DEBATT

”Svenska makthavare försöker avskaffa föräldraskapet”

publicerad 22 oktober 2012

Den svenska familjepolitiken är en mycket lyckad satsning. Efter några ihärdiga decennier av stora ekonomiska investeringar och propagandasatsningar har föräldrars sätt att tänka, känna och slutligen agera ändrats radikalt. Ett gigantiskt förskoleexperiment har genomförts där i princip 95% av alla barn i åldrarna 1-6 år nu frivilligt går i förskola. Sverige har, som enda land i världen, kommit en bra bit på vägen med att avskaffa föräldraskapet.

Många menar att den lyckade satsningen först började som ett lönsamhetsprojekt. En utbyggd barnomsorg underlättade för båda föräldrarna att arbeta så att skatteintäkterna och därmed BNP kunde öka. Problemet var att förskolan genom maxtaxan kostade för mycket och föräldrarna betalade för lite. De ökade skatteintäkterna kunde alltså inte ens täcka utgifterna, i synnerhet inte om paret skaffade mer än ett barn. Inte ens om båda föräldrarna jobbade som direktörer gick det ihop eftersom en del skattepengar gick även till annat än barnomsorg.

Därefter motiverades satsningen som ett utbildningsprojekt. Barn skulle tidigt fostras med pedagogiska modeller och bli medborgare i världsklass med en utbildningsnivå som världen hittills icke skådat. Problemet var bara att barnen verkade ha andra omsorgsbehov än enbart de pedagogiska. I synnerhet verkade de små barnen ha svårt att bryta de emotionella banden med föräldrarna. Det blev dessutom för kostsamt att anställa tillräckligt många pedagoger. Sveriges ständigt återkommande jumboplacering i PISA-undersökningar talade sitt tydliga språk. Dessutom eskalerade den psykiska ohälsan bland barn och unga, trots att barnen umgåtts med utbildad personal och kompisar under största delen av deras vakna barndom.

Självklart lanserades familjepolitiken även av jämställdhetspolitiska skäl. Historiska exempel från t ex Sovjetunionen visade att när kvinnorna frigjordes från de egna barnen anknöt de till arbetslivet i högre utsträckning. Men Sverige hade fortfarande en av världens mest segregerade arbetsmarknader, där kvinnor valde lågavlönade omsorgsyrken och var alldeles för familjeorienterade. Kvinnorna stod även för två tredjedelar av sjukskrivningarna och mer än hälften slutade arbetslivet i förtid. En grundläggande orsak verkade vara stressen i att försöka få i hop både arbete och familj. Om däremot tvångskvoterad föräldraförsäkring infördes, skulle kvinnor tvingas sluta amma efter 4 månader och ha lättare att lämna barnet och återgå till arbetet och karriären.

Nu är det dags att lansera den svenska familjepolitiken som en frihetsrörelse. Genom att helt och hållet avskaffa föräldraskapet och alla besvär detta för med sig, kan fler och fler vuxna få mer egentid, förverkliga drömmar och skapa sina egna liv, oberoende av barnen.  Vuxna kommer få mer tid över till produktionen och konsumtionen av varor och tjänster, utan besvärliga tider att passa, långdragna föräldramöten och jobbiga utvecklingssamtal i skolan. De behöver inte känna skuldkänslor för att de hämtar för sent eller inte orkar köra till fotbollsträningen. Kvinnor kommer arbeta lika länge och ihärdigt som män och jämställdhetsproblemen kommer vara en saga blott (under förutsättning att även graviditet och förlossningar sker i icke-svenska kroppar utanför landets gränser.)

Föräldrainstinkter är starka drivkrafter i ett civilsamhälle och har alltid försvagat statsmakterna. När föräldraskapet är avskaffad finns det ingen gräns för vilka nya politiska satsningar och projekt som kan genomföras utan jobbiga diskussioner och  meningsutbyten. Folk kommer att kunna fokusera på arbetet och statsmakterna på att regera. Precis som det ska vara.

 

Ingvild Segersam, ordförande i Haro


Om författaren Ingvild Segersam:

En fembarnsmamma som med glimten i ögat vill lyfta fram hemmaföräldrar som valt att fostra barnen själva. En trygg vuxenanknytning gör att barnet mognar som människa och är livsviktigt för den neurologiska och psykologiska utvecklingen. Ett varmare samhälle skapar vi inte med en ny soffa i vardagsrummet, utan med tid för nära relationer. Jag är även ordförande i riksorganisationen Haro där vi belyser barns och föräldrars rättigheter i Sverige, inom EU och i FN.

 


Liknande artiklar: