“Mobilstrålningstesterna missar den farligaste strålningen”

Torsten Augustsson, utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM), berättar i sin replik att SSM kontrollerar nivån av radio- och mikrovågor från mobiltelefoni, olika typer av kommunikationssystem, trådlösa datornätverk, samt radio- och TV-sändare. Mätresultaten överskrider ej de rekommenderade maxvärdena, vilket kan låta väldigt tryggt.

Det som dock inte inger någon trygghet är att Torsten Augustsson inte inser att det finns mycket stor anledning att misstänka allvarlig påverkan vid “så låga nivåer av radiovågor som vi mätte, och som finns exempelvis i stadsmiljö”. Dessa nivåer, till att börja med, är inte “låga”. De ligger ca. 1.000.000.000.000.000 – 1.000.000.000.000.000.000 gånger över naturlig bakgrund. Hur de, hos SSM, kan anses vara “låga” är synnerligen gåtfullt. Kanske dags att be Tomten om nya batterier till SSMs räknedosor samt låta utredarna gå en allmän kurs i fysik och biologi?

De “rekommenderade maxvärden” som Torsten Augustsson hänvisar till är redan år 2008 – av Europaparlamentet – bedömda som helt föråldrade, de baseras bara på uppvärmningseffekter, de sträcker sig inte längre än till 6 minuters exponering (sedan måste Du be teleoperatörerna samt Radiotjänst att slå av sina radiosändare, TV-master och mobilantenner!), och t.o.m. Paulo Vecchia, chef för den organisation (ICNIRP) som tagit fram rekommendationerna ”…in 2005 strongly emphasized that these recommendations never were intended to be any medical collateral values”. (Jag citerar) ”He said about the “exposure guidelines”: “What they are not”: “They are not mandatory prescriptions for safety”, “They are not the “last word” on the issue”, and “They are not defensive walls for industry or others.”.” Dessa “rekommenderade maxvärden” som Torsten Augustsson hänvisar till kontrolleras dessutom i laboratorier med s.k. fantom-huvuden, alltså vätskefyllda plastdockor, och ej på levande SSM-anställda! Torsten Augustsson borde istället poängtera att dessa rekommendationer juridiskt är lika användbara som en bit blött toapapper. Han borde också, som representant för en statlig myndighet, kräva det omedelbara införandet av biologiskt-baserade hygieniska gränsvärden vilka skulle garantera säkerhet samt bindande ansvar.

Att all strålning är ofarlig, det är ett återkommande svar från myndigheter. Jag föreslog tidigt att man skulle kräva av tillverkare, operatörer och strålskyddsmyndigheter (som SSM) att de skulle ikläda sig ett personligt ansvar – juridiskt fullständigt vattentätt – när de säger att strålningen är ofarlig. Hittills har ingen velat skriva under ett sådant personligt ansvarskontrakt. Det inger inte trygghet.

Världshälsoorganisationen (WHO) gör – som tur är – inte alls “en liknande bedömning” som Torsten Augustsson. WHO har 2011 klassat radiofrekventa elektromagnetiska fält som möjligt cancerframkallande (2B). Så, att dessa tekniker skulle vara säkra, det kan vi genast stryka, inte ens WHO tror det – och de har ändå en klass i vilken sådana exponeringar i så fall hamnar (“Klass 4 – bevisad icke-humancarcinogen”). Frågan idag är bara hur stor risken är och vad vi anser att risken får kosta i form av sjukvård, handikappersättning och för tidiga dödsfall.

Ett annat ‘missförstånd’ som tyvärr väldigt ofta utnyttjas både av företrädare för industrin samt officiella myndigheter är användningen av vetenskapliga publikationer (som tobaksindustrin gjorde under många år) som “vikter” för att balansera varandra. Allmänheten kan naturligtvis lätt luras av en sådan argumentation, men om Du blir biten av en dödligt giftig orm, vad hjälper det Dig att det finns 100 miljoner ofarliga ormar runt Dig? Man kan aldrig balansera en rapport som visar en negativ hälsoeffekt med en som visar ingenting!

***

 De olika sjukdomssymtom som jag och mina medförfattare kopplar till exponering för svaga radiovågor från exempelvis mobilbasstationer har alla publicerats i peer review-baserade vetenskapliga tidskrifter. Så sedan när blev Torsten Augustsson och hans kollegor på SSM utnämnda till att underkänna de vetenskapliga bedömningar som redaktörer och vetenskapliga granskare gjort när de godkänt alla dessa tusentals publicerade vetenskapliga arbeten? Som anställd vid ett av de främsta vetenskapliga universiteten i världen, Karolinska Institutet (med tillgång till alla världens vetenskapliga publikationer), så kan jag inte hitta detta sensationella beslut. (Jag skulle välkomna en offentlig genomgång där varje av SSM underkänt arbete redovisas stycke-för-stycke, rad-för-rad, ord-för-ord, och där Torsten Augustsson visar för oss alla exakt var och hur varje forskargrupp gjort fel.)

Torsten Augustsson påstår att SSM tager hänsyn till den så kallade försiktighetsprincipen genom att rekommendera “att den som talar i mobiltelefon ska använda handsfree och hålla ut telefonen från kroppen.” De glömmer dock att man i så fall måste hålla telefonen 5-10 kilometer från kroppen och utan att några som helst andra strålkällor existerar i närheten för att kunna komma ned till den säkerhetsnivå som finns.

Tro nu inte att detta är första gången som SSM (tidigare SSI) haft fel. Den 2 april 2003 skrev Anders Glansholm vid Statens Strålskyddsinstitut (SSI/SSM) så här till en orolig undrande gravid kvinna om risker med att använda mobilen under graviditeten:

“Om en gravid kvinna har telefonen i fickan eller i ett band på höften under ett samtal så är det inte troligt att någon strålning når fostret. Det är nämligen så att elektromagnetisk strålning som det här är frågan om snabbt absorberas i vävnaderna. Strålningen omvandlas alltså till värme i kvinnans bukvägg utan att där ställa till någon skada. Man kan säga att strålningen aldrig förmår tränga in till fostret”.

Lars-Erik Holm, tidigare generaldirektör för sagda SSI, fick frågan om han ansåg att beskedet till kvinnan var korrekt:

“Ja! Uttalandet baserar sig på fysikaliska bedömningar av hur strålningen absorberas.”

“Fysikaliska bedömningar”…?! Men vad är den enkla sanningen? Jo, fredagen den 14 mars 2008, fick flera par av kvinnor trycka en mobiltelefon mellan sina kroppar, m.a.o. mellan telefonen och omgivningen fanns det mycket vuxet kvinnligt hull. Sedan ringde man till deras telefoner. Tror ni att de började ringa? Svar: Ja! Tror ni att de dolda telefonerna kunde ringa upp andra telefoner? Svar: Ja!

Så den bistra sanningen är att Anders Glansholm och Lars-Erik Holm vid svenska SSI/SSM – vars uppgift är att skydda befolkningen från strålskador – saknar medicinska kunskaper och uppenbarligen inte har en aning om hur mobiltelefoner fungerar och hur långt deras strålning tränger in och rakt igenom (!) kvinnor samt deras ofödda barn. Du måste därför själv vara Ditt eget strålskyddsinstitut, själv taga ansvar för Dig och Ditt barn, och själv avstå från magnetfält, speciellt i samband med graviditet!

***

 Det fanns en tid då vi människor inte förstod att radioaktivitet från radium, uran och plutonium, medicinens röntgenstrålar och solens ultravioletta ljus faktiskt skadar oss, ja, till och med kan döda oss. Man kunde se röntgenmaskiner i barnskoaffärer i Sverige så sent som i slutet av 1940-talet, avsedda att avbilda passformen på barnskor, och många äldre minns nog de självlysande, radioaktiva armbandsuren som var populära på 1950-talet. Ungefär samtidigt började man förstå att även solens vackra och värmande strålar kan skada våra celler och deras arvsmassa, med utveckling av hudcancer som följd. Idag varnas alla till och med för det svagaste ultravioletta ljuset, det vi kallar UVA, speciellt om man är barn med ljus hy och ljust hår. Samma sorts experter som idag säger att mobilstrålning är ofarlig var de som sade att stark radioaktivitet, kraftig röntgen och UV-ljus var ofarligt.

Det var – tack vare liknande “bedömningar” som Torsten Augustssons – som den oerhört kända rapporten av Harremoës, m. fl., “Late lessons from early warnings: the precautionary principle 1896–2000”, Environmental Issue Report No 22, European Environment Agency, Luxembourg & Copenhagen: Office for Official Publications of the European Communities, 2001, ISBN 92-9167-323-4, kunde skrivas. I denna konstateras att genom olika förhalningsåtgärder har bl.a statliga myndigheter lyckats hindra införandet av den självklara Försiktighetsprincipen samt utvecklandet av nödvändiga säkerhetsstrategier. Tidiga varningssignaler nonchalerades och kostnaderna för samhälle och individ blev därigenom oerhörda. Att detta var, och är ett svek, mot flera av samhällets grundprinciper samt dess medborgare är självklart. Jag vill inte vara med om ytterligare ett okontrollerat fullskaleförsök – sanktionerat av SSM – där jag mot min vilja används som försöksdjur. Frågan är om Torsten Augustsson vill vara man eller (försöks)mus? Vill han bli ihågkommen som en ny Erin Brockovich eller som lydig tjänsteman som inte oroar de industritrogna tillväxtfanatikernas våta fantasier?

***

Sverige lyder, genom vårt EU-medlemskap, under EU-rätten. Där konstateras att omständigheterna kan vara sådana att det går att tillämpa den s.k. Försiktighetsprincipen med stöd av mycket svag bevisning om riskernas orsak och förekomst; ett förhållande som också ger förutsättningarna för den information som ska förmedlas om riskerna.

Försiktighetsprincipens beviskrav skiljer sig från en hos naturvetare djupt rotad tradition för hur den vetenskapliga bevisningen ska värderas. Naturvetare som rapporterar om kunskapsläget ställer mycket höga krav för att en risk ska anses vara vetenskapligt säkerställd, och innan forskningen kommit dit tonas riskerna ned. Icke säkerställda forskningsfynd förringas eller ignoreras helt, vilket är ett mycket stort problem som kan skjuta Försiktighetsprincipen helt i sank. Detta kommunikationsproblem har uppmärksammats inom EU och det har bl.a. därför tagits fram riktlinjer för Försiktighetsprincipens användning. Regleringen innebär att bedömningen av när bevisningen ska anses vara tillräcklig, för att leda till försiktighetsåtgärder, överlämnas från naturvetarna till de politiska beslutsfattarna och rättstillämpningen. I syfte att åstadkomma detta har EU-kommissionen angivit att riskbedömningen skall redovisa graden av vetenskaplig osäkerhet så långt som det över huvud taget är möjligt. Därefter har även Europarådet meddelat en resolution där de konkretiserat riktlinjerna för att få fram sådana riskutredningar. Rådet anger bl.a. att naturvetarnas riskbedömning ska särskiljas från riskhanteringen (prövningen av Försi

ktighetsprincipens tillämplighet) och redovisas öppet.

Om jag själv arbetade på SSM så skulle jag samla all information i enlighet med EUs krav på transparens och redovisning samt skicka allt uppåt till Riksdagen, Regeringen samt vidare till EUs kontor. Deras ledamöter har de facto mycket högre lön än vi andra så de får också taga det konstitutionella ansvaret för denna folkhälsofråga. De har dessutom det övergripande moral-etiska ansvaret att garantera säkerhet för alla medborgare, alla andra djur samt växter i hela världen. Det ansvaret går aldrig att missförstå.

***

Fler och fler personer ute i världen backar nu. Italienaren Innocente Marcolini fick en hjärntumör efter att ha använt en trådlös telefon 5-6 timmar per dag på sitt arbete. Italiens Högsta Domstol slog då nyligen fast i ett unikt domslut att orsaken var telefonen. Stämningar mot mobiltelefoniindustrin förväntas nu strömma in i Italien och andra länder. En teknisk direktör hos den franska telekomindustrin har protesterat mot att han fått en mobilmast utanför sitt hus och VD:n för det belgiska telekomföretaget Belgacom har stoppat WiFi-installationen på sitt kontor samt begränsat användandet av mobiltelefoner eftersom han uppfattar dessa som farliga efter WHOs cancerklassifikation av radiofrekventa fält.

Slutligen, kom ihåg att vi diskuterar leksaker, inte livsnödvändigheter såsom rent vatten, ren luft, mat som går att äta utan risk, omvårdnad, omtanke, kärlek och respekt. Barn som inte får dessa livsnödvändigheter går under. Barn som inte får läsplattor och mobiltelefoner växer ändå upp till ansvarstagande och kärleksfulla medborgare – det behöver ni inte oroa er för.

Jag är djupt bekymrad över att Torsten Augustsson ånyo vill göra SSM till ett strålskyddsinstitut. Som medborgare skulle jag mycket hellre se att han använde mina och andra skattebetalares pengar till att skydda medborgarna.

Olle Johansson, docent, Karolinska Institutet, Stockholm