Kulturmarxismen är postmodernismens samhällspolitiska uttryck, och det är en ideologi som uppvisar en rad grundläggande svagheter. Postmodernismens tillbakavisande av rationalitet leder naturligen till fatala politiska principer med åsikter om världen, samhället och människan som bryter mot verklighetsanknutna grunder.
Ideologin är starkt kollektivistisk, och strider genomgående mot frihetliga principer och normer. Hur samexistens kan fortbestå i längden mellan medborgarna i ett samhälle, där politik orsakad av denna ideologi genomförs av en statsmakt, är oklart. Vi ser redan effekter av detta i det värderingskrig som idag rasar i Sverige på många områden. Frågan är vart denna strid mellan ofta grundläggande värderingar egentligen leder. Vilket är egentligen slutresultatet för ett land som domineras av kulturmarxism?
Den kulturmarxistiska definitionen av demokrati är en värdegrundsdemokrati innebärande att bekännelse till en viss värdegrund är nödvändig för att få delta i seriöst politiskt samarbete och verksamhet i Sverige. Annars ignoreras och utestängs man.1 Men dessa värdegrunder är ofullständiga och delvis oacceptabla och utgör främst försök att motivera socialistisk politik. Åsiktsfriheten är idag allvarligt angripen genom den politiska korrektheten, ett uttryck för den kulturella marxismen som i själva verket är ett försök att införa censur. Det är inte ett försök att vara snäll mot känsliga, utan målet är kort och gott att hindra för vänstern politiskt farliga åsikter att yttras i det offentliga rummet.
Det är inte ett försök att vara snäll mot känsliga, utan målet är kort och gott att hindra för vänstern politiskt farliga åsikter att yttras i det offentliga rummet.
Detta präglar den offentliga debatten i statsmedia och även en stor del av övriga media, samt därtill den offentliga sektorn – något som innebär att yttrandefriheten rent praktiskt är rejält begränsad och kommer att fortsätta att inskränkas. Själva språket omformas också efterhand genom att innehållet i viktiga ord sakta ändras till att få en politiskt korrekt betydelse, samtidigt som oönskade andra förknippas med negativa associationer. Friheten på internet kommer att fortsätta kringskäras, och beträffande sociala media genomför de stora plattformarna redan omfattande censur. I det sistnämnda fallet kommer utvecklingen i USA vara mycket viktig även för andra länders, och även där är dessvärre kulturmarxismens framfart ytterst påtaglig.
Den andra delen av angreppet på åsikts- och yttrandefrihet är den massindoktrinering till fördel för socialistiska åsikter, som i växande utsträckning skett i Sverige sedan 50-talet. Socialdemokratin införde successivt en stark indoktrinering utan motsvarighet utanför de socialistiska diktaturerna, och just den styrkepositionen medförde att partiet inte drabbades så hårt och snabbt av realsocialismens sammanbrott i slutet av 80-talet. Benägenheten att indoktrinera minskade självfallet inte när kulturmarxismen bredde ut sig i vänstern på 90-talet. De samhällssektorer som främst används för massindoktrineringen har jag tidigare beskrivit i ett annat sammanhang.2
Intensiteten i den allmänna indoktrineringen kommer att öka ifall vänsterns styrka växer. Det senare är nu troligt, eftersom syftet med kontinuerlig massinvandring var att vänstern och främst socialdemokratin skulle nå en stabil politisk majoritet liknande den på 50-60-talet.3 Invandringen medför att borgerligheten successivt försvagas. Det blir nu en kapplöpning mellan främst socialdemokratins fallande röstetal bland etniska svenskar jämfört med dess ökning avseende invandrarröster. Ifall en borgerlig regering (C och L ej inräknade) ändå når majoritet, kommer dramatiska åtgärder att krävas.
Så småningom kommer dock också de allra flesta eller alla sjuklöverpartier troligen att välja att överlämna den svenska suveräniteten till EU, ifall de nu kan nå majoritet i en kommande svensk folkomröstning. Därmed kommer i framtiden de för landet viktigaste frågorna avgöras av andra instanser i Bryssel.
I kulturmarxismens samhällssyn finns egentligen ingen rättvisa utan bara gruppintressen. Strider mellan dessa ses som det naturliga, vilket bäddar för starka konflikter. Genom att ta den klassiska marxismens traditionella offer-förtryckarmodell – klasskampen – och tillämpa den på icke-ekonomiska områden vidgar man dess tillämpning och effekter. Vita ställs mot färgade, män mot kvinnor; heterosexuella mot andra genus; invandrare mot svenska medborgare. Varje område, där (a) en naturlig intressemotsättning kan blåsas upp till en konflikt mellan berörda personer, och (b) de som utpekas som ”offer” är tillräckligt många, kan användas. Resultatet blir att konflikter och ”i bästa fall” hat mellan grupperna, kan ge kulturmarxisterna makt.
Genom att ta den klassiska marxismens traditionella offer-förtryckarmodell – klasskampen – och tillämpa den på icke-ekonomiska områden vidgar man dess tillämpning och effekter.
Vilka följder konflikter baserade på ras och religion ytterst kan ha för vårt land vet vi inte, men det finns all anledning att tro att identitetspolitikens försämrande av relationerna i samhället i kombination med invandringen blir allvarliga. Den kulturmarxistiska samhällssynen leder successivt till ökad polarisering, växande konflikter och så småningom troligen våld mellan samhällsgrupper. Vänsterns Sturmabteilung (SA) – i Sverige AFA – förstärks, samtidigt som islamistiska grupper så småningom aktiveras.
Hatet mot såväl individens friheter som den traditionella familjens oberoende och ansvar fortsätta att kringskäras. Växande vänsterdominans leder till ökad kollektivistisk indoktrinering av ungdomar i skola och på universitet. Vid sidan av undervisningen blir den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen i ökad utsträckning politiskt korrekt. En ökad vänsterorientering hos yngre människor blir allmänt en följd, och yrkes- och karriärhänsyn eliminerar mycket opposition hos äldre. Frihetligt politiskt arbete blir i större utsträckning en uppgift för pensionärer som inte har något att förlora.
På det ekonomiska området medförde realsocialismens sönderfall inom östblocket att de svenska marxisterna vänstern i början av 90-talet slutade att förespråka planekonomi. Den hade ju visat sig vara undermålig som ekonomiskt system. Efter en generation har man nu i Sverige dock börjat återuppliva detta politiska kadaver, och den trenden kommer successivt förstärkas. Planekonomins möjligheter att kontrollera politisk opposition uppskattas nämligen. Underhållet av en stor invandrarbefolkning och ökad betoning på jämlikhet kommer att fortsätta sänka standarden för normala medborgare. Mera regleringar genom dagens klimat- och energipolitik med högre skatter och avgifter kommer att minska den svenska tillväxten ner mot stagnation och leda till ökad arbetslöshet. Efterhand kommer också ökade betalningar för internationellt ”solidariskt” understöd att åderlåta landet.
I det samhälle som trenderna ovan visar just nu växer fram finns föga av respekt för individen, harmoni, frihet och rättvisa. Få traditionella värden kommer att överleva oskadade. Det logiska slutmålen för kulturmarxistisk politik innebär en förlust av de flesta frihetliga värden – och för vad? Kulturellt får vi en fattig och torftig kultur, där det vanställda och deformerade hyllas, och meningslöshet och nihilism råder. Det utpräglat kollektivistiska samhället är fullt av tvångsmässiga och motbjudande inslag och är i sann mening förnedrande och exploaterande. Följderna blir bitterhet, hopplöshet, svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv. Det samhällspolitiska slutresultatet blir med kulturmarxismen som den hegemoniska ideologin i Sverige – helt logiskt – likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom.
Det finns samtidigt inga ursäkter för att ge upp hoppet. Nya vägar är alltid möjliga och historien är inte förutbestämd. Sverige tycks samtidigt bland annat ligga i framkant med sin rika flora av nya och oberoende medier som utgör en verklig och växande opposition i den kulturella utvecklingen, och hjälper allt fler att genomskåda situationen. Kulturmarxismens fientlighet mot det fria samtalet, det individuella initiativet och människor som tillsammans söker nya vägar är knappast en slump, eftersom dessa tillsammans representerar den röda ideologins dödsfiende – det fria samhället.
Dan Ahlmark
Källhänvisningar
[1] Nya Dagbladet – Värdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati
[2] Contra – Massindoktrineringen i Sverige
[3] Nya Il Convito – Huvudskälet till den svenska massinvandringen
