Avvecklar Bond-serien sig själv?

Jag inleder med en känsloladdad markering: Jag dyrkar James Bond. Jag har agent 007 i mitt DNA. Mitt intresse och min fascination för denna karaktär är på den nivån. Syftet här är dock inte att vare sig berätta mitt livs historia eller att i någon större utsträckning analysera den kommande James Bond-filmen No Time To Die. Hur som haver så vill jag trots detta inleda med en kortare bakgrund om starten för mitt intresse samt fascination för den hemlige (nåja) agenten.

Min första James Bond-film var 1979 års Moonraker. I London, på jul- och nyårsresa detta år. Magiskt. Tillsammans med Star Wars, två år tidigare, var detta den bästa filmen i världen. För säkerhets skull såg jag filmen en gång till (när jag ändå hade chansen). Moonraker följdes sedan av Goldfinger på brittisk hotellrums-tv under samma resa. Magiskt. Inte direkt hemmabio med dagens mått mätt men det visste jag ju inte då. Goldfinger var givetvis också den (den) bästa filmen i världen. Film nummer två på bio (tredje sammanlagt) blev Thunderball. Magiskt. Jag drar mig till minnes att detta var kring sommaren 1980 på klassiska Rigoletto i Stockholm (innan ‘Riggan’ blev nåt slags filmstaden med jippo-bar och liknande). Lite biografhistoria: Ungefär från mitten av sjuttiotalet och cirka 10 år framåt så visades samtliga Bond-filmer under paraplytiteln “James Bond Festival”, efter ett roterande schema på framför allt “Ri”-biograferna i Stockholm. Magiskt. Vilket himmelrike för en ung (och blivande) pojkspoling till cineast.

På den tiden – den gamla goda tiden – så gick inte filmernas marknadsföringskampanjer ut på vare sig politisk indoktrinering eller diverse agendor. I vart fall inte så till den milda grad som jag uppfattar den “moderna” tidens annonser och kampanjer av idag. Exempel från den eran är:

“It’s the biggest. It’s the best. It’s Bond! And B-E-Y-O-N-D!” – The Spy Who Loved Me, 1977

“Outer space now belongs to 007.” –  Moonraker, 1979

“No one comes close to 007. When 007 comes close to you.” –  For Your Eyes Only, 1981

Fantasifulla och innovativa så kallade “tag lines” så det förslår. Inte undra på att en osnuten parvel gjorde frivolter av lycka. Framför allt så fångades mitt intresse än mer för filmerna ifråga. Dock inte riktigt så år 2021. I dessa märkliga tidevarv så är tongångarna av en helt annan art och karaktär.

Det är därför med vemod i själen jag nu läser och tar del av SF:s reklam och marknadsföring inför den (gravt försenade) premiären på den senaste James Bond-filmen No Time To Die.

Borta är sedan länge ögonfångande och fängslande fraser likt exemplen ovan. Nu låter tongångarna på ett något annorlunda sätt… Följande står att läsa följande i filmens marknadsföring:

“Under Craigs tid som James Bond har en modernisering av karaktären och hela filmserien skett. Men vad kommer att ske efter No Time to Die och att Craig lagt sin Walther PPK-puffra på hyllan? Ständiga producenten Barbara Broccoli har öppnat för att Craigs arvtagare kan ha vilken hudfärg som helst, så länge det är en man. Vem det blir – och om han kommer att beställa sina martinis ”shaken not stirred” även i framtiden – återstår att se, men den annars traditionsenliga och konservativa franchisen ser ut att röra sig mot en mer inkluderande och representerad sfär.”

Ursäkta? Come again? Vilken hudfärg “som helst” och “så länge det är en man”? Om vän av ordning undrar, så kan jag informera om att den litterära karaktären James Bond, agent 007, är född av en schweizisk mor samt att fadern är skotsk. Källa: Ian Fleming – skaparen av James Bond. Så, nej, han kan inte (!) ha “vilken hudfärg som helst”. Genetiskt omöjligt, sett till föräldrarnas bakgrund.

Trams, nonsens och rena dumheter att påstå annat. Självklart är han en man. En karl. Ingen anledning att påpeka (för att rädda kvar den fanbase som är stor och högljudd) det för oss.

Det slutar tyvärr inte där utan fortsätter med exempelvis:

“Samtiden har sprungit ifrån mycket av det som James Bond har representerat historiskt, något som Nomi även påpekar i trailern till No Time to Die: ‘The world\u0027s moved on, Commander Bond‘. Ny Bond eller ej, Lynchs medverkan har påskyndat utveckling mot en mer inkluderande filmserie.”

Läs sista meningen igen. Är det verkligen detta politiskt korrekta mantra – “en inkluderande filmserie” – som ska få publiken att flockas till biosalongerna? Tillåt mig att tvivla.

Texten lägger enligt mig fokus på helt fel saker. Ord som “inkluderande” och fraser som “representerad sfär” anser jag vara bland den värsta sortens indoktrinering man kan använda i sammanhang likt detta. Den värsta sorten, då man lindar in det i lull-lull som underhållning. I detta fall film och då inte vilken film som helst utan det senaste tillskottet i en av de tre största filmfranchiserna genom tiderna.

Låt underhållning förbli just underhållning och inte ytterligare en arena för identitetspolitik. För tro det eller ej; det är faktiskt inte enerverande vänsterliberalistiska identitetsbudskap mången biobesökare vill ha uppkört i ansiktet. Framför allt inte efter att ha betalat hutlösa biljettpengar för ett par timmars eskapism från vardagen. I synnerhet inte i den senaste James Bond-filmen.

Låt underhållning förbli just underhållning och inte ytterligare en arena för identitetspolitik.

Förenklat önskar jag följande av alla filmer jag ser – oavsett genre: Ett välskrivet manus med intressanta karaktärer; en fokuserad och driftig regissör samt kompetenta och för rollerna passande skådespelare. Vad jag inte önskar är dolda eller uttalande identitets- och globalistbudskap, endast avsedda att hamra in de “rätta” åsikterna i den löneslavande valboskapen till biobesökare. I No Time To Die är det framför allt en karaktär som gör många fans skeptiska och på gränsen till oroliga för seriens framtid. En karaktär som skrevs in i manus mer eller mindre på order av producenten Barbara Broccoli (Michael G. Wilson är seriens andra producent). Den som fick nöjet att revidera manuset blev den kvinnliga aktrisen, manusförfattaren och feministen Phoebe Mary Waller-Bridge. Här lämnar jag till läsaren att själv ta reda på mer, då jag i denna text inte går in mer i detalj avseende detta utan konstaterar torrt och krasst faktum.

Om denna identitetspolitiska hjärntvätt och vänsterliberala agenda fortsätter och eskalerar är jag rädd för att den kan bli den slutgiltiga spiken i kistan vad gäller filmskaparnas kreativitet och konstnärliga frihet, framför allt i Hollywood. Det är redan strypt nog som det är. Det är bara att se hur det profithungriga bolaget Disney sedan många år tillbaka dels köper upp fler och fler bolag – och därmed får kontroll över många produktioner i allmänhet och diverse franchises i synnerhet – och samtidigt gjort den vänsterliberala identitetspolitiken till ett evangelium. Star Wars och Marvel är bara två exempel på denna typ av identitetspolitik deluxe.

Avslutningsvis vill jag rikta en vädjan till alla de kreativa, uppfinningsrika och konstnärliga människor som jobbar med film och tv. Jamsa inte med bossarna. Säg ifrån. Var inte rädda. Våga. Låt inte händerna bli bakbundna av politiska budskap eller agendor av olika slag. Gör vad just Du kan göra för att stävja och motarbeta den allt snävare åsiktskorridoren.

Jan Sundstedt