“Svenska Akademien har blivit en otidsenlig institution”

Svenska Akademien är en organisation som har överlevt sig själv. En privat institution som juridiskt ägs av kungen. I dagens upplysta tid går det inte an att ha en institution, som lever efter stadgar och regler som kung Gustav III instiftade 1786. Samhället har inte någon verklig insyn i denna elitistiska organisations verksamhet, ekonomi, förfaranden, val av bidragsmottagare, mm. Akademin utser själva i hemlighet sina medlemmar ur en förhållandevis exklusiv skara av intellektuella toppar och vänner. Det är snudd på att man kan kalla akademin för en sekt eller ett kotteri, som ger bidrag till sina vänner. Nu har ju sekten delat sig genom inre söndring.

Allt detta kan naturligtvis en privat organisation syssla med, men här finns en paradox genom att akademin också är en offentlig institution, som representerar Sverige i kulturella sammanhang och utser nobelpristagare i litteratur. Mycket prestigefulla uppgifter, som bidrar till Sverigebilden internationellt. Detta ger akademin en särställning, vilket blir lite märkligt för en privat verksamhet. Jag gissar att inte många utom en inre krets och några jurister har klart för sig dessa förhållanden. Vi tror nog lite till mans att akademin är en statlig verksamhet och del av den offentliga sektorn och därmed underkastad de rättsordningar som gäller för sådan verksamhet, till exempel jäv. Men nix, så är det tydligen rent juridiskt inte.

Vi förväntade oss nog också att denna högtstående och ärade skara i akademin, skulle visa sig vara människor av högre moralisk och etisk resning är folk flest. Men inte så. Även könskampen går igen här då flertalet var män som ville kasta ut Katarina Frostenson medan flertalet kvinnor – Kristina Lugn, Jayne Svenungsson, Sara Stridsberg samt Lotta Lotass (som inte deltar i akademiens arbete) ville att hon skulle få sitta kvar. Men Horace Engdahl vann tillsvidare den kampen.

Upphovet till konflikten är Akademins oförmåga att hantera kritik mot Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault. Det gäller två förhållanden:

1. Att Frostenson och Arnault tillsammans äger ett företag, Forum, som de fått pengar till av Akademin, samtidigt som Frostenson är ledamot av Akademin.

2. Att Arnault i Metoo-härvan blev anklagad för att vara allt för närgången mot unga kvinnor, som medverkat i hans Forumverksamhet eller som han träffat i Akademins lägenhet i Paris. Ett gäller alltså frågan om jäv i Akademin. Bidragsfusket har väl förstärkts av att Horace Engdahl är kompis med Arnault.

Möjligen har ledamöterna i Akademin inte behövt bry sig om jävsregler eftersom sådana inte finns reglerade.

“Till exempel saknas i dagsläget jävsregler för den privata sektorn”, säger Alexandra Kessler i Juridisk tidskrift 2013-08-11.

Andra har hävdat att samma regler gäller som för offentlig verksamhet. Vi får väl se hur det slutar när nu Ekobrottsmyndigheten tagit sig an ärendet.

Vad gäller kritiken från kvinnor mot Arnault, kanske det handlar om skilda världar och moralregler. Arnault är en fransk “womanizer” för vilken det är naturligt att flörta närgånget med kvinnor han kommer i nära kontakt med. Värre är det om han tvingat sig på kvinnor i beroendeställning till honom. Ännu allvarligare är det med anklagelser om att Arnault har våldtagit en kvinna i Akademins lägenhet i Paris. Att han klappat kronprinsessan på rumpan när hon var en ung tjej, är kanske inte märkvärdigare än annat, men får givetvis större uppmärksamhet när det kommer ut.

Men bortsett från sjaskigheterna i och kring Akademin, bör vi fråga oss om det är rimligt att en liten, exklusiv grupp av litterära digniteter ska fortsätta att representera vårt land och utse vinnare i litteratur, vinnare som få känner till och ännu färre läst. Undantaget från detta litterära snobberi var förra året då Bob Dylan fick priset (som ryktesvis var en konfliktanledning, där Sara Danius var drivande… och Dylan fräck nog att inte hämta så som sig bör). Vad är det för poäng med den vanliga exklusiviteten hos akademin annat än att skapa avstånd mellan den intellektuella eliten och vanligt folk?

Frågan som bör ställas är om Nobelpriset i litteratur ska fortsätta att vara sparsmakat inom den intellektuella eliten, eller om det nu är dags med något mera folkligt? Istället för att denna akademiska sekt ska utse pristagare, kan man ju tänka sig att det sker genom en folkomröstning kring vilken eller vilka författare som bör äras. Detta kan kompletteras med en panel av litteraturvetare och kritiker.

Eftersom det ytterst är kungen Carl XVI Gustaf som råder över svenska akademin kan han ta initiativ till en ny ordning för verksamheten. Som ägare kan han bestämma att nu – då vi blivit av med egensinniga Sara Danius – vänder vi blad och går vidare i ett nytt kapitel, liksom han själv vid ett tillfälle gjorde, då man kört fast i opinionsbildningens träskmarker.

Alf Ronnby
fil dr i sociologi och docent i socialt arbete