Jag fick se Lärarförbundets rankning av bästa skolkommunerna i landet och blev förfärad över att min egen hemkommun Botkyrka sjunkit från plats 251 till plats 283 bara senaste året. Visst går det att spekulera i lärarbrist och att det är en kommun med många utlandsfödda barn; men är det hela sanningen? Varför har kommunen halkat ännu längre ned på listan?

Jag har själv mina misstankar byggt på egen erfarenhet. Min äldsta son gick i grundskolan på en kommunal skola i Botkyrka från slutet av första klass till och med årskurs nio. Skolan där han gick i låg- och mellanstadiet uppfattade jag som bra och han verkade trivas samt hade mestadels bra lärare, men högstadieskolan var en ren katastrof! Det fanns ingen studiero och eleverna saknade helt respekt för lärarna. De elever som behövde studiero blev hänvisade till att sitta själva i biblioteket. Ensamma och utvisade för att de skötte sig. Vad är det för approach och pedagogik?

Hur kan vissa skolor tillåta att en handfull bråkstakar förstör för övriga elever i klassen?

Självklart skapar en sådan arbetsmiljö överlag både dåliga studieresultat och förtvivlade lärare. Vem vill jobba i en sådan arbetsmiljö? Hur är det för de studiemotiverade eleverna att bli förvisade till biblioteket där de inte har någon möjlighet att få hjälp av läraren? Det är knappast förvånande om dessa elever då känner sig nedslagna och tappar motivationen. Sonen kämpade på och gick ur nian med goda resultat, men sa sedan att det var skönt att den perioden var över. Skönt att det var över? Som om högstadiet var en plåga? Ska våra barn ha det så? Förtjänar de inte uppskattning, uppmuntran och studiero i klassrummet samt lärarnas uppmärksamhet?

Mina två yngre barn har jag därför valt att placera i en privatskola där de satsar stort på studiero, respekt för både lärare och kamrater och återkopplar direkt till berörda föräldrar om elever inte sköter sig. Vid tillräckligt allvarliga företeelser kan de även bli avstängda under ett par dagar. Det är heller inte okej att komma insläntrande i klassrummet efter att lektionen börjat, då får de stanna utanför samt får ogiltig frånvaro för den lektionen. Lärarna arbetar även med att hjälpa eleverna efter deras förmåga; de som har det svårt får extra stöd och de som har det lätt får mer utmaningar och hindras inte i sin utveckling. Det är något de kommunala skolorna har väldigt svårt att se; elever med särskild begåvning. Dessa barn får ofta sitta uttråkade på lektionerna och lyssna på genomgångar av sådant de redan kan utantill.

Detta fick min mellanson uppleva redan på lågstadiet. Han älskade matematik och att räkna i matteboken, men han blev ofta hindrad eftersom han inte fick ligga före de andra barnen i matteboken. Vad är det för inställning? Varför ska inte barn med särskild begåvning få den hjälp just de behöver? Den extra utmaningen som gör att de inte tröttnar på skolan. För det är exakt det som annars händer. De börjar skolka. Självklart kan man inte sätta samma höga mål för alla barn, för alla är vi individer, men det är precis lika fel att underskatta deras förmåga och endast rätta sig efter dem som får kämpa mest som att sätta för höga mål för de som behöver extra stöd. Dessa barn måste också synas och få all den hjälp de behöver för att uppnå godtagbara resultat, men det är helt uppåt väggarna att sätta samma nivå för hela klassen. Oftast en mellanmjölksnivå som endast passar en viss andel av klassen, där en del tycker det är för svårt och andra blir uttråkade eftersom nivån då blir för låg.

Så hur ska vi nu agera för att alla barn ska synas och få den hjälp och de utmaningar de behöver på individnivå? En lösning skulle vara att klasserna är åldersöverskridande, det vill säga att för de som behöver ska det vara möjligt att gå i en högre årskurs medan andra kan behöva studera i långsammare takt och då studera i en lägre årskurs. Detta är ett förslag som många sparkar bakut när de hör. Särskilt socialistiska jämlikhetsivrare. De som bestämt hävdar att alla är lika och har exakt samma förutsättningar och förmåga och som vill uppmuntra de som är duktiga på hantverk att bli akademiker.

Kanske detta förslag inte är 100 procent optimalt sett till barnens självkänsla och tillhörighet i klassen, gällande vänner och den trygghet det medför, men jag ser inga problem med att de som har särskild begåvning, i exempelvis matematik, ska kunna delta i lektioner i matematik för högre årskurser. Inte heller är det konstigt om de barn som behöver extra stöd erbjuds läxhjälp och stödundervisning av skolan. Detta vet jag att många skolor redan infört, vilket är jättebra! För det är inte självklart att föräldrarna har förmåga att hjälpa sina barn med läxan, exempelvis blir det problematiskt om man är nyanländ och inte kan språket och därmed inte förstår den skriva uppgiften. Dessa barn behöver all hjälp de kan få i skolan och med rätt metoder kommer de då att kunna prestera efter bästa förmåga, och kanske visar det sig sedan att de tillhör gruppen särskilt begåvade barn.

En orsak till att Botkyrka ligger så långt ner på listan ligger troligtvis i att det är så många utlandsfödda som måste kämpa extra med skolan. De har, precis som alla med svenska som modersmål olika förutsättningar, men att bristen på stöd rent språkligt gör att de inte kan blomma ut och bli sitt bästa jag. Det är inte lätt och jag förstår att det blir svårt för lärarna att möta allas enskilda behov, men som jag ser det är problem till för att lösas och det är vad vi i Medborgerlig Samling vill göra. Som ett led i att skapa bättre studiero i alla skolor anser vi att betyg i ordning och uppförande bör återinföras. Men absolut viktigast är att läraren tillåts vara den auktoritet som läraryrket faktiskt innebär.

Hemma är föräldrarna de auktoriteter som lär barnen vad som är rätt och fel och säger åt dem att tacka för maten och lägga sig i tid. Sedan, när barnen kommer till skolan, är det därför naturligt att läraren tar över den rollen; att det läraren säger ska vara lag. Om läraren kräver tystnad i klassrummet så ska det vara tyst. Det är odiskutabelt. Trots i skolan är helt oacceptabelt eftersom läraren ensam har ansvar för 30 barn och att förmedla kunskap till dem. Elever som bråkar och inte kan respektera läraren och sina kamrater ska därför kunna stängas av, utvisas ur klassrummet eller i värsta fall vara tvungna att byta skola. Det är inte okej att ett fåtal individer ska få åtnjuta all uppmärksamt i negativ bemärkelse och förstöra för andra. I vissa fall handlar det om socialt utsatta barn och där får socialarbetare ta över. Det är inte lärarens sak att ta på sig det.

Så vad är egentligen bäst för våra barn? En rörig studiemiljö utan individuella utmaningar, eller studiero där barnen uppmuntras att få briljera i de ämnen de är duktiga på samt får extra stöd när de har det kämpigt? Vad anser du är bästa lösningen för vår framtid? Vi inom Medborgerlig Samling vill inte skapa nervösa kloner som är osäkra och har svårt att hitta sin plats i arbetslivet; vi vill att barnen ska uppmuntras att få utvecklas inom de områden där de har störst chans att lyckas och kan excellera. Om en elev är praktiskt lagd är det självklart någon sorts hantverk som passar den individen bäst, medan de som klarar avancerad matematik passar bättre inom något akademiskt yrke. Alla är lika viktiga i vårt samhälle och alla fyller sitt syfte. Kom ihåg det och hjälp våra barn att få trygghet i skolan, få rätt stöd och hitta sin egen väg i livets labyrint!

Annelie Ek