Det är en bild som kunde ha varit klippt ur en historiebok om imperiernas sista suck. En pampig byggnad med grönt tak och symmetrisk fasad tronar i bakgrunden, ointaglig och ståtlig, medan en bred paradgata skär rakt genom scenen som en kejserlig allé. Svenska och ukrainska flaggor vajrar i perfekt synkroni – blått och gult, gult och blått – som om färgerna själva har beordrats att smälta samman i en visuell allians.
I mitten: två män som promenerar med bestämd, nästan koreograferad långsamhet. Statsminister Ulf Kristersson i vit skjorta – proper, statsmannamässig. President Volodymyr Zelenskyj i sin signaturmörka t-shirt – ledigt klädd som en folkligt krigsledare på fältet, trots den diplomatiska scenen. Bakom dem: säkerhetsvakter, regeringsbilar, enstaka fotografer. Framför dem: tomhet.
Det är inte en slump. Bilden är iscensatt med precisionen hos en statspropaganda från en annan tid. Tänk Napoleon på Tuilerierna, tänk Mussolinis balkongscener eller diktatorers paradmarscher. Det är stormaktsestetik i sin renaste form – maktens språk talat genom arkitektur, symboler och avstånd. Och det är just detta avstånd som gör bilden så avslöjande.
För medan Kristersson poserar som en europeisk statsman i historisk kostym, sitter svenska hushåll i kalla kök och räknar kilowattimmar.
Från paradgatan till köksbordet
En barnfamilj i en medelstor stad lägger nu en större del av sin inkomst på boende, mat och energi än på många år. Elräkningen kommer som en chock varje vinter. Matpriserna stiger snabbare än lönerna. Och i bakgrunden: globala energichocker, drivna av sanktioner och krig, som nu slår rakt in i svenska hem. Det är inte en tillfällig kris. Det är en ny vardag – rå, kall och obeveklig.
Sverige har inte varit i krig på över 200 år. Ändå agerar regeringen som om vi redan står vid fronten. Kristersson talar om "historisk vändpunkt", "existentiellt hot" och "europeisk säkerhetsordning". Orden är stora. Konsekvenserna är större – men bär inte regeringen.
Ryssland har inte kollapsat under sanktionerna. Tvärtom. Landet har omdirigerat sin energi, stabiliserat sin ekonomi och byggt upp en motståndskraft som västvärlden kraftigt underskattade. Ukraina blöder – bokstavligt – medan vi skickar vapen, ammunition och löften. Men kriget är inte längre ett blixtkrig. Det är ett utmattningskrig. Och det är vi, inte Putin, som börjar bli utmattade och är de stora förlorarna.
Från neutralitet till frontlinje
Här blir kritiken skarpast. Sveriges inträde i Nato 2024 var inte bara en säkerhetspolitisk kursändring – det var en total omställning av nationell identitet, från alliansfrihet till att bli en del av en militärallians med artikel 5 som kärna. Det innebär inte bara övningar på svensk mark. Det innebär potentiell krigsplikt i konflikter våra ledare valt att dra in oss i – mot våra intressen.
Regeringen framställer Nato-medlemskapet som en försäkring. Men för vem? Inte för den ensamstående mamman i Skärholmen som måste välja mellan elräkning och vinterjacka. Inte för pensionären i Norrland som eldar i vedspisen för att klara vintern. Nato-medlemskapet binder Sverige vid en strategi där Ukraina är en proxy-front – och vi är nu en aktiv del av den fronten.
Och när nu även Gripen-plan ska exporteras till Ukraina finns det inte längre någon som kan prata om Sveriges ”humanitära stöd”. Det är direkt militärt engagemang i ett krig där Ryssland ser Nato som den aggressiva motparten.
Risken för eskalering och rysk vedergällning är högst verklig. När vi gång på gång levererar vapen, utrustning, expertis och resurser till en stridande nation är vi inte längre några åskådare eller sympatisörer, vi är de facto med i kriget, med alla de risker och konsekvenser detta innebär för Sveriges folk.
Med tanke på vad vi vet om Västs subversiva operationer i Ukraina och medvetna provokationer mot Ryssland, är det knappast fråga om någon svartvit kamp mellan gott och ont, utan snarare västerlandets kollaps under den liberala demokrati vi alltjämt bevittnar, tillsammans med den tidigare USA-styrda unipolära världsordningen.
Symboliken som avslöjar
Bilden från paradgatan är inte bara ett pressfoto. Det är en medveten politisk handling. Genom att placera sig själv och Zelenskyj i en kuliss av ståtlig makt och enighet, sänder Kristersson en signal: Vi är med i matchen. Vi är en spelare. Men vilken match? Och för vems skull spelar vi?
Det är inte för det svenska folkets skull som våra makthavare fortsätter att driva på för ökad eskalering och polarisering. Det är för Bryssel, för Washington och möjligtvis för en notis i historieböckerna.
Och här blir folkföraktet tydligt – inte som ilska, utan som distans. En tyst, institutionell likgiltighet. Medan politikerna längtar efter att vara betydelsefulla i stormakternas spel spelar svenska folket ett helt annat spel: det om vår överlevnad.
Kristersson ingen Napoleon
Napoleon kröntes själv till kejsare i Notre-Dame. Kristersson kröner sig själv i bild – med den pampiga fasaden som krona, flaggorna som mantel, Zelenskyj som trofé. En stor skillnad är dock att Napoleon hade en armé som kunde erövra kontinenter. Kristersson har en välavlönad PR-avdelning som erövrar rubriker i lag med den "tredje statsmakten", medströmsmedierna.
Och precis som Napoleons ryska fälttåg slutade i snö och svält, riskerar Sveriges nya säkerhetspolitiska äventyr att sluta i ekonomisk utarmning, misär och ond bråd död. Kristerssons Sverige är allt annat än en stormakt. Vi är ett litet land med stora räkningar. Och ju längre vi låtsas något annat, desto dyrare blir räkningen.
Bilden från paradgatan är vacker, den är mäktig, och den är djupt lögnaktig.
För sanningen finns inte i de vajande flaggorna eller i symbolernas glans. Den finns i de tomma kylskåpen, i de kalla rummen där värmen inte räcker, och i de oroliga blickarna runt köksbordet när familjer räknar varje krona för att få vardagen att gå ihop. Den finns i tystnaden efter paraderna och ceremonierna, när verkligheten återvänder och visar vad som verkligen betyder något.
Det är dags att lämna paraden och möta verkligheten. För maktens skenbara triumfer fyller inga magar och värmer inga hem. Nu är det dags att se verkligheten i vitögat och börja agera utifrån denna.
Och tyvärr Ulf, Sverige har redan hamnat på fel sida i historieskrivningen.
Markus Andersson
