Tecknen på demokratisk tillbakagång i Storbritannien blir allt fler. Medborgare grips nu i tiotusental för påstådda åsiktsbrott på sociala medier samtidigt som yttrandefriheten fortsätter att stramas åt i landet.
Västerländska ledare använder ofta exempelvis Ryssland som ett varnande exempel vad gäller antidemokratiska lagar riktade mot landets medborgare, samtidigt som allt fler länder i Väst själva drar åt tumskruvarna vad gäller rätten att tala och skriva fritt.
Lagar mot hatbrott används i Storbritannien alltmer frekvent för att tysta folkligt missnöje, enligt bland annat en artikel i Tablet Magazine från mars 2025. Polisen genomför, som framgår av en färsk rapport från yttrandefrihetsorganisationen The Free Speech Union, cirka 12 000 gripanden årligen för innehåll på sociala medier som bedöms som ”stötande”. Siffran markerar dessutom en ökning med 58 procent sedan 2019.
Även offentlig statistik från Storbritannien visar en tydlig trend. År 2023 registrerades 145 214 hatbrott, enligt regeringsdata. Siffran sjönk något till 140 561 år 2024, men arresteringar för sociala medieinlägg fortsatte att öka.
Ansvariga politiker i Storbritannien, inklusive den nuvarande regeringen, försvarar de allt hårdare lagarna med att man måste skydda så kallade minoriteter.
In the UK, you will be arrested and thrown in jail for posting criticism of mass immigration, grooming gangs, or offending trans people on social media. pic.twitter.com/vVT2n7Pz1v
Lagstiftning som Communications Act 2003 och Malicious Communications Act 1988 ligger bakom många ingripanden. Dessa lagar förbjuder inlägg, meddelanden och uttryck som kan anses grovt kränkande eller hotfulla.
– Polisen gör 30 arresteringar om dagen för stötande meddelanden online, konstaterar The Free Speech Union i sin analys.
Britain is now arresting up to 30 people every day for online speech-related offenses. No jokes, no memes, no criticism that could be deemed “transphobic” or racially insensitive allowed. pic.twitter.com/kSIxKwUk3s
Till skillnad från många andra länder har Storbritannien heller ingen formell grundlag som skyddar yttrandefriheten.
Lagen Human Rights Act 1998 (HRA), är avsedd att garantera grundläggande rättigheter, inklusive rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. HRA-lagen har dock inte samma konstitutionella status och kan ändras eller upphävas genom vanlig lagstiftning.
Malicious Communications Act 1988 (MCA) är en brittisk lag som förbjuder att skicka eller leverera meddelanden, brev eller andra artiklar med avsikt att orsaka oro eller ångest hos mottagaren. Lagen gäller både fysiska och elektroniska kommunikationer, inklusive inlägg på sociala medier.
Under denna lag är det olagligt att sända meddelanden som är:
Grovt kränkande eller oanständiga
Hotfulla
Falska och medvetet spridda för att vilseleda eller skada
För att en person ska kunna dömas måste åklagaren bevisa att avsikten var att orsaka mottagaren oro eller ångest. Straffet kan vara böter eller fängelse upp till två år.
Communications Act 2003, särskilt sektion 127, utvidgar reglerna till att omfatta elektroniska kommunikationsnätverk och förbjuder att sända meddelanden som är:
Grovt kränkande, oanständiga, obscena eller hotfulla
Avsedda att orsaka irritation, olägenhet eller onödig oro
Den mentala aspekten i denna lag är bredare, vilket innebär att det räcker att personen borde ha insett att meddelandet kunde vara stötande eller riskera att förolämpa mottagaren.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Svenska politiker brukar slå sig för bröstet och hänvisa till olika rapporter som gör gällande att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har vi minsann friheten att välja.
Frågan följer dock – vad är det då egentligen vi har att välja på? Vad är det för partier som påstår sig representera svenska folket, och vad skiljer dem egentligen åt?
De rödgröna partierna betonar generellt vikten av bidrag, en stor offentlig sektor och vurmar i högre utsträckning för diverse, förment förtryckta, nationella minoriteter – medan den borgerliga högern snarare värnar om avdrag, riskkapitalisters rätt att ta del av skattebetalarnas pengar och lovprisar Israel vid varje tillfälle som ges.
Angående riksdagskammarens ”debatter” om dessa saker skulle man samtidigt kunna citera den tidigare S-ledaren Stefan Löfven med att ”det där är bara käbbel”. Debatterna är fokuserade på procentsatser och andra relativt betydelselösa höjningar eller sänkningar, som samtidigt lyfts fram som viktigt stoff på etablissemangsmediernas löpsedlar.
”Barnbidraget måste höjas med 200 kronor”, skriker någon – ”Nej, det måste det inte alls, flerbarnstillägget måste avskaffas”, gapar någon annan – och så håller cirkusen på.
I det stora hela bråkas det helt enkelt om vad som i sammanhanget är petitesser och oväsentligheter.
Den rörande enigheten
I nästan alla frågor av djupgående betydelse är riksdagspartierna samtidigt rörande överens.
Exempel på områden där det politiska etablissemanget ställer sig bakom med enad röst är bankernas sakrosankta maktposition i samhället, den globalistiska kulturrevolutionen under regnbågsfanan inklusive det gradvisa befolkningsutbytet, det totalitära massövervakningssamhället, Nato och förhållningssättet till Ryssland, till koldioxid, och även mer tidsbegränsade teman med särskild laddning så som experimentella massvaccinationskampanjer och covidpass eller sympatier med den öppet våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM.
I alla dessa frågor agerar regnbågspartierna som en koalition, som vore de blott olika falanger av ett och samma statsbärande parti.
Ibland låtsas man vara osams – men i de större frågorna är man rörande överens. Montage. Foto: Ulf Kristersson, Magdalena Andersson/FB
Partierna längst till vänster eller till höger kan då och då opponera sig mot att massinvandringsprojektet går för snabbt, att EU-medlemskapet är för dyrt eller vem som egentligen ska ha äran för Natointrädet. Några faktiska ansträngningar för att bryta väg för en annan politisk riktning utanför riksdagsparlamentarikernas komfortzon görs dock inte.
Systemet är riggat på så sätt att vi i teorin förvisso har politisk valfrihet – men i praktiken bara vad gäller frågor som är relativt obetydliga för makten och samhället i stort – och som inte upplevs hota regnbågspartiernas maktmonopol. Man kan unna sig själv och även andra en hel del teatraliskt gapande, så länge regnbågssystemet i sin helhet inte ifrågasätts.
När en någorlunda genuin utmanare sticker ut hakan visar regnbågspartierna snabbt vad de går för och bildar enad front – där allt fokus läggs på att demonisera och bekämpa den systemhotande utmanaren tills den är besegrad eller tillräckligt urvattnad för att, som i Sverigedemokraternas fall, slutligen vika sig och smälta in som blott en ytterligare blågul nyans inom regnbågskoalitionen.
En bromskloss
Om denna strategi inte fungerar och verkliga oppositionspartier tar mark kan andra metoder med framgång användas. Organiserade lobbyister agerar systematiskt för att underminera och liberalisera oppositionen genom att locka dess företrädare med pengar, inflytande eller andra förmåner i utbyte mot att man släpper vissa frågor. På så sätt kan regnbågssystemet snabbt och enkelt få en tacksam glans av opposition – och chimären om parlamentarismens förträfflighet förstärks ytterligare.
En av regnbågspartiernas de facto viktigaste funktioner är att agera bromskloss mot alla typer av verkliga förändringar.
Partier i rött, grönt, blått eller blågult visar att demokratins finrum minsann erbjuder alternativ för alla åsikter och perspektiv. I praktiken fungerar dock riksdagspartierna som olika falanger av ett och samma regnbågssystem. Samtidigt som man de facto är eniga i alla frågor av betydelse skapas det bland annat en bedräglig illusion av att det redan finns något för alla tycken och smaker – och att det därför är ”slöseri” att lägga sin röst på verkligt oppositionella partier utanför riksdagen.
Vissa regnbågspartiers roller är särskilt otydliga, på gränsen till komiska om det inte vore för det underliggande allvaret i problematiken. Även för den som har politik som specialintresse kan det vara svårt att förstå varför exempelvis både Centerpartiet och Liberalerna behövs i riksdagen, eller vad som egentligen skiljer deras svävande världsbilder åt. Liberalerna skriker sig exempelvis hesa om att man minsann värnar medborgarnas ”frihet”, samtidigt som man i nästa ögonblick glatt applåderar när massövervakningsapparaten byggs ut ytterligare eller över att medborgarna tvingas visa upp sina vaccinationspass för att få vara en del av samhället.
”Ett cyniskt bedrägeri”
Den politiska dockteatern av spelad valfrihet erbjuder oss alla att delta i gnabbet om hur många regnbågsflaggor som ska vaja på Riksdagshusets flaggstänger. Grundriktningen är huggen i sten – dikterad av ett neo-liberalt etablissemang med en alltmer totalitär attityd där man betraktar avvikande uppfattningar som ett hot mot det system de specialiserat sig på att livnära sig av.
Representanterna för Tidölagets ”högerblock” betonar ofta hur mycket just deras parti behövs – men det är inte helt lätt att förstå vad som egentligen skiljer dem åt. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0
Här står vi idag. Medan regnbågsgänget fortsätter att käbbla om skattesatser och symbolfrågor, för att marknadsföra en falsk demokrati, tickar klockan på för de verkligt stora problemen. Deras låtsasbråk och pajaskonster i riksdagen blir ett sätt att hålla oss upptagna med oväsentligheter så att vi inte ska lägga märke till den snäva åsiktskorridoren, eller att de underliggande narrativen är desamma oavsett vilken av de olika regnbågsfalangernas representant som står och orerar i talarstolen.
Det första steget till verklig förändring är att konstatera faktum: det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Utan sanningen är demokratin död
Så länge vi fortsätter att rösta och tro på samma gamla livströtta och konforma gäng, kommer inget att förändras. Den urblekta regnbågen kommer att fortsätta vaja trött i vinden, medan världen kommer att brinna i allt hetare lågor.
Det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Tilläggas kan också att Sverige inte på något sätt är unikt i Västblocket av idag vad gäller denna typ av system. Sverige och det kollektiva Väst är i desperat behov av hederliga representanter med genomgripande visioner om hur samhällskroppen kan läkas och hur saker och ting kan bli bättre – på riktigt. Vi behöver ledare och företrädare som inte backar för etablissemangets drev och som vågar sätta de verkligt viktiga frågorna – de som regnbågspartierna systematiskt sopar under mattan – högst upp på agendan.
Utan krafter som vågar säga sanningen, även när den är som mest obekväm, är demokratin död. Bara genom att var och en av oss kliver fram i det lilla, eller stödjer andra som gör det vi själva inte klarar på varje sätt vi kan, kan den återuppstå i en mer meningsfull form.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Det tyska författningsskyddet, Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), har beslutat klassa hela partiet Alternative für Deutschland (AfD) som en ”högerextrem” organisation. Det meddelade myndigheten på fredagen efter vad man själva beskriver som en ”intensiv och omfattande” granskning.
Klassificeringen ger staten utökade befogenheter att övervaka partiet, exempelvis genom avlyssning och användning av infiltratörer. Tidigare har BfV redan pekat ut AfD:s regionala förgreningar i Thüringen och Sachsen-Anhalt som ”bevisat extremistiska”.
I sin motivering nämner BfV att partiet företräder en ”etnicitets- och härkomstbaserad människosyn” som inte anses förenlig med den fria demokratiska grundordningen. Myndigheten lyfter även fram ”främlingsfientlig, minoritetsfientlig, islamfientlig och antimuslimsk retorik från ledande företrädare” som skäl till beslutet.
AfD:s partiledare, Alice Weidel, och Tino Chrupalla kallar beslutet för en politiskt motiverad attack och fördömer detta i ett offentligt uttalande.
+++ Alice Weidel/Tino Chrupalla: ”Entscheidung des Verfassungsschutzes ist ein schwerer Schlag gegen die bundesdeutsche Demokratie!” +++
Zur Erklärung des Bundesamtes für Verfassungsschutz teilen die AfD-Bundessprecher Alice Weidel und Tino Chrupalla mit: „Die heutige… pic.twitter.com/k8bPjekrcg
”Dagens beslut från Författningsskyddet är ett allvarligt slag mot den tyska demokratin. Enligt aktuella opinionsmätningar är AfD den starkaste kraften. Den federala regeringen har bara fyra dagar kvar vid makten, och underrättelsetjänsten har inte ens någon chef längre. Dessutom är klassificeringen som ett så kallat misstänkt fall ännu inte rättsligt bindande”, skriver man och fortsätter:
”Ändå utsätts AfD, som oppositionsparti, nu för offentlig misstänkliggörande och kriminalisering strax före regeringsskiftet. Denna riktade inblandning i den demokratiska beslutsprocessen är därför uppenbart politiskt motiverad. AfD kommer fortsatt att försvara sig juridiskt mot dessa förtal som hotar demokratin”.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den moderatledda regeringen vill göra det svårare att ändra grundlagen – under förevändningen att de vill skydda oss från framtida "auktoritära ledare". Problemet är bara att de som undergräver demokratin redan sitter vid makten.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Våra beslutsfattares ambitioner att utöka sin makt syns allt oftare, och i dag är inget undantag. Mot bakgrund av ”alla hot mot demokratin” som framkommit i omvärlden på senare tid lade regeringen nyligen fram ett förslag om att det ska bli svårare samt krävas en större majoritet för att ändra i Sveriges grundlag. Dessutom ska domstolarna skyddas från politiskt inflytande.
Alla partier är tydligen redan överens. Ungefär som med allt annat numera som innefattar viktiga frågor för Sveriges befolkning, där vi som får ta den största smällen av konsekvenserna inte tillfrågas överhuvudtaget, utan makthavarna fattar beslut enligt eget tycke över medborgarnas huvuden – Natomedlemskap, DCA-avtal, gränslöst stöd till proxykriget i Ukraina, den gröna omställningen, spionlagen, könstillhörighetslagen, ny pandemilag etc. är bara några exempel.
Att hänvisa till att man i förebyggande syfte vill skydda befolkningen mot framtida auktoritära ledare är verkligen grädden på moset, med tanke på att de själva redan prenumererar på den titeln.
Det låter dessutom som om det skulle vara för enkelt att ändra grundlagar nu, men i grund och botten handlar det bara om vilja. Hade våra styrande politiker velat genomföra viktiga förändringar, så hade man sett till att få det gjort, men i stället har de dragit benen efter sig i årtionden avseende frågor av vikt som hade gynnat samhället, medan lagar/regler som innefattar att utöka deras egen kontroll drivits igenom i turbofart.
Ett klockrent exempel på det är införandet av nya regler för indraget medborgarskap i syfte att motverka våldsbejakande extremism, som man byggt luftslott kring i snart 20 års tid.
Redan 2006 presenterades en utredning för regering och riksdag med anledning av att polisen redan då rapporterade om att drygt 1 000 krigsförbrytare befann sig i Sverige och att man ville komma åt problemen med människor som använt mutor för att få sitt medborgarskap eller ljugit om sin kriminella bakgrund, samt försvåra möjligheterna att få tag i svenska pass.
I utredningen konstaterades det bland annat att omprövning av medborgarskap och möjlighet att återkalla medborgarskap redan införts av flera länder i Europa, bland annat Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, Kanada, Storbritannien och Tyskland.
I december samma år skickade en representant från KD en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (M) och frågade hur regeringen tänkte gå vidare med den information som framkom av utredningen. Man ställde också frågan om inte kriminella som har fått svenskt medborgarskap ska kunna fråntas sitt medborgarskap.
I januari 2007 skickade Sabuni (dåvarande FP) ett svar där man meddelade att ett införande av återkallelse av medborgarskap kräver en grundlagsändring och att det därför tidigast kunde ske efter valet 2010.
Nu, 18 år senare, har det hunnit gå rätt många val däremellan – för att inte tala om hur den våldsbejakande extremismen tillåtits utvecklas genom exempelvis IS-terroristerna som vi så snällt tog tillbaka – utan att grundlagsändringen skett, trots att det enligt våra nuvarande beslutsfattare går alltför lätt att driva igenom en grundlagsändring, så att man måste tajta till lagen ytterligare.
Ironiskt nog presenterade Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna i början av det här året resultatet av (ännu) en utredning om hur man eventuellt ska kunna återkalla medborgarskap för att komma åt gängkriminella. Hade man tagit tag i detta växande problem redan 2006, hade vi nu haft fler verktyg – men det pratar vi inte om.
Tro dock inte att det är nära förestående med ett beslut. En proposition från regeringen ska läggas fram 2026, som behöver röstas igenom i riksdagen, och sedan krävs ytterligare en omröstning nästa mandatperiod för att grundlagen ska ändras. Tills dess har vi antagligen fått ny färg på regeringen ännu en gång, och frågan kan bordläggas till 2029.
Detta var bara ett exempel i mängden. Eftersom det inte finns något tjänstemannaansvar (avskaffades 1974) – för övrigt en fråga som också ältats i åratal utan att ha återinförts – kan detta maktmissbruk som pågår i maktens boningar, där man har som rutin att begrava viktiga frågor i utredningar lagom till nästa val, fortsätta utan hinder. Ändå fortsätter svenska folket att ha högt förtroende för dessa överbetalda gycklare och förse dem med förnyat mandat vart fjärde år, eftersom ingen orkar bry sig i det här landet.
Så vem är det egentligen som ska skyddas, när vi redan har auktoritära ledare på plats? Snarare makthavarna som ser om sitt bo.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Liberalernas riksdagsledamot och regeringens nationella samordnare för integration, Gulan Avci, kräver nu att Sverige inför obligatorisk förskola – redan från tre års ålder.
– Vi har kommit till vägs ände med frivilligheten, deklarerar hon.
Att föräldrar, enligt förslaget, nu ska tvingas lämna bort sina småbarn motiveras med att förskolan påstås ha en avgörande roll i ”barns livslånga lärande” och vidare uppges ”lägga grunden för att barn lär sig det svenska språket och utvecklas socialt”.
– Det bidrar i sin tur till att barn som går i förskolan får en bra start när de börjar i grundskolan, säger Avci till statsradion SR och går dessutom till attack mot de föräldrar som vill vara hemma med sina barn även efter att dessa fyllt tre år.
– Barns rätt till en bra start i livet trumfar föräldrars rätt att kunna neka sina barn förskola, heter det.
I slutrapporten, som inom kort överlämnas till den svenska regeringen, föreslås det att den nya förskoleplikten ska omfatta så mycket som 30 timmar i veckan – och helt och hållet subventioneras av skattebetalarna.
Djupt impopulärt förslag
På sociala medier är en stor del av reaktionerna mycket kritiska, och många ställer sig också mycket frågande till att små barn skulle ha det bättre i förskolan än hos sina föräldrar.
– Barns rätt till en bra start i livet trumfar föräldrars rätt att kunna neka sina barns förskola, säger Gulan Avci (L). Otroligt att man anser att små barn har det sämre med sina föräldrar än i en stökig förskolemiljö. Stötande! pic.twitter.com/GDNL9wObv3
Andra pekar på att det är ironiskt att ett parti som heter ”Liberalerna”, som påstår sig värna om medborgarnas frihet och integritet, gång på gång kommer med förslag på olika tvingande åtgärder – som inte sällan upplevs som totalitära.
Förslaget får också hård kritik eftersom Avci tydligt motiverar förskoletvånget med att barn med invandrarbakgrund ska lära sig svenska och integreras i samhället – men att tvångsåtgärden ändå ska gälla för samtliga barn, oavsett om de faktiskt är i behov av några integrationsåtgärder eller inte.
Detta tolkas av vissa som att pratet om integration i praktiken är ett svepskäl för att möjliggöra ökad kontroll och indoktrinering av barn redan från låg ålder – trots att den stora majoriteten av treåringarna redan går i förskolan.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
