iväg och det blir en massaker. På samma sätt med andra anfallsvågen. Så ska då resten gå iväg i en tredje anfallsvåg som kommer att bli en likadan massaker. Då säger befälhavaren inte det logiska ”Detta är vansinnigt, jag vägrar ge order om en tredje våg. Jag väljer att rädda mina mannar och tar en krigsrätt om det så behövs”. Nej, hans oförmåga att tänka annorlunda, hans pliktkänsla, tvingar honom att säga ”Jag kan inte begära av mina män att göra något jag inte själv skulle göra så jag följer med dom i denna tredje anfallsvåg”. Vi dör och låter de vi älskar dö hellre än att agera annorlunda – rationellt – så vi kan rädda dem.

Därför byts inte politikerna ut för de som skulle kunna rädda Sverige kan inte övervinna sitt eget behov av den trygghet de finner i att fortsätta som vanligt, inte ändra på sig. Men den dag ett parti kommer som verkligen vill lyssna på väljarna och ge oss det Sverige vi behöver så kommer vi att få se en revolution. Men då krävs en stor öppenhet för att offra allt utom det som ska rädda Sverige: Att Sverige måste låta de som inte accepterar svenska grundvärderingar få återvandra. Det var ju helt enkelt sant det Tage Erlander sa, apropå rasupploppen i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. När grupper med helt olika grundvärderingar ska samarbeta blir det massor av missförstånd och det fungerar sämre, eller inte alls.

Det krävs ett parti som skapar ett partiprogram grundat på vad forskning säger om hur samhällen bäst fungerar och efter väljarnas behov – maximera väljarnas svar på en kvalitetsskala: Möt väljarna där de är. I smått och stort.

Kära Gud, väck upp en sådan partiledare, en svensk Patton!

 

Stefan Sigfrid


 


Liknande artiklar: