Pornografi kan förstöra sexliv och relationer – så reparerar du det
Tillgången till pornografi är större än någonsin. Via Internet finns pornografi tillgänglig dygnet runt och mängden pornografi som produceras är omfattande. Pornografins inverkan på människors hjärnor skiljer sig kraftigt från naturliga sexuella förhållandens inverkan.
publicerad 29 december 2021
Foto: canstockphoto
Pornografi kan orsaka problem i våra sexuella relationer
2 min läsning
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Pornografi kan utsätta vår hjärna
för en överstimulans som evolutionen inte anpassat oss för. Mängden sexuella impulser och element som pornografi kan leverera överskrider flerfaldigt de sexuella upplevelser och impulser som en människa historiskt sett normalt får uppleva under en hel livstid.
Eftersom den sexuella reaktionen och lusten primärt sker i hjärnan kan pornografi lura kroppens sexuella funktion som egentligen bara har till uppgift att föra släktet vidare. Pornografi kan inte bara stimulera hjärnans behov av sexuell tillfredsställelse, utan också inverka negativt på den normala sexuella relationen med en partner.
Hjärnans reaktion vid överstimulans eller onormalt hög tillgång på något vi behöver är delvis likvärdig för t.ex. mat och sex. En onormalt hög tillgång på feta och söta livsmedel kan skapa ett beroende i kroppen och även minska vår uppskattning av mindre feta och söta livsmedel. Vi blir avtrubbade.
Samma sak kan hända med sexuell tillfredsställelse. Pornografi kan störa och avtrubba vår normala sexuella relation med vår partner. Hjärnan kan på kort tid få andra måttstockar och preferenser för sexuell stimulans genom pornografi. Pornografins ofta successivt avtrubbande inverkan gör oss okänsligare för sexuella intryck i det verkliga livet.
En sådan utveckling kan ha en mycket negativ inverkan på människors relationer. Den ena partnern kan känna skuld över att inte kunna tillfredsställa sin partner och kan ifrågasätta sin egen attraktion samtidigt som den andra partnern, som påverkats av pornografi, kan känna skuld över att den andra partnern inte längre kan tillfredsställa honom eller henne. Pornografin kan ha skapat orealistiska preferenser som inte kan eller bör upplevas i det verkliga livet.
Även om ett långvarigt sådant problem uppstått är det dock inte omöjligt att komma ifrån. En metod är att göra en ”omstart” av hjärnans sexuella preferenser genom att göra ett långvarigt uppehåll ifrån sexuella upplevelser.
Ett program om detta ämne visades i The Dr. OZ Show där omstartsmetoden förklarades mer ingående. Observera engelskt tal. Klicka på denna länk eller på bilden nedan för att se programmet.
Pornografins inverkan på våra sexuella relationer diskuterades i The Dr. OZ Show
Utöver dessa problem så kan givetvis pornografi ha många andra negativa effekter på människan men många kan uppleva det som att det har en övervägande positiv effekt för dem. Artikelns syfte är varken att tabubelägga något eller moralisera utan har primärt berört pornografins inverkan på hjärnan och dess effekt på vårt sexualliv i våra relationer.
Ytterligare information och analyser om hur pornografi påverkar våra hjärnor och vårt liv finns att läsa på denna sajt som sammanställt mycket fakta: http://www.yourbrainonporn.com/.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I denna artikelserie i tre delar ges vi en helhetsbild av de händelser och dolda makt‑ och underrättelsestrukturer som har präglat den amerikanska politiken från valet 2016 till 2020. I den första delen får vi veta hur anklagelserna mot Trump i samband med Russiagate och Mueller‑rapporten formade den omedelbara eftervalsdynamiken i landet.
Falska narrativ gjorde vanliga människor till nyttiga idioter i ett politiskt kuppförsök.
7 min läsning
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Artikelns huvudfråga är vad som egentligen hände beträffande presidentvalet 2016. Artikeln innehåller därför en summering och slutsatser gällande viktiga delar av den politiska händelseutvecklingen i USA under främst perioden 2016–2020. Den berör inte politiska brott i delstaterna eller valfusk gällande valet 2020.
Underlaget bygger delvis på min artikelserie från 2018 i Nya Dagbladet1, som noggrant granskade den serie av händelser riktade mot Trump, som inträffade främst 2016–2018. Det var redan då med rätta källor inte svårt att fastställa sanningen om vad som egentligen tilldrog sig och drev på det dramatiska skeendet. Under åren 2017–2018 kunde privatpersoner, vilka tog del av vad välinformerade och kunniga amerikanska alternativa media hittade och publicerade, i huvudsak objektivt följa händelseutvecklingen. Dessa analytiker hade olika källor och förmågor att klarlägga komplexa sammanhang och utforska sanningen, men den som genomgående var överlägsen ansvarade för bloggen ”Theconservativetreehouse.com”. Kvalitén och mängden av information där imponerade och det var lätt att tro att ett antal personer bidrog till denna volym av högkvalitativt material. Till skillnad från MSM i Sverige kunde därför läsare i Sverige av Nya Dagbladet ta del av sanningen om Russiagate.
De hypoteser och beskrivningar av de politiska sammanhangen, som presenterades bland annat vid den tidpunkten, påstods då av media vara konspirationsteorier men har idag visat sig vara mycket tidiga avslöjanden av flera ytterst allvarliga kriminella sammansvärjningar mot en folkvald president – Trump. Man kan därvid konstatera att innehållet i min artikelserie nämnd ovan genomgående bekräftats av den nya information, som sedan – och främst i år – framkommit i många källor. Det material, som cheferna för det nationella underrättelseväsendet och CIA (Tulsi Gabbard2 och John Ratcliff3) fått fram och offentliggjorde i juni–juli i år, är då av särskild vikt.
Det var dock tidigt uppenbart att motståndet mot Trump innebar en sammansvärjning eller konspiration mellan ledande medlemmar i det demokratiska partiet samt höga befattningshavare i Obamas justitiedepartement och underrättelsesektorn. Det fanns 2017–2018 inte tillräckligt med material tillgängligt för mig i syfte att då kunna bedöma Obamas roll annat än att omfattningen och arten av vidtagna åtgärder mot Trump och hans valkampanj och senare mot hans administration gjorde det troligt, att besluten inte kunde ha fattats på administrativ chefsnivå. De var nämligen av arten att behöva ett politiskt godkännande på högsta nivå2.
Nu vet vi av detta nya material att president Obama, tillsammans med Hillary Clinton, var den drivande kraften bakom genomförandet av projektet Russian Hoax.
Vilken var händelseutvecklingen?
Det är en remarkabel kedja av händelser som inträffade 2016–2019 gällande misstänkliggörandet av Trump för att ha använt utländsk – rysk – hjälp för att vinna presidentvalet 2016. Den 23 juli i år publicerade således Tulsi Gabbard, (vilken som chef (DNI) för ett samordnande organ (ODNI) samordnar resultat från USA:s 16 viktigaste organisationer inom underrättelsetjänsten och kan offentliggöra information från dessa) den anmärkningsvärda redovisningen från september 2020 från det av republikaner ledda underrättelseutskottet i Representanthuset.
Efter valet i november 2016 kom underrättelsesektorn i en utredning fram till att ringa stöd fanns för misstanken om rysk preferens gällande Trump jämfört med Clinton eller överhuvudtaget någon nämnvärd påverkan på valet av ryssarna. President Obama hindrade då den 8 december att denna utredning publicerades. Istället tillsattes och genomfördes skyndsamt en ny utredning med en helt annan slutsats. I denna deltog bara små delar i 4 av de aktuella 17 underrättelseorganisationerna, och rapporten skrevs av bara fem personer särskilt utvalda av CIA-chefen Brennan. Underrättelsechefen Clapper och FBI-chefen Comey följde också arbetet, och Clapper deltog i arbetet att även med hot tvinga igenom acceptans av den trots oppositionen i ett antal organisationer4. Denna Intelligence Community Assessment (ICA), som utarbetats med målet att bekräfta rysk inverkan på valet till Trumps fördel, gavs den 6 januari 2017 (det vill säga två veckor innan Trumps installation) till Obama. Den har senare av CIA stämplats som en beställningsprodukt, vilkens sätt att produceras bröt mot många accepterade regler3.
Rapporten hemlighetsstämplades naturligen, så att den inte kunde genomgå en objektiv och offentlig granskning, men resultatet läcktes till pressen såsom underrättelsesektorns samlade bedömning. Denna information och slutsatser skapade ett enormt media- och opinionsmässigt motstånd mot Trump, som utmålades såsom en illegitim president. Rapporten skadade honom enormt i ett antal dimensioner just genom att den sades ha tagits fram av den samlade underrättelsesektorn.
Den sittande presidenten Obama hade alltså aktivt tvingat fram en falsk utredning som presenterade helt andra slutsatser än den tidigare – fram till nu – okända seriösa utredningen. På grund av sekretesskäl kunde den nya utredningen inte analyseras av utomstående, vilket varit behövligt, eftersom man inte hade något annat underlag än påhittade rykten om rysk inblandning. Detta möjliggjorde dock flera år av offentlig politisk förföljelse av Trump. Först offentliggörandet i februari 2019 av Robert Muellers utredning gällande Russian Hoax, som tillsatts våren 2017, avslutade hetsen mot Trump som påstådd samarbetspartner till Putin.
Under flera år hade då den republikanska administrationen starkt kritiserats och motarbetats av den helt dominerande delen av media, som dock ända sedan Trump offentliggjorde sin kandidatur hade motarbetat honom. Allmänt hade lögnerna baserade på Russian Hoax försvagat presidenten politiskt och minskat kraften bakom förverkligandet av hans politiska program. Detta innebar en nämnvärd framgång för konspirationen mot Trump (se nedan).
Det finns likheter mellan denna långsamt verkande konspiration alt. kupp mot Trump med de färgrevolutioner, som CIA genomfört (eller försökt genomföra) mot länder, vars auktoritära regeringar USA ogillade. De har framgångsrikt genomförts av CIA mot bland annat länder som Ukraina, Georgia , Kirgisistan, Armenien med mera. Vanliga inslag i dem har varit utnyttjande av internet och mobiltelefoner som sambandsmetoder och för central styrning av motståndsrörelsens aktiviteter samt finansiering genom NGO:s av rörelsens delar. Det gäller till exempel organisationer som innehöll aktiva med olika expertis och mål: påverkan via media bland annat sociala; ledare för demonstrationer och massuppträdanden; ständig tillförsel av besvärande information för regimen genom olika kanaler; stadig upptrappning av trycket mot den aktuella regeringen och så vidare.
Den kunskap och erfarenhet som CIA vunnit och numera besitter, har då troligen delvis sedan 2015 utnyttjats mot organisationens hemland och regering. De stora fördelarna oppositionen allmänt hade i USA var att demokratiska partiet dominerade förutom många delstatsregeringar majoriteten av de federalt anställda (ger möjlighet för kunskap och läckor), alla konventionella media, Hollywood och största delen av underhållningssektorn, utbildningssektorn inklusive universitetsvärlden, de flesta viktiga organisationer i USA, fackföreningarna, största delen av den ekonomiska- och finanssektorn, de allra flesta miljardärer, de globalt verksamma företagen och så vidare. Partiet hade också ett informellt ”samarbete” med organisationer, som gärna använde våld (BLM och andra extrema mindre marxistiska enheter). Att Trump under sin första period ändå så väl kunde motstå den oerhörda kollektiva makt dessa grupper och organisationer representerade är förvånande.
För en detaljerad rekapitulation av olika beståndsdelar och inslag i Russian Hoax hänvisar jag till mina artiklar1 samt nytt material, som redovisas här. En kort sammanfattning är, att presidentkandidaten Hillary Clinton av flera skäl finansierade framtagande av material från Ryssland (Steele Dossier), som falskt anklagade Trump och Putin för samarbete med syftet att få Trump att bli amerikansk president. Ett tidigt skäl för hennes beslut om detta syntes ha varit hennes trängande behov att avleda uppmärksamheten från hennes vana att såsom utrikesminister använda och lagra vissa yrkesmejl på en privat server istället för att använda utrikesdepartementets kommunikationskanaler. Detta var i sig ett svårt brott mot sekretessbestämmelserna. Men skälet för att bete sig så var troligen värre. Hon kunde därigenom dölja att hon som utrikesminister sålde tjänster till olika länder eller parter i syfte att få donationer till den hjälp/biståndsorganisation, som hon och president Clinton ägde. Efter att hon förlorat valet fyllde dock den Ryska Bluffen rollen som hennes främsta svepskäl för valförlusten.
Parallellt med detta genomförde FBI operationen Crossfire Hurricane, vars syfte bland annat var att under 2016 spionera på Trumps kampanj och söka kompromettera kampanjanställda genom påstådda ryska kontakter. Man presenterade senare falskt material från detta arbete för den domstol, som gav FBI tillåtelse till elektroniskt spionage genom utnyttjande av den gigantiska databasen skött av National Security Agency (NSA). Det skedde i syfte att få ett godkännande av den övervakning av Trumps kampanjorganistion påbörjad långt tidigare och då genomförd utan lagligt stöd (se Del 2).
Det har senare alltmer framgått, att huvudskälet till Obama- regeringens engagemang i december–januari gällande Russian Hoax och spionaget mot Trumps valkampanj sannolikt hade en annan och mycket allvarligare orsak än att allmänt söka försvaga honom.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Under coronarepressionens tidevarv lanserades slagordet "15-minutersstaden" på bred front - ett koncept som omhuldas av globalistiska krafter och framförallt utmålas som "hållbart" och "klimatsmart". Bakom de vackra ordens fasad finns samtidigt en stark dimension av totalitarism inbakad i konceptet.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Artikeln publicerades ursprungligen den 25 augusti 2023.
”15-minutersstaden” eller ”Närastaden”, nära förknippad med ”den smarta staden”, utmålas allt mer frekvent som ett koncept för framtidens städer. Med detta lyfter man fram att städerna ska ha arbetsplatser, kultur, handel, vård, restauranger och nöjen inom gångavstånd för medborgarna.
Tanken om att alla människors behov kan fyllas inom blott några minuters radie har lyfts ända sedan 1950-talet och eventuellt ännu längre tillbaka än så. I samband med coronakrisen fick idéerna ett kraftigt uppsving – bland annat genom C40 Cities Climate Leadership Group. Denna företräder 96 av världens största städer och argumenterar för att man i framtiden bör använda 15-minutersprincipen för stadsplaneringen.
”I en 15-minutersstad kan alla tillgodose de flesta, om inte alla, behov inom en kort promenad- eller cykeltur från sitt hem. Det är en stad som består av levande, människovänliga, kompletta och sammankopplade stadsdelar”, deklarerade man bland annat 2020.
En av de städer som kommit längst i denna transformation är Paris, där borgmästaren Anne Hidalgo svurit att omvandla huvudstaden till en cykelvänlig 15-minutersstad.
– Vi måste återuppfinna idén om närhet till staden. Vi vet att det är bättre för människor att arbeta nära där de bor, och om de kan shoppa i närheten och ha den fritid och de tjänster de behöver runt omkring sig också, gör det att de kan ha en lugnare tillvaro. Arbete är mer problematiskt eftersom människors jobb ofta ligger en bit från deras hem, men vi måste tänka om även här. Idag är vår inställning till arbete densamma som den har varit under de senaste 50 åren. Är det alltid nödvändigt att dyka upp någonstans, att vara fysiskt närvarande framför chefen? Det är möjligt att göra saker annorlunda, menar professor Carlos Moreno, som mer än någon annan populariserat konceptet med 15-minutersstäder i Frankrike och även inspirerat borgmästare Hidalgo.
De senare åren har ett flertal städer i Afrika, Asien och Europa hoppat på 15-minutersmodellen eller snarlika modeller – bland andra Singapore, Tel Aviv, Shanghai, Cagliari och Utrecht. Även i Sydamerika och Australien har ledare för städer deklarerat att man vill anamma konceptet.
Hyllas av World Economic Forum
En av de främsta förespråkarna för idén med 15-minutersstäder är den ökända ultraglobalistiska tankesmedjan och maktnätverket World Economic Forum (WEF) som på sin hemsida ofta propagerar för idéerna och presenterar dem som en grund för framtidens städer.
Lisa Chamberlain, som leder WEF-initiativet ”Centre for Urban Transformation”, pekar på att det var under coronapolitikens tidevarv som planerna på 15-minutersstäder verkligen slog igenom och gick från att vara någonting som lät trevligt till ”ett måste”.
”Att tillgodose alla sina behov inom gång-, cykel- eller transportavstånd var plötsligt en fråga om liv och död”, skriver hon.
”När klimatförändringar och globala konflikter orsakar chocker och påfrestningar med allt snabbare intervall och allt allvarligare konsekvenser kommer 15-minutersstaden att bli ännu viktigare”, fortsätter Chamberlain.
Klaus Schwabs World Economic Forum är en varm anhängare av 15-minutersstaden. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0
Även i Sverige har dessa idéer fått ett mycket starkt fotfäste. Företaget Sweco, som beskriver sig som ”Europas ledande konsultföretag inom arkitektur och teknik”, arbetar med att implementera konceptet i Sverige.
– Det som skiljer dagens förutsättningar från det tidigare ABC-konceptet är den starka kopplingen till vår tids digitalisering och klimatomställning, därför kan man förlänga det till ABCDE-staden där D står för Digitalisering och E för Environment/Ekosystem. Vi ser en stark efterfrågan på större livskvalitet och där vi kan leva hållbart, säger Ulla Bergström, chef för Sweco Architects.
”Redan idag lever flera svenska mindre städer efter detta koncept. Men när gång och cykel får ta plats även i större städer, när arbetsplatsen finns där du bor, när vi kan ersätta gator och parkeringsytor med planterade träd och biologisk mångfald, då har vi skapat Närastaden”, lovar man också på sin hemsida.
Kritiker pekar på att 15-minutersstäderna, när de väl har implementerats på allvar, kan användas för att begränsa medborgarnas rörelsefrihet och övriga traditionellt vedertagna rättigheter.
Alla totalitära dystopier säljs självfallet in som humanistiska utopier.
Ett närtida exempel är coronapolitikens kontrollsamhälle, där människor med hänvisning till det stora pandemibedrägeriet tvingades hålla sig hemma eller i sina direkta närområden – en repression som saknar motstycke i Västerlandet i modern tid.
I dessa sammanhang påpekas att 15-minutersstäderna i praktiken kan användas av makthavarna för att ”låsa in” människor i särskilda zoner – som det behövs tillstånd att ta sig ut från och som man, beroende på maktens godtycke, kanske bara får lämna ett antal gånger årligen eller inte alls.
Kameraövervakning, ansiktsigenkänning och andra digitala och fysiska hinder spås användas för att säkerställa att medborgarna håller sig i sina tilldelade zoner, där den som bryter mot den totalitära kontrollen riskerar böter eller till och med fängelsestraff – på motsvarande sätt som ”coronaförbrytare” riskerade hårda straff i samband med coronarepressionen.
Covidpassen betraktas av många som en ren testballong för ”15-minuterssamhället”. Foto: Marco Verch/CC BY 2.0
Man kan fråga sig vad som händer vid nästa stora nödläge som utlyses från maktens sida. Efter covid-eran vet makten nu att majoriteten av medborgarna av allt att döma kommer att foga sig även efter godtycklig och ologisk repression.
Kommer människor kanske helt enkelt att låsas in i sina respektive zoner och fråntas alla möjligheter att ta sig därifrån med hänvisningar till allmänhetens säkerhet? Kommer zonerna vid en kommande ”pandemi” att kombineras med tidigare framtagen teknik och användas för att införa någon form av apartheidliknande samhälle, där exempelvis endast vaccinerade får tillåtelse att lämna zonen eller röra sig fritt?
Frågorna är i nuläget förstås hypotetiska och följaktligen svåra att svara på, men det är värt att påminna sig om att samma krafter som drev på de förödande coronanedstängningarna också är särskilt positivt inställda till den här typen av stadsplanering.
Drivs politiskt även i Sverige
Det kan också noteras att det i Sverige redan finns ett stort politiskt stöd för idéerna, där såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet propagerar öppet för 15-minutersstäderna – med hänvisning just till hållbarhet, klimatet och även ord som ”inkludering”.
Den som uttrycker kritik mot och skepsis kring implementeringen av 15-minutersstäderna, angrips av medströms makthavare och media med smutskastning och ad hominem enligt motsvarande dynamik som tillämpades mot dem som tidigt kritiserade massvaccinationsprogrammen, befolkningsutbytet, maktkoncentrationen hos storbankerna, EU, Nato eller valfri annan företeelse som makthavarna till varje pris vill införa, oavsett om de har den egentliga folkviljan på sin sida eller inte.
Historien, och i allt högre utsträckning även närhistorien, har visat att förlöjligade kritiker ofta får rätt med tiden – dessvärre dock ofta när det redan är för sent. Hur det blir på det här området återstår att se.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Greta Thunberg var etablissemangets omfamnade älskling och "frispråkiga rebell" - så länge hon höll sig till manus. Nu betraktas hon av samma kretsar istället som "antisemitisk extremist".
Det var inte länge sedan Thunberg bjöds in som hedersgäst till maktmöten och konferenser – nu utmålas hon av samma kretsar istället som en farlig extremist.
7 min läsning
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Över en natt gick Greta Thunberg från hyllad klimathjälte till paria i globalistiska maktsalonger. Allt som krävdes var att fördöma Israels etniska utrensning av Gaza.
New York Times publicerade hundratals artiklar om Greta Thunberg varje år mellan 2018 och september 2023. År 2025 har tidningen omnämnt henne i tre artiklar. Washington Post visar samma mönster: från hundratals artiklar årligen till mindre än en handfull hittills under 2025.
Det handlar om en minskning med över 95 procent. Denna kollaps inträffade inte gradvis, utan kan dateras exakt till den 20 oktober 2023, när Thunberg publicerade ett Instagram-inlägg med texten ”Stand with Gaza”. På bara några dagar hade västblockets mediemoguler vänt henne ryggen.
Grafik: Claude AI
Vad sa Thunberg egentligen som var så kontroversiellt? Här är hennes fullständiga text från den 20 oktober 2023:
”Today we strike in solidarity with Palestine and Gaza. The world needs to speak up and call for an immediate ceasefire, justice and freedom for Palestinians and all civilians affected”.
En uppmaning till vapenvila och rättvisa för alla civila. Det var tillräckligt för att hon över en natt skulle förvandlas från klimathjälte till påstådd ”antisemit”.
Foto: faksimil/Instagram/privat
Palestine Exception
Thunberg är långtifrån ensam. Forskare har dokumenterat ett fenomen man kallar ”Palestine Exception” – som beskriver hur personer som stödjer andra befrielserörelser runt om i världen omedelbart betecknas som kontroversiella när de uttrycker solidaritet med just palestinier.
En uppmaning till vapenvila och rättvisa för alla civila. Det var tillräckligt för att hon över en natt skulle förvandlas från klimathjälte till påstådd ”antisemit”.
Roger Waters från Pink Floyd gick från musiklegend till ”antisemit” efter att ha kritiserat Israel. Skådespelerskan Susan Sarandon sparkades ut från sin agentur efter Gaza-uttalanden. Universitetsprofessorer har sparkats, författare har förlorat förläggare, artister har fått turnéer inställda för att de har tagit ställning mot Israels folkmordspolitik.
Mönstret är alltid detsamma: Total acceptans för ”progressiva” ståndpunkter – tills Israel fördöms.
Maskoten blev ett hot
Bedömare och kritiker har länge pekat på att Thunberg under sina ”glansdagar” 2018-2023 var ett perfekt alibi och verktyg för västvärldens vänsterliberala makthavare. Genom att hylla den unga klimataktivisten kunde politiker som Angela Merkel, Emmanuel Macron och Justin Trudeau framstå som progressiva och lyhörda.
Det var dock inte bara tom PR. Inom detta etablissemang fanns redan tidigare en mycket stark linje om att klimatalarmismen och globalistiskt inriktade initiativ med denna som utgångspunkt var huvudlinjer i deras politik. ”Gröna” investeringar (vindkraftverk) var framtiden, klimat- och regnbågsanstrukna ESG-kriterier skulle styra kapitalflöden, och EU skulle bli världsledande på ”grön omställning”.
Här kom nu en ung aktivist som kunde sälja in klimatalarmismen till sin egen generation, få dem att känna sig hörda och sedda. När Thunberg skällde ut världsledare från FN:s talarstol tjänade det deras syften perfekt – de kunde nicka ödmjukt, visa sig ödmjuka inför kritiken, och sedan peka på sina ”klimatpaket” som bevis på att de ”lyssnade på ungdomen”.
I gengäld för att politikerna nu fick en karismatisk frontfigur för sin agenda fick Thunberg å sin sida tillgång till världens största scener. Den galonklädda galjonsfiguren bjöds upp på scener i Davos, FN och EU-parlamentet. För etablissemanget kostade det ingenting, men det gav enorma vinster – både i PR och i politisk legitimitet för den annars hårt kritiserade och illa omtyckta ”klimatpolitiken” som av många snarare uppfattas som ett bedrägeri för att underminera medelklassen, gynna företagsjättar och stärka legitimiteten för ett mer totalitärt och globalistiskt inriktat styre.
Blev en belastning
Siffrorna talar sitt tydliga språk: År 2019 fick Thunberg 21 prestigeinbjudningar från världens mäktigaste institutioner. Efter oktober 2023? Noll. Inte en enda inbjudan till COP28 eller COP29. Inte ett enda regeringsmöte. Radiotystnaden är total.
Grafik: Claude AI Research
När Greta kopplade klimatfrågan till Palestina var hon inte längre användbar. Snarare blev hon en belastning för de intressen som hon tidigare hade frontat. På kort tid gick hon därmed från att vara en tillgång och en marionett för det globalistiska etablissemanget, där den judiska lobbyn har en stark ställning, till att bli ett irriterande störningsmoment – eller till och med ett hot.
2019 utsågs Thunberg till ”årets person” av Times – en utmärkelse som ledde till hyllningsartiklar i princip i samtliga stora västerländska medier. På ett billigt sätt porträtterades hon som en rebell som vågade vara obekväm och bröt ny mark gentemot ett annars ovilligt etablissemang.
2023, efter att hon faktiskt på riktigt gjort något rebelliskt på den internationella arenan genom att ta ställning mot Israels krigsförbrytelser, är tonen nu en helt annan. Som många andra har hon stämplats som ”antisemit” och bland annat den tyska tidskriften Der Spiegel, som tidigare hyllat Greta, anklagar henne för att ha ”förrått klimatrörelsen”.
Flera stora medier försökte snabbt misstänkliggöra Thunberg efter hennes ställningstagande för befolkningen i Gaza. Foto: faksimil/Der Spiegel
Den egna rörelsen svek
Den tyska förbundskommissarien mot antisemitism Felix Klein, som tidigare lovordat Thunbergs engagemang, kallade plötsligt hennes uttalanden för ”fientliga mot Israel och antisemitiska”. Än mer avslöjande var hur Luisa Neubauer, ledaren för Fridays for Future Tyskland och tidigare nära allierad till Thunberg, hanterade situationen:
Före oktober 2023 beskrev Neubauer Thunberg som en inspiration och vägledare för den gröna rörelsen. Efter oktober 2023 deklarerade Neubauer att ”förtroendet är brutet” och tillkännagav att Thunberg ”inte representerar Fridays for Future Deutschland”.
Den rörelse Thunberg själv hade inspirerat och agerat frontfigur för kastade henne under bussen omedelbart när hon blev kontroversiell på riktigt. Det tog bara några veckor.
”Årets antisemit”
Svenska medier publicerade i snitt 40 artiklar per månad om Thunberg före oktober 2023, varav 75 procent var positiva. Efter oktober 2023? 4 artiklar per månad, varav 85 procent negativa.
När Thunberg i november skanderade ”Krossa sionismen” utanför Israels ambassad i Stockholm exploderade kritiken. Samma svenska medier som byggt hela sin klimatbevakning kring henne kunde plötsligt inte ta avstånd snabbt nog.
Israel strök omedelbart alla referenser till henne från landets läroplaner. Hon nominerades till ”Årets antisemit” av den pro-israeliska lobbyorganisationen Stop Antisemitism samtidigt som ministrar och riksdagsledamöter tog avstånd från aktivisten.
Förra året nominerades Thunberg till ”Årets antisemit” av en judisk lobbygrupp. Foto: StopAntisemitism
Maktens strategi: Grooma, utnyttja, dumpa
Greta Thunberg-fallet avslöjar en cynisk men ofta effektiv strategi hos globalistiska makthavare:
1. Identifiera unga, karismatiska aktivister
2. Lyft fram dem som hjältar så länge de driver ”ofarliga” frågor som ligger nära makthavarnas egen agenda såsom feminism, HBTQ, klimat, pro-migration.
3. Använd dem för att stärka sin egen profil och främja sin egen agenda.
4. Dumpa dem brutalt om de ”går sin egen väg”.
Greta fungerade perfekt så länge hon höll sig till klimatfrågan. Visst, hon pratade om systemförändring och att politikernas åtgärder var otillräckliga, men det kunde alltid tolkas som något abstrakt och framtida – och framförallt ofarligt för våra ledare. Hon var arg, men på ”rätt” sätt. Hennes radikalism låg inom för makten acceptabla ramar.
Under hennes storhetstid 2019 genererade hon enligt analyser 43,3 miljarder visningar på sociala medier över en tremånadersperiod. Idag är hennes räckvidd minimal i jämförelse och hon har i medströmsmedia reducerats till en röst som endast pliktskyldigt uppmärksammas i samband med protester eller större händelser.
Tidigare hyllades Greta närmast unisont i västmedier – idag är tonen en helt annan. Grafik: Claude AI Research
Här finns något avgörande: Miljontals européer delar Thunbergs fördömanden av folkmordet i Gaza. Det är alltså inte folket som vänt henne ryggen – det är makthavarna och de medier de kontrollerar som avvisat henne.
Fallet Thunberg visar på ett mycket tydligt sätt de osynliga gränserna för vilka frågor man enligt etablissemanget får driva och vad man får säga – och vad som i själva verket är kontroversiellt tabu. Ifrågasätt inte den verkliga ordningen – våga inte kritisera fel krafter eller lobbygrupper.
Det visar också hur omedelbart och långt fallet kan bli när man väl ”korsar gränsen”. Åratal av hyllningar och goodwill kan upplösas på några dagar om man tar ställning för ”fel” sak och hundratals positiva artiklar raderas ut av en enda ”oacceptabel” åsikt.
Greta Thunberg utsågs till ”Årets person” av Time Magazine 2019. Foto: Time
Systemet som avslöjar sig självt
Det globalistiska etablissemanget har redan hittat nya klimathjältar man istället lyfter fram. Säkrare val denna gång. Pålitliga alarmistiska aktivister som håller sig till manus, som inte plötsligt börjar prata om Palestina eller annan oönskad systemkritik.
Hanteringen av Thunberg illustrerar något fundamentalt om systemets relation till sina symboler. Ironin i Gretas fall är samtidigt alldeles särskilt stor eftersom hon profilerades just som en ”vågad rebell”. När hon vidgade perspektiven och blev en rebell på allvar förkastades hon i offentligheten.
Lärdomen är tydlig: Nästa gång etablissemanget kramar en ung aktivist, kom ihåg att de bara tolereras så länge de håller sig inom de osynliga gränserna. Steget från hjälte till paria är kortare än många tror, även om du heter Greta Thunberg.
Lärdomen är också att det inte tjänar något till att ”spela enligt reglerna” och hålla sig inom angivna ramar för den som på allvar försöker påverka de illegitima maktstrukturer som dominerar Västblockets politik. Öknamn och skällsord som dessa stämplar verkligt oppositionella med kan i nuläget snarast betraktas som hedersbeteckningar.
Granskningen baseras på analys av över 32 000 internationella mediekällor och omfattande studier i Claude AI.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Jeffrey Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar, och som fortfarande i allra högsta grad fortfarande opererar i skuggorna.
publicerad 23 augusti 2025
Jeffrey Epstein med Ghislaine Maxwell till vänster, till höger USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger och Robert Maxwell i samband med ett profilerat möte i Amsterdam år 1989.
23 min läsning
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det är en märklig känsla, nästan förbjuden, att slå sig ner och tala öppet om Jeffrey Epstein. Så beskriver den amerikanske journalisten Tucker Carlson det när han i en timslång intervju möter poddaren och skribenten Darryl Cooper för att tillsammans försöka reda ut trådarna i en av vår tids mest skandalösa och gåtfulla historier. Det är som att kliva in på en plats där man egentligen inte får vara – där ljuset blottlägger skuggor som många hellre låter ligga kvar.
Jeffrey Epsteins namn har sedan hans gripande och påstådda självmord blivit synonymt med maktmissbruk, pedofili och internationella konspirationer. Hans historia innehåller alla ingredienser för en thriller: en ung man utan examen och utan pengar som lyckas nästla sig in i världens rikaste kretsar, bygga ett nätverk av komprometterande relationer och samtidigt spela en oklar men central roll i vad som tycks vara underrättelseverksamhet på hög nivå.
För den som verkligen vill förstå hur makt fungerar är Epstein inte bara en skandalfigur. Han är en symbol för ett helt system – ett nätverk där statliga och privata intressen smälter samman, där journalistikens vakthundar tiger och där några få människor har verktygen att skydda sig själva, sina vänner och sina hemligheter. Framför allt väcker hans öde den största frågan av alla: vem styr egentligen världen?
I denna artikel följer vi samtalet mellan Carlson och Cooper, och går igenom de viktigaste händelserna och kopplingarna i Epsteins liv. Vi stannar vid de frågor som få andra vågar ställa, och tittar närmare in i ett av vår tids mest skrämmande mysterier.
Vem var Jeffrey Epstein? Från Coney Island till elitskolan Dalton
Jeffrey Epstein föddes i början av 1950-talet i Coney Island, Brooklyn, som son till arbetarklassföräldrar. Han växte upp under enkla förhållanden i ett område präglat av hårt arbete, och det fanns ingenting i hans bakgrund som pekade på att han en dag skulle röra sig bland världens mäktigaste personer. Han var en begåvad elev och utmärkte sig framför allt i matematik. Han började läsa på Cooper Union och senare vid New York University, men tog aldrig någon examen.
Hans första steg in i den sociala eliten kom när han, trots sin brist på akademisk examen och lärarlicens, år 1974 blev matematiklärare på prestigefyllda Dalton School på Upper East Side. Dalton hade – och har fortfarande – ett rykte om sig att locka till sig landets intellektuella elit och de rikaste familjernas barn. Hur en 20-åring utan varken universitetsexamen eller lärarerfarenhet fick en tjänst där är än idag en gåta.
Elitskolan Dalton på 91st Street, New York (2018). Foto: Jim Henderson/CC BY-SA 4.0
Det var också på Dalton som han fick kontakt med föräldrar till flera av sina framtida kontakter. Bland annat undervisade han sonen till Ace Greenberg, ordförande för investmentbanken Bear Stearns. Greenberg imponerades av den unge Epsteins sociala kompetens och ”kan fixa allt”-attityd, och mötet dem emellan skulle visa sig bli avgörande för hans karriär.
Samtidigt började det spridas rykten om hans beteende på skolan. Flera av de kvinnliga eleverna noterade att han dök upp på studentfester och försökte umgås med tonårsflickor utanför skoltid. Hans tid på Dalton blev kort – efter knappt två år tvingades han lämna tjänsten med hänvisning till ”bristande prestation”. Då hade han dock redan börjat klättra uppåt i nätverk där pengar, makt och hemligheter hörde ihop.
Rektorn Donald Barr och de osannolika kopplingarna till makten
Att Jeffrey Epstein fick jobbet på Dalton School kan inte förstås utan att nämna skolans rektor vid tiden: Donald Barr. Barr var en excentrisk och karismatisk figur med en bakgrund som både författare och underrättelseveteran. Han hade tjänstgjort i OSS, föregångaren till CIA, under andra världskriget och förblev efteråt nära underrättelsevärlden. Han var också känd för att ha skrivit en märklig science fiction-roman, Space Relations, som utspelar sig i ett rymdimperium där unga människor hålls som sexslavar – en detalj som i efterhand framstår som kuslig i ljuset av vad som långt senare avslöjades om Epsteins verksamhet.
När Epstein sökte jobb på Dalton hade han varken examen eller erfarenhet, ändå tog Barr in honom och satte honom att undervisa några av New Yorks mest privilegierade barn. Kanske såg Barr något i den unge mannen – eller så visste han något som vi andra inte vet. Det har spekulerats i att Epstein redan på denna tid var på väg att värvas som ”tillgång” för underrättelsetjänster, och att Barr helt enkelt agerade som en slags sponsor eller grindvakt för detta ändamål.
Sambandet mellan Donald Barr och hans son William Barr är ännu märkligare. William blev årtionden senare justitieminister under Donald Trump och ansvarig just för utredningen av Epsteins gripande och död. Han var också en veteran från CIA, där han på 1970-talet arbetade med att skydda myndigheten under de så kallade Church- och Pike-utredningarna – kongressens försök att granska CIA:s övergrepp. Det var en tid då CIA befann sig under massiv press och tvingades dölja många av sina hemligaste operationer.
Det faktum att den man som gav Epstein hans första fot in i eliten också var far till den man som övervakade hans död i häktet, är mer än bara ett märkligt sammanträffande. För många är det ett talande tecken på hur liten och sluten den värld är som Jeffrey Epstein rörde sig i.
Sonen som städade upp i kulisserna
Dalton-skolans karismatiske rektor Donald Barrs son William blev senare själv en central figur i Jeffrey Epsteins historia. Under sin karriär gick han från att arbeta för CIA på 1970-talet till att bli USA:s justitieminister, först under George H.W. Bush och sedan under Donald Trump.
Som ung advokat på CIA arbetade Barr under den turbulenta perioden då kongressutredningarna ledda av Church och Pike blottlade olagliga operationer och övergrepp inom underrättelsetjänsterna. Barrs uppgift var specifikt att skydda CIA från kongressens granskning och förhindra att alltför mycket hemligheter avslöjades. Det var här han etablerade sitt rykte som en “fixare” för mäktiga män och deras institutioner.
När Epstein greps på nytt 2019 var det åter William Barr som i egenskap av justitieminister övervakade utredningen. Han lovade först en grundlig granskning av hela nätverket, men när Epstein senare hittades död i sin cell konstaterade många att Barr inte följde upp sitt löfte – tvärtom lyckades Barr begränsa utredningen och inga nya högt uppsatta personer åtalades.
Epsteins första steg in i finansvärlden – Bear Stearns och specialuppdrag
Efter att ha lämnat Dalton fick Epstein genom Ace Greenberg sedan in en fot på Wall Street. Greenberg imponerades av hans självsäkerhet och förmåga att tala både med höga chefer och med kunder på deras nivå. Trots sin unga ålder och obefintliga akademiska meriter erbjöds Epstein en tjänst på Bear Stearns, en av USA:s största investmentbanker. Han började på optionsavdelningen, men hans verkliga talang låg någon annanstans.
Efter en kort tid placerades Epstein i den så kallade Special Products Division. Det var en liten enhet som arbetade med att hjälpa bankens mest diskreta och ofta kontroversiella kunder att hantera sina pengar – att gömma tillgångar, undvika skatter och tvätta svarta pengar. Där lärde han sig de tekniker som senare skulle bli hans signum: att använda skenbolag, offshorekonton och avancerade skatteupplägg för att flytta enorma summor pengar under radarn.
Epstein var bara 23 år när han började på Bear Stearns och hade redan då en förbluffande förmåga att vinna förtroende hos förmögna män med tvivelaktiga motiv. Fyra år senare, 1981, fick han dock lämna banken. Det officiella skälet var en disciplinär fråga rörande insiderhandel – ett regelbrott som internt beskrevs som allvarligt. Trots detta bröt han aldrig helt med sina kontakter på banken och fortsatte att använda Bear Stearns som bankpartner i många år framöver.
Vid det laget hade han dessutom redan börjat få egna klienter och inlett en ny karriär som frilansande finansiell rådgivare. Hans enda kund vid den tidpunkten sägs ha varit den saudiske miljardären och ökände vapenhandlaren Adnan Khashoggi, en av världens mest inflytelserika mellanhänder i internationella affärer. Genom honom skulle Epstein dras in i ett mycket större spel – ett spel där pengar, politik, vapen och underrättelsetjänster smälte samman.
Mötet med vapenhandlaren och inträdet i den globala skuggvärlden
År 1981, bara några månader efter att han lämnat Bear Stearns, befann sig Jeffrey Epstein på ett privatplan på väg till Pentagon. Med på resan fanns Douglas Lease, en brittisk vapenmäklare med starka band till både den saudiska kungafamiljen och den brittiska regeringen. För en ung före detta bankman utan officiell position framstod resan som oförklarlig. Vad gjorde Epstein tillsammans med Lease på planet?
Svaret är att Epstein hade börjat etablera sig som en fixare för personer som verkade i maktens skuggvärld. Douglas Lease var en av huvudarkitekterna bakom den gigantiska Al-Yamamah-affären – den största vapenaffären i Storbritanniens historia, där BAE Systems sålde stridsflygplan till Saudiarabien för tiotals miljarder dollar. Affären kantades av anklagelser om omfattande mutor, hemliga betalningar och tvättade pengar. Enligt uppskattningar fick Adnan Khashoggi, Epsteins första klient, ensam över 200 miljoner dollar i provisioner bara på den affären.
Saudiska miljardären Adnan Khashoggi i Deauville, 1980-talet. Foto: Roland Godefroy / CC BY 3.0
Epstein fungerade som mellanhand och penningtvättare – en som var villig att ta smutsiga pengar och förvandla dem till rena. Den typen av tjänster var oumbärliga i en värld där mäktiga män och stater behövde dölja sina spår. Där andra rådgivare på Wall Street drog gränsen av rädsla för lagens långa arm, gick Epstein gärna längre.
Douglas Lease introducerade honom också för Robert Maxwell, den brittiske mediemogulen och underrättelseagenten, och dennes dotter Ghislaine. Det mötet skulle inte bara förändra Epsteins bana – det skulle också länka honom ännu tätare till den internationella underrättelsevärlden och inleda det partnerskap som han blev allra mest känd (och beryktad) för.
Epstein hade nu tagit steget från Wall Streets öppna marknader till den slutna, kompromisslösa värld där makten på riktigt utövas – och insynen från allmänheten ytterst begränsad.
Douglas Lease och introduktionen till Robert Maxwell och Ghislaine
Douglas Lease blev snabbt en av de mest avgörande personerna i Jeffrey Epsteins liv. Lease var en veteran i den internationella vapenhandeln, fungerade som en mentor och dörröppnare till miljöer där Epstein annars aldrig skulle ha fått tillträde. Lease var inte bara känd som en central aktör i Al-Yamamah-affären, där Storbritannien i största hemlighet sålde krigsmateriel till Saudiarabien under decennier. Han var också en viktig länk mellan brittiska underrättelsetjänster och deras klienter i Mellanöstern.
Epsteins nya bekantskap Maxwell var vid tiden redan en mytomspunnen figur: brittisk mediemogul, miljardär, före detta soldat och, som det senare skulle visa sig, också underrättelseagent med långvariga band till israeliska Mossad. Han ägde tidningar och bokförlag över hela världen och var en man som både fruktades och beundrades i Londons maktkretsar.
Maxwell hade i åratal fungerat som mellanhand åt den israeliska underrättelsetjänsten, bland annat hjälpt dem att smuggla teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot att Sovjet tillät judiska utvandrare, och hjälpte till att finansiera deras operationer genom sina bolag och pensionsfonder. För honom var Epstein en användbar nykomling – någon som kunde hantera pengarna som behövde flyttas runt i hemlighet.
Genom Robert Maxwell lärde Epstein också känna hans dotter, Ghislaine Maxwell. Hon skulle bli hans närmaste partner, både offentligt och bakom kulisserna. Hon hade med sig en social access som Epstein själv saknade och försåg honom med kontakter i den brittiska aristokratin, Hollywood och på Wall Street.
Douglas Leases roll kan inte överskattas. Han var den som byggde bron mellan Epstein och den värld där han sedan skulle komma att operera i decennier: en hemlig värld av pengar, sex, utpressning och underrättelseoperationer, där Maxwellfamiljen var en central aktör.
Dottern som tog över spelet
Ghislaine Maxwell var på många sätt sin far Roberts förlängning: intelligent, socialt slipad och väl insatt i maktens spel. När Robert Maxwell plötsligt dog 1991 flyttade hon till New York och tog över en del av nätverket som hennes far hade lämnat efter sig.
Ghislaine och Epstein blev oskiljaktiga. Hon blev hans förtrogna, värdinna och medbrottsling. Vid sidan av de öppnade dörrarna in till den brittiska aristokratin, till kungahus och till internationella affärsmän var det också hon som organiserade många av de fester där unga kvinnor rekryterades och där makthavare komprometterades. Enligt flera av hans offer var det hon själv som i praktiken rekryterade flickor till hans nätverk.
Flera av Epsteins offer har berättat hur det ofta var Ghislaine som först kontaktade dem, utgav sig för att erbjuda modelljobb eller praktikplatser och lockade in dem i Epsteins värld. Hon övervakade verksamheten med kall effektivitet, och många såg henne som den som förvandlade hans verksamhet från ett individuellt rovdjursbeteende till en systematisk rekryteringsapparat.
När Epstein greps på nytt 2019 gick Ghislaine under jorden i nästan ett år innan hon själv greps. 2022 dömdes hon till 20 års fängelse för sin roll i sexhandeln. Hennes domslut blev en påminnelse om att hon var lika central som Epstein själv i operationen – kanske till och med mer.
Epstein som spelpjäs i underrättelsetjänsternas spel
En av de mest förbryllande aspekterna av Jeffrey Epsteins liv är hur han gång på gång tycks ha undgått rättvisan, trots överväldigande bevis för de brott han hade begått. Redan när han greps första gången 2007 hade federala åklagare tillgång till åtminstone 40 minderåriga vittnen. Ändå slapp han undan med en mild överenskommelse som gav honom ett minimalt straff och tillät honom att lämna häktet dagtid. Hur var detta möjligt?
Enligt flera vittnesmål var förklaringen enkel: han var en tillgång. När den dåvarande åklagaren Alexander Acosta i efterhand tillfrågades om varför han gick med på den uppgörelsen svarade han lakoniskt att han fått veta att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han därför borde lämnas ifred. Detaljerna bakom det påståendet har aldrig avslöjats – men det pekar på något som många inom underrättelsevärlden länge tagit för givet: Epstein fungerade som en så kallad cut-out, en frilansare som gör det som officiella agenter inte kan göra själva.
Bild från Jeffrey Epsteins cell direkt efter vad som av allt att döma handlat om ett mord.
Bilden som växer fram är inte av en man som styrde allt själv, utan av en spelpjäs i ett mycket större spel. Hans uppdrag tycks ha varit att bygga nätverk, skapa komprometterande material på inflytelserika personer och hantera svarta pengar. Enligt Darryl Cooper är det en klassisk underrättelsetaktik: ”Man använder människor som honom för att rekrytera och binda fast folk. Det är ett sätt att få kontroll över människor som annars skulle vara utom räckhåll”.
Flera tecken tyder på att Epstein inte arbetade för en specifik underrättelsetjänst utan för ett nätverk av intressen där både CIA, Mossad och kanske även ryska aktörer samarbetade när det passade. I praktiken var han en frihandlare – en man som byggde sin egen position genom att bli oumbärlig för alla som behövde hans tjänster. Det var det som gjorde honom så svår att åtala och till slut så farlig.
Att Epstein var en spelpjäs snarare än en ensam mästare gör inte hans handlingar mindre förkastliga, men det flyttar fokus från honom som individ till den struktur som gjorde honom möjlig – och som sannolikt fortfarande existerar.
Fixarrollen: Så används “frilansare” i underrättelsevärlden
För att verkligen förstå Jeffrey Epsteins roll måste man förstå hur underrättelsetjänster arbetar i gråzonen mellan lag och brottslighet. De har alltid använt sig av så kallade fixare eller frilansare som inte är officiellt anställda men som utför tjänster som de inte vill knyta direkt till sig själva.
Epstein var en perfekt fixare. Han hade inga egna formella kopplingar till någon myndighet, men han hade en sällsynt förmåga att vinna förtroende, skapa nätverk och erbjuda just de tjänster som de mäktiga behövde: diskretion, utpressning och tvättade pengar.
Sådana figurer används för att ge underrättelsetjänster en form av ”förnekbarhet”. Om något går fel kan staten säga att personen aldrig arbetade för dem – vilket formellt sett också är sant. Samtidigt är relationen ömsesidigt beroende: fixaren skyddar sina uppdragsgivare genom att bära deras hemligheter, och de skyddar honom genom att hålla honom utanför rättvisans räckhåll.
Darryl Cooper sammanfattar det väl i intervjun: ”Epstein var ingen mästare som styrde allt. Han var en man som byggt sitt liv på att vara oumbärlig för människor som styr allt”.
Iran-Contras och Epsteins roll i 1980-talets skandaler
Under 1980-talet vävdes Jeffrey Epstein in i några av de största politiska och finansiella skandalerna i modern tid. Enligt flera källor var han en nyckelfigur bakom kulisserna när hundratals miljoner dollar skulle flyttas i hemlighet mellan vapenhandlare, regeringar och rebellgrupper – ett uppdrag som passade honom perfekt.
En av de största affärerna var Iran-Contras. USA:s regering, under president Reagan, ville både stödja de antikommunistiska Contras-gerillorna i Nicaragua och samtidigt påverka Iran mitt under det pågående vapenembargot. Lösningen blev ett hemligt system där USA via mellanmän, bland dem Israel och saudiska aktörer, sålde vapen till Iran till överpris. Vinsten från dessa försäljningar skickades sedan till Contras.
Epstein spelade enligt Darryl Cooper en roll som penningtvättare och rådgivare. Med Iran-Contras visade Epstein att han kunde leverera under press – och att han var villig att göra sådant som andra banker och rådgivare vägrade. För sina uppdragsgivare var han oumbärlig. För sina fiender var han osynlig.
Det var en roll han skulle komma att spela i olika skepnader under resten av sitt liv: den som såg till att hemligheter förblev hemligheter, till ett pris som bara de allra rikaste kunde betala.
Al-Yamamah-affären: Vapenskandalen som formade nätverket
Vid sidan av Iran-Contras var Al-Yamamah-affären den andra stora skandalen som definierade 1980-talets maktnätverk och gav Jeffrey Epstein en plats i dem. Al-Yamamah var ett enormt vapenavtal mellan Storbritannien och Saudiarabien, där brittiska BAE Systems sålde stridsflygplan och annan militär utrustning för motsvarande tiotals miljarder dollar.
Affären var officiellt en legitim exportaffär, som dock i praktiken kantades av mutor, svarta pengar och hemliga provisioner till saudiska prinsar och mellanhänder. En av de största mottagarna av dessa pengar var Adnan Khashoggi som var Epsteins viktigaste klient under denna period. Khashoggi fick enligt flera rapporter ensam över 200 miljoner dollar i kommission – pengar som måste gömmas undan och tvättas.
Det var här Epstein kom in i bilden. Hans skicklighet som penningflyttare och hans diskreta uppträdande gjorde honom oumbärlig. Han hjälpte Khashoggi och andra aktörer att kanalisera pengarna genom skenbolag och offshorekonton, långt bortom journalisters och myndigheters räckvidd.
Al-Yamamah visade att Epstein redan då förstod spelets regler: han byggde inte sin rikedom på investeringar eller affärsstrategier, utan på att vara den som förflyttade och dolde andras rikedomar – och i processen lärde han sig hur man skaffar inflytande över dem.
Robert Maxwell: från krigshjälte till Mossad-agent och mediemogul
För att förstå Jeffrey Epsteins väg in i maktens innersta kretsar måste man förstå mannen som förde honom dit: Robert Maxwell. Maxwell var en av 1900-talets mest komplexa och mytomspunna personer – en överlevare, hjälte, skurk och spion på samma gång.
Född 1923 i en judisk familj i Tjeckoslovakien lyckades Maxwell undkomma nazisterna och tog sig till Storbritannien, där han som ung man tog värvning i den brittiska armén. Han stred under andra världskriget med stor tapperhet och dekorerades för sina insatser. Efter kriget tjänstgjorde han en tid i brittiska underrättelsetjänstens arbete i Berlin, där han lärde sig att manövrera mellan öst och väst och byggde upp värdefulla kontakter i Sovjet.
På 1950-talet blev han brittisk medborgare och började bygga sitt medieimperium genom att köpa upp bokförlag och tidningar. Han blev ägare till Daily Mirror och ett av Europas största mediebolag och använde sin förmögenhet för att köpa politiskt inflytande. Samtidigt arbetade han enligt flera före detta israeliska agenter i hemlighet för Mossad. Uppdraget att smuggla avancerad teknik till Sovjet i utbyte mot att de släppte judiska emigranter till Israel var en känslig och livsfarlig balansakt.
Robert Maxwell (längst till höger) tillsammans med Henry Kissinger på Global Economic Panel i Amsterdam, 1989. Foto: Public domain
Maxwell var känd för sin brutalitet mot sina anställda och sin skamlösa opportunism. Hans bolag plundrades på miljardbelopp när han i hemlighet tog pengar ur pensionsfonder för att täcka sina egna förluster. När sanningen började komma ikapp honom 1991 hittades han död i havet utanför Kanarieöarna, flytande vid sin yacht Lady Ghislaine. Om hans död var en olycka, självmord eller en planerad avrättning har aldrig fastställts.
Det var denne Robert Maxwell som tog Epstein under sina vingar och introducerade honom för det nätverk av underrättelsetjänster, bankirer och makthavare som han själv varit en del av i årtionden. Och det var han som förde samman Epstein med sin dotter Ghislaine – en kombination som skulle få ödesdigra konsekvenser.
Epsteins band till Maxwell och den mystiska kopplingen till Israel
Relationen till familjen Maxwell och Epstein var mer än en personlig allians. Den öppnade också dörren till den israeliska underrättelsevärlden. Robert Maxwell hade under flera årtionden varit en värdefull tillgång för Mossad, och flera tidigare israeliska officerare har bekräftat att han regelbundet hjälpte till att finansiera och täcka deras operationer. Han tillhandahöll pengar, täckmantlar och logistik när Mossad behövde agera utomlands.
Epstein verkar ha fortsatt i samma spår. Hans arbete med komprometterande material på mäktiga män, hans roll som penningtvättare och hans sociala skicklighet gjorde honom till en värdefull tillgång för dem som ville ha inflytande över amerikanska politiker och finansmän. Som Darryl Cooper konstaterar: ”Han var förmodligen inte anställd av Mossad, men han var en av många ’cut-outs’ – människor som används när du inte kan skicka en riktig agent”.
En särskilt besvärande detalj är att Epstein och Ghislaine med tiden tycks ha samlat på sig komprometterande information om en lång rad toppar i det amerikanska etablissemanget. På deras egendomar hittades videokameror i alla rum, och flera av hans offer har vittnat om att gäster regelbundet filmades utan sin vetskap. För den som ville påverka amerikansk politik från Tel Aviv eller London var detta ovärderligt.
Den ”israeliska kopplingen” har länge förnekats av officiella företrädare, men mönstret är tydligt, och det stärker bilden av Epstein som mer än bara en frilansande sexförbrytare. Han var en spelpjäs i ett större spel där stater och privata aktörer samarbetar för att samla inflytande i form av hemligheter.
Vem skyddade honom?
En fråga ekar genom hela berättelsen om Jeffrey Epstein: vem var det som skyddade honom? Hur kunde han, under decennier, bedriva sin verksamhet öppet, rekrytera och utnyttja minderåriga flickor, umgås med några av världens mest inflytelserika män – och ändå gång på gång undgå allvarliga konsekvenser?
När han första gången åtalades i Florida 2007 hade åklagarna redan samlat vittnesmål från över 40 unga flickor som berättade i detalj hur de förts till Epsteins hus för att utsättas för övergrepp. Men trots bevisläget slöts en uppgörelse som väckte förvåning även bland jurister. Epstein erkände ett mindre brott, fick en extremt mild dom och tilläts avtjäna den på ett sätt som mest liknade husarrest, med frihet att vistas utanför häktet dagtid.
När Alexander Acosta, den federale åklagare som godkände uppgörelsen, långt senare pressades på ett svar, sade han att han hade blivit tillsagd att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han skulle lämnas ifred. Den kryptiska förklaringen, som Acosta aldrig utvecklade, väckte fler frågor än den gav svar.
”Epstein belonged to intelligence.”
Darryl Cooper and Tucker Carlson on how Jeffrey Epstein was given a sweetheart plea deal and escaped justice. pic.twitter.com/tW30AlohKI
Än idag är det oklart exakt vilken ”tjänst” Epstein tillhörde, men flera insatta pekar just på att han var en frilansande tillgång snarare än en formellt anställd agent. En sådan tillgång är värdefull just för att den är lös – en aktör som kan användas av olika intressen och som har tillräckligt mycket på inflytelserika personer för att skapa ett skyddande nät omkring sig.
Epsteins död i häktet i augusti 2019 har bara ytterligare spätt på misstankarna. Officiellt blev det förklarat som självmord, men under omständigheter som fick både läkare och före detta fängelsechefer att ifrågasätta detta. Kamerorna fungerade inte. Vakterna ”sov”. Cellkamraten hade plötsligt flyttats. Enligt en obducent var skadorna på halsen mer förenliga med strypning än hängning.
Som Darryl Cooper konstaterar: ”Det finns inte många som kan ge ordern att döda en federal häktesfånge på Manhattan”. Frågan kvarstår: vem var det som drog i trådarna?
Konspirationer eller kalla fakta
När historien om Jeffrey Epstein kommer på tal är det fortfarande förekommande att den avfärdas som en ”konspirationsteori”. Att tala om underrättelsetjänster, kompromat och internationella nätverk anses av många vara spekulativt, för att inte säga paranoia. Men som Darryl Cooper framhåller i intervjun: det finns inget konspiratoriskt i att kalla en spade för en spade när den ligger mitt på bordet.
De metoder som Epstein och hans nätverk använde är välkända inom underrättelsemiljön. Komprometterande av individer – att få dem i situationer där de kan fotograferas eller filmas i sexuella eller olagliga handlingar – är en klassisk strategi som används av underrättelsetjänster världen över. Den som kontrollerar komprometterande material, kompromat, kan kontrollera människor.
Epsteins hem i New York och på Virgin Islands var utrustade med övervakningskameror i varje rum. Vittnen har berättat hur gäster fördes till avskilda rum där de utan sin vetskap spelades in medan de utnyttjade minderåriga flickor. Detta material blev en form av makt, en valuta som Epstein kunde växla in hos sina uppdragsgivare – eller som hans uppdragsgivare kunde använda för att säkra sitt grepp över inflytelserika personer.
Cooper påpekar att det snarare är en ”konspiration” att låtsas som att dessa samband inte finns, än att undersöka dem. För i den värld där underrättelsetjänster, politiska ledare och privata aktörer agerar tillsammans, är pengar och hemligheter lika viktiga som vapen. Och hemligheterna är till salu.
”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler”, säger Cooper. ”I själva verket styrs den av hemligheter och utpressning”.
Att kalla det en ”konspirationsteori” är därför ett bekvämt sätt för dem som vill undvika obehagliga frågor att slippa behöva gräva djupare.
Varför vägrar medierna att granska historien på djupet?
Trots att Jeffrey Epstein-affären har alla ingredienser för en journalistisk världssensation – sex, makt, internationella konspirationer, underrättelsetjänster och komprometterande material på världsledare – har etablerade medier visat en märklig ovilja att gräva på djupet. Visst, de rapporterade om hans gripande och rättegångar, och om hans död. Men inga större tidningar eller tv-bolag har verkligen följt trådarna till slutet.
Darryl Cooper kallar det ”den stora gåtan”: varför står det inte reportrar utanför Alexander Acostas hus varje dag och frågar vad han menade när han sade att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten”? Varför har ingen ställt de självklara frågorna till William Barr, som övervakade den officiella utredningen efter Epsteins död? Varför får vi bara enstaka dokumentärer om övergreppen, men inga större granskningar av nätverket som skyddade honom?
Det är inte för att historien saknar sprängkraft – tvärtom. Den är för sprängfylld av mäktiga namn. Många av de som kan ha komprometterats, eller som själva suttit på inflytande över Epstein, tillhör samma sociala kretsar som journalisterna som skulle granska dem. Andra kontrollerar mediebolag eller har tillräckligt inflytande för att sätta stopp.
Cooper påpekar att självcensur är en stor del av problemet: reportrar vet att om de gräver för djupt i vissa ämnen riskerar de sin egen karriär. Att låta bli att ställa frågor är bekvämare, och på kort sikt mindre farligt.
Det faktum att så många självklara frågor aldrig ställts är i sig ett tecken på att historien inte bara handlar om Epstein. Den handlar om ett större nätverk som fortfarande är intakt – och om en presskår som, medvetet eller ej, lärt sig att titta bort.
Som Cooper säger: ”Det är inte konstigt att folk kallar det en konspiration. Det konstiga är att ingen vill undersöka den”.
Vem styr egentligen världen?
När man granskar Jeffrey Epsteins liv framträder en helhetsbild som är både skrämmande och avslöjande. Han var en man som till synes kom från ingenstans, utan examen, utan förmögenhet, och med en karriär byggd på märkliga sammanträffanden. Ändå lyckades han klättra till toppen av den globala maktpyramiden – för att han erbjöd det som de verkligt mäktiga behövde: diskretion, kompromat och pengar i rätta fickor.
Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar: ett globalt nätverk där nationella underrättelsetjänster, privata fixare och korrupta politiker samarbetar i skuggorna. Där brott används som verktyg. Där hemligheter är valuta. Där komprometterande material är makt.
Som Darryl Cooper påpekar var Epstein inte unik. Han var bara ovanligt synlig. För varje Epstein som avslöjas finns många andra som fortfarande verkar i mörkret, skyddade av samma nätverk som en gång skyddade honom. Det är därför ingen egentligen vill veta hela sanningen – för den skulle avslöja hur liten vår kontroll över våra institutioner egentligen är.
Hans död avslutade inte historien. Tvärtom. Den lämnade oss med en påminnelse om att de krafter han tjänade fortfarande finns kvar. Och att frågan vi borde ställa oss inte är: vem var Jeffrey Epstein? Utan snarare: vilka var det som behövde honom – och vilka är det som fortfarande håller i trådarna?
Som Cooper sammanfattar:
”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler. Men i själva verket styrs den av hemligheter och utpressning. Det är ett spel – och vi får bara se bråkdelen av det som pågår”.
Reza Nasouri
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.