Indiana Jones “5”: En katastrof till film

Kulturrevolutionen i Väst

Det finns dåliga filmer med visst existensberättigande och det finns urkassa filmer med noll dito. "Indiana Jones and the Dial of Destiny" tillhör den senare kategorin. Undvikes till varje pris om du värnar om ditt mentala välbefinnande.

publicerad 1 juli 2023
- av Jan Sundstedt
Indiana Jones and the Dial of Destiny
Indiana Jones är tillbaka för ett femte äventyr.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


4360 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Indiana Jones and the Dial of Destiny är en urusel film. Jag vill vara tydlig med det redan från första bokstaven. Många sanningar gör ont och detta är tyvärr sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.

Må vara att jag inte hade några större förhoppningar men att det skulle vara så här illa hade inte ens jag befarat. Samtliga inblandade ska banne mig ställa sig i skamvrån och skämmas. Mer om detta senare men vi tar den så kallade handlingen först.

Filmen tar sin början i Frankrike år 1944 och Indiana Jones är återigen i luven på sina bästa vänner – de hemska “nazisterna”. Indy och arkeologkollegan Basil Shaw (Toby Jones) tillfångatas i samband med att duon är på jakt efter den Heliga Lansen. Samtidigt informerar astrofysikern och “nazisten” Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) sina överordnade om att lansen ifråga är en förfalskning, men att man istället har hittat den ena halvan av Arkimedes urtavla. En artefakt som enligt legenden kan göra tidsresor möjliga.

Jones lyckas fly ombord på ett tåg (som bara råkar vara) fullt av plundrade antikviteter samt fängslade kollegan Basil. Efter att ha konstaterat att den Heliga Lansen är en förfalskning, och i villervallan lyckats knipa den ena halvan av urtavlan, flyr man till sist undan sina antagonister och tar sig tillbaka till USA.

Vi hoppar nu raskt fram till filmens nutid, 1969. Indiana Jones har skilt sig från Marion Ravenwood (Karen Allen) och till råga på allt har sonen Mutt tragiskt dött i det pågående Vietnamkriget. Han ska dessutom snart gå i pension från universitet där han undervisar. Professor Jones har till synes även ett något ohälsosamt förhållande med alkohol.

På en bar blir han kontaktad av sin guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), arkeologistudent, skattjägare och dotter till Basil. Sociopaten Helena säger sig vara på jakt efter tidigare nämnda Arkimedes urtavla. Hon vet att hennes gudfar har den ena halvan och föreslår Indy ett teamwork, i syfte att få fatt på halva nummer två. Gringubben tackar ja och sedan är jakten igång…

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Harrison Ford & Phoebe Waller-Bridge beskådar förskräckt de låga box office-siffrorna för “Indy 5”. Foto: Walt Disney Pictures, Lucasfilm, Paramount Pictures.

Meningslöst sömnpiller

Varför existerar denna meningslösa film överhuvudtaget? Svaret är det gamla vanliga numera: Pengar och hat. Pengar i form av profithungriga Walt Disney Company, vars enda drivkraft sedan lång tid tillbaka tycks vara d$llarbuntar. Hat i skepnad av manshatande feminister som Kathleen Kennedy och Phobe Waller-Bridge. Två kvinnor som har lika mycket kreativ förmåga som Dan Eliasson – dvs. noll. Listan är lång på dynga som dessa elakingar har “skapat”. Den fruktansvärda sörja som sägs vara Star Wars VII-IX är blott ett (tre) exempel.

Klassiska manliga attribut som styrka, mod, blod, svett och tårar ska väck och ge vika för Starka kvinnor. För lika självklart som att Indy i denna meningslösa kloak till film är en tönt, lika självklart är sociopaten Helena Shaw raka motsatsen. Likt fjortishäxan Rey Skywalker är denna karaktär enbart till för att rasera allt manligt och lyfta fram den Starka kvinnan.

Jag överdriver inte när jag kallar Helena Shaw för sociopat. Utan att förstöra för mycket av den klappusla “handlingen” ska jag ge ett exempel. Det finns en scen i filmen där Indiana Jones tvingas bevittna hur en av hans bästa vänner dräps. Hur reagerar sociopaten Helena på det månntro? Jo, med att skratta! Ridå…

Filmens inledande 15-20 minuter (prologen i Frankrike) med en, med hjälp av avancerad teknik, ung/yngre Harrison Ford, är dock helt okej. Klart godkänd Indiana Jones-känsla under den dryga kvarten. Sedan går det käpprätt åt skogen och raka vägen mot ättestupan. Indiana Jones är under de följande dryga 130 minuterna en gammal, frånskild, bitterbutter och ömklig toffelhjälte.

Hjärndött manus

Storyn är lövtunn och manuset så fullt med hål att en schweizerost framstår som en solid tegelsten. Utöver inledningen finns här noll logik och allt som händer tycka bara hända för sakens skull. Actionscenerna är slöa, oengagerande och alldeles för utdragna. Filmen lär ha kostat hisnande 300 miljoner dollar att producera och utöver Fords hisnande monstergage kan man fråga sig vart pengarna tog vägen? Inte syns de på vita duken i alla fall.

CGI-effekterna suger och kommer inte nära originaltrilogins magi. Klippningen är med stor sannolikhet gjord av den lokala 18-åriga praktikanten och fotot är med den bästa av viljor knappt godkänt. Till och med den legendariska musiken av likaledes legendariska John Williams känns påklistrad och skohornad in i filmen.

Indiana Jones and the Dial of Destiny är inte bara fullständigt meningslös och nästintill ett verk av ondskefulla krafter. Den stinker. Jag förstår att Steven Spielberg passade på denna turd. Vad min ungdomshjälte och Hollywood-ikonen Harrison Ford tänkte med är en gåta. Blev karln hotad, eller vad? Fullständigt obegripligt att han tackade ja.

Film nummer fyra, den oförtjänt utskällda Indiana Jones och Dödskristallens Rike, borde och skulle ha varit slutet. Den må ha sina fel och brister men besitter trots allt ett visst existensberättigande. Inte minst för att den slutar så fint. I denna katastroffilm finns inget fint utan enbart uselhet.

 

Undvik denna pestfest och lägg istället tid och pengar på att se om den klassiska trilogin. Jag kan till och med tänka mig att, måhända med viss tvekan, rekommendera fyran. Ska man dock endast se en, är det självklart den första filmen från 1981 – Jakten på den Försvunna Skatten. Definitivt en av de förnämsta äventyrsfilmerna genom alla tider.

Vill man för övrigt se en film med starka kvinnliga karaktärer, utan att för den sakens skull reducera män till svaga och alkoholiserade åsnor, rekommenderas detta mästerverk. Till skillnad från meningslös och politisk korrekt smörja likt Indiana Jones and the Destruction of a Legend.

Jan Sundstedt

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Indiana Jones and the Dial of Destiny - 2023 US One Sheet.

Regi: James Mangold
Manus: Jez Butterworth, John-Henry Butterworth, David Koepp och James Mangold
Producenter: Kathleen Kennedy, Frank Marshall och Simon Emanuel
Musik: John Williams
Längd: 154 minuter
Svensk premiär 28 juni 2023

I rollerna (urval).
Harrison Ford
Phoebe Waller-Bridge
Mads Mikkelsen
Thomas Kretschmann
Toby Jones
Antonio Banderas
Karen Allen
John Rhys-Davies

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!