Trumps seger markerar ett historiskt paradigmskifte

De som hängde med i båda sfärernas flöden hade all anledning att sätta en slant på Trump utgående från de snedvridna oddsen som synbarligen utgick från en bristfällig kontakt med verkligheten. Samtidigt är förstås det blotta faktum att västerlandets mäktigaste ledare kommer till sitt ämbete med en självfinansierad kampanj, och därmed står utanför penningmaktens direkta kontroll, i den större kontexten förstås en skrällartad händelse av historiska proportioner.

Trumps seger i det amerikanska presidentvalet markerar ett pågående paradigmskifte i modern tid där trenden pekar mot att det plutokratiska etablissemang som under lång tid dominerat media och politik fortgående tappat och fortsätter att tappa inflytande till nya alternativ.

Bara genom sin kampanj har Trump urholkat kraften i den maktapparat som ställts emot honom på ett sätt som kommer bli mycket svårt att reparera. Likt en elefant i ett glashus har han under processen också krossat åsiktskorridorens väggar i ett kras som ekat hela vägen till Europa.

Den pågående maktstriden är dock långtifrån över, och kommer säkerligen att fortsätta med oförminskad intensitet. Mot den bakgrunden är det just nu svårt att bedöma huruvida de mest kontroversiella kampanjlöften som Trump utfärdat verkligen kan realiseras. Om han lyckas bygga den amerikanska muren och att få Mexiko att betala för den, eller att repatriera illegala invandrare som befinner sig i USA, är fortfarande öppna frågor i synnerhet om man till bilden lägger splittringen inom det republikanska partiet som Trumps kandidatur fört med sig. En republikansk majoritet både i senaten och kongressen pekar å andra sidan på att den nye presidenten åtminstone på pappret har förutsättningar att omvandla sina vallöften till realiteter.

Alla oavsett uppfattning kan konstatera att Trumps seger rör upp en storm av känslor. I mitt personliga flöde på Facebook har jag bland mycket annat sett att många nu är rädda för ett tredje världskrig, vilket är fullt förståeligt utgående från den information de fått sig till livs från det senaste halvårets mediarapportering. Likväl har jag svårt att dela den oron mot bakgrund av att Trump har förespråkat avspänning gentemot Ryssland, vilket kan kontrasteras mot Clinton som sagt att hon var beredd att förklara krig om man skulle få ytterligare misstankar om ryska cyberattacker. Ryssland och Kina står också varandra nära, så vilka spelare ett världskrig under en Trumpadministration skulle utspela sig emellan är för tillfället svårt att se.

Det största orosmomentet vad gäller krig är snarare den hårdföra retoriken mot Iran som Trump i vissa sammanhang givit uttryck för. Hur den amerikanska utrikespolitiken kommer föras framöver kan förutspås bättre först när Trump utsett sin utrikesminister, och de rykten som säger att politikerbroilern Newt Gingrich ska tilldelas posten är en liten antydan om att Trump kanske inte står så långt ifrån etablissemanget som många vill hoppas och tro. Om sådana tendenser hos Trump kan bekräftas kommer hans väljare bli mycket besvikna på den politik som kommer att föras.

Ett annat orosmoment som uttryckts från konventionellt håll vid sidan av världskrig, är vad som nu kommer att hända med den internationella handeln. Näringslivsföreträdare har målat upp en bild av ett USA som på nordkoreanskt manér kommer att isolera sig från omvärlden. Som med så mycket annat är det en rent infantil tolkning av de uttalanden Trump har gjort. Dessa tyder på att avtal som i första hand tjänar multinationella företagsjättar, såsom TTIP och TPP, kommer att avvecklas, men öppnar istället upp för andra typer av avtal som primärt kan komma att utgå från bilateral diplomati mellan USA och Ryssland. En samarbetande rysk-amerikansk axel framom en fortsatt sträng och aggressiv hållning mot Ryssland från väst, ses framförallt av konventionella medier och politiker som något ytterst negativt. I vissa fall betraktas det till och med som en omoralisk hållning att se en sådan förändring som framgång jämfört med en fortsatt upptrappning mot en militär konflikt länderna emellan.

Hur man än ser på saken är ett USA och ett Ryssland som börjar dra åt samma håll något unikt i modern tid och utgör en kraft som inte bör underskattas i den skillnad det kan göra för mänsklighetens framtid.

Med en långt mer konventionell vicepresident i form av Mike Pence förutsätter ovanstående analyser förstås en Trump som rent fysiskt kan sitta ut sitt presidentskap. Med tanke på de enorma geopolitiska konsekvenser ett USA under Trump potentiellt kan få, är insatserna höga nog för att anta att extraordinära åtgärder fortgående kommer övervägas från båda håll under de kommande fyra åren.

Vem som drar det längsta strået i det långa loppet återstår att se, men hittills har Trump gjort skäl för sitt symboliska namn och trumfat alla som försökt att hindra hans framfart. Samtidigt betraktar även många av dem som uttryckt stöd för honom som ett wildcard. Huruvida det verkligen är ett trumfkort som amerikanerna nu valt står fortsättningsvis i hög grad ännu skrivet i stjärnorna.

Isac Boman